2009-12-25

PARVULUS ENIM NATUS EST NOBIS

"Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste."

"Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg Hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och Han var full av nåd och sanning."

LÅT OSS BEDJA:

Herre, ingjut Din nåd i våra hjärtan, så att vi, som genom ängelns budskap fått veta att Din Son blivit människa, genom Hans lidande och kors når fram till uppståndelsens härlighet. Genom samme Kristus, vår Herre. Amen.


Kyrkliga Betraktelser önskar alla sina läsare en god jul och en välsignad Kristi födelses fest!

2009-12-13

LUCIADAGEN

Kyrkliga Betraktelser önskar sina läsare en trevlig Heliga Lucias dag. Här nedan publiceras dagen till ära - på tal om svenska/svenskkyrkliga traditioner - en vackert framförd traditionell luciasång och en video från den traditionella processionen i Siracusa:





2009-12-02

LOVSÅNG OCH UNGDOMSKULTUR

Tidningen Dagens kulturredaktör Inger Alestig skriver idag mycket klokt om fenomenet "lovsång", och då inte bara i dess populärmusikaliska variant med elbas, trummor, elgitarrer, mikrofoner och "lovsångsteam". Alestig vill sätta fingret på något annat; nämligen vad verklig lovsång egentligen är. Alestig skriver:
"[...] det blir, tycker jag, något fel när gemensam sång ska manas fram från en scen. Ibland kan man tycka sig förflyttad till "Idol", med den skillnaden att idolerna på scenen ska lyckas tända massan, inte till att vifta med cigarett-tändare, men till att vifta med händerna uppåt mot Gud."
"Happy Clappy" säger engelsmännen. Vi har alla (?) varit med om fenomenet; sliskiga melodislingor, misslyckade kristna versioner av 80- och 90-talsballader, klyschiga och ibland teologiskt rent tveksamma texter ("Gud är en bön", exempelvis), viftande med armar, njutande ansiktsuttryck, blundande ögon... men så är det heller inte alltid; ibland är texterna bra och melodierna iaf så där, och kanske till och med rätt "traditionellt" framförda (så var det vid biskop Bertils begravning i Göteborgs domkyrka). Alestig snuddar vid det när hon nämner Idol; förvandlingen av den gudstjänstfirande församlingen i någon slags påhittad, amerikaniserad och individualistisk "ungdomskultur". Min känsla spelar plötsligt stor roll, det känns "härligt" och jag gillar den moderna stilen. Detta är naturligtvis väldigt generaliserande, det är jag medveten om. Vad jag däremot vill lyfta fram är att många av oss ungdomar (bloggskribenten räknas till kategorin ungdom) hellre ser annan typ av mer traditionell liturgi och musik i gudstjänsten. Det finns ett värde i musik som utvecklats inom kyrkan, från gammalromerska hymner som utvecklas till gregoriansk sång, som blev renässansmusik, som blev barock osv, osv:
"Detta är mycket långt från äldre tiders lovsång. För det är inte en slump att psalmsång inte leds från en scen. Det är inte en slump att systrar och bröder i kloster inte står på en scen ovanför församlingen och sjunger - de sitter i bänkraderna, och sjunger tillsammans. Ingen ovanför den andre, och alla vända åt samma håll: mot korset."
Inom "högkyrkliga" sammanhang är också sådana evangelikalt präglade ungdomsanpassade former av gudstjänst allt vanligare. I Sverige ser vi det på högkyrkliga stiftelser som S:t Ansgar och S:t Laurentii, men också i England har det blivit vanligare med åren. Där var förr en mix mellan anglo-katolicism och evangelikal lågkyrklighet fullständigt otänkbart. Men nu kan vi se "praise bands" dela "scenen" med monstranser och mariastatyer, som vid Walsingham National Youth Pilgrimage (bilden). Jag säger inte att detta är kätterskt och fel, min poäng är dock att det finns en tendens att det traditionella glöms bort och att man utgår från att ungdomar vill ha detta. Att jag sedan är tveksam till tendenser som flyttar fokus från bönen till upplevelse- och känsla är en annan sida av saken.

Men det finns också alternativa utvecklingslinjer. Inom anglo-katolska sammanhang i England och i USA - för att inte tala romersk-katolska församlingar världen över - finns idag ett växande intresse bland ungdomar för traditionella liturgiska uttrycksätt. På internetcommunityt Facebook finns en grupp kallad Actually, young people do like traditional liturgy, med över tretusen medlemmar. Trinity Episcopal Church i Kansas, USA, är ett exempel på en anglikansk kyrka (av flera) som lockar åtskilliga ungdomar till sina "old style" mässor, läs här: Mass appeal: Old-style service drawing young crowd. När vi ändå nämner USA kan man också nämna den anglokatolska ungdomskonferensen; St. Michael's Conference, Southwest (bilden). Så Inger Alestigs ord till avslutning:
"Äkta lovsång föds nämligen inte från en scen. Den går inte att "få fram" genom aldrig så stora högtalare, ljusshower eller vad man nu kan hitta på. Äkta lovsång föds underifrån, nerifrån. Den fram-manas inte från en scen, utan den tar sin början bland de ibland tvekande hjärtan som bultar på bänkrad tre, tio eller femton. Det är när församlingen tillsammans blommar ut i sång, som lovsången verkligen blir stor. Det är när tvekan övergår i trosvisshet och glädje, som det stora sker."

MEDLEMSRAS...

Igår kom siffrorna för hur många som lämnat Svenska kyrkan under det senaste året, och i Dagen kan vi läsa att en religionssociolog har "undersökt" vad detta kan bero på. Och som vi redan på förhand vet, har ju alltid inkallade "experter" rätt; även hur partiska de än må vara. Jonas Bromander heter en sådan expert och är anställd på Kyrkokansliet i Uppsala och således är det nu hans tur att spela "Bagdad Bob". Vad kommer då herr Bromander fram till vad gäller de 70 000 personer som lämnat kyrkan under 2009?
"Medlemstappet [...] beror [delvis] på lågkonjunkturen. Att människor väljer bort Svenska kyrkan när plånboken väger lätt. Ett exempel på det kan vara Göteborgs stift, som i år haft flest utträden."
Så väldigt passande att folk i Göteborgs stift (Svenska kyrkans mest kyrksamma och formodligen mest traditionalistiska stift) har valt att lämna mest beroende av ekonomiska orsaker; ty Västsverige har ju drabbats mest av den rådande ekonomiska krisen. Syftar Bromander månne på SAAB i Trollhättan? Problemet är bara i sådant fall att Trollhättan ligger i Skara stift... Vigsel av homosexuella har knappt spelat in alls, menar Bromander som snarare pekar på att folk valt att stanna tack vare Kyrkomötets beslut 22 oktober:
"Om och hur beslutet kommer att påverka medlemsantalet vet vi ingenting om än. Beslutet kom sent i år och de flesta har inte hunnit reagera på det än. Några kan ha valt att lämna på grund av den orsaken, men det finns också de som valt att stanna med kyrkomötets beslut som argument. Det jämnar ut sig."
Hur har Bromander undersökt det? Vilka "som valt att stanna" har han frågat? Detta blir bara mer och mer absurt och mer kommer:
"I september hade vi en väldigt hög utträdessiffra. Det är intressant att kyrkovalet får den effekten. Det såg likadant ut efter förra valet för fyra år sedan."
Notera här att Bromander inte har någon teori om vad det kan bero på, iaf har Dagen inte citerat någon sådan. Kan det bero på att Bromander inte vill säga som det är, att medlemmar lämnar när de får ett röstkort på posten som säger "Du är medlem i Svenska kyrkan", något de innan dess inte ens reflekterat över. Men det vore ju att erkänna att man misslyckas med att intressera sina medlemmar för kyrkan; och det vill ju inte Uppsala Bob och hans kumpaner på kyrkokansliet inse...

Kanske inte "populistiska" metoder som införande av homovigslar, lesbiska biskopar, inklusivt språk, menlösa predikningar, miljöengegemang, flummiga gudstjänster gör kyrkan så "poppis" som man hela tiden tycks tro? När skall man inse att detta inte funkar?


2009-11-30

VÄLSIGNAD ADVENTSTID ÖNSKAR K. B.



Veni, Veni Emmanuel!
Captivum solve Israel!
Qui gemit in exsilio,
Privatus Dei Filio.

Ant. Gaude, gaude, Emmanuel
Nascetur pro te, Israel.

Veni, O Jesse virgula,
Ex hostis tuos ungula,
De specu tuos tartari
Educ et antro barathri

Ant. Gaude...

Veni, Veni O Oriens!
Solare nos adveniens,
Noctis depelle nebulas,
Dirasque noctis tenebras

Ant. Gaude...

Veni, Clavis Davidica,
Regna reclude caelica,
Fac iter tutum superum,
Et claude vias inferum.

Ant. Gaude...

Veni, Veni Adonai!
Qui populo in Sinai
Legem dedisti vertice,
In Majestate gloriae.


2009-11-26

DAGS ATT SPARA?

Ett under har skett! Svenska kyrkans ekonomer har förstått att kyrkans ekonomi håller på att rasa samman, rapporterar Dagen. Över hälften av de 400 "ekonomiska enheter" som svarat på en enkät från SKTF-tidningen planerar nedskärningar inom de kommande åren, med start redan 2010. Som Kyrkliga Betraktelser föreslagit i tidigare inlägg tänker man bl.a. skruva ned värmen i kyrkorna, på sina håll ända ned till +14 - mycket klokt! Sedan skall gudstjänster flyttas till mindre lokaler och församlingshem, nåja...

Men ännu blir det inte tal om varsel; bland annat därför att 40% av Svenska kyrkans anställda förväntas gå i pension inom de närmsta tio åren. Nya tjänster kommer således inte tillsättas... Några som föredömligt "gått före" (som det så fint heter) är Göteborgs stift som valt att spara in på det överdimensionerade stiftskanliet (Läppstiftet, Göteborg; höhö) och flyttat ut vissa uppgifter till församlingarna. (Avgående) stiftsdirektor Anders Bexell förklarar:
"Vi har helt enkelt sett över kansliorganisationen som en del i vårt långsiktiga visionsarbete. Det viktiga för oss är att satsa på det som är kyrkans tro och liv och vi har därför valt att lägga mer resurser på församlingarnas teologiska reflektion".
Kan det uttryckas mycket klokare än så (i dagens Svenska kyrka)? Detta visar på att det finns kloka människor i Svenska kyrkan, och det är naturligtvis hoppfullt. Göteborgs stift är förebildligt på många sätt, och detta är bara ett exempel. Noteras bör att dessa besparingar i mycket beror på den allmänna ekonomiska krisen, vad som sedan sker när Skatteverket inte längre vill hjälpa Svenska kyrkan med medlemsavgifter tycks man inte vilja fundera på än och Uppsala-Bob lär väl förneka också detta faktum, snart får vi garanterat höra ++Wejryd göra dementi: "Nej, vi har inga ekonomiska problem; vi sparar bara för att det är kul... för att vara en förebild i samhället så att fler sparar... vi vill ju inte verka giriga... för miljöns skull och så...".

Dagen konstaterar: "Framöver kommer dock inte osthyvelmetoden att räcka till". Och citat (förvaltningschefen Hans Persson i Bollnäs-Ovanåker):
"Tio miljoner motsvarar 20 tjänster eller en höjning av kyrkoavgiften med 20 öre. Inget av alternativen är lockade och både får förmodligen mycket negativa konsekvenser. Hur vi än gör kan det bli fel".

2009-11-20

GAMMALROMERSK SÅNG

Tanken med Kyrkliga Betraktelser har sedan dess start varit att försöka vara en blogg som berör flera aspekter av det katolska livet inom och utanför Svenska kyrkan. Som bloggens underrubriker lyder skall inte kyrkopolitik vara det dominerande ämnet på bloggen, utan bara ett ämne bland flera. Så har inte alltid varit fallet. För den s.k. "högkyrkligheten" är en sådan tendens inte ovanlig, dvs att vi koncentrerar oss mer på kyrkopolitik/kyrklig missär än på sådant som är precis lika viktigt, eller kanske viktigare: tillbedjandet och ärandet av Herren vår Gud i liturgin, bönen, den sakrala konsten och musiken. Kyrkliga Betraktelser vill därför med detta inlägg avvika från kyrkopolitiken för en stund:

Den utmärkta romersk-katolska bloggen The New Liturgical Movement har i dagarna publicerat några exempel på ursprunget till den gregorianska sången, nämligen den gammalromerska sången. Det fantastiska med denna är att man - som ni kan höra genom att spela upp filmklippet nedan - i den gammalromerska sången kan höra hur rent praktiskt Kyrkan var en på den tiden (den gregorianska sången infördes fr.o.m. 800-talet, dvs före Sveriges kristnande). Vad vi idag uppfattar som karaktäriserande för västerländsk musik - avsaknandet av ornamentering av tonerna - är i de gammalromerska melodierna regel; något som gör att melodierna ligger rätt nära den bysantinska kyrkomusiken:



2009-11-18

ETT ANNAT ALTERNATIV...

I vår något misserabla svenskkyrkliga situation (lesbiska "biskopar", homo- äktenskap, samarbetstvång, politisk ockupation m.m.) kan man ju alltid fundera på olika alternativa vägar för den svecanokatolska* traditionens fortsatta existens. De senaste veckorna har denna blogg givit uttryck för en rätt klassisk "högkyrklig" egenhet; sneglandet mot Rom. Kyrkliga Betraktelsers ärade läsare bör dock inte misstolka bloggskribentens intention att bedriva någon form av lobbande för ett exodus ur Svenska kyrkan. Vad som här framläggs som alternativa vägar är (än så länge) bara teoritiska alternativ till fortsatt inomkyrklig existens.

Under ca (eller kanske exakt?) 10 år har det i vårt grannland Norge existerat en självständig nationalkatolsk kyrka, under namnet Den nordisk-katolske kirke (förkortat NKK). Denna kyrka bildades av högkyrkliga präster från den norska statskyrkan med hjälp av den gammalkatolska Polish National Catholic Church i USA. Eftersom Norska kyrkan saknar apostolisk succession, pga kontinentaleuropiskt/danskt teologiskt inflytande, har samtliga av NKK:s präster vigts till katolska subdiakoner, diakoner och präster av den polsk-nationalkatolske biskopen Thaddeus Peplowski (bilden). När man läser detta kan man lätt tänka: "jaha, ännu en liten sekt som kallar sig katolsk", men Nordisk-katolska kyrkan har tvärtom en stark ekumenisk vilja och tycks vara rätt respekterad i den norska kyrkokontexten. Detta kan man bland annat läsa på kyrkans hemsida:

Fra første stund av var det et ønske fra norsk side at vi ikke skulle stifte et nytt kirkesamfunn, men knytte an til en kirke med bred økumenisk anerkjennelse. Som en kirke med vestlig ritus og ortodoks teologi befinner PNCC seg i skjæringspunktet mellom vestlig- og østlig gudstjenesteliv.

Den romerskkatolske kirke anerkjenner PNCC's sakramentsforvaltning som gyldig, og de ortodokse kirkene har ut fra læremessig samforstand invitert PNCC til å slutte seg til et av de ortodokse patriarkatene.

Med tanke på att Nordisk-katolska kyrkan också har anglikanska kontakter inom Forward in Faith och således tycks (min gissning) erkänna deras vigningar, kan jag inte annat än misstänka att också svenskkyrkliga vigningar borde accepteras av dem. Bloggskribenten är medveten om att kontakter redan finns mellan svenskkyrkliga präster och NKK, för att inte tala om deras kontakter med Missionsprovinsens (!) biskop Göran Beijer: men det vore ändå intressant om mer officiella relationer kunde upprättas mellan vår rörelse och denna mycket intressanta norska kyrka! Kanske som ett alternativ, eller kompliment, till ett (o-)möjligt "Svecanorum coetibus" eller en fortsatt inomkyrklig existens?

* "Svecanokatolsk" kanske skulle vara ett trevligt alternativ till "svenskkyrkligt katolsk" eller det så utslitna och missbrukade begreppet "högkyrklig"?


2009-11-17

PÅ TAL OM ANGLOKATOLIKER...

...Och apostoliska konstitutioner fann jag följande rätt tänkvärda vits på en anglikansk prästkandidats blogg:

To "Catholic Anglican": are you a Catholic?

Catholic Anglican: "Yes"

So you believe your Sacraments are valid?

Catholic Anglican: "Yes"

Why are you converting to Rome then?

Catholic Anglican: "Yes"

You didn't answer the question!

Catholic Anglican: "Yes...?"


2009-11-15

ANGLOKATOLIKERNAS FÖRVIRRADE VECKA

I måndags publicerade den helige fadern* som bekant den apostoliska konstitutionen Anglicanorum coetibus. Som Kyrkliga Betraktelser tidigare nämnt tycks det anglokatolska responsen utbytts mot en mer avvaktande och reflekterande hållning, än vad som först var fallet då Vatikanen flaggade om den kommande konstitutionen den 20 oktober. Att man gör så är - enligt min mening - mycket klokt; ingen anledning till förhastade beslut. Mycket står som bekant på spel... MEN plötsligt händer det: samma vecka som Vatikanen publicerar sin apostoliska konstitution konstaterar det engelska kyrkomötets Revision Committee att de inte kan komma fram till en strukturell lösning för dem som vidhåller den gamla synen på ämbetet i en framtida kyrka där även kvinnor kan vara biskopar. Någon egen provins, några icketerritoriella stift etc. kommer det inte bli tal om. Church of England tycks slutligen (?) förklara anglokatolikerna såsom varandes icke önskvärda...

Uppgivenheten blir givetvis stor inom den anglokatolska rörelsen. F David Houlding (bilden nedan), ledaren för SSC (Society of the Holy Cross, i vilket även några svenskkyrkliga präster är medlemmar), säger till the Telegraph vad många anglokatoliker förmodligen tänker:

"This is a great piece of wickedness, the committee knew what was needed and have refused to provide something that will hold the Church together.

"This forces people out of the Church who otherwise would have stayed. We didn't want to go to Rome, but now have been left with no choice."

"But this is not just about people leaving, but about the destruction of the character and identity of the Church."


Detta har - bland annat från romersk-katolskt håll - bemötts med rätt syrliga kommentarer, särskilt när Houlding säger "Vi ville inte gå till Rom, men nu har vi inget val". En masskonvertering till Rom - för det är ju fortfarande så Rom ser på det - skall inte bara vara ett alternativ när den egna kyrkan inte längre duger, det skall vara det enda alternativet som bygger på övertygelsen att Romersk-katolska kyrkan är Kristi inkarnerade kyrka på jorden. Detta gör mig en aningen konfunderad. Anledningen till att påven övht makar plats för en anglokatolsk jurisdiktion är väl att han vill sträcka ut en hand till några som inte längre kan vara kvar i sina anglikanska moderkyrkor? Det hade varit, vad man kallar, generöst. Men om det bara handlar om proselytism är det inget annat än romerskt högmod. Skillnaden mellan verklig enhet och konvertering är att det sitnämnda innebär att den konverterande - i det här fallet en anglikan som går in i ett personalordinariat - måste säga: "Våra vigningar är ogiltiga. Jag är döpt, konfirmerad, vigd etc. i ett ogiltigt samfund".

Denna vecka är således rätt förvirrande för anglokatolikerna. De har varit vana att leva på sin kant i en någorlunda rofylld tillvaro på de liberala krafternas nåder; något som vi katoliker i Svenska kyrkan aldrig ens tordats drömma om. Nu plötsligt rasar allt samman i ett slag. Skall de tacka ja till påvens erbjudande? Kommer de kunna göra det av rätta skäl utifrån Roms synvinkel? Eller skall de stanna kvar i Church of England och allt mer marginaliseras och isoleras? Det romerska eller det svenska alternativet; det är frågan.

*Det kan erkännas att bloggskribentens mer lutherska alter ego skriker en aning vid användandet av denna titel.

2009-11-13

"SVECANORUM COETIBUS"?

Några läsare - och andra jag talat med - har funderat på en svensk version av Anglicanorum coetibus; vore det månne möjligt att påven sträcker ut sin hand och erbjuder svenskkyrkliga katoliker något liknande, ett "Svecanorum coetibus"?

Det intressanta i sammanhanget (bland så mycket annat) är att idén inte är helt ny. F Gunnar Rosendal skrev faktiskt på sin tid, på 1950-talet, brev till den romersk-katolske biskopen i Sverige och frågade om något liknande. F Gunnars förslag var att unierade församlingar skulle upprättas inom det katolska stiftet där gifta präster arbetade och celebrerade mässan på svenska (detta var före liturgireformen). Tanken var vidare att den svenskkyrkliga liturgiska traditionen skulle vårdas etc, etc. Vad som var aningen mindre verklighetsanknutet var också från F Gunnars sida att dessa församlingar skulle slippa (viss) helgonkult. Biskop Müller i Stockholm avvisade förslaget men erbjöd istället senare F Gunnar att bli kyrkoherde i Malmö, vilket han avböjde...

Så till frågan; vore Svecanorum coetibus möjligt? Ingenting är naturligtvis någonsin omöjligt. Men först måste vi som svenskkyrkliga katoliker fråga oss: "Vad är typisk svenskkyrklig liturgisk tradition?". Många av oss - motsvarande är ju också fallet i England - vill ju bete oss som romaniserande katoliker inom Svenska kyrkan. Antingen piratkopierar vi liturgireformens Missale, firar mässan versus populum, köper in filtmässhakar med krage och tycker det är okatolskt med ljus på altaret, eller som en minoritet av oss firar vi helst ad orientem, gärna på latin om vi fått, köper in maniplar och birettor. Julotta byter vi helst ut mot midnattsmässa, för det har ju påven... Detta är naturligtvis, skulle jag påstå, ett typiskt svenskt problem. Vi svenskar har en tendens att inte kunna se våra egna traditioner, vi kan inte riktigt acceptera att vi kommit med något värdefullt bidrag till världens alla kulturer. Kanske utslag av "jantelag" och nihilism, kulturell och nationell likgiltighet?

Innan vi undrar om påven skulle kunna erbjuda oss något liknande det som erbjudits anglokatolikerna, måste vi reflektera kring vad det finns för skäl att övht ge oss något sådant. Det måste krävas mer än att våra präster vill vara gifta. Detta då helt utöver det faktum att vi är LÅNGT färre i antal än vad anglokatolikerna är...

UTÖKNING:

På tal om svenskkyrkliga traditioner, efterlyser nu Kyrkliga Betraktelser läsarnas åsikter om detta. Vilket liturgiskt och kyrkligt/kulturellt arv vore värt att föra vidare i ett eventuellt Svecanorum coetibus? Vad är egentligen svenskkyrkligt i ordets finaste bemärkelse?

2009-11-12

REFLEKTIONER KRING ANGLICANORUM COETIBUS

För cirka ett och ett halvt år sedan skrev bloggskribenten på Kyrkliga Betraktelser om anglokatolikernas framtid efter nederlaget i General Synod, juli 2008, då man inte bara beslutade om kvinnliga biskopar, men också mot att ge anglo-katolikerna ett slags "safe havens" (t.ex. icketerritoriella stift) inom Church of England. Jag radade då upp tre alternativ om hur framtiden eventuellt skulle kunna se ut för anglikatolikerna:

1) Masskonvertering till Rom,
2) Schism eller
3) Fortsatt samexistens inom CofE och/eller marginalisering.

Som förklaring av den första punkten skrev jag då att det skulle kunna
innebära: "någon form av masskonvertering där anglikanska präster får dispens från celibat, en kortare kompletterande studietid med omvigning och kanske en anglikansk rit ([trots att] de flesta anglo-katolska församlingar använder Missale Romanum av år 1969/70). Dispens från celibatet skulle då endast gälla de redan gifta anglikanska prästerna och inte prästkandidater. Detta lär avskräcka många. Det tidigare talet om en egen unionerad kyrkoprovins kan man nog glömma, snarare skulle man upprätta någon form av prästsällskap i stil med FSSP: sådana församlingar finns i Romersk-katolska kyrkan i USA".

Så här i ljuset av utvecklingen under oktober/november tycks nästan min text varit profetisk. Nästan allt utom upprättandet av prästbrödrasällskap, tycks ju nu bli verklighen i den apostoliska konstitutionen som publicerades tidigare denna vecka. Vem hade trott att påven rent av skulle införa ett slags icketerritoriella stift (i dokumentet kallade personalordinariater) där en gift anglokatolsk präst kan inneha rollen som ordinarius och utöva översyn över ordinariatets församlingar; dessutom med rätt att bära episkopala insignier? Inte märkligt att eufori utbrutit i den anglokatolska kretsen! Påven hyllas - månne med rätta - såsom extremt generös och många tycks vara beredda att packa sina resväskor redan idag. Men samtidigt kan man nu - om man bevakar anglokatolska bloggar, talar med sina vänner, lyssnar till talen på Forward in Faith's National Assembly (rekommenderas; här) - märka av att euforin lagt sig en aning, ja kanske syns till och med tendenser till vad som kan bli en delning av den anglokatolska rörelsen i en Rom-trogen respektive en fortsatt inomanglikansk del?

Skäl att vara tacksam och glad: naturligtvis. Anglicanorum coetibus, som den apostoliska konstitutionen heter, betraktas av många som att påven kommer till undsättning av en grupp han håller varmt om hjärtat. Påven erkänner att anglikansk fromhet har ett värde som verkligen har något att tillföra den Romersk-katolska kyrkans liturgiska bredd. Att tidigare anglikanska biskopar också kommer att ha möjlighet att utföra någon form av episkopé - herdeuppdrag - över de präster och lekmän som de sedan länge betraktat som "sina", välkomnas naturligtvis. Likaså ger den apostoliska konstitutionen, i praktiken, utrymme för ett lättande av celibatkraven inom de kommande personalordinariaten; proceduren för f.d. anglikanska präster att medgivas dispens tycks förenklas och flyttas närmare de berörda parterna. Ordinarien, som kommer att utses av påven själv, kommer att ha ett ord med i processen i antagning av gifta prästkandidater.

Vilka anledningar har man då till att tveka? Ja, det sistnämnda får, naturligvis, många gifta präster att tveka. Det gäller naturligtvis också de prästkandidater som är gifta eller förlovade, eller som i framtiden vill gifta sig. En fråga som dyker upp automatiskt blir ju; om man som anglokatolik betraktar sin kyrka som legitim, och vill vara gift men ändå präst, på vad sätt är då denna apostoliska konstitution något nytt under solen? Anglikanska präster - gifta som ogifta sådana - har ju hoppat över Tibern förr! De måste ju fortfarande be om dispens, de måste fortfarande komplettera sina utbildningar, de måste fortfarande avsvära giltigheten i den (anglikanska) vigning de redan har eller den vigning de eventuellt skulle få. Detta sticker naturligtvis i ögonen på flera anglokatoliker, för att inte tala om lekfolket som redan igår kunnat konvertera till Rom. Utöver detta är det mycket att ge upp för en anglokatolsk präst: eventuell tjänstebostad, trygg försörjning, anrika kyrkobyggnader, trygga och livaktiga församlingar etc. Hur många är egentligen beredda på att ta ett sådant steg? För kyrkans enhet? Några. För att tillhöra en kyrka där man ses som en resurs? En del. Frågan om lekmännen tycks lätt glömmas bort. Hur många av dem är egentligen beredda att gå in i ett romersk-katolskt personalordinariat? Egentligen?

2009-11-11

BISKOP FJÄRSTEDT: "TEOLOGISK HÄRDSMÄLTA"

I Världen idag kan vi läsa förre Visbybiskopen Biörn Fjärstedts tankar om den "teologiska härdsmälta" som låg bakom beslutet om homoäktenskap i Kyrkomötet, 22 oktober. Biskopen skriver, kritiskt mot beslutet, men ändå med en strimma hopp mot slutet:
"För många gjorde Kyrko­mötets beslut tydligt att en teologisk härdsmälta inträffat i det svenskkyrkliga ledningsskiktet. Synliga tecken på det var att tills helt nyligen väl genomtänkta och motiverade ställningstaganden hastigt övergavs efter att statsministern, oppositionsledaren och riksdagens majoritet sagt sitt. Vidare att en gemensam och undertecknad skrivning i Sveriges kristna råd plötsligt ansågs betydelselös, så även sju stiftsbiskopars avvikande mening. Samt att hela 1900-talets mödosamt uppbyggda ekumenik, från Nathan Söderblom och fram till påvens och den ekumeniske patriarkens besök i Uppsala 1989 och 1993, offrades för en liten påtryckargrupps särintresse och skeva diskrimineringsbegrepp".

"Det är häpnadsväckande. Om det är någon punkt som Jesu undervisning är särskilt tydlig på, är det om äktenskapet som en förening av man och kvinna. Det finns ur exegetisk synvinkel inget tvivel om vad Jesus menade. Det uppfattades som en skärpning, inte en vidgning.
I ingen annan fråga ligger linjen så rak ända från skapelseberättelsen, genom profeterna och evangelierna, till de nytestamentliga breven och till Uppenbarelsebokens brud- och bröllopsmystik.
Det kristna äktenskapet röjer därtill en ny dimension: en återspegling av Kristi kärlek som ett offer för bruden, kyrkan."

"För att läka den upprivna spiritualiteten i Svenska kyrkan, och förmodligen även flera frikyrkor, behövs vin och olja i såren, en ny tillit till kyrkans heliga skrifter, en glädje i ordet från Gud.
Det är lätt att riva upp en given spiritualitet. Det är ett mödosamt arbete att forma den på nytt, men det går.
De som åstadkom härdsmältan måste nog bytas ut för att det ska bli möjligt."

INTERVJU MED ÄRKEBISKOP NICOLS

Ruth Gledhill på the Times har på sin blogg lagt ut en intervju hon gjort med Englands romersk-katolske primas, ärkebiskopen av Westminster Vincent Nicols, rörande måndagens publicering av den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus. Kyrkliga Betraktelser tar sig friheten att bädda in den här:



Kyrkliga Betraktelser kommer att återkomma i ärendet under veckan!

2009-11-09

ANGLICANORUM COETIBUS

Kyrkliga Betraktelser noterar att den helige fadern, påve Benedikt XVI, idag lät offentliggöra den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus, rörande upprättandet av personalordinariater för anglo-katoliker inom den Romersk-katolska kyrkan. Konstitutionen kan läsas här i engelsk version (dock utan fotnoter):

---

In recent times the Holy Spirit has moved groups of Anglicans to petition repeatedly and insistently to be received into full Catholic communion individually as well as corporately. The Apostolic See has responded favorably to such petitions. Indeed, the successor of Peter, mandated by the Lord Jesus to guarantee the unity of the episcopate and to preside over and safeguard the universal communion of all the Churches,1 could not fail to make available the means necessary to bring this holy desire to realization.

The Church, a people gathered into the unity of the Father, the Son and the Holy Spirit,2 was instituted by our Lord Jesus Christ, as "a sacrament – a sign and instrument, that is, of communion with God and of unity among all people."3 Every division among the baptized in Jesus Christ wounds that which the Church is and that for which the Church exists; in fact, "such division openly contradicts the will of Christ, scandalizes the world, and damages that most holy cause, the preaching the Gospel to every creature."4 Precisely for this reason, before shedding his blood for the salvation of the world, the Lord Jesus prayed to the Father for the unity of his disciples.5

It is the Holy Spirit, the principle of unity, which establishes the Church as a communion.6 He is the principle of the unity of the faithful in the teaching of the Apostles, in the breaking of the bread and in prayer.7 The Church, however, analogous to the mystery of the Incarnate Word, is not only an invisible spiritual communion, but is also visible;8 in fact, "the society structured with hierarchical organs and the Mystical Body of Christ, the visible society and the spiritual community, the earthly Church and the Church endowed with heavenly riches, are not to be thought of as two realities. On the contrary, they form one complex reality formed from a two-fold element, human and divine."9 The communion of the baptized in the teaching of the Apostles and in the breaking of the eucharistic bread is visibly manifested in the bonds of the profession of the faith in its entirety, of the celebration of all of the sacraments instituted by Christ, and of the governance of the College of Bishops united with its head, the Roman Pontiff.10

This single Church of Christ, which we profess in the Creed as one, holy, catholic and apostolic "subsists in the Catholic Church, which is governed by the successor of Peter and by the Bishops in communion with him. Nevertheless, many elements of sanctification and of truth are found outside her visible confines. Since these are gifts properly belonging to the Church of Christ, they are forces impelling towards Catholic unity."11

In the light of these ecclesiological principles, this Apostolic Constitution provides the general normative structure for regulating the institution and life of Personal Ordinariates for those Anglican faithful who desire to enter into the full communion of the Catholic Church in a corporate manner. This Constitution is completed by Complementary Norms issued by the Apostolic See.

I. §1 Personal Ordinariates for Anglicans entering into full communion with the Catholic Church are erected by the Congregation for the Doctrine of the Faith within the confines of the territorial boundaries of a particular Conference of Bishops in consultation with that same Conference.

§2 Within the territory of a particular Conference of Bishops, one or more Ordinariates may be erected as needed.

§3 Each Ordinariate possesses public juridic personality by the law itself (ipso iure); it is juridically comparable to a diocese.12

§4 The Ordinariate is composed of lay faithful, clerics and members of Institutes of Consecrated Life and Societies of Apostolic Life, originally belonging to the Anglican Communion and now in full communion with the Catholic Church, or those who receive the Sacraments of Initiation within the jurisdiction of the Ordinariate.

§5 The Catechism of the Catholic Church is the authoritative expression of the Catholic faith professed by members of the Ordinariate.

II. The Personal Ordinariate is governed according to the norms of universal law and the present Apostolic Constitution and is subject to the Congregation for the Doctrine of the Faith, and the other Dicasteries of the Roman Curia in accordance with their competencies. It is also governed by the Complementary Norms as well as any other specific Norms given for each Ordinariate.

III. Without excluding liturgical celebrations according to the Roman Rite, the Ordinariate has the faculty to celebrate the Holy Eucharist and the other Sacraments, the Liturgy of the Hours and other liturgical celebrations according to the liturgical books proper to the Anglican tradition, which have been approved by the Holy See, so as to maintain the liturgical, spiritual and pastoral traditions of the Anglican Communion within the Catholic Church, as a precious gift nourishing the faith of the members of the Ordinariate and as a treasure to be shared.

IV. A Personal Ordinariate is entrusted to the pastoral care of an Ordinary appointed by the Roman Pontiff.

V. The power (potestas) of the Ordinary is:

a. ordinary: connected by the law itself to the office entrusted to him by the Roman Pontiff, for both the internal forum and external forum;

b. vicarious: exercised in the name of the Roman Pontiff;

c. personal: exercised over all who belong to the Ordinariate;

This power is to be exercised jointly with that of the local Diocesan Bishop, in those cases provided for in the Complementary Norms.

VI. §1 Those who ministered as Anglican deacons, priests, or bishops, and who fulfill the requisites established by canon law13 and are not impeded by irregularities or other impediments14 may be accepted by the Ordinary as candidates for Holy Orders in the Catholic Church. In the case of married ministers, the norms established in the Encyclical Letter of Pope Paul VI Sacerdotalis coelibatus, n. 4215 and in the Statement In June16 are to be observed. Unmarried ministers must submit to the norm of clerical celibacy of CIC can. 277, §1.

§2. The Ordinary, in full observance of the discipline of celibate clergy in the Latin Church, as a rule (pro regula) will admit only celibate men to the order of presbyter. He may also petition the Roman Pontiff, as a derogation from can. 277, §1, for the admission of married men to the order of presbyter on a case by case basis, according to objective criteria approved by the Holy See.

§3. Incardination of clerics will be regulated according to the norms of canon law.

§4. Priests incardinated into an Ordinariate, who constitute the presbyterate of the Ordinariate, are also to cultivate bonds of unity with the presbyterate of the Diocese in which they exercise their ministry. They should promote common pastoral and charitable initiatives and activities, which can be the object of agreements between the Ordinary and the local Diocesan Bishop.

§5. Candidates for Holy Orders in an Ordinariate should be prepared alongside other seminarians, especially in the areas of doctrinal and pastoral formation. In order to address the particular needs of seminarians of the Ordinariate and formation in Anglican patrimony, the Ordinary may also establish seminary programs or houses of formation which would relate to existing Catholic faculties of theology.

VII. The Ordinary, with the approval of the Holy See, can erect new Institutes of Consecrated Life and Societies of Apostolic Life, with the right to call their members to Holy Orders, according to the norms of canon law. Institutes of Consecrated Life originating in the Anglican Communion and entering into full communion with the Catholic Church may also be placed under his jurisdiction by mutual consent.

VIII. §1. The Ordinary, according to the norm of law, after having heard the opinion of the Diocesan Bishop of the place, may erect, with the consent of the Holy See, personal parishes for the faithful who belong to the Ordinariate.

§2. Pastors of the Ordinariate enjoy all the rights and are held to all the obligations established in the Code of Canon Law and, in cases established by the Complementary Norms, such rights and obligations are to be exercised in mutual pastoral assistance together with the pastors of the local Diocese where the personal parish of the Ordinariate has been established.

IX. Both the lay faithful as well as members of Institutes of Consecrated Life and Societies of Apostolic Life, originally part of the Anglican Communion, who wish to enter the Personal Ordinariate, must manifest this desire in writing.

X. §1. The Ordinary is aided in his governance by a Governing Council with its own statutes approved by the Ordinary and confirmed by the Holy See.17

§2. The Governing Council, presided over by the Ordinary, is composed of at least six priests. It exercises the functions specified in the Code of Canon Law for the Presbyteral Council and the College of Consultors, as well as those areas specified in the Complementary Norms.

§3. The Ordinary is to establish a Finance Council according to the norms established by the Code of Canon Law which will exercise the duties specified therein.18

§4. In order to provide for the consultation of the faithful, a Pastoral Council is to be constituted in the Ordinariate.19

XI. Every five years the Ordinary is required to come to Rome for an ad limina Apostolorum visit and present to the Roman Pontiff, through the Congregation for the Doctrine of the Faith and in consultation with the Congregation for Bishops and the Congregation for the Evangelization of Peoples, a report on the status of the Ordinariate.

XII. For judicial cases, the competent tribunal is that of the Diocese in which one of the parties is domiciled, unless the Ordinariate has constituted its own tribunal, in which case the tribunal of second instance is the one designated by the Ordinariate and approved by the Holy See.

XIII. The Decree establishing an Ordinariate will determine the location of the See and, if appropriate, the principal church.

We desire that our dispositions and norms be valid and effective now and in the future, notwithstanding, should it be necessary, the Apostolic Constitutions and ordinances issued by our predecessors, or any other prescriptions, even those requiring special mention or derogation.

Given in Rome, at St. Peter’s, on November 4, 2009, the Memorial of St. Charles Borromeo.

BENEDICTUS PP XVI

2009-11-06

SVENSKA KYRKANS EGNE BAGDAD BOB

Minns ni "Bagdad Bob"? Så kallades den irakiske propagandaministern, Mohammad Said al-Sahaf, som in i det sista förnekade de amerikanska truppernas framgångar i invasionen av Irak, våren 2003. När Bagdads stora flygplats hade tagits i besittning av amerikikanska trupper påstod han att de förvisso försökt ta kontroll över flygplatsen men att irakiska trupper nu jagade dem på flykten. När journalisterna bad honom om att kommentera det faktum att amerikanska stridsvagnar rullade genom Bagdads förorter i snabb hastighet mot centrala staden, avvisade "Bagdad Bob" allt som osanning, tvärtom: "We are defeating them! They are trapped... they are not near Bagdad! ".

Nu har Svenska kyrkan tydligen fått en egen "Bagdad Bob"; självaste ärkebiskopen Anders Wejryd! Dagen har intervjuat ärkebiskopen om hans uttalanden i Kyrkans Tidning, där ++Wejryd tillbakavisar Dagens uppgifter om att Brunnes "biskopsvigning" kommer att bojkottas av flera systerkyrkor. Så här sade ärkebiskopen - låt oss kalla honom "Uppsala Bob" - i Kyrkans Tidning:
KT: Enligt tidningen Dagen har Anglikanska Kyrkan tackat nej till att delta vid biskopsvigningen eftersom Eva Brunne lever tillsammans med en kvinna.
Uppsala Bob/Wejryd: "- Det stämmer inte alls".

KT: Flera kyrkor i Borgågemenskapen har också tackat nej till biskopsvigningen.
Uppsala Bob: "- De kyrkorna har bara en eller två biskopar, de kan inte vara med överallt".
De baltiska kyrkornas biskopar kommer således inte därför att de helt enkelt inte har tid, menar Wejryd! Att Church of England skulle deltaga i en vigning av en lesbisk biskop kan inte ske då det skulle förvärra problemen man redan har i relationen med Episkopalkyrkan i USA: det är just det vad biskopen av Armagh talade om i Dagens artikel! Så till Uppsala Bobs senaste uttalanden:
Dagen: I en intervju med dig i Kyrkans tidning nyligen kunde man tolka det som att du inte anser att det är något speciellt med den här biskopsvigningen ...

Uppsala Bob: "- Ja, när det gäller anglikanska biskoparna är det speciellt. Det kom inte med i Kyrkans tidning i all hast. Det är alldeles riktigt. De är lojala med det som ärkebiskopen i Canterbury önskat. Och den uppmaningen är ju inte tillkommen utifrån något vi har hittat på, utan tillkommen på grund av problem inom den anglikanska gemenskapen".

Uppsala Bob menar alltså att det bara är i hänsyn till problem inom Anglican Communion, som anglikanerna inte kommer på söndag; som om det inte alls har att göra med att Svenska kyrkan fattat ett felaktigt beslut utifrån Church of Englands synvinkel!

UPPDATERING, 091107:

En uppmärksam läsare har läst kommentarer i den engelskspråkiga bloggosfären. Bland kommentarerna kan vi se att det inte finns någon biskop Bingley i Portsmouth, vilket Uppsala Bob/++Wejryd påstod i Dagen. Citat:
“Following the retirement of Bishop Kenneth Stevenson in September 2009, we will use this page to provide information from our Commissary Bishop, The Rt Rev Ian Brackley. Bishop Ian is also the Suffragan Bishop of Dorking, in the Diocese of Guildford.” http://www.portsmouth.anglican.org/bishop/commissary_bishop/"

"There is NO Bishop of Portsmouth.

A bishop in a neighbouring diocese is doing duties there in the absence of a Bishop of Portsmouth. He is NOT Bishop of Portsmouth.

The whole thing is a desperate attempt by the Swedes to invent a layer of respectability to cover the sacrilege they are about to commit".
Kommentarer överflödiga, eller som bloggläsaren och tipsaren Erik skriver:
"Det kan inte vara lätt att hålla reda på allt. Men visst är det om inte annat märkligt med alla namn som är lite fel, hela tiden?"

ÄRKEBISKOP WEMAN: KYRKOMÖTET SAKNAR LEGITIMITET

Reaktionerna mot kyrkomötets beslut om att "utvidga äktenskapsbegreppet" fortsätter att rasa in. Nu har ärkebiskop emeritus Gunnar Weman och biskop emeritus Biörn Fjärstedt gjort ett gemensamt uttalande mot beslutet, rapporterar Dagen. Att en ärkebiskop - pensionerad men ändock ärkebiskop - så markerar mot beslutet och dessutom anser att Kyrkomötet i kyrkligt avseende inte längre kan betraktas som legitimt, är rätt anmärkningsvärt och borde få ++Wejryd att ta sig en funderare... i den bästa av världar.
"Vi vill markera att vi inte kan stå bakom det beslut som Svenska kyrkans ledning och kyrkomöte tagit om äktenskapet. Den bibelteologiska framställning som presenterats om äktenskapet är inte förenlig med kyrkans Heliga Skrifter, särskilt inte med Jesu undervisning, och brister dessutom i respekt för ekumeniska överenskommelser och strävanden".

"ett kyrkomöte som så tydligt följt de dominerande politiska partiledarnas uttalanden och därefter riksdagsmajoritetens beslut betraktar vi inte som rimligt legitimt i kyrkligt avseende"
Vidare har nu också Stockholms katolska stift markerat att de inte kommer att skicka någon representant till installationen av Tuulikki Koivunen Bylund och Eva Brunne på söndag. Oavsett hur mycket ärkebiskop Wejryd kommer att förneka detta (det kommer han att göra) har Stockholms katolska stift varit representerade vid alla av de senaste biskopsvigningarna. Tack, Erik Å för tipset! Pressansvarige Maria Hasselgren säger till Dagen:
"[...] den här gången gjorde vi en markering och valde att inte ha någon av representant med, eftersom en av biskoparna lever i ett homosexuellt förhållande."

2009-11-04

ANGLIKANER m.fl. REAGERAR!

Kyrkliga Betraktelser kan "avslöja" att ett brev har skickats från en bekymrad lekman i Svenska kyrkan till ordföranden för Church of England:s The Council for Christian Unity, biskopen av Guildford; Christopher Hill. Denne +Hill var en av dem som i somras i ett officiellt brev beklagade Svenska kyrkans brist på ekumeniska konsultationer inför införandet av "samkönade äktenskap", och varnade för att ett sådant beslut kommer att splittra enheten mellan Church of England och Svenska kyrkan. I lekmannens brev till biskop Hill citerades ärkebiskop Wejryds uttalanden från en intervju vid Pingstkyrkans "frukostmöten" för ungefär en månad sedan (intervjun kan beskådas här). I denna ger ärkebiskopen uttryck för en rätt barnslig syn på ekumenik och talar om att det nu är "1-1" mellan Church of England och Svenska kyrkan; "tidigare hade vi något att säga mot dem och nu har de något att säga mot oss", syftandes på att svenskkyrkliga präster vigda av kvinnliga biskopar inte får söka tjänst i Church of England. Vidare påstår ++Wejryd att Svenska kyrkan "går före" och att Church of England väljer att "sitta i båten ett tag". Uttalanden som naturligtvis borde irritera engelsmännen. Biskopen av Guildford skall som svar på brevet ha funnit uttalandena "mycket intressanta"; vi får helt enkelt vänta och se hur det utvecklar sig...

UPPDATERING, 18:45, 091104:

Kyrkliga Betraktelser har tydligen varit slarvig i sin nyhetsbevakning. Ärkebiskop Rowan Williams och biskop Christopher Hill har redan uttalat sig i svensk kristen press i ärendet, här några citat från Världen idag:
– Utvecklingen är uppenbart i strid med vår teologi och praxis, säger Church of England’s ärkebiskop, dr Rowan Williams, genom sin presstalesman.
– Vi måste nu överväga hur vi ska gensvara på det här, säger han.

– Jag säger inte detta som ett hot, men detta är mycket kontroversiella frågor i Church of England. Det svenska beslutet kommer att applåderas av dem i vår kyrka som vill öppna upp äktenskapet för homosexuella, säger han [=biskop Hill] till Världen idag.

VÄRLDEN IDAG: Kan denna gemenskap [= Borgågemenskapen] överleva med Svenska kyrkan som medlem?
– Det är en fråga som jag ännu inte kan svara på.
Det sistnämnda är värt att notera. Biskop Hill kan ännu inte svara på frågan om Borgågemenskapen kan överleva efter Svenska kyrkans beslut. Detta är skarpa ord, som borde oroa alla ekumener på Kyrkans hus i Uppsala...

Intressanta är också reaktionerna på den kommande "biskopsvigningen" av den utlevt lesbiska Eva Brunne till stiftschef i Stockholm. Dagen rapporterar idag om att Church of England (eller som frikyrkliga Dagen skriver: "Anglikanska kyrkan i England") med ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams (bilden) - samt fem andra biskopar - i spetsen tackar nej till inbjudan att medverka vid spektaklet i Uppsala. Dagen noterar vidare att en kvinnlig kaplan från Portsmouth kommer att "gå emot strömmen" - på eget bevåg alltså. Vidare kommer Brunnes installation bojkottas av Church of Ireland (vilket Dagen tycks missat trots att de citerar ärkebiskopen av Armagh), de baltiska kyrkorna, Islands kyrka, de lutherska kyrkorna i Slovakien och Etiopien liksom Lutherska världsförbundet (!). Finska kyrkan och Evangeliska kyrkan i Tyskland skickar heller inga biskopar...

Utöver detta har MAJORITETEN av Svenska kyrkans stiftsbiskopar (dvs. ärkebiskopen borträknad) gjort ett gemensamt uttalande om Kyrkomötets beslut att förändra kyrkans äktenskapssyn. Väl medveten om att Kyrkliga Betraktelser här är lite sent ute - uttalandet gjordes samma dag som kyrkomötets beslut - men bättre sent än aldrig:

Som biskopar har vi ansvar för kyrkans lära och enhet. Vi sju biskopar menar att kyrkomötets beslut om äktenskap och vigsel har tillkommit på ett sätt som inte fått tillfredsställande förankring inomkyrkligt och ekumeniskt, inte fått en betryggande begrundning i vår kyrkas tro, bekännelse och lära som därför äventyrar kyrkans enhet.

Det blir spännande att se vilka av dessa biskopar som dyker upp vid Brunnes installation på söndag. Hur mycket betyder egentligen deras ord? Hur mycket konsekvens törs de visa prov på?

2009-10-22

EN SORGENS DAG FÖR SVENSKA KYRKAN

Med fastande mage, tårfyllda ögon och hållandes radbandet hårt i mina händer hörde jag idag hur Kyrkomötet fattade beslut om att "utvidga" äktenskapet till att också gälla homosexuella relationer. Idag sade politikerna i Kyrkomötet - för det är endast deras beslut - inte bara ja till bevarad "vigselrätt" och ja till vigsel av homosexuella, de sade också nej till kyrklig enhet, katolsk (allmännelig) och apostolisk tro: de sade ja till sekterism och splittring i Kristi kropp!

Detta är en sorgens dag. En skammens dag. Idag kan jag inte annat än skämmas för min egen kyrka. Jag sörjer en moder som i sin förvirring inte vill ha med sina barn att göra, en moder som är sjuk. Ja, kanske rent av döende.

Men i uppgivenheten är det värt att återge något jag skrev för några dagar sedan, som svar på frågan varför man borde stanna kvar. Skälen jag då skrev upp, lyder som följer:

---

1. PASTORALT ANSVAR. Svenska kyrkan har över 7 miljoner medlemmar. Hon är därför unik bland de svenska trossamfunden, och har en oslagbar möjlighet att göra alla svenskar till Kristi lärljungar. Alla vi bekännande kristna/katoliker i Svenska kyrkan, oavsett om vi är vigda eller ej, har ett ansvar för våra kristna trossyskon. Evangeliet måste fortsättningsvis förkunnas och sakramenten måste fortsättningsvis förvaltas och brukas till församlingarnas uppbyggelse. Jag, liksom alla andra, både i och utanför kyrkans ämbete: har ett ansvar att så sker.

2. HISTORISKT ANSVAR. Svenska kyrkan är, enligt mig och många andra, samma Kristi Kyrka vilken planterades i Sverige av S:t Ansgars och S:t Sigfrids mission, samma Kyrka i vilken S:t Erik firade mässa innan han dog för sin tro, hon är samma Kyrka i vilken S:ta Birgitta profeterade och vaktade Kyrkans frihet, m.m. Detta är ett historiskt ansvar, ett arv att förvalta. Dessutom ett arv som inte ens Stockholms katolska stift visar något intresse av att vårda.

Svenska kyrkan må vara galen och sjuk. Men hon är vår moder, och en sjuk moder lämnar man inte; man vårdar henne.

---

Som tillägg bör sägas att det nu är dags att agera. Alla kristtrogna grupper inom Svenska kyrkan måste göra gemensam sak. I detta läge är det dags att från alla håll samlas i en gemensam kamp: nu måste vi förenas för att markera vår - och den apostoliska trons - hemortsrätt i Svenska kyrkan! Något måste bildas inom ramen för denna kyrkoprovins!

INOMKYRKLIGA REAKTIONER PÅ DAGENS BESLUT:

arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse publicerar följande uttalande:

Ett kristet äktenskap, sådant det alltid uppfattats och såsom i stort sett all kristna kyrkor uppfattar saken, förutsätter en man och en kvinna. Det manliga och det kvinnliga kan inte ersättas utan att föreningen blir något annat än ett äktenskap. Detta är ett grundfaktum, ett sakförhållande som står över vad man kan rösta om. Kyrkomötets beslut går i en helt annan riktning, och bekräftar den neutrala lagstiftning Sveriges riksdag antagit. Riksdagens beslut avsöndrade statens äktenskapsuppfattning från den kristna. Svenska kyrkan har nu följt efter. Det fattade beslutet innebär inte, såsom ärkebiskopen påstår, en vidgning av definitionen av vad som är ett äktenskap, utan hela äktenskapsuppfattningen har ändrats, och, liksom statens, blivit sekulär.

arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse uttalar därför som sin uppfattning, att det äktenskap Svenska kyrkan framdeles sammanviger till, och som vilar på den nu antagna, förändrade teologin, inte är ett kristet äktenskap, utan något annat. Ett kristet äktenskap förutsätter en man och en kvinna som av fritt val lovar varandra livslång trohet. Denna traditionella uppfattning, som bygger på komplementariteten mellan manligt och kvinnligt, ställs i skarp motsats till den ”persongemenskap” som enligt den nya teologin anses vara det konstitutiva elementet. Det kan inte längre anses vara en principiell skillnad mellan att ingå ett borgerligt äktenskap och det som Svenska kyrkan sammanviger till.

Konsekvensen av kyrkomötets beslut är alltså att den tusenåriga institution som det kristna äktenskapet utgör, inte längre förvaltas av Svenska kyrkan.

För kristna män och kvinnor, tillhöriga Svenska kyrkan, borde därför framgent det mest konsekventa vara, att välja att gifta sig borgerligt. Den därpå följande välsignelseakten, som därför inte behöver uttrycka den nu antagna falska läran, kan då komma att utformas så att den traditionella kristna uppfattningen om vad ett äktenskap är bli tydlig.

Frågan är om aKF:s präster kommer att ta konsekvensen av det som står i det näst sista stycket. Skall man som högkyrklig präst vägra utföra vigslar övht?

EKUMENISKA REAKTIONER:


Stockholms katolska stifts och de ortodoxa kyrkorna i Sveriges gemensamma uttalande:
Kyrkliga Betraktelser hade hoppats på en skarpare ton och Svenska kyrkan hade "mått bra av" att känna att detta beslut får ekumeniska konsekvenser.

REAKTIONER I KRISTEN MEDIA/BLOGGOSFÄR:

Dantes nyheter (Kardinal Dantesällskapet): "Denna sorgliga dag borde vi, svenska katoliker, skänka en tanke åt - och säga en bön för - alla de fina, hederliga bekännelsetrogna svenskkyrkliga som gradvis trängts ut ur sitt eget samfund. Anpassning till världen medför alltid ideologisk likriktning utifrån världens krav, med åtföljande förtryck av de egna. I dag står de bekännelsetrogna utan hem efter en stegvis men förhållandevis snabb alienering. Gammalkyrkliga, högkyrkliga, gammaltroende, bibeltrogna lågkyrkliga..."

Dagens ledarblogg: "Politiken har kört över teologin - kunde ens Gustav Vasa drömma om att styra över kyrkans lära och praxis i den utsträckning som svenska politiker gör på 2 000-talet?"

NY! Elisabeth Sandlund på Dagens ledarsida: "Kyrkomötets beslut blir början på en svår tid i Svenska kyrkan", skriver hon, men också: "Är allt då eländigt? Nej, kyrkomötets beslut öppnar också möjligheter för alla dem inom Svenska kyrkan som tror att Bibeln är Guds ord även i vår tid genom att nya band knyts inom den egna kyrkan och över samfundsgränserna. Ur kaoset kan något helt nytt och livskraftigt födas. Gud ger inte upp hoppet om Sverige."

Uppdatering följer fortlöpande...

2009-10-21

UPPMANING TILL BÖN OCH FASTA INFÖR BESLUTET I ÄKTENSKAPSFRÅGAN!

Bloggskribenten fick just ett SMS med en uppmaning att be och fasta inför morgondagens beslut i Kyrkomötet i äktenskapsfrågan. Idag kommer frågan att debatteras, vilket är en stor anledning till bön till Herren om förbarmande, och att Han upplyser ledamöterna till att fatta beslut som inte strider mot Hans vilja. Bönens kraft är mäktig, glöm inte det!

Tanken är att vi fr.o.m. kl 18 fastar med intentionen att "Kyrkomötet omvänder sig i enlighet med den tro som anförtrots de heliga. Låt oss tillsammans frambära denna fasta som ett offer till vår Gud!"

Jesus, nåd. Maria bed.

2009-10-20

VATIKANEN BEREDER PLATS FÖR ANGLOKATOLIKERNA!

091022: OBSERVERA UPPDATERINGARNA I DETTA INLÄGG (se nedan!)

I dessa dagar av kyrklig förfall på svensk mark - under inväntan av Kyrkomötets kommande beslut om en förändring och nedmontering av Svenska kyrkans äktenskapslära - sker en intressant utveckling i relationen mellan den anglikanska världen och Romersk-katolska kyrkan.

Vad handlar då detta om? Idag publicerades på Vatikanens hemsida vad kanske anglokatolikerna i Church of England väntat på länge. Det är Trosskongregationen som deklararar att "den helige fadern har skapat en kanonisk struktur som förbereder för sådan kollektiv [=corporate] återförening genom att etablera personalordinariater [=Personal Ordinariates], som kommer att tillåta tidigare anglikaner att ingå full gemenskap med den Katolska Kyrkan och samtidigt behålla element av karaktäristiskt anglikanskt spirituellt och liturgiskt arv. Under villkor av den apostoliska konstitutionen, kommer pastoral insyn [=pastoral oversight] och vägledning erbjudas grupper av tidigare anglikaner genom ett personalordinariat, vars ordinarie kommer att utses bland tidigare anglikanska präster".

Vad Vatikanen här tänker införa är således någon form av "flying bishops", i likhet med dem som existerat inom Church of England sedan beslutet om prästvigning av kvinnor, 1992. Alltså kommer någon form av icketerritoriellt/-territoriella stift att upprättas för anglokatolikerna inom Romersk-katolska kyrkoprovinsen i England. I uttalandet kan man vidare läsa att tidigare anglikanska präster - gifta som ogifta - kommer att omvigas för tjänst i dessa icketerritoriella stift: ordinariater vars "ordinarie" (eng. "Ordinary"), kommer att vara antingen en gift anglikansk präst eller en ogift biskop. Jag citerar vidare:

"Kardinal William Levada, prefekt för Troskongregationen, som förberett denna "provision" sade: 'Vi har försökt att möta de frågor om full kommunion som vi mottagit, från anglikaner från olika delar av världen de senaste åren, på ett uniformt och rättivist sätt. Med detta förslag vill Kyrkan besvara dessa anglikanska gruppers legitima strävanden till full och synlig enhet med biskopen av Rom, St. Petrii efterträdare'".

"De anglikaner som har kontaktat den Heliga Stolen har tydliggjort sin vilja till full, synlig enhet i den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Samtigt har det förklarat vikten av att deras anglikanska fromhets- och gudtjänsttraditioner på deras resa vidare i tron", sade kardinal Levada.

Enligt kardinal Levada är det vidare "viktigt för den helige fadern, påve Benedikt XVI, att anglikanska präster och troende vilka söker enhet med den Katolska Kyrkan finner möjligheten att bevara sådana anglikanska traditioner, inom ramen för denna kanoniska struktur, som är dem kära och överensstämmande med den katolska tron. Så länge dessa traditioner på ett särskilt sätt uttrycker den gemensamma tron, är de en gåva att dela med den vidare Kyrkan. Kyrkans enhet kräver inte uniformitet som ignorerar kulturell mångfald, såsom kristenhetens historia visar [...] Vår enhet är således styrkt av sådan legitim mångfald, och därför glädjer det oss att dessa män och kvinnor medtager sina speciella bidrag till vårt gemensamma trosliv".

Längst ned i Troskongregationens uttalande - efter en genomgång av bakgrunden till dagens beslut - skriver man: "I ljuset av denna utveckling, kan personalordinariaterna som etableras av den Apostoliska Konstitutionen betraktas som ytterligare ett steg i förverkligandet av strävandet mot full, synlig enhet i Kristi Kyrka, ett av den ekumeniska rörelsens principiella mål".

Kyrkliga Betraktelser gläds åt nyheten, även om vissa orosmoln alltid vill störa friden, och lär återkomma i ämnet i framtida inlägg!

Vidare läsning:

Dantes Nyheter (Kardinal Dantesällskapet)
Forward in Faiths rapportering och särskilt Forward in Faith reacts to Statement from Rome
Ärkebiskoparna Rowan Williams (CofE) och Vincent Nicols (rom-kat) gemensamma uttalande
St John the Baptist, Seven Oaks: "What the General Synod of the Church of England would not see, the Holy Father understood"
Articles of Faith: The Times Ruth Gledhill bloggar i ämnet.
Och så Dagen...
Saintclementsblog: Förre anglikanske kyrkoherden i Stockholm, Rev'd Canon Fr Gordon Reid, problematiserar i euforin...
Katolsk Observatör skriver om nyheten

Film från presskonferensen med ärkebiskoparna av Westminster och Canterbury:









UPPDATERING! Intresseant inslag från Romereports.com: