2011-08-11

HÖGKYRKLIG, KYRKLIGT FÖRNYAD ELLER KATOLSK?

En vän frågade för ett tag sedan hur ett svenskkyrkligt sammanhang skulle beskrivas i text så att folk skulle förstå vad sammanhanget handlar om. Han sökte bara ett ord, ett adjektiv, för att beskriva detta sammanhang som är präglat av liturgisk och sakramental spiritualitet. Begreppet "högkyrklig" dög inte, för det har ju blivit så slitet. "Kyrkligt förnyad" kunde missförstås som "liberal". "Katolsk" skulle missförstås av de mindre teologiskt insatta, hette det. Slutligen blev det begreppet "kyrkligt" som fick beskriva sammanhanget.

Detta resonemang är rätt typiskt för den katolska förnyelserörelsen i Svenska kyrkan. Samtidigt sätter det fingret på en viktig diskussion: vi har inget tillräckligt bra begrepp att beskriva oss själva och vår väckelserörelse med! Diskussionen är inte ny. Snarare är denna diskussion lika gammal som rörelsen själv. På Kyrkliga Betraktelser har dock diskussionen aldrig riktigt tagits upp mer än i bisats och möjligen i kommentarfältet.

Högkyrklig

Enligt bloggens självpresentation till höger är Kyrkliga Betraktelser en blogg "om kyrka, teologi, liturgi, sakral konst, arkitektur och musik" med tillägget " - ur ett högkyrkligt perspektiv". Om bloggen lyckas behandla alla dessa utlovade ämnen är en annan fråga, men likväl är identiteten sedan starten "högkyrklig". Notera dock att bloggen aldrig hetat "Högkyrkliga Betraktelser" - även om det skall erkännas att det var den ursprungliga tanken. Varför låter vi denna beskrivning då stå oförändrad om begreppet nu är så ifrågasättansvärt? Jo därför att tillfredsställande alternativ fortfarande inte existerar. Är inte då diskussionen avgjord? Nej, "högkyrklig" är inte bra nog. Här kan vi kolla närmare på vad som talar för och emot användandet av begreppet - här markerat med ett plus- resp. minustecken:

+ "Högkyrklig" är ett historiskt förankrat begrepp. Först och främst möter vi begreppet i England, i ordalydelsen "High Church". Med detta menas ett högt skattande av det som sker vid (hög-)altaret, ämbetet och dess firande av liturgin och de sakramentala mysterierna, då särskilt eukaristin. Ett högt skattande av ämbete och sakrament. Här skilde sig de högkyrkliga från "the Low Church" som överbetonade predikan och dopet, men ofta ignorerade det som de högkyrkliga betonade. Detta är begreppets ursprungliga betydelse och därför värt att bevara.

+ "Högkyrklig" är kort och koncist. Ja, det är sant. Påståendet "jag är högkyrklig" är enkelt sagt och det är bra som adjektiv: "en högkyrklig präst", "högkyrklig stiftelse", "högkyrkligt brödraskap".

- "Högkyrklig" är ett misstolkat begrepp. Detta är ett av begreppets största problem. När folk i allmänhet hör ordet högkyrklig tänker man på något "allmänt konservativt", "moralistiskt", "högfärdigt" och kanske "mansdominerat". När oppositionen till beslutet om kvinnliga präster samlade sig i slutet av 1950-talet i Kyrklig Samling, fick "kvinnoprästmotståndarna" snart av pressen etiketten "högkyrklig" på köpet. Detta gällde också den mest lågkyrklige bönhuspredikanten och bohusländske schartuanen.
Begreppet har dessutom inom kyrkan blivit synonymt med allt som innebär ett intresse för liturgi, oavsett teologiskt innehåll. Plötsligt betecknar begreppet både "katolicerande" och "ultraliberala" grupperingar, såväl som "konfessionella" (=utralutherska) grupper, med ett gemensamt intresse för liturgisk gudstjänst av olika art.

- "Högkyrklig" är inte längre ett internationellt gångbart begrepp. I begreppets ursprungliga engelska miljö kallar sig få idag för "High Church" och i Tyskland diskuterar "Hochkirchliche Vereinigung" sitt namn sedan länge.

- "Högkyrklig" är ett begrepp som hör till en annan tid. Begreppet hör hemma i en tid då begrepp som "katolsk" var något mycket negativt och nästan betraktat som synonymt med "okristligt". Vi har kommit längre än så och kan därför ge upp begreppet "högkyrklig".

Kyrkligt förnyad

Begreppet "kyrklig förnyelse" existerar troligen bara i Sverige, i alla fall som beteckning för en kyrklig rörelse som betonar kyrkans katolska arv, dess ämbete och sakramentala liv. Begreppet torde först dykt upp i denna betydelse i och med Gunnar Rosendals bok med samma namn, från 1935. Det var dock biskopen i Strängnäs, Gustaf Aulén som gav fader Gunnar rådet att kalla boken för just Kyrklig förnyelse. Rosendal hörde till den "nya högkyrkligheten", till skillnad från den "gamla" starkt luthersk-konfessionella s.k. lundahögkyrkligheten. Gunnar Rosendal var på intet sätt först eller ensam, men han bör kunna räknas som en väckelseledare av stor betydelse. Den väckelse som flödade ut från Rosendals Osby kom att gå under namnet "kyrklig förnyelse" - ett begrepp man föredrog framför det dittills och hädanefter dominerande "högkyrkligheten". Begreppets för- och nackdelar behandlas på samma sätt som ovan, i det följande:

+ "Kyrkligt förnyad" är ett vedertaget begrepp antaget av rörelsen själv. Under den kyrkliga förnyelserörelsens första årtionden var begreppet självklart och etablerat och gav en stark gemenskapskänsla och självförtroende. Det var ingen tvekan om vilka som var förnyarna inom Svenska kyrkan.

+ "Kyrkligt förnyad/kyrklig förnyelse" utstrålar väckelse och framåtanda. Den som vill förnya är vare sig en bakåtsträvare eller en latmask som nöjer sig med den avsomnade andan inom sin kyrka. Förnyaren vill väcka och renovera en förfallen och sliten byggnad som pinats av tidens vindar och vittrat sönder pga. förvaltarna lathet.

- "Kyrkligt förnyad" klingar märkligt. Detta är en viktig anmärkning. Hör en utomstående begreppet "kyrklig förnyelse" går hennes tankar osökt till "kyrklig förändring" i dess mest negativa betydelse, förändring bort från "det gamla", i värsta fall en förändring bort från kyrkans rötter - dvs. tvärtemot rörelsens syften.

- "Kyrkligt förnyad" är omöjligt som adjektiv. Ett "lyxproblem" månne, men inte desto mindre sant. Vem skulle någonsin kalla sig "kyrkligt förnyad"? Ärligt talat? Det låter helt enkelt fel. Kan en människa vara "kyrkligt förnyad"? Kan man tala om "kyrkligt förnyad litteratur", "kyrkligt förnyad församling", "kyrkligt förnyad präst", "kyrkligt förnyad familj", "ett kyrkligt förnyat perpektiv"? En rörelse behöver ett vettigt adjektiv, åtminstone av rent praktiska skäl.

Katolsk

Begreppet torde knappast behöva någon större utläggning här, men det bör markeras att "katolsk" inte här nödvändigt skall betraktas som synonymt med "romersk-katolsk". Här handlar det om att vårda och påminna om Svenska kyrkans sanna identitet - därav St Eriks relikskrin som illustration. Arvet är ofrånkomligt!
Begreppet har följt med den kyrkliga förnyelsen sedan dess uppkomst på 30-talet. F Gunnar tvekade inte att använda det ens som beteckning på sig själv. "Vårt katolska arv" är bl.a. en boktitel författad av Rosendal. När F Gunnar talar om rörelsen Kyrklig förnyelse i USA 1950, gör han det under rubriken The Carholic Movement in Sweden (se artikel här). Idag används begreppet "katolsk" allt flitigare inom den "högkyrkliga rörelsen", och begreppet återfinns t.ex. i flera texter utgivna av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, nu senast i dess broschyr från våren 2011. Detta är en naturlig och välkommen utveckling. Begreppet har dock även det både för- och nackdelar:

+ "Katolsk" beskriver vad rörelsen handlar om. Den kyrkliga förnyelserörelsen strävar efter förnyelse i katolsk anda. Vår övertygelse är att Svenska kyrkan är en katolsk kyrka. Hon är samma kyrka som döpte Olof Skötkonung, som fostrade Erik den Helige, inom vilken den heliga Birgitta profeterade. Vi tror att Svenska kyrkans sakrament och ämbeten är fullt apostoliska och katolska. Rörelsen är katolsk för att den vill vittna om detta för Svenska kyrkan, mana henne till besinning och omvändelse tillbaka till hennes katolska ursprung.

+ "Katolsk" är ett välbekant begrepp. Frågar någon kyrkligt oinsatt person vad rörelser som Sociatas Sanctae Birgittae handlar om kan man kort och koncist beskriva SSB som en "katolsk rörelse inom Svenska kyrkan". Då förstår vederbörande ungefär hur det kan se ut, hur det kan låta osv. Begreppet "katolsk" har en igenkänningspotential, det för tankarna till rikt liturgiska gudstjänster, religiöst allvar, rökelse, rosenkransar, fotsida prästdräkter etc.

+ "Katolsk" är ett internationellt gångbart begrepp. "Catholics in the Church of Sweden" funkar bra och bättre än "Swedish High Church" eller "Church renewalists".

- "Katolsk" är synonymt med "romersk-katolsk". Detta är ett stort problem med begreppet. För gemene svensk är detta verkligheten - katolik är man om man tillhör Romersk-katolska kyrkan, vilket gör det omöjligt att vara svenskkyrklig ("protestant" som det kallas) och katolik på samma gång. Detta är tyvärr ett språkligt problem. "Katolik", "katolskt", etc. användes tidigt som ett nedsättande ord efter reformationen och begreppet ersattes här snart av "allmännelig" i kyrkliga dokument och i trosbekännelsen. I t.ex. England är det annorlunda, där står det ju "I believe in one Holy, Catholic and Apostolic Church" i trosbekännelsen. Orden uttalas varje söndag av anglikanerna, detta har underlättat för användandet av begreppet i deras sammanhang. För att göra det ännu tydligare har man dessutom tillagt "anglo-" framför "catholic", eller "anglican catholic", samtidigt som det är fullt naturligt att kort och gått beskriva en församling som "catholic".

- "Katolsk" är inte tillräckligt för att beskriva rörelsen så att gemene man förstår. Detta är naturligtvis tragiskt. Vi har inget tilläggsbegrepp som kan markera en svenskkyrklig-katolsk identitet, det finns inga "svekano-katoliker", eller "svenskkyrko-katoliker"; och "svensk-katolsk" vore ett okatolskt begrepp som skulle markera etnicitet snarare än kyrklig tillhörighet.

Hur då göra? Kyrkliga Betraktelser har inget färdigt svar, diskussionen får fortsätta och får gärna föras i bloggens kommentarsfält. Diskussionen är viktig eftersom de provisoriska och missvisande begreppen börjar tappa sitt innehåll. Snart är vem som helst "högkyrklig" och ingen vill kalla sig "kyrkligt förnyad"... Vad säger ni?