2009-11-09

ANGLICANORUM COETIBUS

Kyrkliga Betraktelser noterar att den helige fadern, påve Benedikt XVI, idag lät offentliggöra den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus, rörande upprättandet av personalordinariater för anglo-katoliker inom den Romersk-katolska kyrkan. Konstitutionen kan läsas här i engelsk version (dock utan fotnoter):

---

In recent times the Holy Spirit has moved groups of Anglicans to petition repeatedly and insistently to be received into full Catholic communion individually as well as corporately. The Apostolic See has responded favorably to such petitions. Indeed, the successor of Peter, mandated by the Lord Jesus to guarantee the unity of the episcopate and to preside over and safeguard the universal communion of all the Churches,1 could not fail to make available the means necessary to bring this holy desire to realization.

The Church, a people gathered into the unity of the Father, the Son and the Holy Spirit,2 was instituted by our Lord Jesus Christ, as "a sacrament – a sign and instrument, that is, of communion with God and of unity among all people."3 Every division among the baptized in Jesus Christ wounds that which the Church is and that for which the Church exists; in fact, "such division openly contradicts the will of Christ, scandalizes the world, and damages that most holy cause, the preaching the Gospel to every creature."4 Precisely for this reason, before shedding his blood for the salvation of the world, the Lord Jesus prayed to the Father for the unity of his disciples.5

It is the Holy Spirit, the principle of unity, which establishes the Church as a communion.6 He is the principle of the unity of the faithful in the teaching of the Apostles, in the breaking of the bread and in prayer.7 The Church, however, analogous to the mystery of the Incarnate Word, is not only an invisible spiritual communion, but is also visible;8 in fact, "the society structured with hierarchical organs and the Mystical Body of Christ, the visible society and the spiritual community, the earthly Church and the Church endowed with heavenly riches, are not to be thought of as two realities. On the contrary, they form one complex reality formed from a two-fold element, human and divine."9 The communion of the baptized in the teaching of the Apostles and in the breaking of the eucharistic bread is visibly manifested in the bonds of the profession of the faith in its entirety, of the celebration of all of the sacraments instituted by Christ, and of the governance of the College of Bishops united with its head, the Roman Pontiff.10

This single Church of Christ, which we profess in the Creed as one, holy, catholic and apostolic "subsists in the Catholic Church, which is governed by the successor of Peter and by the Bishops in communion with him. Nevertheless, many elements of sanctification and of truth are found outside her visible confines. Since these are gifts properly belonging to the Church of Christ, they are forces impelling towards Catholic unity."11

In the light of these ecclesiological principles, this Apostolic Constitution provides the general normative structure for regulating the institution and life of Personal Ordinariates for those Anglican faithful who desire to enter into the full communion of the Catholic Church in a corporate manner. This Constitution is completed by Complementary Norms issued by the Apostolic See.

I. §1 Personal Ordinariates for Anglicans entering into full communion with the Catholic Church are erected by the Congregation for the Doctrine of the Faith within the confines of the territorial boundaries of a particular Conference of Bishops in consultation with that same Conference.

§2 Within the territory of a particular Conference of Bishops, one or more Ordinariates may be erected as needed.

§3 Each Ordinariate possesses public juridic personality by the law itself (ipso iure); it is juridically comparable to a diocese.12

§4 The Ordinariate is composed of lay faithful, clerics and members of Institutes of Consecrated Life and Societies of Apostolic Life, originally belonging to the Anglican Communion and now in full communion with the Catholic Church, or those who receive the Sacraments of Initiation within the jurisdiction of the Ordinariate.

§5 The Catechism of the Catholic Church is the authoritative expression of the Catholic faith professed by members of the Ordinariate.

II. The Personal Ordinariate is governed according to the norms of universal law and the present Apostolic Constitution and is subject to the Congregation for the Doctrine of the Faith, and the other Dicasteries of the Roman Curia in accordance with their competencies. It is also governed by the Complementary Norms as well as any other specific Norms given for each Ordinariate.

III. Without excluding liturgical celebrations according to the Roman Rite, the Ordinariate has the faculty to celebrate the Holy Eucharist and the other Sacraments, the Liturgy of the Hours and other liturgical celebrations according to the liturgical books proper to the Anglican tradition, which have been approved by the Holy See, so as to maintain the liturgical, spiritual and pastoral traditions of the Anglican Communion within the Catholic Church, as a precious gift nourishing the faith of the members of the Ordinariate and as a treasure to be shared.

IV. A Personal Ordinariate is entrusted to the pastoral care of an Ordinary appointed by the Roman Pontiff.

V. The power (potestas) of the Ordinary is:

a. ordinary: connected by the law itself to the office entrusted to him by the Roman Pontiff, for both the internal forum and external forum;

b. vicarious: exercised in the name of the Roman Pontiff;

c. personal: exercised over all who belong to the Ordinariate;

This power is to be exercised jointly with that of the local Diocesan Bishop, in those cases provided for in the Complementary Norms.

VI. §1 Those who ministered as Anglican deacons, priests, or bishops, and who fulfill the requisites established by canon law13 and are not impeded by irregularities or other impediments14 may be accepted by the Ordinary as candidates for Holy Orders in the Catholic Church. In the case of married ministers, the norms established in the Encyclical Letter of Pope Paul VI Sacerdotalis coelibatus, n. 4215 and in the Statement In June16 are to be observed. Unmarried ministers must submit to the norm of clerical celibacy of CIC can. 277, §1.

§2. The Ordinary, in full observance of the discipline of celibate clergy in the Latin Church, as a rule (pro regula) will admit only celibate men to the order of presbyter. He may also petition the Roman Pontiff, as a derogation from can. 277, §1, for the admission of married men to the order of presbyter on a case by case basis, according to objective criteria approved by the Holy See.

§3. Incardination of clerics will be regulated according to the norms of canon law.

§4. Priests incardinated into an Ordinariate, who constitute the presbyterate of the Ordinariate, are also to cultivate bonds of unity with the presbyterate of the Diocese in which they exercise their ministry. They should promote common pastoral and charitable initiatives and activities, which can be the object of agreements between the Ordinary and the local Diocesan Bishop.

§5. Candidates for Holy Orders in an Ordinariate should be prepared alongside other seminarians, especially in the areas of doctrinal and pastoral formation. In order to address the particular needs of seminarians of the Ordinariate and formation in Anglican patrimony, the Ordinary may also establish seminary programs or houses of formation which would relate to existing Catholic faculties of theology.

VII. The Ordinary, with the approval of the Holy See, can erect new Institutes of Consecrated Life and Societies of Apostolic Life, with the right to call their members to Holy Orders, according to the norms of canon law. Institutes of Consecrated Life originating in the Anglican Communion and entering into full communion with the Catholic Church may also be placed under his jurisdiction by mutual consent.

VIII. §1. The Ordinary, according to the norm of law, after having heard the opinion of the Diocesan Bishop of the place, may erect, with the consent of the Holy See, personal parishes for the faithful who belong to the Ordinariate.

§2. Pastors of the Ordinariate enjoy all the rights and are held to all the obligations established in the Code of Canon Law and, in cases established by the Complementary Norms, such rights and obligations are to be exercised in mutual pastoral assistance together with the pastors of the local Diocese where the personal parish of the Ordinariate has been established.

IX. Both the lay faithful as well as members of Institutes of Consecrated Life and Societies of Apostolic Life, originally part of the Anglican Communion, who wish to enter the Personal Ordinariate, must manifest this desire in writing.

X. §1. The Ordinary is aided in his governance by a Governing Council with its own statutes approved by the Ordinary and confirmed by the Holy See.17

§2. The Governing Council, presided over by the Ordinary, is composed of at least six priests. It exercises the functions specified in the Code of Canon Law for the Presbyteral Council and the College of Consultors, as well as those areas specified in the Complementary Norms.

§3. The Ordinary is to establish a Finance Council according to the norms established by the Code of Canon Law which will exercise the duties specified therein.18

§4. In order to provide for the consultation of the faithful, a Pastoral Council is to be constituted in the Ordinariate.19

XI. Every five years the Ordinary is required to come to Rome for an ad limina Apostolorum visit and present to the Roman Pontiff, through the Congregation for the Doctrine of the Faith and in consultation with the Congregation for Bishops and the Congregation for the Evangelization of Peoples, a report on the status of the Ordinariate.

XII. For judicial cases, the competent tribunal is that of the Diocese in which one of the parties is domiciled, unless the Ordinariate has constituted its own tribunal, in which case the tribunal of second instance is the one designated by the Ordinariate and approved by the Holy See.

XIII. The Decree establishing an Ordinariate will determine the location of the See and, if appropriate, the principal church.

We desire that our dispositions and norms be valid and effective now and in the future, notwithstanding, should it be necessary, the Apostolic Constitutions and ordinances issued by our predecessors, or any other prescriptions, even those requiring special mention or derogation.

Given in Rome, at St. Peter’s, on November 4, 2009, the Memorial of St. Charles Borromeo.

BENEDICTUS PP XVI

26 kommentarer:

Erik Å sa...

Det hela är mycket intressant!

Speciellt intressant, ur teologisk synpunkt, är ju formuleringar såsom att man ska bevara "the liturgical, spiritual and pastoral traditions of the Anglican Communion within the Catholic Church" och att seminarister ska undervisas och formas i "Anglican patrimony". Antagligen kommer det att länge pågå diskussioner rörande vad detta mer specifikt innebär.

Hur är det exempelvis med de helgon som firas inom vissa anglikanska grupper, som är särskilda för denna tradition? Ska dessa kunna firas, på något sätt? Eller kommemoreras? Eller hågkommas på annat sätt? Hur förhåller man sig till de delar av arvet som uppvisar ett djupare inflytande av reformaorernas tankegods? Etc., etc.

Det är ju också särskilt intressant ur en svensk kontext. Vad är/skulle ett sådant specifikt svenskkyrkligt arv vara i världens mångskiftande katolska kyrka? Hur specificerar man det svenskkyrkliga arvet? (Den pågående diskussionen av den frågan på denna blogg, av KB och andra, finner jag mycket intressant.) Här tillkommer ju dock komplikationen, så vitt jag kan se, med ett ofta mer uttryckligt reformatoriskt arv, speciellt bland många av de personer vars namn hålls i hög ära bland högkyrkliga (Schartau, Rosendal, ...). I en svenskkyrklig kontext finnar man oftare, uppfattar jag det som, ett intolkande av reformatorerna i ett allmänkyrkligt arv, snarare än ett avståndstagande från de delar av reformatorerna som inte rimmar med ett allmänkyrkligt arv. Skillnaden kan tyckas subtil, men är mcyket viktig. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas mycket av högt värde här, men det är - som sagt - mer komplicerat än i fallet med anglikanerna, vad jag kan se.

Den apostoliska konstitutionen öppnar, om inte annat, nya ramar att diskutera sådana frågor inom. Man kan ju exempelvis fråga sig hur dokumentet 'Suecanorum coetibus' skulle se ut...

Vänligen,

Mäster Abraham sa...

Detta är ingen väg för den svenska högkyrkligheten. Inte för att det vore fel i sig att tycka att det var en lösning. Men det är högst otroligt att någon verkligen skulle vilja uppnå en liknande lösning för element inom Svenska kyrkan.

Anglo-katolikerna är den anglikanska kyrkans radikaler. De mest romaniserande bland den svenska högkyrkligheten är däremot för få, för konsvervativa och för svaga för att en sådan lösning ska vara möjlig.

Men den som lever får se. Schartuanerna var länge den mest lojala opositionen i SvK. Den positionen har de högkyrkliga nu med en ointaglig ledning.

Mäster Abraham sa...

Vad gäller lärofrågorna tror jag att de skulle vara den svenskkyrklig och romaniserande högkyrkligas minsta bekymmer. I vart fall i första generationen. De skulle nog mest (med rätta) känna sig befirade. Å andra sidan tror jag att de skulle fortsätta predika lag och evangelium som om ingen skärseldslära fanns.

Däremot tror jag att de skulle bli grymt besvikna mot slutet av sina liv när de inser vilken skillnad det är att vara kryptoromaniserande i ett luterskt sammanhang och kryptolutheraner i ett romerskt sammanhang.

Tänk er valfri högkyrklig präst som blir erbjuden avlat på dödsbädden med frågan vill du ha fem, tio eller 20 tusen år i skärselden? Även om detta är en karikatyr av den romerska kyrkans själavård är det lite träffande.

Lärljungen sa...

"Tänk er valfri högkyrklig präst som blir erbjuden avlat på dödsbädden..."

Detta "problem" behöver man inte vara svensk kryptolutheran i en eventuell Suecanorum coetibus för att konfronteras med. Det finns redan åtskilliga katolska präster och teologer som omfattar en "alternativ" skäreldsuppfattning.

Anonym sa...

Mäster Abraham kan karikera så mycket han vill, men det går inte att komma förbi Jesu Kristi löfte till Petrus. Vi kan inte undkomma en relation till den församling som dödsrikets portar inte kan övervinna.
Thomas Andersson

Mäster Abraham sa...

Lärjungen: med varm hand och med KB:s benägna tillstånd hänvisar jag till nedanstående hemsidors respektive artiklar om just skärseldsfrågan.

http://www.adorientemversus.blogspot.com/

http://katobs.se/art_dygder.html

En verkligt klargörande artikel (det är samma som kommenteras på ad orientem versus).

Frågan är ju vem som me ett gott samvete kan omfatta en "alternativ" skärseldsteologi inom den romerska kyrkan. Citationstecknen runt alternativ är ju bara en omskrivning för heretisk. Den romersk patriarken har ju trots allt läroprimas för hela kyrkan. Och i just skärseldsfrågan torde det vara helt klart utlagt vad Rom lär ut som varandes sanning.

Även om Suecanorum coetibus skulle ha en heretisk position i ett inledande kryptolutherskt skede lär inte nästa generation präster från Newmaninstitutet ha det. Eller?

Erik Å sa...

"Tänk er valfri högkyrklig präst som blir erbjuden avlat på dödsbädden med frågan vill du ha fem, tio eller 20 tusen år i skärselden? Även om detta är en karikatyr av den romerska kyrkans själavård är det lite träffande."

Om man säger så här: det märks att du inte haft så mycket närkontakt med "den romerska kyrkans själavård".

När man ser att sådana synsätt graserar vet man inte ens var man ska börja reda upp missförstånden...

Mäster Abraham sa...

Erik Å: Det räcker med att läsa den romerska-kyrkans stora katekes för att förstå vilken verklig välgärning den romerska själavården är. Läs särskilt de passager som avhandlar själavård mot de döende. Självklart blir det inte tal om avlatsbrev på dödsbädden.

Där är det en strikt och underbar fokus på Guds nåd. Jag är helt övertygad om att den leder människor både till omvändelse och himmeln. Där finns det starka positiva drag i tillämpningn av den romerska kyrkans dogmer.

Men ... just därför var det så förfärande att läsa den ovan refererade artikeln. Förfärande att känna dess angrepp på det kristna samvetet. Här finns det ett tydligt problem i tillämpningen av den romerska kyrkans dogmer.

När vi ser en sådan dubbel tillämpning och jämför det med de dogmatiska utsagorna ser vi tydligt vad som är koherent med kyrkans lära. Då leder det oss till följande fruktansvärd slutsats: avsaknaden av tillämpning av skärseldsläran är en liberal tendens i den romerska kyrkans liv.

En liberal tendens i en kyrka som håller på att återsamla sig i vacker och bekännelsetrogen stil.

Läs med fördel också Stockholmsstiftets dekret om avlat från år 2008. http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/23/Dekret%20om%20fullst%C3%A4ndig%20avlat%20under%20Paulus%C3%A5ret.pdf

Charmig läsning. Lätt att jämföra med Pauli egen lära: Ty det finns ingen skillnad, alla har syndat och saknar den gudomliga härligheten, och de blir, utan att de har förtjänat det, rättfärdiggjorda av hans nåd genom den återlösning som finns i Kristus Jesus. - - - Det är nämligen vår övertygelse, att människan blir rättfärdiggjord genom tro, utan de gärningar, som lagen kräver. (Rom. 3:22-24, 28)

Avslutningsvis, Erik Å, hur tänker du när du läser artikeln och svarar som du gör?

Mäster Abraham sa...

Kan tilläggas att jag i vart fall träffat en person som påstår att hennes familj blev erbjuden fullständig avlat för döde fader om de bara gjorde en tillräckligt generös gåva till församlingen.

Detta sagt med full respekt för att detta är ett missbruk även inom den romerska kyrkans ramar.

Erik Å sa...

Hej Mäster Abraham,

din senare kommentar hade inte kommit upp när jag skrev mitt senare inlägg, varför jag inte svarade på det.

Jag hade läst artikeln redan tidigare. Jag tycker att den grundläggande tesen är vettig att lyfta upp: det finns nog för lite tal om "de yttersta tingen" förutom himlen idag. Det kan jag se som ett problem.

Å andra sidan tycker jag att det är bra att fokus har flyttats mer till den fullkomning Gud vill åt oss, snarare än det helvete som avskiljdhet från Gud innebär.

Skärselden har, som så mycket (allt?) annat i katolsk lära, en grund i den Heliga Skrift. Aposteln Paulus skriver att den som bygger med Jesus Kristus som grund "skall [...] räddas, men som ur eld" (1 Kor. 3:15) Och i Första Petrusbrevet kan man läsa att vår tro är långt mer värdefull än guld, "som dock måste prövas i eld" (1 Pet. 1:7).

Denna syn hänger ju, förstås, också nära praxisen att frambära böner för de döda, en praxis som finns belagd redan i Andra Mackabéerboken (12:45).

(I Katolska kyrkans katekes ges hänvisningar till vidare utveckling i kyrkans historia. Se §§ 1030-1032.)

Jag kan inte se att skärseldsläran skulle stå i motsättning till synen att det är av Guds nåd vi blir räddade. Tvärtom. I Guds oändliga kärlek utger Han sin enfödde Son, för att världen inte ska gå under utan ha evigt liv. I Sonen, och med den Helige Andes kraft, dras vi in i Treenighetens inre liv av Kärlek. Här växer vi långsamt in i kärlekens mysterium, lämnar den gamla människan bakom oss, och blir så alltmer de vi är tänkta att vara. Denna process innebär smärta, precis som all växt.

Att det kristna livet - alltså livet i Kristus - skulle utesluta lidande är det ju bara att gå till Paulus för att se. Han säger ju bl.a. till och med:

"Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan." (Kol. 1:24)

Om katolska kyrkan är motsägelsefull på denna punkt, bara för att man samtidigt betonar nåden och lidandet i att leva i och för Kristus, då måste man också hävda att Paulus är det.

Vad nu kommer till vad du skrev ovan, som en karikatyr av (romersk-)katolsk själavård, kan man säga följande:

- det är svårt att se i vilket sammanhang en präst ens skulle tala om avlat i en dödssituation;

- talet om årtal i samband med avlat finns inte kvar (man talar om fullständig och partiell, däremot);

- till och med i den artikel du hänvisade till - om att man inte ska helgonförklara folk lättvindigt - betonas att det är av nåd som vi vinner inträde till Guds rike i livet efter detta.

Sedan tyckte jag personligen inte att artikeln var vare sig speciellt bra eller uppbygglig; men eftersom just denna artikel inte har någon form av bindande karaktär, är det ju bara att lyfta på hatten och gå vidare.

---

Genom avlat kan syndens timliga konsekvenser upphävas. Till slut är det ju dock källan till detta - synden, vår avskiljdhet och bortvändhet från Gud - som måste adresseras. Med bikt och avlösning, och med färdkost (viaticum) för den vidare resan, kan den döende - omsluten av Kyrkans bön - stärkt gå vidare över gränsen och möta sin Skapare och Herre.

Vänligen,

Mäster Abraham sa...

Man kan ha olika åsikter om allt. Jag respekterar varje människa som tror på skärselden. Men samtidigt tror jag att den överväldigande majoriteten av alla kristna, alla svenskkyrkliga, alla högkyrkliga och för den delen av alla romerska-katoliker utanför den romerska kyrkan förkastar skärseldsteologin.

Skärseldsteologin är däremot inte, i motsats till vad du skriver, grundad i Skriften. Det beror på att den romerska teologin inte är grundad i Skriften. Däremot påstår jag inte att den inte hämtar delar av sin teologi från Skriften (förstå mig rätt). Men den romerska kyrkan bekänner att det är Traditionen (inklusive Skriften) som är källan till sin teologi. Från den materien formar sedan påven och koncilierna den form som är romersk-katolsk teologi. Jag vill å det skarpaste understryka att de bibelcitat som du anfört och som Rom anför bara kan få den betydelsen om de läses i just en romersk kontext. I en evangelisk kontext referar detta tal om elden till den Herrens domseld som förbränner den gamla människan på domens dag. (jfr. gärna Mal 3:3) Det syftar alltså på frälsningen.

Nu är det meningslöst att diskutera bibelcitat och lära för till slut är det ändå den enskilda individen som måste ta ställning till frågan: tror jag på detta? Jag vill därför påstå att den specifikt romerska teologiska dikursen är något främmande för den absoluta majoriteten av de högkyrkliga.

Det är däremot inte omöjligt att de inte riktigt inser vidden av diskrepansen mellan religionena. För att göra det fullständigt klart för alla tror jag att det är viktigt att alla sätter sig in i skärseldsläran. Annars riskerar man tro att man har mer gemensamt med den romerska religionen än man i verkligheten har. Om vi liknar nådens ordning vid en kortlek med olika färger och valörer.. Den evangeliska teologin har sin sorteringsordning. Först uppväckelse genom lagens hot, sedan omvändelse genom evangeliets erbjudande därefter sakramenten (1-100 i antal) som en evangelisk färdkost tillsammans med helgelsen och dess lidande. Det vill säga med tacksamheten över det rättfärdiggörande evangeliet som motivator.

Alla dessa steg kan vi känna igen i den romerska teologin. Men motivatorn är en annan i de sista stegen. Mässan blir offer för at uppfylla lagen (för de i skärselden och för oss), bönen blir ett verktyg för att ta oss och andra från skärselden, osv. Detta är med evangelisk verklighetsåskådning lagens krav. Det är inget glädjefullt erbjudande utan en träldom under hot om timlig eld. Som vi läser i Arborelius dekret är detta en motivator för ordinärt och extraordinärt deltagande i de religiösa ceremonierna. Korten är desamma men ordningen är helt olika.

Den romerska religionen är alltså enligt den evangeliska religionen först lag under hot om straff, sen evangelium med hopp om nåd, sen ånyo en lagens religion under hot om helvetesintensiva straff.

Tillåt mig då att konstatera att följande. Jag tror att många kristna i och utom Svenska kyrkan delar de evangeliskas värdering av den evangeliska grundstrukturen i nådens ordning. När dessa då möter den romerska religionens grundstruktur känner de igen sig. De ser lag och evangelium, synd och förlåtelse, de ser verkningsfulla sakrament och heliga präster. Vackert så. Problemet är att de bara har ett verktyg för att betrakta detta schema, låt oss kalla det för en hammare, då ser den romerska religionen också bara ut som en spik. I verkligheten är den romerska religionen en skruv där det är kampen för dygd och undvikandet av skärseldsstraffet som enligt kyrkans statuter spelar en avgörande roll i det kristna livet. Om man nalkas den romerska religionen med inställningen att det är en spik (dvs. en evangelisk-luthersk kyrka) så blir man på sikt grymt besviken eller så får man vackert börja skruva på skruven. Om man börjar skruva så är det en relevant fråga att ställa sig om man vill ha 5 000, 10 000 eller 20 000 år i skärselden.

Erik Å sa...

Hej Mäster Abraham,

tack för ditt svar!

Jag tror att i denna, liksom i många andra, frågor är nog detta som du skriver det avgörande, till sist:

"Nu är det meningslöst att diskutera bibelcitat och lära för till slut är det ändå den enskilda individen som måste ta ställning till frågan: tror jag på detta?"

Med individen i centrum, som sin egen påve, biskop, präst och lärouttolkare, kommer splittringen bland protestanter aldrig att ta slut. Och "[o]m ett rike är splittrat kan det riket inte bestå" (Mark. 3:24). Det är inte individen, utan kyrkan, som är sanningens pelare (1 Tim. 3:15) - naturligtvis med individen som en del, en lem (Kol. 3:15). Det är i kyrkan Guds Ord tas emot, och tron "i enlighet med Kristi sinnelag" föds.

Det är då också helt ok om vissa av kyrkans läror övergår min horisont.

Det är ju dock glädjande att du redan underförstått accepterat något av denna syn på kyrka och individ, om jag förstått dig rätt. För du skriver att:

"Jag vill å det skarpaste understryka att de bibelcitat som du anfört och som Rom anför bara kan få den betydelsen om de läses i just en romersk kontext. I en evangelisk kontext referar detta tal om elden till den Herrens domseld som förbränner den gamla människan på domens dag. (jfr. gärna Mal 3:3) Det syftar alltså på frälsningen." (Mina kursiveringar.)

Det är alltså med hänvisning till att en viss kontext (av något skäl) har en tyngre auktoritet som den ena läsningen är bättre än den andra, i slutändan. (Vi kan gå förbi frågan om en "evangelisk" läsning, uttydd så, behöver utesluta en "romersk" läsning.)

I katolska kyrkan hävdar man att man har den tyngre auktoriteten genom att man - i korthet och bland annat - som herdar/biskopar i sina kyrkor har de biskopar som står i kommunion med Petri efterträdare, påven i Rom, och att denna biskopsstol har en särskild ställning och, så att säga, tyngst auktoritet av alla biskopsstolar (se Matt. 16:18, Joh. 20, Nicaea I, ...) Man har alltså (åtminstone) ett kriterium för att skilja mellan olika kontexter och dessutom för att (åtminstone i viss mån) bedöma tyngden i deras läroutlåtanden.

Genom vilka kriterier har "en evangelisk kontext" större tyngd än "en romersk kontext"?

Vänligen,

Anonym sa...

Det är viktigt att inse att skärseld respektive avlat är romerska särläror, som inte återfinns någon annanstans i kristenheten och framförallt inte i den ortodoxa kyrkogemenskapen. För övrigt tycker jag att den upphöjda reverens för Rom och allt vad denna kyrka står för, som denna och andra bloggar gärna ger uttryck för, är en smula egendomlig, för vill man söka sig till något ursprungligt så finns ju de ortodoxa kyrkorna närvarande i landet, och här om något gäller: Lex orandi - lex credendi!

/Arne

Mäster Abraham sa...

Erik Å: Först en kort fråga. Kan jag publicera denna konversationen på min blogg? Jag kan anonymisera ditt namn. Anledningen till att jag vill göra det är eftersom jag tror att det kan vara illustrativt för vissa ställningstaganden och hur man bör diskutera för att nå kärnan i diskussionen.

Jag tror att du missförstår mig. Jag diskuterar i egentlig mening inte kontexter som självförklarande eller självmeriterande. Jag konstaterar bara att olika kontexter läser Skriften på vitt skilda vis. Det betyder inte att jag tycker att varje sätt är lika sanna eller bibliska. Nuvarande påven erkänner själv i sin bok Kallade till gemenskap (kap 4) att det evangeliska prästämbetet är mer förenligt med Skriften. Men eftersom den romerska kyrkan ytterst vilar på kyrkans läroprimas över traditionen spelar det ingen roll för att avgöra sanningen. M.a.o. påven erkänner själv att den evangeliska kristenheten är mer biblisk men eftersom de evangeliska inte har alla bitarna blir pusslet inkomplett. På ett fundamentalt plan är det därför helt meningslöst att diskutera enskilda bibelcitat. Tar vi inte ett helhetsgrepp på diskussionen förstår vi heller inte varandra och slutar omfamna varandra i kärleksfull respekt.

Genom ett kontextbaserat resonemang vill jag alltså sidsteppa en meningslös debatt och istället förklara vad och varför det brister i dialogen och ekumeniken mellan svenskkyrkliga evangeliska katoliker och romerska katoliker.

Trots vad du skriver tror jag att vi måste konstatera att, för den enskilda personen, allting kokar alltid ner till en enskild fråga: tror jag på detta? Inget Petrusämbete på jorden skapar samsyn om vi inte tror på det ämbetet som bärare av sanningen. Så är det i en katolsk kontext. I en evangelisk kontext blir frågan istället: tror jag att Skriften är den enda säkra källan till sanningen? Frågorna liknar varandra eftersom de är frågan som ställs i varje människas trossprång.

Jag svarar ja på min fråga och du svarar ja på din fråga. Från och med den stunden befinner vi oss i olika kontexter. Om vi inte förstår detta kan vi aldrig förstå den andre personen. Jag vill förstå dig och jag vill att vi tillsammans ska förstå vad som händer med och i respektive kyrka.

Det kriterium som de evangeliska ställer upp för Skriftens auktoritet är den själv. Jag hänvisar gärna till den följande länk. http://luk.se/sanningensord.htm.
Skriften är Guds ord, som ständigt uppenbaras för människorna som lyssnar till den och brukar den. Läser man den fel är det för att man inte lyssnar till den. Du kan jämföra det med de ”alternativa” tolkningarna av den romerska traditionen och den uppenbarligen spretande tillämpningen av den. Häri ligger ett trossprång .Vi säger båda: när någon missuppfattat något beror det på att de lyssnat dåligt eller inte förstått den lära som Gud förmedlat.

Fortsättning följer ...

Mäster Abraham sa...

... här.



Att säga ”Skriften allena” gör man inte för att man inte tror att det kan finnas sanning någon annanstans. Skriften är däremot en säkerhetsventil: ”i vart fall är detta sant och riktigt”. Vi tror att Gud instiftat Skriften till att vara vår regel. Och vi tror att mänskliga institutioner kan korrumperas. De kan inte vakta sanningen. Beviset för det är att den romerska kyrkan avvikit från apostlarnas tro ”den tro som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga” (Jud. v 3). Dvs. den tro som vi finner i bibeln. Det kan vara fel precis som läroprimatet kan var käpprätt.
Mitt argument är alltså: jag litar enbart på Skriften eftersom jag bara litar på Skriften. Jag fördömer påvedömet för att det inte bygger på Skriften. Motivatorn för detta är Skriften och att kyrkan, i historien, ofta brutit mot Skriftens ord. Det är ett cirkelresonemang. Ungefär som ditt: jag litar på påven för att påven sagt att jag kan lita på påven och jag fördömer Lutheranerna för att de bygger på Skriften och inte påvens läroauktoritet.
Däremot är det en stor tröst att vi inte alltid kan förstå allting. Detta är särskilt tydligt i den evangeliska trosläran. Motsatsförhållanden hålls för sanna helt utan att den mystiska och oförklarliga dimensionen sminkas över med filosofiskt inspirerad tradition. Treenighetsläran, Jesu naturer är två urkyrkliga läror som anger mönstret: den oförklarliga omöjliga tankestrukturen är den enda möjliga beskrivningen av sanningens kärna. I ett evangeliskt sammanhang bygger realpresensläran, den forensiska rättfärdiggörelseläran med satsen ”simul iustus et pecattor”, lag och evangelium, den trälbunda viljan och den kristna friheten, m.m. på just samma konstruktion. Det är en tydlig indikation på dess apostoliska och sanna karaktär.
Men som sagt. Allt kokar ner till trosprånget. Vad tror jag på så att jag kan lämna mitt eviga väl i pant för det?

Mäster Abraham sa...

Fråga: Schismade SSPX för att man lyssnade för lite eller för mycket på traditionens röst?

Schismade östkyrkan för att man inte litade på traditionen?

Bengtsson sa...

"[o]m ett rike är splittrat kan det riket inte bestå" (Mark. 3:24)

Citatet som refereras hänsyftar ju på djävulens rike och inte kyrkan. Kyrkan har ju varit splittrad sedan apostlarnas tid.

Anonym sa...

Hårdkokta protestanter kommer att bli häpna av Guds kärleks renande eld (skärselden)
Thomas Andersson

Bengtsson sa...

Thomas: om så är fallet kommer det vara gott att ha kommit dit.

Å andra sidan kan det ju vara skönt för de troende i rom-kat att slippa om de har fel.

Erik Å sa...

Hej Mäster Abraham,

ursäkta mitt sena svar; jag har varit upptagen under några dagar.

Självklart får du publicera vår konversation på din blogg! Du behöver inte anonymisera mitt namn (även om du, förstås, får det, om du tyckar att det är bättre). Skriv dock gärna ut i vilken kontext diskussionen skedde: i kommentarerna till ett blogginlägg (om den nya apostoliska konstitutionen, om du så vill).

jag tror inte att vi, i detta forum, kan komma så mycket längre här och just nu. Det må vara nog sagt att jag inte håler med om att katolska kyrkans val av traditionen skulle utesluta skriften; tvärtom ger ju just kyrkan och traditionen rätt kontext för skriftens tolkning.

Du hänvisar till en text av påven (då han var kardinal) för att visa att katoliker hävdar att deras läror strider mot skriften. Jag måste erkänna att jag inte minns passagerna i denna bok (som jag dock för övrigt minns som mycket bra). Generellt tror jag dock att man kan säga att man i katolska kyrkan hävdar att kyrkan står för garant för en genuin tolkning av Skriften in i varje tid. Tradition utesluter inte Skrift.

Att hävda "Skriften allena" gör många protestantiska samfund, som inte står enade i sin tolkning av vad denna skrift säger. Jag tror inte - baserat på, om inte annat, historisk evidens - att detta är en speciellt givande grund för enhet i tron. ("[P]å frukten känner man trädet." [Matt. 12:33])

Nu tror jag dock inte detta egentligen är ett problem från ett evangeliskt perspektiv; den sanna kyrkan är den osynliga föreningen av alla sant troende i alla jordiska samfund. Att det finns många samfund är därför inte i sig ett problem. Det är dock problematiskt från ett katolskt perspektiv, då den synliga enheten också skall gälla den synliga manifestationen av en Herrens kyrka av alla döpta (även om enheten bevarats av den [romersk-]katolska kyrkan, är ändå splittringen bland alla döpta reell). Nåväl, detta sagt inom perentes.

För att knyta an till bloggposten (om den apostoliska konstitutionen) och din inledande fråga (om att katolskt troende i SvK som skulle förenas på liknande sätt som anglikaner nu kan göra det måste acceptera skärseldsläran) kan man så säga att alla troende förenas i en och samma tro; häri ingår också, exempelvis, skärseldsläran. Det är just detta fasthållande vid en och samma tro som ger kyrkan en sådan mångfald, då det ger en frihet för olika traditioner att blomstra inom Traditionen. Sedan finns det olika sätt att tolka de olika lärorna, olika sätt att lägga betoningar och tyngdpunkter; det finns olika sätt att teologiskt lägga ut dessa läror. Här måste det levande läroämbetet i slutändan dock ha sista ordet, för vad som är inom en katolsk tro; och det har läroämbetet haft, i olika former, igenom hela kyrkans historia.

Här är ett bra exempel debatten mellan jesuiter och dominikaner rörande nåd och fri vilja ett bra excempel; de anklagade varandra ömsesidigt för att vara irrlärare. Påven avgjorde frågan slutgiltigt 1607 med att avkunna att båda uppfattningarna låg inom ramen för den katolska tron.

Och det är här jag tror att läroämbetet (påven och alla biskopar i gemenskap med honom) kunde utgöra en välsignelse för alla döptas enhet; genom att sätta ramarna för vad som ligger inom och utom en ortodox tro, och att slutgiltigt fälla avgöranden i uppslitande lärotvister som hotar enheten.

Vänligen,

Mäster Abraham sa...

Erik Å: På någon form av akademiskt metaplan är Skriften och traditionen inget motsatsförhållande. Där håller jag nog med dig.

Skriften är ju omnämnd som traditionen hos många av kyrkofäderna. Det är en stelnad kanonisering av vad som är sanning.

Den romerska traditionen är en ständigt evolverande religion som består av den stelnade traditionen (Skriften) oc den nya traditionen (traditionen). Tillsammans Traditionen. Romersk-katolska kyrkans kanonisering är sedimentär och i någon mån kontrollerad av den romerske patriarken.

Detta är ett problem för den evangeliske för att traditionen kommer att innehålla människotankar. Som upphäver Guds ord. Skriften är alltså en säkerhetsventil mot dålig lärobildning.

Tack för en intressant diskussion där vi varit civiliserade, medkristliga, resonerande och kanske ökat möjligheten för respekt för varandras positioner.

Erik Å sa...

Just det; frågan om SSPX och Östkyrkorna.

I fallet SSPX skulle jag säga att man har en felaktig uppfattning rörande relationen mellan Traditionen och det levande läroämbetet. Jag håller i mångt och mycket med senaste ledaren i Signum, "I men inte av världen" [ http://signum.se/signum/template.php?page=read&id=3975 ].

I fallet med Östkyrkorna är situationen mer komplicerad; där har vi ett fall med ett långsamt isärglidande, snarare än en separation från ena eller andra parten. Dock finns, skulle jag säga, uppenbara problem bland de Ortodoxa kyrkorna som härrör från att man inte har den främste av biskopar bland sig (exempelvis oförmågan att samlas till ett "panortodoxt" koncilium och en, i vissa delar, naiv uppfattning om att de första tusen årens lärostrider har avgjort alla lärostrider för alla tider [liksom, exempelvis, frågan om jurisdiktionen i Nordamerika]).

Åter,

Anonym sa...

Problemet för Erik är väl att även om "protestanter" är uppdelade i olika kyrkor så är det även fallet bland de som aktar traditionen (orientaliska kyrkor, ortodoxa, olika former av ortodoxa som underordnar sig Rom, katolikerna i flera olika grupper). Det är inte "unikt" för de som hävdar Sola Scriptura.

Att både "lutheraner", "kalvinister", med mera alla håller med om de grundläggande kristna sanningarna (även om stora skillnader finns mellan olika kristna grupper) indikerar väl att Skriften är rätt klar om vad som är sant respektive lögn?

Mäster Abrahams syn är faktiskt väldigt talande, om man anpassar sig efter Skriften (som "stelnad" tradition) och även läser och inspireras efter de tidiga kristnas skrifter så kommer man att lyckas hålla sig till sanningen. Det är inte helt nödvändigt att man har en ofelbar individ som ledare för att man ska kunna nå enhet. Mycket av delningen som existerar idag är inte ens baserad på starka teologiska skäl utan av ren "prestige".

Erik Å sa...

Anonym (ovan),

visst är även de som ger akt på traditionen splittrade. Men katolska kyrkan (där romersk-katolska kyrkan endast utgör en del, märk väl, nämligen den latinska delen av katolska kyrkan) består ändå av 1,1 miljard människor. Och de ortdoxa kyrkorna, som väl egentligen betraktar sig som en kyrka, består av ungefär 280 miljoner människor.

Sedan finns det små (jämfört med siffrorna ovan: mycket små) grupper i dessa traditioner som, på olika avstånd, står utanför en sakramental gemenskap; detta är dock, i sammanhanget, försumbart. Den stora skandalen är ju, dock - och där kan jag inte annat än hålla med - att katoliker och ortodoxa är splittrade.

Vad gäller protestanter tror jag, vidare, att såväl baptister som lutheraner och pentekostala (för att bara ta några exempel) anser att de läser bibeln rätt; ändå finns det punkter där man inte kan enas. Och tendensen är dessutom att samfund splittras vid varje ny stridsfråga, så att ökningen av antalet samfund blir exponentiell.

Tradition och läroämbete är inte för att utesluta Skrift, utan för att guida och vägleda i de nya frågor kyrkan ställs inför i varje ny tid, med bl.a. Skriften som grund. Att ett kall till att "läsa bibeln mer noggrannt", eller liknande, skulle lösa denna fråga (rörande enighet i de nya lärofrågor som uppkommer) är i det närmaste empiriskt vederlagt, givet de 500 senaste åren, skulle jag säga.

Vänligen,

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Katoliker i Svenska kyrkan håller naturligtvis med i detta Erik Å. Dock reagerar jag på ditt tal om Romersk-katolska kyrkan som endast gällande den latinska delen. Notera att vi katoliker, som inte är i kommunion med Rom, också anser att vi hör till den Katolska Kyrkan. Därför vore det märkligt av oss att tala om den Romersk-katolska kyrkan + de unierade östkyrkorna såsom "Katolska kyrkan".

Med Romersk-katolska kyrkan menar man, och det gäller inte bara oss "wannabekatoliker" (eller hur ni nu vill beskriva oss), utan rent allmänt vedertaget de kyrkoprovinser, stift och församlingar som står i kommunion med påven i Rom. Svårare än så är det inte. Således är också unierade östkyrkor romersk-katolska!

Det begreppet kommer även i fortsättningen att användas på Kyrkliga Betraktelser.

Erik Å sa...

Hej KB,

tack för ditt inlägg!

Ja, jag vet att exempelvis du inte räknar dig som protestant (vissa i Svenska kyrkan gör det), och tänkte inte på exempelvis dig när jag skrev "protestanter" ovan.

Jag vet att det finns olika sätt att använda ordet "katolik" på, och är också medveten om ditt bruk; jag håller mig också oftast till det när jag skriver kommentarer på denna blogg.

Dock blir det ju ibland ett problem, när man talar "inifrån" (romersk-)katolska kyrkan. Utifrån (romersk-)katolska kyrkans eget bruk syftar "katolska kyrkan" på de kyrkor som står under ledning av biskopar som står i gemenskap med biskopen av Rom. Inom katolska kyrkan, i denna användning av termen, ingår då flera delkyrkor, som är kyrkor sui iuris, i den katolska kyrkan. "Romersk-katolska kyrkan" syftar då på den latinska kyrkan inom katolska kyrkan.

Som sagt, i de flesta inlägg här håller jag mig till ditt bruk, och skriver "romersk-katolska kyrkan" när jag syftar på det som i stycket ovan kallades "katolska kyrkan". I mitt inlägg ovan fanns det dock en pedagogisk poäng (när det nämligen gäller mångfald och enhet) att använda bruket som är det vanliga inom (romersk-)katolska kyrkan.

Jag kommer dock, som tidigare, vanligtvis hålla mig till din användning av orden "katolsk" respektive "romersk-katolsk".

Vänligen,

Erik Å

PS. De olika namnbruken i denna fråga är speciellt förvirrande på svenska Wikipedia. Där leder "katolska kyrkan" vidare till "romersk-katolska kyrkan", medan man under "katolska samfund" kan läsa att detta "är samlingsnamnet på alla kyrkor som erkänner påven av Rom som högste synlige ledare, och befinner sig i officiell kommunion med honom". Det hela luktar (halvdann) kompromiss lång väg! DS.

PPS. Bruket att kalla katoliker för "romerska katoliker" kommer, mig veterligen, från England (för att avgränsa dessa från anglo-katoliker. Vet du om detta stämmer? DS.