SLUTET FÖR ANGLOKATOLICISMEN ELLER..?

Den 14 juli, 1833 predikade John Keble i St Mary's i Oxford (se tidigare artikel). Oxfordrörelsen, den anglo-katolska väckelsen, föddes och i 175 år har den berikat Engelska kyrkan med ett fördjupande i dess katolska arv. Kanske kan det tyckas som en paradoxal slump att den katolska rörelsens största motgång sker vid Oxfordrörelsens 175-årsjubileum. En motgång som enligt vissa är slutet för anglokatolicismen...

Återigen har den liberala kristendomstypen visat sitt intoleranta ansikte. Det som hände i Svenska kyrkan och har nu hänt igen, men denna gång i England. Först lovar de frihet för sina ”konservativa” undersåtar och plötsligt vänder man handen och förklarar dem för oönskade kryp som måste utrotas. Kyrkorna med "högt till tak" visar sig återigen ha minst lika höga trösklar.

1958 fattade Svenska kyrkan beslut om att öppna kyrkans ämbete för kvinnor, allt efter påtryckningar från riksdagen. Biskop Anders Nygren uttalade då att Svenska kyrkan växlat in på ett ”främmande spår i riktning mot gnosticismens och svärmarnas åskådning”, uttalandet var både träffande och kyrkohistoriskt sant. 1958 blev ”motståndarna”, dvs de som inte accepterade en obiblisk, ickeapostolisk och ickekatolsk ordning, garanterade fortsatt existens och deras ståndpunkter skulle respekteras. Samvetsklausulen antogs, vilken innebar att präster och prästkandidater som ej ville erkänna eller samarbeta (läs fira mässa/gudstjänst) med kvinnliga ”präster” kunde slippa detta och således ändå få vigas och verka inom Svenska kyrkan. 1982 avskaffades samvetsklausulen och de sista ”särvigningarna” (prästvigningar med endast manliga prästkandidater) skedde på 1990-talet. Loppet tycktes vara kört och i år firas det femtioåriga beslutet utan någon som helst hänsyn till förlorarna och vår sida av saken...

Den engelska utvecklingen var något annorlunda. I Church of England (CofE = Engelska kyrkan) hade man sett på Svenska kyrkans utveckling som ett avskräckande exempel – kanske var det därför man gjorde annorlunda 1992 när även CofE införde kvinnopräster. När General Synod (Kyrkomötet) hade fattat beslut om detta infördes ett system som vi bara kunnat drömma om i Svenska kyrkan, nämligen Act of Synod, 1994. Denna innebär att församlingar som mot sin övertygelse ej kan acceptera kvinnliga ”präster” kan fatta beslut om att ej anställa kvinnopräster. Befinner man sig i ett stift där biskopen viger kvinnliga präster, kan man välja att ansluta sin församling till en annan biskops episkopala tillsyn (episcopal care), en sådan biskop kallas populärt för ”flygande biskop”.
När CofE 1992 fattade beslut om kvinnopräster, markerade man således att båda sidors uppfattningar var lika värda, båda sidor, både "förespråkare" och "motståndare", var lika lojala anglikaner. Det man dock ej fattade beslut om då har i dagarna antagits av General Synod, nämligen beslut om att även biskopsämbetet skall öppnas för kvinnor. Denna gång har man dock valt att inte ge några som helst garantier om frihet för motståndarna till denna nya ordning, trots vädjan från ärkebiskoparna av Canterbury och York. Det parallella icketerritoriella stift eller t.o.m. ärkestift (en tredje provins vid sidan av Canterbury och York) som anglo-katolikerna och Forward in Faith (FiF) givit som förslag avslogs med hänvisning till att sådant skulle "strida mot jämställdheten" mellan manliga och kvinnliga präster/biskopar. Den tolerans som på gott och ont varit kännetecknande för hela anglikanismen tycks nu vara ett minne blott. Återigen har den liberala kristendomstypen alltså visat sitt rätta och intoleranta ansikte.

Vad händer då nu med våra anglo-katolska trossyskon, är detta slutet för anglokatolicismen? Tre alternativ tycks vara aktuella:

1) Masskonvertering till Rom,

2) Schism eller

3) Fortsatt samexistens inom CofE och/eller marginalisering.

Det första alternativet innebär i princip någon form av masskonvertering där anglikanska präster får dispens från celibat, en kortare kompletterande studietid med omvigning och kanske en anglikansk rit (de flesta anglo-katolska församlingar använder redan Missale Romanum av år 1969/70). Dispens från celibatet skulle då endast gälla de redan gifta anglikanska prästerna och inte prästkandidater. Detta lär avskräcka många. Det tidigare talet om en egen unionerad kyrkoprovins kan man nog glömma, snarare skulle man upprätta någon form av prästsällskap i stil med FSSP: sådana församlingar finns i Romersk-katolska kyrkan i USA (bilden till vänster visar förre påvens besök i en sådan församling).

Det andra alternativet är att själva skapa en egen fri provins, en så kallad "Continuing Anglican Church" ("fortlevande anglikansk kyrka"), vilket också finns i flera versioner i bl.a. USA. Det faktum att USA har flera sådana kyrkor visar tydligt vad sådant brukar leda till: schism leder till schism. Forward in Faith har talat mycket om att starta eget, men i ord som "vi lämnar inte, de har sparkat ut oss" vilket bland annat FiF:s ordförande biskopen John Broadhurst av Fulhamn uttalat vid ett antal tillfällen både före och efter beslutet i General Synod. Alternativet är troligt, men alla skulle nog inte följa med.

Det tredje alternativet är att sista ordet ännu inte är sagt. Kanske kommer man i efterhand göra det möjligt för fortsatt samexistens, kanske rent av med ett eget icketerritoriellt stift eller en tredje provins, eller ett uttökande av Act of Synod (Biskopen av London Richard Chartres är en som i svallvågorna av måndagens beslut givit förslag om detta). Eller kanske kommer man att finna sig i en situation som den vi har i Svenska kyrkan: marginalisering och motstånd. Någon sade att "katolikerna där är ju fler än vi är i Svk, därför borde de kunna göra hårdare motstånd", men då har man inte tänkt på att marginaliseringen har gjort att vårt antal minskat drastiskt sedan 1958. Samma utveckling är då inte omöjlig i England. Men samtidigt har anglokatolikerna garantier och friheter som vi aldrig haft, som dessutom troligen är svårare att avskaffa än de vi en gång hade.

Hur än framtiden kommer att se ut vill jag uppmana alla mina läsare: Bed för Engelska kyrkan och våra anglo-katolska bröder och systrar!

Rekommenderade bloggar:

Anglican Wanderings (Anglikansk)

Ruth Gledhill's Articles of Faith (The Times)

De Cura Animarum (Anglikansk)

Damian Thompson's Holy Smoke (The Telegraph/Romersk-katolsk)

LITE OM ATT VARA KATOLIK UTANFÖR ROM

Med anledning av en artikel på Kyrkliga Betraktelsers syskonblogg Versus Populum, har jag funderat lite extra på ordet "katolik". På vilket sätt är vi, som är medlemmar i Svenska kyrkan, katoliker i likhet med våra trossyskon i Romersk-katolska kyrkan? Frågan blir ständigt aktuell när vi i diskussion och teologiska samtal med romersk-katolska präster och lekmän påstår detta. Reaktionerna kan vara olika, vissa blir nyfikna och andra, inte sällan konvertiter, blir snarare stötta som om de blivit bestulna på privat egendom.
I den katolska rörelsen i Svenska kyrkan (vilken vi ju hävdar är katolsk), den rörelse som brukar av sig själv och andra kallas för "högkyrkligheten", är vi en minoritet som faktiskt törs kalla oss själva för katoliker. Ordet katolik har blivit eller har snarare fortsatt att vara liktydligt med "romersk-katolsk". Man kan undra varför vi aldrig har lämnat detta stadium. Varför kallar vi fortfarande Romersk-katolska kyrkan för "Katolska kyrkan" med stort "K"? Varför har vi denna självdestruktiva vilja att beskära oss själva och placera oss utanför den Katolska, allmänneliga Kyrkan? Svaret är dålig vana och kanske feghet, kanske också rädsla för att ge en bild av oss själva som personer lidande av storhetsvansinne. Denna fråga får dock behandlas utförligare vid annat tillfälle.

På vad sätt skiljer sig då vår defination av ordet "katolik" från den vedertagna romersk-katolska? På vad sätt är den identisk? Först måste det gemensamma markeras i vad som menas med ordet "katolsk". S:t Vincent av Lerinum på 400-talet definierade den katolska tron som bekant (vilket också nämns i systerbloggens artikel) enligt följande:

"Quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est."

Det vill säga, det som är katolsk tro är "vad man trott över allt, alltid och av alla". Den katolska identiteten måste således, naturligtvis, främst grunda sig i den oföränderliga tro som vi ärvt av våra fäder. Men den katolska identiteten är också organisatoriskt betingad: katoliken måste tillhöra ett kyrkligt samfund som innehar grundförutsättningarna för en sådan katolicitet. Dessa grundförutsättningar är bl.a. ämbetet och den faktiska apostoliska successionen.

Även om den svenskkyrklige katoliken* tillhör en giltig kyrka är inte alla medlemmar i Svenska kyrkan att betrakta som katoliker, eftersom de flesta saknar en katolsk tro. Skillnaden då mellan en svenskkyrklig katolik och romersk katolik ligger alltså i tron: för den romerske katoliken räcker det ju med personens organisatoriska tillhörighet i första hand och eventuell sakramental gemenskap med biskopen av Rom i andra hand, om en sådan över huvud taget existerar i realiteten (alla rom-katoliker går ju inte i kyrkan). Angående det sistnämnda, Petrusämbetet, menar vi tre saker:

1) att även utan en sådan sakramental gemenskap med påven kan vi räkna oss som katoliker (jmfr. med de öst-ortodoxa, gammalkatolikerna och SSPX [Prästbrördaskapet S:t Pius X], för att nämna några exempel på grupperingar som Rom erkänner såsom varandes katolska).
2) att av historiska och successionsmässiga skäl har vi redan någon form av gemenskap med Petri efterträdare och,
3) att vi erkänner att vår kyrkoprovins sedan reformationstiden befinner sig i en beklaglig schism som vi arbetar för att överbrygga i en önskvärd framtida sakramental och organisatorisk gemenskap med biskopen av Rom.

För att uppnå en sådan önskvärd framtida sakramental gemenskap och enhet med Petri stol krävs att vi arbetar fram en katolsk identitet. Vi (svenskkyrkliga katoliker) behöver en uniform, gemensam, katolsk självbild på alla väsentliga punkter. Vi måste komma bort från all form av individualistisk högkyrklig läropluralism där vi plockar vad vill ur den katolska teologin. En gemensam förståelse av det genuint katolska måste arbetas fram. Här är det givetvis viktigt att skilja mellan vad som är de fide, dvs officiell dogmatik, och vad som är folkliga föreställningar ("vidskepelse"). Det som vi så ofta tror oss ha problem med i den romersk-katolska teologin visar sig inte sällan vara just det sistnämnda, sånt som inte är de fide och som faktiskt inte påbjuds av den officiella kyrkan.

Exempel på den läropluralism som förföljt "högkyrkligheten" under så lång tid är synen på sakramenten och helgonen. Det förstnämnda har dock med tiden blivit mer uniform och presenteras bl.a. i aKF:s dokument "Högkyrklig spiritualitet". Vi kan dock inte nöja oss med den grumliga evkaristiska teologi där realpresensen tycks så opålitlig att användandet av monstranser och sakramental välsignelse inte accepteras i vissa högkyrkliga falanger. Vi kan heller inte finna oss i en situation där bön om helgonens förböner både förespråkas och avvisas beroende på vilken person som tillfrågas. Dessa är bara några exempel, men de är av stor vikt och en uniformitet måste, som sagt, eftersträvas. Det finns således problematik när vi kollar lite närmare, men det hindrar oss inte från att redan nu betrakta oss som katoliker!

*Ett alternativ till ordet "svenskkyrklig katolik" skulle kunna vara svensk-katolik, svekano-katolik eller det vanliga evangelisk katolik (vilket jag dock undviker eftersom det används av den romersk-katolska karismatiska rörelsen).

DEN NYA PROTESTANTISKA SJÄLVBILDEN?

På en arg feministisk blogg där bloggskribenten ondgjorde sig på kristnas (och i synnerhets katolikers) motstånd mot dödande av ofödda barn, även kallat abort, läste jag nyligen följande:

"Men jag är inte katolik, jag är protestant. Jag är en individ. Jag förskastar bibeln, jag förkastar även katolicismen som jag anser är en gren av kristendomen som enbart är formad för att kontrollera och förtrycka folket".

Att protestantismen har en tendens att vara starkt individualistisk visste vi ju redan, men att ordet i sig innebär att man förkastar Bibeln och följdaktligen, högst troligt, allt som kristendomen står för, det var något tämligen nytt! Kanske en ny protestantisk självbild? Påminner litegrann om ärkebiskopen Wejryds tolkning av ordet "lutheran" i det uttalande förra året där han menade att "dogmer inte är viktiga för oss lutheraner"...

- Och man undrar varför jag tar illa upp när jag tilltalas med dessa tillmälen!