KYRKOVALET: ÖVERRASKANDE HOPPFULLT

Bloggskribenten skall erkänna att han förra söndagskvällen var lite dyster och besviken, efter att ha tagit del av det nästan färdigräknade preliminära resultatet till kyrkomötet. Vi var många som hade trott att FRIMODIG KYRKA skulle gå fram åtminstone några procent, medan man efter valet istället kunde notera en tillbakagång med 1310 röster, förvisso ytterst marginellt men ändock betyder det ett förlorat mandat i kyrkomötet. Detta är ju ytterst tråkigt, och man de får fundera på vad det kan bero på. 

Illa är det också att Socialdemokraterna (de största och värsta försvararna av dagens system) gick fram, tillsammans med vänsterpartisterna, miljöpartisterna och Sverigedemokraterna. De sistnämnda gick väl mest fram just för att det förstnämnda hade gett sig i kast med en hetskampanj mot partiet. Men mobiliseringen måste väl ses som ett dubbelt misslyckande: dels blev Sd kyrkomötets femte största parti och mer än fördubblade sitt antal mandat till 15 stycken, medan sossarna själva endast lyckades skrapa ihop 2 mandat extra. Mp lyckades skrapa ihop 4 nya mandat och Vänstern 3. 

Men trots dessa partipolitiska framgångar kan vi ändå notera att de partipolitiska grupperingarna totalt har minskat med 9 mandat från förra valet. Centern ligger numera på knappt 12% (30 mandat: -4) och Borgerligt alternativ (M) minskade med tio procent och är nu rätt jämnstora med C, med 31 mandat. Det folkpartistiska FISK har blivit en dvärg i sammanhanget med sina 8 mandat, och kristdemokraterna har backat till 12 mandat (-6). Ett av partierna åkte dessutom ur kyrkomötet: "SPI - Seniorpartiet", som förlorade sitt enda mandat.

De fristående grupperna (dvs. de som inte har någon ideologisk koppling eller bakgrund i ett riksdagsparti) består av följande: ÖKA, FRIMODIG KYRKA, POSK och Kyrklig samverkan i Visby stift (som i sitt hemstift har uppåt 40%). POSK är valets stora vinnare och är nu andra största nomineringsgrupp (15,26% och 38 mandat), vilket är glädjande. Men den stora glädjen är dock att alla dessa grupperingar nu gemensamt har gått framåt och har nu tillsammans har 24,82% av rösterna. 

Jämför vi med samtliga val från år 2000 (då Svenska kyrkan formellt "skildes" från staten), är trenden tydlig: de partipolitiska grupperna minskar. 2001 fick de obundna grupperna 16,6%, 2005: 20,2%, 2009: 21,8% och nu alltså en fjärdedel av samtliga röster: 24,82%. Man kan inte förneka att det faktiskt går åt rätt håll, även om det kan tyckas vara långsamt, och tråkigt att Frimodig kyrka gick back denna gång.

Vad gäller FRIMODIG KYRKA skall trots deras tillbakagång i antal röster, procent och mandat, totalt sett och på riksnivå, ändå noteras att de faktiskt gått fram både lokalt och i några stift. FK finns nu representerade i alla stiftsfullmäktige utom i Visby. Lokalt har de inte varit representerade någonstans förut, men finns nu i en handfull församlingar, t.ex. i tre församlingar i Göteborgs stad.

När vi ändå talar om stiftsfullmäktige kan vi notera att trenden vad gäller de oberoende gruppernas ökning är ännu tydligare där. I Visby stift utgör lokala oberoende grupperingar och POSK ca 72% av samtliga röster i valet till stiftsfullmäktige. I Göteborgs stift fick FRIMODIG KYRKA, POSK och ÖKA tillsammans 39,75%.  I Linköpings stift blev POSK lika stora som S med 26%. Även i genompolitiserade stift som Luleå går de oberoende framåt, där POSK nu är andra största grupp med 17% (jämfört med sossarnas 44%...).

Nu har inte Kyrkliga Betraktelser resurser att undersöka hur läget ser ut i landets församlingar, men vi kan konstatera att oberoende grupper på många ställen är enda alternativ (liksom partipolitiska dito dominerar andra). Den partipolitiska dominansen finns kvar. Majoriteten är dock fortfarande förkrossande och väljarna tycks fortfarande cementerade i gammaldags inställning till kyrka och demokrati. Och av förra inlägget att döma tycks inställningen till vad Kyrkan faktiskt är och bör vara inte sällan vara rent häpnadsväckande. Men oavsett det måste vi realistiskt inse att det endast hållits fyra (4) kyrkoval sedan relationsförändringen kyrka-stat. I det långa perspektivet är ju det en droppe i havet. 13 år är ingenting. En dag kommer vändningen - det trodde heller ingen i DDR 1976... men till dess gäller:

Jesus nåd. Maria bed.

RAPPORT FRÅN VALLOKALEN

Ytterligare ett kyrkoval är nu förbi och som Kyrkliga Betraktelser misstänkte skulle det innebära endast marginella förändringar. Resultatet var alltså i stort väntat: Sverigedemokraterna gick fram, generellt minskar annars de partipolitiskt anstrukna grupperingarna även om några enstaka av dem kunde notera viss ökning som enskilda nomineringsgrupper; Frimodig kyrka tappade ett mandat i kyrkomötet, medan de två andra oberoende grupperna ÖKA och POSK gick fram. Närmre analys återkommer vi till i ett annat inlägg. 

Istället återges här en rapport från en vallokal i Stockholm, där en valförrättare delar med sig av sina tankar efter en dag i vallokalen. Texten publicerades ursprungligen på valförrättarens facebooksida och återges här med tillstånd. Bilden till vänster är också kyrkovalsorienterad, men har inget med just nedan nämnda vallokal att göra - men får ändå illustrera denna häpnadsväckande och pinsamma historia:

1. Kyrkans medlemmar i allmänhet vet inte vad orden "kyrkofullmäktige", "stift" eller "kyrkomöte" betyder. Nästan varannan fråga handlade om detta. Vad de olika nivåerna handlar om, brydde sig folk egentligen inte om.

2. Igenkänningsfaktorn är avgörande. Man känner igen namnen på riksdagspartierna och tror sig veta vad de står för. Därför väljer man dessa röstsedlar. Nya namn som Borgerligt alternativ, Fria liberaler etc är bara förvirrande. Jag vet inte hur många som klagade på att de inte kände igen dessa och andra namn och som istället valde en röstsedel med ett partinamn de kände igen.

3. En mycket stor andel av de röstberättigade, ja, jag skulle säga majoriteten, anser att Svenska kyrkan har mer med svensk identitet än med tro att göra. 

4. De flesta har inget större emot, ja, t o m föredrar att kyrkan leds av samma partier som leder riksdagen. Det är en liten, ofta välutbildad och/eller kyrkligt aktiv minoriter som anser annorlunda, men på det stora hela vill människor rösta på de partier de känner igen från andra sammanhang; se även ovan punkt 2.

5. Många, anmärkningsvärt många, känner ett behov att tala om att de minsann går och röstar för att "de religiösa inte skall få ta över kyrkan". Kommentarer på detta överflödiga...

VÄLJ BORT POLITRUKERNA PÅ SÖNDAG!

På söndag är det alltså kyrkoval. Det har väl knappast någon av er som läser Kyrkliga Betraktelser missat. Allt sedan dagens valsystem infördes har vi sett en trend. Det är den marginella förändringen i kyrkopolitiken, den som består i att de sekulära politiska partierna förlorar mark till förmån för de oberoende grupperingarna. 

Vi har också sett en trend där några partier bytt namn och liksom börjat låtsas vara oberoende. Exemplen är många: vänsterpartister, miljöpartister, folkpartister (="fria liberaler"), kristdemokrater och nu senast moderater (="Borgerligt alternativ"). Självklart är detta steg mot rätt riktning, men det finns något som skaver: det är fortfarande sekulär ideologi som är grunden för dessa grupper. Man liksom tar in partipolitiskt käbbel in i Guds hus. Man slåss med partiboken. Några av dessa grupper, jag tänker då särskilt på kristdemokraterna och möjligen de alternativa borgarna, har en vilja att få bort rådande system i förlängningen. Det är hedersvärt. Men samtidigt är deras engagemang under sekulära ideologiska beteckningar djupt problematiska.

Samtidigt har vi partiråttorna i S och C kvar. De grupper som absolut inte kan tänka sig lösgöra kyrkan på allvar från stat och sekulärt styre. De är rädda för "vad Svenska kyrkan kan bli" om de lämnar den "åt sitt öde" (som om frikyrkorna är något större hot mot lag och ordning). För dem är det därför viktigt att ha kvar banden mellan parti och nomineringsgrupp, symboler och namn. Lite som att låtsas som om år 2000 aldrig har inträffat. 

Och till dessa två partier har nu ytterligare ett fogats: Sverigedemokraterna. Manegen krattad av deras opponenter. Alla vill de göra kyrkan till sitt redskap. Synen är densamma: kyrkan skall styras från staten och den får absolut inte ha något inflytande på samhället, och den skall användas av medlemmarna på deras villkor - när de har lust. Här är Löfven, Lööf och Åkesson rätt lika i sin retorik. (Skillnaden kan väl dock till Sd:s fördel sägas att de i alla fall tycks vilja att Svenska kyrkan borde vara mer missionerande och mer kristen än vad hon är idag. Alltid nått...)

Sedan har vi ju de helt partipolitiskt oberoende: POSK, ÖKA och Frimodig kyrka. Dessa vill samtliga få bort dagens system. Tyvärr kan väl sägas att det ser ut som om både POSK och ÖKA tycks vilja vänta med den frågan, och inte sällan allierar man sig gärna med de politiska partierna i arbetet. ÖKA sägs ju gå rätt bra hand i hand med S. Å andra sidan är ju inte det så konstigt. S har en, om de över huvud taget sysslar med teologi, en liberalteologisk (sekularistisk) hållning, vilket ju ÖKA också har. POSK är väl fortfarande att betrakta som en slags allmänsvenskkyrklig mainstream, men lite spretiga åsikter. Och Fk är de kyrkfromma. Så skall det också få se ut i en framtida Svenska kyrkan fri från partipolitik. Poängen är ju att Svenska kyrkan måste få vara kyrka och syssla med kyrkliga frågor. Då kommer teologi behöva stötas och blötas, oavsett om jag som högkyrklig personligen tycker att Svenska kyrkan redan idag borde gå i union med Rom...

En dag  kommer vändningen. Kanske inte efter en jordskredsseger där de opolitiska grupperingarna lyckas övertyga väljarna - vilket iofs inte är helt omöjligt med tanke på alla ledarsidor som idag ifrågasätter systemet. Åtminstone kommer det ske genom "naturlig avgång". Politrukerna är en åldrande skara. Engagemanget i partipolitiken minskar. Väljarna minskar också. Tilltron i samhället till de etablerade partierna minskar. Och främst av allt: "traditionsväljarna" har snart som grupp dött ut, ni vet de där: "Jag har alltid varit socialdemokrat och om de så börjar döda folk så kommer jag fortsätta vara det" (jaja). Samma grupp som ser varje val som en "demokratisk plikt". Intresset för kyrkovalet kommer inte öka, det kommer att sjunka även i fortsättningen och i slutänden blir det bara de riktigt engagerade medlemmarna kvar. Men det är långt dit...

Se därför till att skynda på den utvecklingen redan nu - och rösta på söndag! Oavsett om du är liberalteolog, stockkonservativ eller allmänt bredkyrklig, rösta på söndag. Rösta bort de oengagerade och ickekyrkgående politrukerna - och främst av allt: rösta bort detta pinsamma, ologiska, ovärdiga och dyra valsystem! 

Libertas Ecclesiae!

EFTER NOMINERINGSVALET...

I torsdags hölls så nomineringsval till det stundande valet av ärkebiskop i Svenska kyrkan, som infaller i oktober. Valsystemet är lite knepigt och kan tyckas vara lite svårt att få grepp om, och siffrorna kan vara ytterst svårtolkade - till detta skall noteras att bloggskribenten aldrig varit någon lysande matematiker. De röstberättigade i både nominerings- och ärkebiskopsvalet består av kyrkostyrelsens ledamöter, samtliga domkapitel, stiftsstyrelser (inklusive biskopar), och Uppsala stifts samtliga präster och diakoner plus lika många elektorer.

De uppsaliensiska prästernas, diakonernas och elektorernas röster delas, för att inte göra valet "orättvist", med tio. I siffror betyder det att dessa totalt 670 avgivna röster reduceras till 67 röster. I det stora hela ser alltså då de röstberättigades röstantal ut som följer: kyrkostyrelse och samtliga domkapitel och stiftsstyrelser: 258 röster + Uppsala: 670 = 928 röster totalt. I realiteten blir ju dock rösterna efter delandet i Uppsala: 325 stycken. 

När då nomineringsvalet hölls förra torsdagen röstade totalt 806 personer (=298 röster), varav 561 av Uppsalas präster, diakoner och elektorer. Valdeltagandet i Uppsala låg på 84% och bland kyrkostyrelse, stiftsstyrelser, domkapitlen låg valdeltagandet tillsammans på 245 av totalt 258, alltså 95%. Totalt valdeltagande låg således på 87%. Antalet som inte röstade var alltså 122 stycken.

Resultatet har väl knappast någon av er intresserade läsare missat. Det officiella resultatet publiceras dock imorgon (10 september) varför ovanstående siffror (liksom nedanstående) får tas med viss nypa salt - även om en noggrann omräkning knappast kommer att erbjuda några större överraskningar. Följande blev således nominerade, ordnat efter antal röster: Antje Jackelén (stiftschef, Lund), biskop Ragnar Persenius (suffraganbiskop, Uppsala), Cristina Grenholm (kyrkosekreterare på Kyrkokansliet), F Johan Dalman (domprost, Strängnäs) och biskop Per Eckerdal (Göteborg).

Flest röster fick alltså Lunds stiftschef Antje Jackelén, 153 stycken och således 51%. Detta var i sig ingen överraskning. Jackeléns namn har nämnts i ärkebiskops- sammanhang i åratal. Hon anses stå för ett kompetent ledarskap, ger intrycket av att vara en riktig järnlady, gillar att umgås med muslimer i religionsdialog, är gästprofessor vid en luthersk högskola i Chicago och främst av allt: hon är kvinna. Det sistnämnda tycks ju i svenskkyrkliga sammanhang ha blivit allt viktigare, och politrukerna älskar det. 

Jackelén fyller 59 år nästa sommar och skulle således kunna vara ärkebiskop i 6-8 år. Vilket naturligtvis skulle få konsekvenser för Svenska kyrkans ekumeniska ställning och vigningarnas apostoliska legitimitet för en lång tid framöver. Antagligen mer intresserad av religionsdialog är ekumenik. 

Tvåan med 87 röster och 29%, blev Uppsalabiskopen Ragnar Persenius. Biskop Ragnars namn har också det nämnts i ärkebiskopssammanhang länge, och han kom tvåa i förra ärkebiskopsvalet. En gammal akademiker med mission och ekumenik som specialområde. Biskop Ragnar räknas som en försonare och är en av de biskopar som ingår arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses biskopliga "bollplank" tillsammans med ärkebiskop emeritus Gunnar Weman och biskop Biörn Fjärstedt. Persenius har vid återkommande tillfällen visat oro för Svenska kyrkans inre sekularisering. Ur en svenskkyrklig katolsk synvinkel är han med råge den mest lämpade kandidaten bland de troliga "kombattanterna" i kampen om ärkebiskopstronen.

Med 11% av rösterna, 32 stycken, blev Svenska kyrkans "chefsteolog" som hon brukar kallas, kyrkosekreteraren vid Kyrkokansliet, Cristina Grenholm, trea i nomineringsvalet. Grenholm är endast prästvigd och således liksom Johan Dalman (se nedan) inte precis någon trolig kandidat i just detta val, då det sedan 1900-talets första hälft varit praxis med redan biskopsvigda ärkebiskopar. Grenholm är en riktig kanslipräst med åratal på universitet och högskola. Akademiker med en feministteologisk utgångspunkt.

Domprost Johan Dalman är en riktig biskop i vardande och fick i nomineringsvalet 12 röster, alltså 4%. "Alla" vet att den adlige domprosten i Strängnäs en dag kommer att bli biskop någonstans i Sverige (tips: troligen i trakterna kring Sörmland och Närke). Han har redan nämnts som kandidat i ett antal stift men har ofta själv tackat nej. Kyrkliga Betraktelser är övertygad om att denne Oxforddoktorerande, ekumeniska "AffCath"-högkyrklige präst skulle bli en utmärkt biskop. Men ärkebiskop kommer han troligen inte bli - inte 2014 i alla fall.

Göteborgsbiskopen Per Eckerdal lyckades också kvala in i ärkebiskopsvalet med 10 röster och således 3% av de angivna rösterna. Som biskopsvigd blir han automatiskt en troligare kandidat än Dalman och Grenholm. Biskopen som "gjort allt" för att försöka omvandla sitt stifts image från att ha varit "det konservativa stiftet" till att bli allt mer politiskt korrekt med hjälp av allt från prideparader till hårdhandskar mot prästers gudstjänstbesök i Missionsprovinsens kapellförsamlingar. Ärkebiskop blir han nog inte, men bli inte förvånad om han skulle hamna på tredje plats.

Nu återstår hearing av kandidaterna i Gottsunda kyrka den 1 oktober. Mycket kan alltså fortfarande hända och ingenting säger att ett resultat från ett nomineringsval står sig. När saker börjar bli allvar har folk en tendens att ändra sig och satsa på säkra kort. Vi får heller inte utesluta att människor är öppna för Guds tilltal. Kyrkliga Betraktelser uppmanar därför sina läsare till innerlig bön detta ärkebiskopsval, som faktiskt kan vara avgörande inför Svenska kyrkans framtida vägval. Tänk på det - ge inte upp!

Jesus nåd. Maria bed.

BÖN FÖR ÄRKEBISKOPSVALET

Idag är det nomineringsval inför ärkebiskopsvalet i oktober då Svenska kyrkan kommer att välja en efterträdare till ärkebiskop Anders Wejryd. Vem som blir ärkebiskop är naturligtvis väldigt viktigt, inte minst vad gäller Svenska kyrkans ekumeniska - och ja - apostoliska legitimitet. Bloggen kommer naturligtvis att återkomma i ämnet; nu närmast efter valet av kandidater med en analys av de namn som presenteras.

"Be och ni skall få", säger Herren. Kyrkliga Betraktelser uppmanar därför, så här i elfte timmen, till bön för valet av ny ärkebiskop av Uppsala.

* * *

Låt oss bedja

Gud, du evige Herde, på många sätt styr du din Kyrka och råder över den i kärlek. Vi ber till dig för det stundande valet av ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Giv oss (goda kandidater och) en sann herde, en apostlarnas efterföljare, som vill vara en sann tjänare till dig och till Kyrkan. En ärkebiskop som i Kristi namn vill leda alla som står i hans vård. En ärkebiskop som vill troget uttolka sanningen, hängivet frambära Kyrkans offer och med säker hand leda ditt folk. Genom Jesus Kristus vår Herre. AMEN.

Jesus nåd. Maria bed.

LÅGA TRÖSKLAR = FYLLDA KYRKBÄNKAR?

En präst befann sig i en diskussion med en kyrkligt engagerad dam om hur Svenska kyrkan skall handskas med de låga besökssiffrorna. Diskussionen var vare sig unik eller ny för församlingen ifråga. Prästen beskylldes inledningsvis för att i kyrkans förbön ha sagt något som "kunde skrämma bort" kyrkoovana besökare. Nu var det förvisso inte så att prästen sagt det han beskylldes för, men denne menade ändå att han principiellt inte var särskilt rädd för att låta Kyrkans lära vara en stötesten för vissa grupper; ja ibland är det till och med nödvändigt.

Argumentationen från den oroliga damen blev den vi hört så många gånger förr: "Kyrkan måste följa med sin tid", "Vi lever ju faktiskt på 2010-talet", "Gudstjänsten måste välkomna alla..." och så slutklämmen: "...därför måste vi lägga ribban lågt och tona ned sånt som kan stöta bort!".

Prästen nämnde 1930-talets Tyskland där man ju också ville "följa med sin tid", det orimliga i att Kyrkans skall följa med dagens svenska samhälle som ju är totalt avkristnat och där blott 10% sägs tro på Gud - "skall vi anpassa oss efter de 90 återstående procenten?", frågade prästen retoriskt och tackade artigt för diskussionen. 

Bild från SSB:s generalkapitel (2007), som varje år fyller 

Vadstena klosterkyrka med både kyrkvana och kyrkovana.

Som bloggen konstaterade om de "revisionisiska lutheranerna": DET FUNKAR JU INTE! Nedtonandet av Kyrkans lära leder inte folk till kyrkan, snarare visar den mesta statistiken på det motsatta. Dock med reservation för att en "rätt lära" (för att prata schartauanska) inte nödvändigtvis fyller kyrkorna. Det handlar snarare om verksamhet som präglas av tydlighet och i viss mån social kompetens och sist men inte minst en gudstjänst som ger mening och (således) har ett riktigt innehåll. Där gudstjänsten får vara det där är tänkt att vara: gudsfolkets gemensamma och egna angelägenhet, navet i all verksamhet, vartill all annan verksamhet skall leda liksom ekrarna i ett hjul!

Alla försök till simplifiering av gudstjänsten både innehållsmässigt och i frågor om "de yttre bruken" brukar leda till att folk frågar sig: "Vad är poängen med att över huvud taget gå hit?". 

Ett perspektiv framförs av den amerikanske romersk-katolske prästen Dwight Longenecker på dennes utmärkta blogg, där han i ett inlägg med rubriken "High Mass - Low Class" skriver om anglo-katolska missionsprästers arbete i de brittiska slumområdena under 1800-talet och tidigt 1900-tal:

So why can’t we do this? Why is it so very hard to live a life of apostolic simplicity–working with God’s poor people and yet not cheapening or lowering the liturgy in some kind of banal attempt to relate and be “relevant”? “The people” are not so stupid. The children especially are not so stupid. They know beauty when they see it. They recognize truth when they hear it. Most of all, they see and understand love when it is offered to them.

"Well said", som man säger på engelska.