2008-12-08

JUNGFRU MARIE UTKORELSE (8:e december)

Idag firar vi Jungfru Marie utkorelse och fullkomliga renhet (Immaculata Conceptio) och åminner Guds barmhärtighet mot den heliga jungfrun Maria och Hans utväljande av henne till att bli Hans moder.

LÅT OSS BE:

O Fader, i den obefläckade jungfruns sköte
beredde Du en värdig boning åt Din Son,
och för Hans frälsande döds skull bevarade
Du henne ren från all synd.
Vi ber Dig: rena också oss, på hennes förbön,
så att vi kan komma till Dig.
Genom Honom, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

(efter Oremus)

Antifon. Den Högste helgade henne till Sin boning.

HYMN:

Barn av Guds kärlek, ung som Paradiset,
innan vår skuld än från dess ljus oss drivit,
är du, Maria, i Guds ord bebådad,
Guds tjänarinna, ödmjukt, högt benådad.

Under ditt hjärta Jesus har du burit.
Genom ditt hjärta ängslas svärd har skurit.
Du stod vid korset, du såg smärtans stunder,
närmast din Son och närmast nådens under.

För att du trodde, du bland en otalig
skara helgon nu prisad salig,
lyft av en lovsång stark som hav och floder.
Du är vår syster, du är Herrens moder. Amen.

(ur Tidegärden - Kyrkans dagliga bön)


2008-12-05

H. H. PATRIARK ALEKSIJ II

Idag mottog vi budet om att Hans Helighet Aleksij II, patriark av Moskva och hela Ryssland, har avlidit i en ålder av 79 år. Patriark Alexij II, var den patriark som ledde den Rysk-ortodoxa kyrkan från det ogudaktiga Sovjetsystemet till återupprättandet av Ryssland. Under hans tid på Moskvas patriarksäte har Ryssland fått uppleva en ortodoxins renässans, ja rent av väckelse.

Aleksij II ledde arbetet för återförening mellan Moskvapatriarkatet och den Ryska utlandskyrkan, som kom tillstånd under 17 maj 2007, då schismen officiellt upphörde vid en ceremoni i den då nyligen återuppbyggda Kristus Frälsarens katedral i Moskva.

Vi ber för patriark Aleksijs själ: må han vid Herren Jesu Kristi återkomst återuppstå till ett evigt liv!

2008-11-18

MODERNT MEN ÄNDÅ KLASSISKT - NY KYRKOARKITEKTUR

I Enskede-Årsta församling planerar man för en ny kyrkobyggnad. Detta i tider då både världsekonomin och Svenska kyrkans ekonomi ligger i botten. Nyligen kunde vi läsa om att den ekonomiska krisen kan tvinga Stockholms Storkyrkoförsamling att stänga en av sina kyrkor. Men i Årsta är det annorlunda; där skall byggas nytt trots ett årligt medlemstapp på 1%! Motivet är väl ointressant, men ej hur man väljer att utforma byggnaden. Planen för hur kyrkan skall se ut är tyvärr ungefär lika överraskande som det planerade versuspopulum-altaret. Modernistisk arkitektur som vanligt alltså:

Har vi inte sett detta förr? Maken till ointressant arkitektur får vi leta efter. Har Sveriges arkitekter fastnat i 60-, 70- och 50-talen? Men jag är inte arkitekt, ej heller radikal kulturskribent för den delen, men i mina ögon är detta varken vackert eller andaktsingivande och absolut inte sakralt. Resultatet kanske blir finare än ritningen, vem vet? Frågan är vad den mörka fyrkanten vid sidan av den så lutherskt placerade dopfunten föreställer. Ett sakramentsskåp eller en sedvanling grå-grön-blå väv? Kanske en sakral bild? En ikon? Eller helt enkelt ett fönster? Svaret här blir nog heller inte särskilt överraskande...

Måste moderna kyrkor se ut som den ovan? Måste de tillverkas i grå betong och se ut som allt annat än kyrkor? Nej, faktiskt inte. I svallvågorna av den "benediktinska reformen" inom den Romersk-katolska kyrkan, som sker på både konstens och liturgins områden sedan påven Benedikt XVI:s tillträde 2005, ser vi idag den klassiska estetikens återkomst. Ljusen, krucifixen, dukarna och antipendierna kommer tillbaka på altaren (på bloggar ofta kallat "Benedectine Altar Arrangements", se bilden!), den gregorianska sången ekar åter i kyrkorna, liturgiska textilier tillverkas i mer klassiska former och material och den äldre romerska riten firas på allt fler platser. När nya romersk-katolska kyrkor byggs i t.ex. USA sker det inte sällan i form av klassisk arkitektur. I Sverige har vi sett lite av allt detta ännu och högkyrkligheten själv verkar inte intresserad av denna nya liturgiska rörelse. Än lär det dröja innan vi får se "benediktinska altararrangemang" och annat än gigantiska enfärgade filtmässhakar under aKF:s kyrkodagar! Nåväl, åter till ämnet:

Exempel på modern, men ändå, klassisk kyrkoraktektur har vi redan på Svensk mark. Jag tänker redovisa särskilt en kyrka nedan, nämligen Heliga Hjärtats klosterkyrka i Omberg (Östergötland):

Mariadöttarna OSB, är en växande romersk-katolsk kommunitet. Systrarna var tidigare tillhöriga den svenskkyrkliga kommuniteten Mariadöttrarna av Den Evangeliska Vägen som grundades av Paulina Mariadotter, 1958. De systrar som nu bor i Heliga Hjärtats kloster i Omberg bodde tidigare i Vadstena och konverterade 1988 till Romersk-katolska kyrkan. Bilden ovan visar klostrets kyrka som är byggd i klassisk stil och invigdes 1995 av H.H. biskop Hubertus Brandenburg. Stilen skulle kunna beskrivas som "modernt nyromansk".

Här ser vi ett foto av kyrkorummet. Notera tabernaklet, triumfkrucifixet, det tydliga koret, "korbänkarna" och de färgade glasrutorna! (Ignorera gärna altaret som ser ut som ett odukat vardagsrumsbord i sten)


Ovan ser vi en "detalj" av ett av de mindre fönstren. Jag beklagar att kvaliteten på fotot är rätt låg men känslan det rosendekorerade motivet ger andas sakralitet och helighet. En känsla som är beskrivande för hela kyrkorummet. Jag skulle rekommendera mina läsare ett besök i klostret. Mottagandet och inställningen till oss katoliker inom Svenska kyrkan är alltid mycket vänligt! För klostretss hemsida och kontaktinformation, gå in på följande länk.

Så kan alltså modern kyrkoarktektur också se ut, men det dröjer nog innan vi får se sådant här på svenskkyrkligt håll. Fler kyrkor är nog inte att vänta än på ett tag, bortsett från Årsta då. Östanbäckbenediktinernas plan för en Enhetens kyrka är dock inte att förglömma som ett exempel på god estetik, detta projekt har det skrivits om tidigare på denna blogg. Men i väntan på att Gud leder svenskarna tillbaka till våra kyrkor och fyller dem överfulla, kan vi ju i alla fall låta oss inspireras till ett mer estetisk och värdigt mässfirande i enlighet med den benediktinska liturgireformen!

2008-11-05

ÖPPNINGSSCEN UR FILMEN "TRUE CONFESSIONS"

Undertecknad har ej sett denna film, men öppningsscenen till "True Confessions" är helt fantastisk. Robert De Niro som celebrerar mässa enligt den romerska ritens äldre form - och dessutom hyfsat skickligt utfört bör väl erkännas:


2008-10-25

NÄR AD ORIENTEM VAR DET SOM GÄLLDE...

Ibland kan det vara lite roligt att kolla på bilder från förr. Och för mig som är lite sentimentalt lagd vad gäller äldre tider, särskilt före min egen födelse, är det alltid med en viss suckan över dagsläget jag bläddrar genom fotoalbumen. Allt var inte bättre förr, men det såg iaf trevligt ut!
Jag har nyligen bläddrat i några högkyrkligt intressanta böcker och scannat in lite trevliga liturgiska bilder, från den tid då det var manipel och ad orientem som gällde. Här är jag därför beredd att påstå att det i detta fall var bättre förr! Notera att alla foton är tagna i svenskkyrkliga sammanhang:

ur Fader Hugo Blennow:s Mässan i bilder:

Salutation

Notera bruket av sex ljus och antependium samt tabernakel på altaret.

Gloria

Enligt Fader Blennows ideal, vilket han utvecklar i boken "Mässan i bilder" (ur vilken dessa foton är hämtade), skulle mässa firas med diakon och ministranter.

Canon Missae

Notera att Missalet flyttats från höger till vänster sida enligt förkonciliär praxis.

Consecratio.

Notera tabernaklet.

Mässa firad av Fader Gunnar Rosendal:


Från Hedvig Eleonora kyrka, Stockholm:

2008-09-18

HUR PRISAR VI MARIA SALIG?

- Om Maria i en svenskkyrklig katolsk tradition.

"Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig", sjunger Maria i den hymn som kyrkligt brukar kallas för Magnificat eller Marias lovsång. Hur väl har vi egentligen uppfyllt dessa, låt mig använda ett utnött begrepp; profetiska ord sedan reformationens dagar?

Frågorna om Maria och hennes roll i Kyrkan hopas lätt: var Maria verkligen "ständig jungfru", är det rätt att be till henne om förbön, kan vi be rosenkransen, är det rätt att kalla henne "Himlarnas drottning", kan vi kalla henne "(Kyrkans) moder", kan man tala om hennes "obefläckade avlelse", hennes "upptagande i Himlen" etc?

MARIA I ENLIGT VÅRA REFORMATORER

Ja, för oss som kallar oss katoliker i en kyrka som genomgått reformationen (men som inte är en produkt av den) har vi en del "baggage" som inte riktigt vill tillåta oss att ta till oss "allt för mycket" av mariansk fromhet. Och även om vi tillåter oss ett visst välkomnande av sådan fromhet kan det nog många gånger också vara klokt med visst mått av skepsis - till vilket vi lär återkomma. Men vad spelar detta reformatoriska arv, eller baggage om man så vill, för någon egentlig roll för vår syn på Maria? Vad sade egentligen reformatorerna om mariansk fromhet och Marias olika roller? Och här kommer vi in på en mycket intressant fråga; är vår nutida svenskkyrkliga skepsis mot mariansk fromhet verkligen en produkt av Svenska kyrkans "reformatoriska" identitet eller kanske en produkt av något annat? Låt oss därför kolla upp tre av våra "egna" reformatorers ståndpunkter, var och en för sig:

Martin Luther

Ja, varför inte börja med Luther? Då den svenska reformationen var en förlängning av dr. Luthers tyska motsvarighet, är det ju naturligt att gå till Luther och studera hans Maria-syn. Här tänker jag redan på en gång slå fast faktum; Martin Luther behöll hela den traditionella mariologin: Maria är Theotokos (=Gudaföderska), såsom kyrkomötet i Efesus fastslog år 431. Maria är "vår Moder", och således också "alla kristnas Moder". Så sent som 1546 talar Luther om Maria såsom varandes "ständig jungfru", dvs. att Maria var jungfru resten av livet; Jesu bröder i Evangeliet var alltså inte Marias söner. Maria är syndfri och var det under hela sin levnad, när denna syndfrihet skall ha inträtt var inget som Luther tog definitiv ställning till; Luther omfattande till en början läran om att Maria föddes obefläckad, immaculata conceptio, för att sedan luta mot att renandet skedde i och med Kristi tillblivelse i hennes moderliv. Hur som helst menade Luther alltid att Kristus föddes av den heliga, rena jungfrun (sancta, pura virgo) Maria. Maria ber för oss tillsammans med alla helgon i Himmelen, vilket ju innebär att hon är i Himlen just i detta nu. Luther bekände således Jungfru Marie himmelska upptagande (assumptio). Att vi dessutom kan be om Marias förbön (!), lär faktiskt Luther i sin bok Magnificat, men han markerar dock mot att Maria skulle vara någon slags förespråkerska/medlarinna (Mediatrix) mellan människa och Gud - en lära som förövrigt inte är katolskt vedertagen.

Olaus Petri

Olavus Petri brukar räknas som Sveriges store reformator. Också han var traditionell i sin syn på Maria. Enligt Olavus är Maria "Guds moder/Gudaföderskan", och tack vare sin syndfrihet har hon smärtfritt fött Kristus. Olavus menade att Marias syndfrihet har att göra med hennes återställande av Evas avfall. Som en konsekvens av att Maria är Guds moder är hon ren junfru, eftersom det enligt Olavus var otänkbart att någon fri från synd (Kristus) är född ur någon som var besmittat av arvssynden. Olavus Petri avvisade tanken på att Maria skulle vara "Corredemtrix" (="Medåterlöserska", att hon har del i Kristi frälsningsverk) eller "Mediatrix" (="medlarinna", vilket ju också Luther avvisade). Olavus såg inga problem i att kalla Maria för "Himlarnas drottning", men menade samtidigt att hon inte kan gripa in i våra liv och hjälpa oss. Olavus Petri menade också att prisandet av Maria aldrig skall upphöra och han författade till och med böner till henne, såsom t.ex:

"O rena moder Maria, det är dig väl att du har funnit en sådan stor nåd i Gud, att Han i sin stora barmhärtighet och godhet ville utvälja dig att bli hans moder, skänka dig större nåd än till någon annan människa, lovad och ärad vare Hans eviga barmhärtighet och godhet, och välsignad är du, mot vilken han ville vara så nådig."

Laurentius Petri

Brodern till Olavus Petri hette som bekant Laurentius och har gått till historien som "Sveriges förste evangeliske ärkebiskop" tillika kyrkoordningsförfattare. När Laurentius Petri var verksam hade reformationsarbetet varit igång i några decennier och 1555 gav han ut en postilla där han även predikar över då avskaffade helgdagar, t.ex. Jungfru Marie upptagelses dag, Assumptio Mariae (15 augusti). Laurentius Petri erkänner Maria såsom varandes "Guds moder" och "ren jungfru", ja också"ständig jungfru". Maria skall upphöjas och prisas. Det finns, enligt Laurentius, ett samband mellan Maria och Kyrkan. Men vi kan inte be henne om nåd och därför skall inte orden "Hell dig Maria full av nåd" uppfattas så att Maria själv är nådig, utan endast "benådad" och inget annat. Laurentius avvisade också tanken att "Hell dig Maria" skulle vara en bön, liksom titeln Corredemtrix. I mina källar finner jag dock inget om att Laurentius Petri skulle motsäga sig tanken på att man kan be till Maria om hennes förbön, såsom ju t.ex. Luther menade.

Alltså; samtliga tre av dessa vår kyrkas reformatorer ansåg att:

  1. Maria är Guds moder/Theotokos/Mater Dei men också vår Moder
  2. ren helig och ständig jungfru/puram sanctam et semper virgo,
  3. att hon är upptagen till himmelen/assumptio (där hon ber för oss = Luther),
  4. en förebild för Kyrkan som bör prisas och äras
  5. samt att det är rätt att be till Maria (om hennes förbön = Luther och Olavus Petri).

Detta var alltså vad våra tre främsta reformatorer menade. Lite kort kan vi också gå in på vad Svenska kyrkans bekännelseskrifter säger. Utöver Augsburgska bekännelsen (vår egentliga bekännelse) som inledande markerar att den "inte innehåller något, som står i strid med den Heliga Skrift eller den allmänneliga Kyrkan eller romerska kyrkan" (vilket bör innebära att den mariologi som ej tas upp som missbruk i den senmedeltida Kyrkan fortfarande gäller) säger Konkordieformeln att Maria är "Guds moder" och Schmalkaldiska artiklarna att Maria är "puram sanctam, semper virgo".

Källor:

1. Brodd, Sven-Erik: Mariafromhet och mariologi under svensk reformationstid.

2. Tronêt, Jacob: Maria i den stora kyrkliga traditionen (ur aKFs årsbok, Spiritualitet för en ny tid, 2006)

2008-08-09

HÄLSNING FRÅN OCKUPATIONSMAKTEN

Under förra veckan "rasade" en debatt på denna blogg i ämnet "kvinnliga präster" (se kommentarslistan till förra inlägget!) och de olika inläggen gav en del intressanta perspektiv. Det intressantaste torde dock vara det inlägg som lyder som följer:

"Som representant för vad du kallar den kyrkliga ockupationsmakten kan jag inte bli annat än förundrad när jag läser din blogg och inläggen här. Du kallar dig för katolik men skriver samtidigt 'Det enda vi kräver är en plats i Svenska kyrkan, som är vår kyrka'. Svenska kyrkan bröt med katolska kyrkan på 1500-talet och blev en luthersk kyrka så hur kan du då kalla den för 'din kyrka'? Även om det finns församlingar som inte accepterar präster av båda könen så är de i minskande antal så jag tror du kommer få problem i framtiden även om du lyckas ta dig fram till prästvigning inom Svenska kyrkan."

Att den politiska ockupationsmakten är okunnig i fråga om Svenska kyrkans historia, tro och lära visste vi ju redan, men att den gamla katolikskräcken finns kvar var faktiskt lite förvånande. Jag trodde att katolikskräcken dog ut på 50-talet, men jag hade tydligen fel.
"Blev en luthersk kyrka" är väl en sanning med modifikation? Den "lutherska identiteten" är ju av relativt sent datum. Före 1800-talets nästan absurda Lutherrenässans talade man aldrig om "luthersk kyrka", "luthersk lära" osv; man talade mycket hellre om "den rena evangeliska läran". Svenska kyrkan hette inte ens "Svenska kyrkan", den var Kyrkan i Sverige. Mig veterligen användes väl inte begreppet "evangelisk-lutherskt trossamfund" som officiell beteckning förrän år 1982?

Ockupationsmakten har alltså talat. Betraktar man sig som katolik och ser Svenska kyrkan som en katolsk kyrka, är man således inte välkommen, får vi veta. Det katolska betraktas som ett hot mot de "demokratiska spelregler" man reserverat för det politiska partierna. Det katolska är ett hot mot den kyrkopolitiska ockupationen. Själva debatten i sig tyder ju på en rädsla för oss och om vi vore ofarliga skulle man väl inte bry sig om att kommentera våra argument? Det bör väl betraktas som glädjande nyheter!

Detta talande citat genomsyras dessutom av ett tänkande som inte kan bli tydligare än i ett gammalt uttalande från den folkpartistiske riksdagsmanen C.G. Kilsmo i kvinnoprästdebatten, 1958:

"Vi representerar svenska kyrkan lika bra kyrkomötet och det s.k. kyrkfolket... Det måste vara vi som förr eller senare skall avgöra denna fråga, ty vi är kyrkan"

Kyrkopolitikerna (av den mest okristliga sorten) vet att om de skulle "släppa kyrkan" förvandlas Svenska kyrkan mycket snart till en kyrka som inte är en avspegling av samhället. Det visste man t.ex. när socialdemokraterna ändrade sin kyrkopolitik från motstånd mot statskyrkosystemet till att göra kyrkan till en del av "folkhemmet". Kyrkan skulle bli just en avspegling av samhället, en ofarlig marionett, neutraliserad och avkristnad. Och det var just därför Svenska kyrkan blev "fri" först år 2000; det fortsatta partipolitiska inflytandet var garanterat i den nya kyrkliga författningen!

Jag låter avsluta med några citat ur journalisten Maciej Zarembas läsvärda bok "Kyrkan och friheten" (citerade i den ordning de står i en annan läsvärd bok, "Omvänd" av Göran Skytte):

"Den nya Svenska kyrkan blir ett unikt bidrag till religionshistorien: världens första fria samfund där biskopar saknar rösträtt i trosfrågor och där kristendomens mening fastställs av politiska partier. Somliga menar att demokratin därigenom har fått sitt slutgiltiga genombrott. Andra talar om en religiös katastrof."

"Det var naturligtvis ett historiskt beslut. Den fria svenska kyrkan är hädanefter den enda i världen där Bibeln tolkas i samma ordning som när fritidsförvaltningen tolkar kommunallagen."

"Nyårsnattens stora händelse är därför inte att Svenska kyrkan skils från staten. Det är att den politiseras ytterligare ett stycke, det vill säga sekulariseras nästan intill den gräns där man ännu kan tala om en kyrka. Det är inte längre Paulus som skriver brev till romarna - det är romarna som vill bestämma vad Paulus skall lära ut."

Maciej Zarembas bok "Kyrkan och friheten", finns som artiklar här:

Biskopen tiger i församlingen

Kyrkan för folklig för sitt eget bästa

Kvinnliga präster en fråga om tro?

Evangelium enligt Hedenius

2008-07-10

SLUTET FÖR ANGLOKATOLICISMEN ELLER..?

Den 14 juli, 1833 predikade John Keble i St Mary's i Oxford (se tidigare artikel). Oxfordrörelsen, den anglo-katolska väckelsen, föddes och i 175 år har den berikat Engelska kyrkan med ett fördjupande i dess katolska arv. Kanske kan det tyckas som en paradoxal slump att den katolska rörelsens största motgång sker vid Oxfordrörelsens 175-årsjubileum. En motgång som enligt vissa är slutet för anglokatolicismen...

Återigen har den liberala kristendomstypen visat sitt intoleranta ansikte. Det som hände i Svenska kyrkan och har nu hänt igen, men denna gång i England. Först lovar de frihet för sina ”konservativa” undersåtar och plötsligt vänder man handen och förklarar dem för oönskade kryp som måste utrotas. Kyrkorna med "högt till tak" visar sig återigen ha minst lika höga trösklar.
1958 fattade Svenska kyrkan beslut om att öppna kyrkans ämbete för kvinnor, allt efter påtryckningar från riksdagen. Biskop Anders Nygren uttalade då att Svenska kyrkan växlat in på ett ”främmande spår i riktning mot gnosticismens och svärmarnas åskådning”, uttalandet var både träffande och kyrkohistoriskt sant. 1958 blev ”motståndarna”, dvs de som inte accepterade en obiblisk, ickeapostolisk och ickekatolsk ordning, garanterade fortsatt existens och deras ståndpunkter skulle respekteras. Samvetsklausulen antogs, vilken innebar att präster och prästkandidater som ej ville erkänna eller samarbeta (läs fira mässa/gudstjänst) med kvinnliga ”präster” kunde slippa detta och således ändå få vigas och verka inom Svenska kyrkan. 1982 avskaffades samvetsklausulen och de sista ”särvigningarna” (prästvigningar med endast manliga prästkandidater) skedde på 1990-talet. Loppet tycktes vara kört och i år firas det femtioåriga beslutet utan någon som helst hänsyn till förlorarna och vår sida av saken...

Den engelska utvecklingen var något annorlunda. I Church of England (CofE = Engelska kyrkan) hade man sett på Svenska kyrkans utveckling som ett avskräckande exempel – kanske var det därför man gjorde annorlunda 1992 när även CofE införde kvinnopräster. När General Synod (Kyrkomötet) hade fattat beslut om detta infördes ett system som vi bara kunnat drömma om i Svenska kyrkan, nämligen Act of Synod, 1994. Denna innebär att församlingar som mot sin övertygelse ej kan acceptera kvinnliga ”präster” kan fatta beslut om att ej anställa kvinnopräster. Befinner man sig i ett stift där biskopen viger kvinnliga präster, kan man välja att ansluta sin församling till en annan biskops episkopala tillsyn (episcopal care), en sådan biskop kallas populärt för ”flygande biskop”.
När CofE 1992 fattade beslut om kvinnopräster, markerade man således att båda sidors uppfattningar var lika värda, båda sidor, både "förespråkare" och "motståndare", var lika lojala anglikaner. Det man dock ej fattade beslut om då har i dagarna antagits av General Synod, nämligen beslut om att även biskopsämbetet skall öppnas för kvinnor. Denna gång har man dock valt att inte ge några som helst garantier om frihet för motståndarna till denna nya ordning, trots vädjan från ärkebiskoparna av Canterbury och York. Det parallella icketerritoriella stift eller t.o.m. ärkestift (en tredje provins vid sidan av Canterbury och York) som anglo-katolikerna och Forward in Faith (FiF) givit som förslag avslogs med hänvisning till att sådant skulle "strida mot jämställdheten" mellan manliga och kvinnliga präster/biskopar. Den tolerans som på gott och ont varit kännetecknande för hela anglikanismen tycks nu vara ett minne blott. Återigen har den liberala kristendomstypen alltså visat sitt rätta och intoleranta ansikte.
Vad händer då nu med våra anglo-katolska trossyskon, är detta slutet för anglokatolicismen? Tre alternativ tycks vara aktuella:

1) Masskonvertering till Rom,
2) Schism eller
3) Fortsatt samexistens inom CofE och/eller marginalisering.


Det första alternativet innebär i princip någon form av masskonvertering där anglikanska präster får dispens från celibat, en kortare kompletterande studietid med omvigning och kanske en anglikansk rit (de flesta anglo-katolska församlingar använder redan Missale Romanum av år 1969/70). Dispens från celibatet skulle då endast gälla de redan gifta anglikanska prästerna och inte prästkandidater. Detta lär avskräcka många. Det tidigare talet om en egen unionerad kyrkoprovins kan man nog glömma, snarare skulle man upprätta någon form av prästsällskap i stil med FSSP: sådana församlingar finns i Romersk-katolska kyrkan i USA (bilden till vänster visar förre påvens besök i en sådan församling).
Det andra alternativet är att själva skapa en egen fri provins, en så kallad "Continuing Anglican Church" ("fortlevande anglikansk kyrka"), vilket också finns i flera versioner i bl.a. USA. Det faktum att USA har flera sådana kyrkor visar tydligt vad sådant brukar leda till: schism leder till schism. Forward in Faith har talat mycket om att starta eget, men i ord som "vi lämnar inte, de har sparkat ut oss" vilket bland annat FiF:s ordförande biskopen John Broadhurst av Fulhamn uttalat vid ett antal tillfällen både före och efter beslutet i General Synod. Alternativet är troligt, men alla skulle nog inte följa med.
Det tredje alternativet är att sista ordet ännu inte är sagt. Kanske kommer man i efterhand göra det möjligt för fortsatt samexistens, kanske rent av med ett eget icketerritoriellt stift eller en tredje provins, eller ett uttökande av Act of Synod (Biskopen av London Richard Chartres är en som i svallvågorna av måndagens beslut givit förslag om detta). Eller kanske kommer man att finna sig i en situation som den vi har i Svenska kyrkan: marginalisering och motstånd. Någon sade att "katolikerna där är ju fler än vi är i Svk, därför borde de kunna göra hårdare motstånd", men då har man inte tänkt på att marginaliseringen har gjort att vårt antal minskat drastiskt sedan 1958. Samma utveckling är då inte omöjlig i England. Men samtidigt har anglokatolikerna garantier och friheter som vi aldrig haft, som dessutom troligen är svårare att avskaffa än de vi en gång hade.

Hur än framtiden kommer att se ut vill jag uppmana alla mina läsare: Bed för Engelska kyrkan och våra anglo-katolska bröder och systrar!

Rekommenderade bloggar:
Anglican Wanderings (Anglikansk)
De Cura Animarum (Anglikansk)
Damian Thompson's Holy Smoke (The Telegraph/Romersk-katolsk)


2008-07-06

LITE OM ATT VARA KATOLIK UTANFÖR ROM

Med anledning av en artikel på Kyrkliga Betraktelsers syskonblogg Versus Populum, har jag funderat lite extra på ordet "katolik". På vilket sätt är vi, som är medlemmar i Svenska kyrkan, katoliker i likhet med våra trossyskon i Romersk-katolska kyrkan? Frågan blir ständigt aktuell när vi i diskussion och teologiska samtal med romersk-katolska präster och lekmän påstår detta. Reaktionerna kan vara olika, vissa blir nyfikna och andra, inte sällan konvertiter, blir snarare stötta som om de blivit bestulna på privat egendom.
I den katolska rörelsen i Svenska kyrkan (vilken vi ju hävdar är katolsk), den rörelse som brukar av sig själv och andra kallas för "högkyrkligheten", är vi en minoritet som faktiskt törs kalla oss själva för katoliker. Ordet katolik har blivit eller har snarare fortsatt att vara liktydligt med "romersk-katolsk". Man kan undra varför vi aldrig har lämnat detta stadium. Varför kallar vi fortfarande Romersk-katolska kyrkan för "Katolska kyrkan" med stort "K"? Varför har vi denna självdestruktiva vilja att beskära oss själva och placera oss utanför den Katolska, allmänneliga Kyrkan? Svaret är dålig vana och kanske feghet, kanske också rädsla för att ge en bild av oss själva som personer lidande av storhetsvansinne. Denna fråga får dock behandlas utförligare vid annat tillfälle.

På vad sätt skiljer sig då vår defination av ordet "katolik" från den vedertagna romersk-katolska? På vad sätt är den identisk? Först måste det gemensamma markeras i vad som menas med ordet "katolsk". S:t Vincent av Lerinum på 400-talet definierade den katolska tron som bekant (vilket också nämns i systerbloggens artikel) enligt följande:

"Quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est."

Det vill säga, det som är katolsk tro är "vad man trott över allt, alltid och av alla". Den katolska identiteten måste således, naturligtvis, främst grunda sig i den oföränderliga tro som vi ärvt av våra fäder. Men den katolska identiteten är också organisatoriskt betingad: katoliken måste tillhöra ett kyrkligt samfund som innehar grundförutsättningarna för en sådan katolicitet. Dessa grundförutsättningar är bl.a. ämbetet och den faktiska apostoliska successionen.

Även om den svenskkyrklige katoliken* tillhör en giltig kyrka är inte alla medlemmar i Svenska kyrkan att betrakta som katoliker, eftersom de flesta saknar en katolsk tro. Skillnaden då mellan en svenskkyrklig katolik och romersk katolik ligger alltså i tron: för den romerske katoliken räcker det ju med personens organisatoriska tillhörighet i första hand och eventuell sakramental gemenskap med biskopen av Rom i andra hand, om en sådan över huvud taget existerar i realiteten (alla rom-katoliker går ju inte i kyrkan). Angående det sistnämnda, Petrusämbetet, menar vi tre saker:

1) att även utan en sådan sakramental gemenskap med påven kan vi räkna oss som katoliker (jmfr. med de öst-ortodoxa, gammalkatolikerna och SSPX [Prästbrördaskapet S:t Pius X], för att nämna några exempel på grupperingar som Rom erkänner såsom varandes katolska).
2) att av historiska och successionsmässiga skäl har vi redan någon form av gemenskap med Petri efterträdare och,
3) att vi erkänner att vår kyrkoprovins sedan reformationstiden befinner sig i en beklaglig schism som vi arbetar för att överbrygga i en önskvärd framtida sakramental och organisatorisk gemenskap med biskopen av Rom.

För att uppnå en sådan önskvärd framtida sakramental gemenskap och enhet med Petri stol krävs att vi arbetar fram en katolsk identitet. Vi (svenskkyrkliga katoliker) behöver en uniform, gemensam, katolsk självbild på alla väsentliga punkter. Vi måste komma bort från all form av individualistisk högkyrklig läropluralism där vi plockar vad vill ur den katolska teologin. En gemensam förståelse av det genuint katolska måste arbetas fram. Här är det givetvis viktigt att skilja mellan vad som är de fide, dvs officiell dogmatik, och vad som är folkliga föreställningar ("vidskepelse"). Det som vi så ofta tror oss ha problem med i den romersk-katolska teologin visar sig inte sällan vara just det sistnämnda, sånt som inte är de fide och som faktiskt inte påbjuds av den officiella kyrkan.
Exempel på den läropluralism som förföljt "högkyrkligheten" under så lång tid är synen på sakramenten och helgonen. Det förstnämnda har dock med tiden blivit mer uniform och presenteras bl.a. i aKF:s dokument "Högkyrklig spiritualitet". Vi kan dock inte nöja oss med den grumliga evkaristiska teologi där realpresensen tycks så opålitlig att användandet av monstranser och sakramental välsignelse inte accepteras i vissa högkyrkliga falanger. Vi kan heller inte finna oss i en situation där bön om helgonens förböner både förespråkas och avvisas beroende på vilken person som tillfrågas. Dessa är bara några exempel, men de är av stor vikt och en uniformitet måste, som sagt, eftersträvas. Det finns således problematik när vi kollar lite närmare, men det hindrar oss inte från att redan nu betrakta oss som katoliker!

*Ett alternativ till ordet "svenskkyrklig katolik" skulle kunna vara svensk-katolik, svekano-katolik eller det vanliga evangelisk katolik (vilket jag dock undviker eftersom det används av den romersk-katolska karismatiska rörelsen).

2008-07-03

DEN NYA PROTESTANTISKA SJÄLVBILDEN?

På en arg feministisk blogg där bloggskribenten ondgjorde sig på kristnas (och i synnerhets katolikers) motstånd mot dödande av ofödda barn, även kallat abort, läste jag nyligen följande:

"Men jag är inte katolik, jag är protestant. Jag är en individ. Jag förskastar bibeln, jag förkastar även katolicismen som jag anser är en gren av kristendomen som enbart är formad för att kontrollera och förtrycka folket".

Att protestantismen har en tendens att vara starkt individualistisk visste vi ju redan, men att ordet i sig innebär att man förkastar Bibeln och följdaktligen, högst troligt, allt som kristendomen står för, det var något tämligen nytt! Kanske en ny protestantisk självbild? Påminner litegrann om ärkebiskopen Wejryds tolkning av ordet "lutheran" i det uttalande förra året där han menade att "dogmer inte är viktiga för oss lutheraner"...

- Och man undrar varför jag tar illa upp när jag tilltalas med dessa tillmälen!

2008-06-18

SKRIV UNDER FÖR ANGLOKATOLIKERNAS FRAMTID I CHURCH OF ENGLAND!

UTSKICK FRÅN TE DEUM - CHRISTENS GÅRD.

För varje katolik i Svenska kyrkan bör det vara en plikt att be för och i handling stötta våra trossyskon i andra kyrkor. Nu gäller det särskilt att stödja och be för den kamp som våra anglokatolska bröder och systrar i Engelska kyrkan tvingas kämpa för biskopsämbetet, men än viktigare: sin överlevnad och framtid inom kyrkan. Vi katoliker i Svenska kyrkan har massor att tacka anglokatolikerna för då den väckelserörelse vi tillhör i mångt och mycket har sitt ursprung hos dem. Dessutom bör vi hjälpa dem att behålla vad vi förlorat: organisatorisk rörelsefrihet och det egna samvetets frihet.

Skriv därför under uppropet:

Kära Vänner!

Det är allvarliga och avgörande tider i Church of England. Första helgen i juli möts General Synod för att diskutera den sk. Manchester-rapporten och för att staka ut vägen vidare med hänsyn till kvinnor i biskopsämbetet.
En stark lobby bland kvinnliga präster pressar för att det inte skall bli någon lagstiftning som gör framtiden möjlig för dem som inte av samvetsskäl kan acceptera kvinnor som präster eller biskopar. - Vi vet ju hur det går till om sådant saknas!!!

Forward in Faith har dragit igång en massiv kampanj för att visa att vi är många som behöver lagstiftning som gör det möjligt för alla parter att existera i framtiden. Två brev kommer att skickas till Ärkebiskoparna av Canterbury och York ett från biskopar/präster/diakoner (till dags dato över 900 underskrifter) och ett från lekkvinnor (man hoppas på 10.000 underskrifter). Vi begär inte att Church of England skall avstå från kvinnor i biskopsämbetet, men vi begär lagstiftning som gör det möjligt för oss att fortsätta att leva och arbeta i enlighet med vår övertygelse.

Jag har talat med the Director of Forward in Faith, Stephen Parkinson, och han menar att ett brev från oss i Sverige som fortfarande håller oss till apostolisk tro och ordning, där vi uttrycker vårt stöd för våra vänner i Church of England skulle vara till stor hjälp.
Jag har därför skrivit ett sådant brev, och nu ber jag Dig och att hjälpa till att samla så många underskrifter som möjligt!

Fr. John Brownsell och jag vill understryka hur VIKTIGT och hur BRÅTTOM detta är.

SENAST 30 juni kl.12.00 MÅSTE JAG HA DIN UNDERSKRIFT!

Gör så här:
Skriv ett mejl till Sr Gerd Swensson (klicka på namnet för e-postlänk!)

Namn, titel (gärna akademisk titel) ange om Du är biskop, präst, diakon, ordenssyster/-broder och vilken position Du innehar, t.ex.

Teol. Dr. NN, präst, komminister i X församling

- Även lekmän kan givetvis skriva under!
Det får gärna vara många namn i samma mail!

Jag kommer att sammanställa alla underskrifter och vidarebefordra dessa till Forward in Faith som komemr att skicka dem till Ärkebiskoparna av Canterbury och York.

Vi har inget att förlora! Låt oss stödja våra vänner i England och visa att vi menar allvar med vår ekumenik och vårt engagemang för den stora, universella och allmänneliga kyrkan, och för den synliga kristna enhet, som vår Herre själv bad om!

Vi är tacksamma om Du vidarebefordrar detta mail till alla medlemmar i Svenska kyrkan som kan tänkas skriva under.

/Fr John Brownsell, SSC och Sr Gerd Swensson

Bifogat brev till ärkebiskoparna av Canterbury och York:

Most Reverend Fathers in God,

We write as members of the Church of Sweden, a Sister Church of the Porvoo Agreement that has enjoyed intercommunion with the Church of England since 1921, to endorse the letters sent to you by our fellow bishops, priests, deacons and members of the Church of England to ask that, should the Church of England proceed to consecrate women as bishops, proper structural provisions should be made and enshrined in legislation to ensure that those whose theological convictions, grounded in obedience to Scripture and Tradition and attentive to the need to discern the mind of the whole Church Catholic in matters of Faith and Order, may continue to have an honoured place and the fullest possible opportunities to grow and flourish within the Church of England.

Given our experience of life and ministry in a Church that has not seen fit to honour it undertakings in 1958, when the ordination of women to the priesthood was first introduced, but has gradually eroded its so-called "conscience clause" so that the current legislation in the Church of Sweden effectively prevents the proper exercise of episcopacy, priestly and diaconal ministry and with that the full flourishing of the ecclesiastical life of the people of our integrity, we can testify to the disastrous consequences of failure to ensure appropriate legislation for the minority, who desire to continue to uphold the tradition of apostolic faith and life that we share with the great Churches of East and West, and for which the historic episcopate is essential guarantor of Christian truth and unity.

Over the years we have witnessed the erosion of Catholic Faith and Order in our dioceses and parishes, the consequences of the subtle and not-so-subtle exclusion of traditionalist priests and deacons from appointments and preferment and the disastrous ban on ordination of candidates from our tradition, all undertaken in order to affirm the rights of women as priests and bishops. We would not wish this to happen in the Church of England.
At the same time, many of us have received much support and welcome from our fellow bishops, priests and deacons and from traditionalist parishes in the Church of England, which has given us hope and strength to continue our ministry and mission in our Church, even under these harsh circumstances. For many of us, the Church of England has been a major source of inspiration, learning and experience of apostolic faith and practice, especially in the last fifty years, and it is vitally important for us that this influence and access to traditional teaching and practice within a Church, with which we enjoy intercommunion, should continue unabated in the future. It is clear to us that this can only be assured by proper provisions enshrined in legislation.

It is therefore our sincere hope that the Church of England will continue to encompass in her polity an understanding of Holy Orders consonant with that of the great Churches of East and West, that will ensure an honoured place for our fellow Christians of traditionalist convictions in the future, and that the Church of England will continue to play its full part in the long tradition of ecumenical hospitality and encouragement by honouring its apostolic tradition of Faith and Order as together we seek to discern the will of God and to work for the visible unity of all Christians for which our Lord prayed.

We assure you of our prayers at this time.

2008-06-05

VAR MED OCH FIRA OXFORDÖRELSEN MED BÖN!

UTSKICK FRÅN TE DEUM - CHRISTENS GÅRD:

Den 14 juli 1833 höll John Keble - teolog, präst och psalmförfattare - en predikan som blev startskottet för Oxfordrörelsen i Church of England. Den fick inflytande långt utöver hans förväntan. John Henry Newman, Richard Hurrell Froude och William Palmer förenade sig med Keble och publicerade en serie traktater, The Tracts for the Times, och senare blev även Edward Pusey en del av gruppen.

Måndagen 14 juli inbjuds Du att ta del i en timmes tyst bön för att markera 175-årsjubileet av Oxfordrörelsen och den katolska förnyelsen i Church of England, och vi i Sverige och Svenska kyrkan har ju också mycket att tacka Oxfordrörelsen för.
När vi ber till Gud den 14 juli är det vår intention, inte bara att minnas dessa händelser i det förflutna med tacksamhet, utan också att lyssna till Gud och att be om Guds hjälp att förstå och utföra Hans vilja här och nu, i vår egen generation.
Det är vår förhoppning att en timme av tyst bön runt hela England och också i Sverige - vi har ju stor anledning att tacka Gud för vad Oxfordrörelsen betytt för oss i Svenska kyrkan och i kristenheten i Sverige - skall påminna församlingar om vad de redan vet men vad de har förpassat till tankens bakgårdar, och kanske vi också kan introducera andra till den katolska, allmänkyrkliga förnyelsens rikedomar och insikter.
Denna timme av tyst bön stöds av alla de katolska rörelserna och organisationerna i Church of England och vi inbjuder alla kristna av god vilja att ta del tillsammans med oss.
Genom att tacka Gud för Oxfordrörelsen och de många välsignelser den fört med sig för Church of England och Svenska kyrkan vill vi framför allt ge vår Herre Jesus Kristus äran, Han som är vårt förflutna, vårt nu och vår framtid, och på detta sätt frambära till Honom hela vårt liv i tro och kärlek.

Den tändande gnistan, som satte fart på hela denna mäktiga förnyelserörelse, var den dåvarande Whig regeringens förslag att hälften av de anglikanska biskopssätena på Irland skulle dras in och deras inkomster omfördelas som framlades utan att kyrkan först konsulterats. En grupp präster och professorer i teologi i Oxford, av vilka de mest kända är John Keble, John Henry Newman, Richard Hurrell Froude och Edward Bouverie Pusey är de mest kända, opponerade sig starkt mot regerings förslag. De menade att Kyrkan är gudomligt grundad, att Jesus Kristus är dess huvud och ledare och att dess reform inte har något som, helst med det sekulära parlamentet att göra. Deras oppositionskampanj inleddes genom att John Keble [bilden] höll sin såkallade assizepredikan (en predikan vid domstolens öppnande för en ny termin) i universitetskyrkan St Mary i Oxford 14 juli år 1833. I denna predikan beskrev han regeringens förslag till ny lagstiftning som ett nationellt avfall (National Apostasy) från den kristna tron. Därefter skrev professorerna i Oxford en rad traktater, i vilka de gick igenom olika aspekter av den teologiska kris som regeringens handlande hade skapat, och de skickade dessa traktater till alla präster och församlingar i England.

Enligt Oxfordprofessorernas uppfattning hade Church of England gått igenom Reformationen man den var aldrig en kyrka skapad av Reformationen. Den är inte en protestantisk kyrka. Ordet protestantisk förekommer aldrig i Kyrkans officiella böcker och ordningar, t.ex. i Book of Common Prayer och inte heller i de anglikanska formuleringarna av tron (t.ex. de 39 artiklarna), utan en reformerad katolsk kyrka, vilket är en subtil men viktig skillnad. Church of England är den historiskt katolska och apostoliska kyrkan i England. Den är en del av den vidare Kristi kyrka - ett anspråk som uttrycks på titelsidan i Book of Comon Prayer 1662 (den officiella, ännu gällande utgåvan) - renad från medeltida missbruk och utombibliska tillägg på 1500-talet, men i alla andra avseenden i kontinuitet med den tidigare traditionen.
De poängterade att Church of England har upprätthållit det historiska tredelade ämbetet av biskop, präst och diakon, att hennes biskopar är en del av den apostoliska successionen, att hennes präster, tack vare episkopala vigning, kan jämställas med romersk-katolska och ortodoxa präster och att de utövar samma prästämbete, samt att genom dem kan hennes trogna lekfolk vara förvissade om att de får ta del av giltiga sakrament.

Oxfordrörelsens ledare var mycket intellektuellt lärda och allvarligt sinnade män. De ansåg att Church of England var hotad och de försökte höja tonen i hela hennes liv och vittnesbörd till en ny och mer seriös nivå. Det som framförallt var viktigt för dem var personlig och kollektiv helgelse, och, eftersom helgelse och helighet endast kan växa utifrån en grundval av sanning, var de särskilt angelägna om renlärighet och teologisk ortodoxi.
Oxfordrörelsen lär oss att all sanning ytterst kommer från Gud: Jesus Kristus sade själv "Jag är Vägen, Sanningen och Livet". Kristen sanning är inte beroende för sin giltighet av individuella kristnas uppfattningar vid någon särskild tidpunkt. Sanningen är sann endast därför att Gud gör den sann och uppenbarar den för oss, och inte av någon annan anledning. Om alla kristna skulle komma överens om att avvisa någon aspekt av den kristna tron skulle denna aspekt inte därför bli osann, på grund av deras avvisande. Inte heller skulle något plötsligt bli sant om alla kristna bestämde sig för att tro på någonting nytt eller att ändra någon tidigare aspekt av den kristna tron, bara för att de bestämt sig för en sådan ny tro. Gud motsäger inte sig själv. Han kan inte motsäga sig själv.
Den kristna tro och morallära som var sann år 33A.D. och år 1833A.D. förblir sann år 2008A.D. Dessa sanningar kan inte ha blivit falska på grund av de motsägande värden och idéer som för närvarande florerar, eller därför att somliga människor har svårt för dem.
Oxfordrörelsen mötte många utmaningar men den visade sig vara den allra viktigaste religiösa väckelsen i England under hela 1900-talet. Den renässans av andlighet, teologi, vetenskaplig forskning, liturgi, musik, konst och förnyelsen av ordensliv, kloster och kommuniteter (munkar och nunnor) som Oxfordrörelsen inspirerade till i Church of England, och även i Svenska kyrkan, kallas den katolska förnyelsen, Catholic Revival. Ännu idag, i början på 2000-talet, finns det ingen församlingskyrka i hela den anglikanska kyrkogemenskapen, Anglican Communion, som inte på något sätt påverkats av Oxfordrörelsen.

Den 14 juli år 2008, 175 år på dagen sedan John Kebles assizepredikan, kommer anglikaner i hela världen att hålla en timmes tyst bön. Vi gör det i tacksamhet för det rika arvet från Oxfordrörelsen. Och vi ber för framtiden i det att vi söker förstå vad som är Guds vilja och att utföra Hans syften för oss i våra liv, i våra kyrkor och gemenskaper. Vi inbjuder Dig som läser detta att be med oss, i en kyrka eller ett kloster nära Dig, eller i Din egen bönekammare.

Här på Christens Gård i södra Skåne ber vi Vesper kl.18.00 och därefter, kl.18.30, leder Fr John Brownsell en timmes tyst bön. Efteråt äter vi middag tillsammans. Välkommen hit!

Det vore roligt om andra kloster och församlingar i Sverige också vill vara med och be. Skicka gärna ett mail till tedeum(a)telia.com och registrera Er bönetimme så vi kan be för varandra. Och registrera Er också på http://www.oxfordmovement.org.uk/ där det också finns mycket mer information att hämta.

/Sr Gerd Swensson
http://www.tedeum.se/

2008-03-03

”HÖGKYRKLIG” TILLVÄXT PÅ INTERNET

Internet är som bekant en fantastisk resurs för att söka information och att använda sig av för att sprida ett visst budskap, dessutom har nätet gett oss en lika fantastisk möjlighet att skapa kommunikationer mellan människor av liknande övertygelser. Detta har lagt en ny grund för föreningsverksamhet som vi aldrig tidigare har sett. Detta gäller naturligtvis även på det religiösa och kyrkliga planet: internetupprop är t.ex. ett fenomen som har fört massor av människor samman, här kan bl.a. nämnas den s.k. Kalin-listan för präster som inte vill välsigna partnerskap, eller kampanjen Bevara äktenskapet till försvar för den klassiska (kristna) äktenskapssynen. Till för ca. ett år sedan fanns det högkyrkliga debattforumet ”högkyrklig.nu”, som tyvärr lades ned av olika skäl: detta var en god resurs för många inomkyrkliga ”sökare”. Till detta kan nämnas det relativt nya bloggfenomenet, som ju denna text är ett resultat av.

På nätgemenskapen (eng. ”internet community”) Facebook finns något som kallas ”group”, en slags intresseförening inom nätgemenskapen som man kan ansluta sig till med en enkel knapptryckning, eller genom att inbjudas av någon redan existerande medlem. Dessa ”groups” är antingen öppna eller slutna, i det sistnämnda fallet kan man endast bli medlem genom en sådan inbjudan som jag nyss nämnde. Många, för att inte säga de flesta av dessa ”grupper” är skämtgrupper (vilket då brukar betecknas med orden ”just for fun”) och kan handla om t.ex. ”If you celibrate a Mass without a maniple God kills a kitten”, som jag nämnde i senaste blogginlägget, eller ”Catholic Coalition Against Liturgical Dance”. Medan andra grupper är seriösa. Givetvis finns mellanformer, t.ex. kan ju en grupp ha en komisk och oseriös fernissa även om den har en seriös baktanke, de tidigare nämnda grupperna kan säkert sorteras in i detta fack.

På svensk Facebook-mark finns två nya intressanta och seriösa föreningar med ”högkyrklig” profil, men av två olika typ. Den ena är Konung Johan-sällskapet som arbetar för användandet av Johan III:s liturgi från 1576 och den andra är Affirming Catholicism Sverige/Sweden som är en svensk variant av denna liberalt anglokatolska rörelse. Jag tänkte här nedan ta upp lite fakta om dessa föreningar:

Konung Johan-sällskapet/Societas Joannes Rex

Gruppen har ett 30-tal medlemmar och betecknar sig som ett ”katolskt sinnat sällskap inom Svenska kyrkan som vördar minnet av konung Johan III och hans kyrkopolitiska insatser”. Detta för tankarna till det anglokatolska Society of King Charles the Martyr, även om man inte talar om kult av personen Johan III. SIR, som föreningen förkortas, är ekumenisk och bjuder in medlemmar från andra kyrkor (romersk-katolska och anglikanska medlemmar finns redan), markerar att man inte är ett ordenssällskap och att man omfattar den klassiska ämbetssynen som den uttrycks i ”aKF:s program 'Högkyrklig Spiritualitet' samt Forward in Faith's 'Mission Statement'". Till detta sistnämnda finns dock en fotnot som förklarar att enskild medlem inte måste dela denna synpunkt, även om paragrafen gäller vid sällskapets sammankomster.

Man har utformat tre punkter:

+ att konung Johan III:s försök att medla mellan Petri stol i Rom och ärkesätet i Uppsala var en ädel handling som tjänade enheten i Kristi Kyrka.
+ att den s.k. "Röda boken", Liturgia Suecanae Ecclesiae av år 1576, är en vördnadsvärd rit som bör översättas till högtidlig svenska begriplig för vår tids kyrkobesökare.
+ att riten åter bör komma i bruk i vår svenska kyrka, liksom t.ex. "Sarumriten" brukas inom Church of England.

Jag ser med intresse på utvecklingen av denna grupp och anser att den bör ses som ett positivt tillskott till den katolska rörelsen inom Svenska kyrkan!

Den andra gruppen däremot, Affirming Catholicism Sverige/Sweden, är en grupp som avviker rejält från den katolska rörelsens huvudfåra. Den tomma liturgism som högkyrkligheten så ofta beskylls för kan aldrig bli så besannad som i denna gruppering. Affirming Catholicism har sitt ursprung i Church of England på 1990-talets början i samband med införandet av kvinnliga "präster", då ett antal liberala anglokatoliker samlades i en kyrka London och grundade denna rörelse. En av grundarna var den nuvarande ärkebiskopen Rowan Williams och den homosexuelle (celibatäre men dock i registrerat partnerskap levande) domprosten Jeffrey John. Dessa kände sig utstötta ur den anglokatolska rörelsen p.g.a. deras liberala hållning gentemot kvinnliga "präster". Sedan dess har Affirming Catholicism (trots att ++Williams själv blivit mindre liberal med åren) gått mer och mer åt det liberala hållet. "Affirming", betyder "erkännande" och man har sett som sin uppgift att bl.a. erkänna kvinnliga präster, homosexuellt sam- och sexliv, nedmonterandet av klassisk kristen syn på synd osv. Trots detta vill man stå för en klassisk katolsk syn på sakramenten, ämbetet (utan reservation för kön, dock), episkopatet, Kyrkan osv.
Tyvärr håller det ju inte: något som inte är katolskt kan ju inte utge sig för att vara katolskt! S:t Vincent av Lerinas defination om vad som är katolskt, dvs. det "som har trotts i alla tider, över allt och av alla", spelar plötsligt ut sin roll. Affirming Catholicism uppfyller ju inte dessa kriterier då de faktiskt inte ens vill tro det som alltid har trotts!

Affirming Catholicism Sverige/Sweden

Så, vad vill den svenska "lokalavdelningen" då? Gruppen proklamerar att de vänder sig till högkyrkliga som känner att de inte hör hemma i de etablerade rörelserna. De vill inte vara en motgrupp utan ett "komplement för att berika det kyrkliga livet i vår kyrka idag". Man vill:

+ samla lekfolk och vigda som vill "leva i den allmänkyrkliga traditionen",
+ göra den högkyrkliga traditionen till inspirationskälla "för gudstjänst, själavård, undervisning och mission",
+tala för de "utstötta, annorlunda, utfrusna och glömda".

Fina ord, men vad betyder det? Vi får väl se hur Affirming Catholicism kommer att "berika" vår redan så illamående Svenska kyrka med ännu mer liberal teologi förklädd i liturgiska plagg och skymd i ett moln av rökelse...

2008-02-22

MANIPELN - ETT LITURGISKT PLAGG SOM FÖRSVANN...

Jag var en gång på vinden i den kyrka jag går i om söndagarna och rotade bland lådorna i skåpet för liturgiska textilier. En låda är märkt med orden "Maniplar, bäres runt vänster handled".
I förra veckan fotade jag dessa bortglömda liturgiska plagg och resultatet ser vi till vänster.
Vissa av dessa maniplar, de vackraste (längst till vänster i bild), och förmodligen mest påkostade hade tanklöst tryckts in längst bak i lådan. Detta faktum om att försiktigheten kring handskandet med maniplarna blivit mindre noggrant genom åren, säger nog mycket om hur detta liturgiska plagg så totalt glömts bort och bara försvunnit ur modern liturgisk praxis.

Vad är en manipel?

På det engelskspråkiga Wikipedia (översatt till svenska av mig) kan vi läsa följande om manipeln:

"En manipel är ett liturgiskt plagg i den Katolska Kyrkan, använd i de flesta västliga riter, och emellanåt i vissa anglikanska kyrkor. Den består av ett broderat silkesband eller av liknande material och hänger på vänster arm [=runt handleden]. Manipelns utförande och storlek varierar. Den har samma färg som de andra mässkläderna [=stolan och mässhaken], och bäres av den celebrerande prästen, diakonen och subdiakonen i en Missa Solemnis [=högmässa]; i en Missa Privata/Lecta [=läst lågmässa] eller Missa Cantata [=sjungen lågmässa] bärs den endast av celebranten. Manipeln används endast i själva mässliturgin och inte i andra liturgier eller riter, såsom sakramentsförvaltning, sakramental välsignelse eller vid bruket av sakramentalier.
Den bör enligt seden läggas bort vid predikan".

Kanske kommer detta som en nyhet för vissa, andra bryr sig inte och en del av oss undrar i liturgisk panik: "vad hände med manipeln"!?

Enkelhetens diktatur

Svaret på vår fråga är enkel: nämligen svallvågorna från Andra Vatikankonciliet, som tyvärr nedmonterade hela Västkyrkans syn på liturgi, arkitektur, konst och solemnitet. Denna våg svepte också med sig manipeln som en följd av att Västkyrkan föll in i en enkelhetens diktatur. Allt "onödigt" skulle bort.
Som om inte den liturgiska nedmonteringen i Romersk-katolska kyrkan var nog, smittade även detta över i Svenska kyrkan via, konstigt nog, den liturgiskt annars så medvetna högkyrkligheten. Manipeln var inte bara "onödig" och "saknade funktion", den var också en fara: "man kunde ju välta kalken med den". Sådan argumentering har vi fått höra av postkonciliera "förståsigpåare". Man kan lätt undra vad mer som är "onödigt" och "saknar funktion" i den liturgiska skruden!

Manipelns historia och funktion

Manipeln var till en början en större torkduk som bars över armen (likt bruket bland kypare på fina restauranger), var ursprungligen tillverkat av linne och kunde även hållas i handen (liksom bilden till vänster från San Clemente i Rom, visar). Funktionen som torkduk för nattvardskärlen, celebrantens händer och mun bevarades långt efter det att stolan gått från att varit en torkduk för ansiktet till att bli ett liturgiskt ornament. Att manipeln bara används vid själva altartjänsten är helt enkelt en relikt från äldre tid!
Om inte manipeln idag har en direkt funktion utöver det rent estetiska och traditionsbundna, så har den väl likt de övriga liturgiska plaggen en symbolisk funktion? Mycket riktigt:

"Vanliga symboliska förklaringar markerar likheten med det rep av vilket Kristus blev ledd och de kedjor som band Hans händer. Den har också kommit att betraktas som en symbol för botens tårar, prästämbetets börda och dess glädjefyllda belöning i Himmelen (vars tolkning troligen går att härleda till iklädnadsbönen som bes när man tar på sig manipeln). På anglikanskt håll beskrivs manipeln som en symbol för tjänandet".

Manipeln i framtiden

Har detta lilla tygstycke, som jag nu lagt ned timmars skrivande på, någon framtid i liturgiska sammanhang? Mycket troligt skulle jag säga. Ett tecken på det är den Motu Proprio som påven Benedikt XVI utgav 7 juli 2007 om firandet av den klassiska latinska (tridentinska) riten där ju manipeln är ett självklart tillbehör i en genomtänkt liturgi. Liksom enkelhetens diktatur bredde ut sig efter Andra Vatikankonciliet på 1960-talet också i svenskkyrkliga kretsar, kan jag inte låta bli att hoppas på att värdighetens kultur breder ut sig tack vare Roms återgång till mer genomtänkt och värdig syn på liturgin.
Ett annat, kanske mindre tydligt, tecken finns på internetcommunity:t Facebook där det bildats en skämtsam grupp med namnet Every time you celebrate a Mass withouth a maniple, God kills a kitten. Skämtsam som namnet lyder finns det nog ändå ett allvar bakom. Manipeln har fått bli en symbol för en längtan tillbaka till ett mer värdigt firande av liturgin, och för denna längtan står en rad unga liturgiskt intresserade människor som kommer att bli framtidens biskopar, präster och diakoner. Måtte så enkelhetens diktatur snart gå mot sitt slut!

2008-02-14

RABBINER FORTFARANDE UPPRÖRDA

Sedan den gamla romerska (tridentinska) riten åter kan firas över hela den romersk-katolska världen utan biskopens tillstånd eller prästens medgivande, i och med påve Benedikt XVI:s Motu Proprio Summorum Pontificum från 7 juli 2007, har påskliturgins bön om judarnas omvändelse varit en het fråga. Den kritiserade bönen lyder som följer:

"Låt oss också be för [före 1955: de trolösa] judarna: att den allsmäktige Guden tar bort slöjan från deras hjärtan; så att också de bekänner vår Herre Jesus Kristus. Låt oss bedja: Allsmäktige och evige Gud, som inte heller utesluter judarna från Din nåd: hör våra böner, som vi ber för detta folks blindhet; att de genom Din sannings Ljus, som är Kristus, blir frälsta från sitt mörker. Genom samme Din Son Jesus Kristus, som lever och råder med Dig i enighet med den Helige Ande, Gud, i evigheters evighet. Amen."

Då judiska organisationer protesterat mot användandet av denna bön, svarade påven Benedikt med att ersätta den med en ny. Den lyder som följer:

"Låt oss be för judarna: Att vår Herre må upplysa deras hjärtan, så att de bekänner Jesus Kristus som hela mänsklighetens Frälsare. Låt oss bedja [knäfalla, stå upp]: Allsmäktige och evige Gud, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen, förläna nådigt att folkens hela skara inträder i Din Kyrka, så att hela Israel blir räddat. Genom Kristus vår Herre. Amen."

Innebörden är i princip den samma medan orden är omformulerade. Men idag kan vi läsa i tidningen Dagen att judiska rabbiner fortfarande är upprörda och har uttryckt missnöje över påvens nya bön. Det man särskilt oroad för är bönens rubrik "För judarnas konvertering".

Personligen kan inte jag förstå varför rabbinerna är så upprörda. Vi har olika religioner, det är väl ändå naturligt att en religion markerar sig själv som den enda sanna och att dess medlemmar vill att alla skall omfattas av denna sanning?
Vi må ha samme Gud, men vi har olika syn på vägen till frälsning. Bönen är dessutom formulerad, inte för att jäklas med det judiska folket, utan i omsorg för dem, Kyrkan vill att även de blir frälsta, och det kan människan endast bli genom Herren Jesus Kristus.

2008-02-06

ALLERGISKA PROTESTANTER

På bloggen En prästkandidats liv citerades några mycket intressanta rader om protestantiskt rökelsemotstånd, som ibland ger sig ut för att vara "allergi".

De flesta av oss katoliker i Svenska kyrkan får ofta höra hur våra mer protestantiskt sinnade bröder och systrar beklagar sig över hur liturgiska bruk förstelnar gudstjänsten: bugningar, knäfall, korstecken, klockringning anses vara rent onödiga och själlösa. Angående rökelse har jag till och med hört unga människor som menat att "rökelsen skymmer Gud".

Hur många av oss har inte sett hur våra mer protestantiskt sinnade bänkgrannar viftar och hostar så fort rökelsekaret (tänt eller ej) skymtar förbi?
Jag återger några tänkvärda citat från The Shape of the Christian Liturgy och Hierurgia Anglicana här nedan:

"Dr. Thos. Green, en av prebendarierna och nu (1779) dekan i Salisbury, [kan beskivas som] en petig men ändock väldigt värdig man, och en sådan som alltid drar in snus i sin näsa, protesterade mot den (= rökelsen) under förevändningen att den gav honom huvudvärk".

"Rökelsens förödande effekter på många moderna engelska protestanters kroppssystem är välkända. Märkligt nog finns det inga klagomål om sådant från 1600-talet engelska puritaner, och det var helt okänt bland antikens judar och hedningar, samt hos de första 1500 årens kristna. Dr. Thomas Green verkar vara den förste som led av detta, och förtjänar att vara välvilligt ihågkommen för det".

Ja, man kan undra varför man aldrig har hört talas om östligt ortodoxa och romerska katoliker som får allergiska symptom när rökelse används i deras gudstjänster! Har verkligen protestanter generellt större anlag för allergi?