SAMMA GAMLA VISA

För ungefär två veckor sedan skedde något oväntat i England. Detta ingen trodde var möjligt. Det som hände var att det engelska kyrkomötet, General Synod (generalsynoden), röstade nej till den föreslagna lagstiftningen som skulle möjliggöra ett öppnande av biskopsämbetet för kvinnor.

Lagstiftningsförslaget föll i generalsynodens tredje kammare, House of Laity (dvs. bestående av lekfolk). Det ligger nämligen till som så att kyrkomötet har tre kammare: House of Bishops, House of Clergy och House of Laity. I beslut om tyngre frågor, som t.ex. i detta fall rörande ett omformande av kyrkans ämbetsstruktur, krävs två tredjedelars majoritet i samtliga tre kammare för att ett lagförslag skall kunna gå igenom. 

Hos biskoparna vann förslaget en förkrossande majoritet: 44 (94%) för, 3 emot, och 2 avstod/frånvarande. Hos präster och diakoner blev det också ett ja, med 148 (77%)  för och 45 (23%) emot. Men det var alltså hos lekmännen som förslaget föll, där lyckades man inte få 2/3 majoritet och resultatet blev 132 (64%)  för och  74 (36%) emot; således var det inte så att en majoritet, i svenska mått mätt,  röstade emot bland lekmännen. Men likväl nådde man alltså inte upp till tillräckligt stöd.

Reaktionerna väntade inte på sig. En parlamentsledamot uttalade sig om att Church of England nu blivit "en sekt", The Times korrespondent för religiösa frågor, Ruth Gledhill, sade sig skämmas över sin kyrka och menade att den nu aldrig kommer att tas på allvar i någon moralisk eller social fråga; Premiärminister David Cameron deklarerade att han var "mycket ledsen" över beslutet - för att nämna några exempel. Till detta kan noteras att ett antal kvinnliga präster hotade att lämna sina ämbeten, likt många anglo-katolska präster gjorde när samma kyrkomöte röstade för kvinnliga präster tjugo år tidigare, 1992.

Forward in Faith, den anglo-katolska rörelsens kyrkopolitiska organisation, och dess representanter i kyrkomötet, The Catholic Group in General Synod, publicerade pressmeddelanden utan någon som helst uns av triumfalism. Snarare visade man prov på ödmjukhet i form av omtanke och stöd till den förlorande majoriteten, och konstaterade att den andra sidans förlust ju berodde på att lagförslaget inte lyckats formulera en tillräckligt hållbar lösning på frågan om minoriteternas rättigheter.  

Till de mer obehagliga reaktionerna är de röster som höjts för att parlamentet bör gripa in och tvinga kyrkan till underkastelse under den sekulära feministiska ideologin. Någon tyckte exempelvis att parlamentet bör fatta beslutet åt kyrkan; vilket i teorin skulle vara möjligt eftersom Church of England fortfarande är en statskyrka. Andra, mer moderata röster, vill att kyrkomötet redan nästa år skall rösta på nytt och inte vänta till efter nästa kyrkomötesval, 2015. The Arcbishops Council (ungefär motsvarande Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan) vill att "processen skall omstartas" redan efter generalsynodens nästa möte i juli 2013.

Känns inte detta igen? Är det inte samma gamla maktfullkomliga metoder som används? 1957 röstade det svenska kyrkomötet nej till kvinnliga präster, riksdagen intervenerade och inkallade ett nytt kyrkomöte året efter som - surprise, surprise - "röstade rätt". Resten av historien med svikna löften och lögner kan vi. Och sannerligen; inte är det precis den Helige Ande som jobbar med hjälp av sådana metoder...

Varför lyckades man då inte övertyga tillräckligt många för att få förslaget att gå igenom? Svaren är ganska enkla, men främst handlar det om två orsaker: det första är naturligtvis att väldigt många inte över huvud taget vill ha kvinnliga biskopar av teologiska skäl och för det andra gav inte lagstiftningsförslaget tillräckligt övertygande garantier till dem som av teologiska skäl inte kan acceptera nyordningen. Mer om det kan du läsa här: Not Fit for Purpose.

Förövrigt kan vi notera att hälften av dem som röstade nej i House av Laity var - just det - kvinnor.

Jesus nåd. Maria bed.

SYNDABEKÄNNELSE OCH AVLÖSNING

Som bekant har det förts en diskussion inom både Svenska kyrkan i allmänhet och dess katolska rörelse i synnerhet om mässans så kallade "beredelse", en diskussion som bl.a. förts i SPT. Denna fråga blev aktuell för några år sedan då den kommité som arbetat med det i våras släppta handboksförslaget, flaggade för att syndabekännelsen och avlösningen i fortsättningen skulle bli fakultativ. Nu blev inte så fallet, då detta mötte patrull i kyrkans breda lager.

I svallvågorna av detta kom en bok ut på Artos förlag som diskuterade frågan ur olika perspektiv, Till syndernas förlåtelse. Redaktör var en av redaktörerna för Artos Missale, i boken medverkade också några högkyrkliga profiler. Kontentan av denna skrift var att syndabekännelse och avlösning inom ramen för högmässan är ett sentida tillskott och ställer upp frågetecken ur själavårdsperspektiv: Bekänner verkligen församlingen sina synder? Vad innebär allmän avlösning för biktens plats i Svenska kyrkan? Innebär beredelsen som den nu ser ut slentrian? Och värst av allt; tar man för lätt på synden?

Detta är naturligtvis viktiga frågor att fundera över. Och det skall noteras här att författarna i boken inte tillhör någon liberalteologisk inriktning som förnekar syndens existens. Utan snarare är det, menar de, tvärtom. Dagens ordning gör att man tar för lätt på synden, vilken förvisso bekänns, men inte sällan på ett slentrianmässigt sätt. Det stora problemet är inte syndabekännelsen som sådan, menar man, utan den kollektiva avlösningen som underminerar personligt ansvar och biktens redan svaga ställning. På vissa håll har man helt enkelt försökt lösa problemet genom att behålla syndabekännelsen men bytt ut avlösningsformeln till ett löftesord, t.ex:

"Må Gud allsmäktig förlåta oss alla synder och föra oss till det eviga livet"

 och/eller:

"Om vi bekänner våra synder, är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet."

Ett annat sätt, vilket återfinns i Artos Missale (inspirerat av den alternativa inledningen till mässan i Missale Romanum, 1970), är att byta ut syndabekännelse och avlösning mot en kyrielitania, som växelläsning mellan präst och församling; direkt följt av löftesord och Gloria:

"Du som blev sänd att hela och frälsa dem som har ett förkrossat hjärta: Herre förbarma dig.

"Du som kom för att uppsöka och befria alla syndare: Kristus förbarma dig.

"Du som sitter på Faderns högra sida och för vår talan inför honom: Herre förbarma dig."

Utöver detta förordas i Artos Missale ett tredje alternativ i form av en doperinran - tänk en mer avskalad men dock utbyggd form av "Asperges me" i den förkonciliära romerska liturgin - eventuellt utformat så att församlingen var för sig går fram till dopfunten och doppar fingrarna i dopvattnet och gör korstecknet. Om detta prövats i någon församling ännu (utöver påsknattens mässa), vet undertecknad inte.

Såsom gudstjänstfirare i en församling där ordningen med kyrielitania och löftesord införts har jag fått chansen att fundera över detta. Till en början lät jag mig övertygas av argumenten om problematiken med den nuvarande - ibland slentrianmässiga - ordningen. Med tiden har jag mer och mer insett att jag saknar syndabekännelsen. Inte därför att jag är obotligt konservativ, men därför att det händer något med mig då jag inte själv får formulera orden "jag bekänner", "jag har syndat" och "förlåt mig". Dessa formuleringar blir plötsligt prästens, ganska allmänt formulerade, ord varpå jag endast säger "Herre förbarma dig". Det känns faktiskt inte som om det räcker, för min egen frids skull.

Nu är det ju förvisso så att man kan bikta sig. Vilket naturligtvis är det bästa sättet att erfara nådens verkan i en människas liv. Men det är samtidigt inte fel att möjligheten att få formulera sin ånger och bön om förlåtelse också skall finnas utanför ev. biktstol eller biktrum; särskilt inför mottagandet av Kristi kropp och blod i den heliga mässan. Avlösningen som sådan kan däremot stanna inom ramen för botens sakrament, där den främst hör hemma.

BISKOP LINDSAY URWIN OM WALSINGHAM

Den anglikanske biskopen Lindsay Urwin torde vara känd för de flesta katolskt troende i Svenska kyrkan idag, om inte är det dags att man lägger hans namn på minnet. Han har besökt Sverige ett antal gånger de senaste åren och har bland annat medverkat vid Oasmötet förra sommaren. I denna video berättar han i egenskap av "shrine administrator" för pilgrimscentret i Walsingham om denna underbara plats, detta Englands Nasaret, som nu också fler och fler svenskkyrkliga pilgrimer börjar hitta till:

ULF EKMAN OM BISKOPSÄMBETET

För några år sedan utkom Livets Ord-pastorn och f.d. prästen i Svenska kyrkan Ulf Ekman (tu est sacerdos in aeternum!)  med en hyllad bok om eukaristin, där han frimodigt markerade sin tro på realpresensen (Kristi kropps och blods verkliga närvaro under brödets och vinets gestalt) och t.o.m. argumenterade för användandet av altare och liturgisk skrud och liturgiska kärl. Sedan dess har hans ekumeniska öppenhet och positiva inställning till de historiska kyrkobildningarna markerats gång på gång, inte sällan till fundamentalistiska frikyrkliga antikatolikers förtret. Hans kontakter med Östanbäck kloster (bilden till vänster) och föredrag och deltagande i mässfirandet vid Laurentiistiftelsen för några år sedan, hans deltagande vid Societas Sanctae Birgittaes generalkapitel och kontakter med den katolska och ortodoxa biskopar, är många till glädje och andra till förskräckelse.

Det som började med en tanke som slog honom i det Heliga landet i mötet med arabiska kristna, har nu kommit ännu ett steg på vägen. Fortfarande till många frikyrkligas förtret, naturligtvis. Nu handlar det om biskopsämbetet, vilket Ekman framförde i ett föredrag på Bjärka-Säby, citat hämtat ur Dagen:

"Är då biskopsämbetet ett av dessa redskap som skulle kunna ge stadga, stabilitet, kontinuitet, och både framförhållning och översyn? Jag tror att det är så"

"[Frågan om biskopsämbetet är ytterst en] sannings- och auktoritetsfråga, en fråga om hur det autentiska andliga livet bevaras och kan föras vidare från generation till generation. Då blir detta ett uttryck för kyrkans tidlösa katolicitet, något som måste återupptäckas i varje generation, något som verkligen ger liv och bidrar till en djup och äkta koinonia (gemenskap) och som beskyddar och bevarar kyrkan, både i en sann tro men framförallt i ett äkta andligt liv."

Vad spelar då detta för roll? På vilket sätt är detta av betydelse för svenskkyrkliga katoliker? En hel del faktiskt. Dels pekar det på en ekumenisk trend - katoliciteten är någon eftersträvansvärt för andra än en grupp marginaliserade "proffshögkyrkliga". Dels är det också viktigt att förstå att Ulf Ekman är en stor auktoritet också för många karismatiska kristna i Svenska kyrkan, vilket i längden kan leda till mycket gott inom vår kyrka. Oas-rörelsens liturgiska normer och den sakramentalitet som präglar denna är i grunden katolska och skulle kunna ge goda tillskott till en ibland dessilusionerad katolsk rörelse. Karismatikerna har något beundransvärt som många i våra led saknar: kämparglöd och framtidstro - ja kanske till och med geist.

Lyssna till föredraget här.

OM HANDBOKSFÖRSLAGET, del II: HÖGMÄSSA - Samling

Under gårdagen publicerades på Kyrkliga Betraktelser en mer allmän kommentar till det nya kyrkohandboksförslaget. Mycket mer skulle naturligtvis kunna ha skrivits om den (bristfälliga) teologi som präglar dokumentet, för att inte tala om språkliga frågor (t.ex. ett många gånger inkonsekventa ordval) och upplägget som sådant. Sådana kommentarer kommer säkert att återkomma löpande i detta och kommande inlägg.

Idag är det dags att för en analys av den avdelning som går under rubriken "Högmässa, mässa/gudstjänst". Denna analys kommer att uppdelas i två blogginlägg, varav detta kommer att behandla upplägget i allmänhet och i synnerhet delen "Samling". Delarna, "Ordet", "Måltiden" och "Sändning" kommer att behandlas i två egna blogginlägg för att göra läsningen lättare. 

Inledningsvis kan vi lägga märke till handboksförslagets upplägg. På den positiva sidan kan den mer katolskt orienterade lekmannen och prästen (och diakonen förstås!) notera att antalet gudstjänstformer i Svenska kyrkan kommer att reduceras till mer allmänkyrklig fokus. Högmässa är det som förväntas vara den normala gudstjänstformen. Så var det förvisso redan i HB86, men nu har antalet former av övriga gudstjänster minskat rejält. Borta är kuriositeter som söndagsmässa, familjemässa, veckomässa, högmässogudstjänst, söndagsgudstjänst och familjegudstjänst samt söndagssbön/veckobön. I alla fall på pappret. De särskilda ordningarna är borta men det är fortfarande möjligt att "plocka ihop" egna gudstjänstordningar utifrån handboksförslagets gudstjänsttyp "mässa/gudstjänst", vilken präglas av stor valfrihet. För att göra det mer överskådligt kan vi notera vad som bör ingå i dessa två (?) gudstjänstformer:

Högmässa

SAMLING

- Klockringning
- Psalm
- Inledningsord
- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, Tackbön (kan placeras i samband med Kyrkans förbön)
- Kristusrop (Kyrie)
- Lovsången (Gloria och Laudamus)
- Dagens bön

ORDET

- Gammaltestamentlig läsning

- Psaltarpsalm

- Epistelläsning
- Psalm
- Evangelium
- Hallelujarop
- Predikan
- Trosbekännelsen (Credo)
- Psalm
(- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord [utgår om momentet ingått i Samling eller infogas i Kyrkans förbön])
- Kyrkans förbön (kan innefatta bön för döpta, konfirmerade och vigda samt tacksägelse för avlidna) (Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord kan infogas i Kyrkans förbön.)

MÅLTIDEN

- Psalm (Tillredelse/Offertorium)
- Lovsägelsen (Sursum Corda och Prefationen)
- Helig (Sanctus)
- Nattvardsbönen
- Herrens bön
- Brödsbrytelsen
- Fridshälsningen
- O Guds Lamm (Agnus Dei)
- Kommunionen
- Bön efter kommunionen

SÄNDNING (moment i valfri ordning)

- Psalm/Lovprisning (Benedicamus)
- Välsignelsen

- Sändningsord

- Psalm och/eller Avslutande musik (Postludium) (om inte Psalm förekommit vid Lovprisning)

Här kan vi kort notera främst två saker. Det första är att även högmässa präglas av mycket valfrihet (tro mig det blir värre när vi kollar på ordningen i detalj!), dvs. många moment får uteslutas (de som här är rödmarkerade, vilka är kursiverade i handboksförslaget). Det andra är att vissa "högkyrkoismer" har smugit sig in som alternativa moment; psaltarpsalm mellan de två första läsningarna och ett hallelujaomkväde efter (!) evangeliet. Psaltatpsalm fanns förvisso också som alternativ i HB86, men där i den finstilta texten som ett av flera alternativ. Så till innehållet i "mässa/gudstjänst":

Mässa/gudstjänst

SAMLING

- Klockringning
- Psalm
- Inledningsord

- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, Tackbön, eller Överlåtelsebön (kan placeras i samband med Kyrkans förbön)

- Kristusrop (Kyrie)

- Lovsången (Gloria och Laudamus)

- Dagens bön

ORDET

- Gammaltestamentlig läsning och/eller Epistelläsning
- Psalm
- Evangelium
- Hallelujarop
- Predikan
- Trosbekännelsen (Credo)
- Psalm
- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, eller Överlåtelsebön (här eller i Samling)
- Kyrkans förbön (kan innefatta bön för döpta, konfirmerade och vigda samt tacksägelse för avlidna) (Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, eller Överlåtelsebön kan infogas i Kyrkans förbön.)
- Herrens bön (när Gudstjänst firas, annars i Måltiden)

MÅLTIDEN [endast vid mässa... naturligtvis. min anm.]

- Psalm (Tillredelse/Offertorium)
- Lovsägelsen (Sursum Corda och Prefationen)
- Helig (Sanctus)
- Nattvardsbönen
- Herrens bön
- Brödsbrytelsen
- Fridshälsningen
- O Guds Lamm (Agnus Dei)
- Kommunionen
- Bön efter kommunionen

SÄNDNING (moment i valfri ordning)

- Psalm/Lovprisning (Benedicamus)
- Välsignelsen
- Sändningsord
- Psalm och/eller Avslutande musik (Postludium) (om inte Psalm förekommit vid Lovprisning)

Som ni noterar är de flesta momenten listade här ovan (18 av 31, nästan 2/3 för att vara exakt) fakultativa, dvs. kan uteslutas. Om vi föreställer oss att ovanstående gudstjänst firas som mässa kan erkännas att det vi ser vissa förbättringar gentemot t.ex. ordningen för veckomässa i HB86 där exempelvis inte textläsning anses behövas, nu krävs dessutom förkunnelse. Däremot behövs inte, menar man, något botmoment, ingen lovägelse, ej heller Sanctus, brödsbrytelse (här har man alltså frångått Gregory Dix-principen, "tog-tackade-bröt-gav"), fridshälsning, Agnus Dei, bön efter kommunion (HB86="tackbön"). Intressant är dock att det krävs en lovprisning (liksom i veckomässa, HB86). 

Här finns ingen plats för att gå in i detaljjämförelse med samtliga typer av mässor i HB86, men vi kan konstatera att vi har gått från ett ordnat kaos (med ett antal ordningar för gudstjänster) till en liturgisk anarki med en gnutta halvordning - vilket faktiskt gör en sådan jämförelse omöjlig (det finns alldeles för mycket att välja mellan). Här har vi en av handboksförslagets stora svagheter, alldeles för mycket är fakultativt. Ett värsta scenario (tyvärr också väldigt troligt) vore om de flesta svenskkyrkliga församlingar skulle välja att fira "Mässa/Gudstjänst" som sin huvudgudstjänst. Då kommer igenkännande från en församling till en annan vara ett minne blott...

Det om det. Låt oss nu koncentrera oss på vad en katolskt orienterad församling skulle välja som sin huvudgudstjänst, dvs. Högmässa. Rubrikerna för samtliga gudstjänster utgår, som redan framgått, från samma grundstruktur, utstakad av det ekumeniska så kallade "BEM-dokumentet", dvs. Samling, Ordet, Måltiden, Sändning (jfr. HB86: I Inledning, II Ordet, III Måltiden, IV Avslutning). Detta är ett bra, ekumeniskt och lite mindre byråkratiskt språk. Till innehållet:

SAMLING

Till skillnad från HB86 är klockringningen en del av den fasta ordningen. Man kan fråga sig varför detta måste skrivas in. Nu är det ju så att de flesta kyrkor har kyrkklockor, och det är ju fint, men måste man ha det? Men ok. Därpå följer en psalm (i HB86 var detta gudstjänstens inledning), som följs av ett nytt moment kallat "inledningsord", som egentligen kan bestå av två moment en kort ingress och sedan något mer ord, antingen hämtat ur de förslag som finns eller fritt formulerat. Här har det redan blivit krångligt!

Till det vi kallar "ingressen" så. Här är det första alternativet: "I (Guds) Faderns och Sonens och den heliga Andens namn". Notera detta är alltså ett av fyra alternativ. Det är således inte självklart längre att en högmässa inleds i den Treenige Gudens namn. Här kan vi också lägga märke till att man släpat tillbaka ordet "Guds" till den trinitariska formeln, en gammal "svenskkyrkoism" som många äldre kommer ihåg från Den svenska kyrkohandboken från 1942. Dock fakultativt, för oss som nöjer oss med den mer allmänkyrkliga formuleringen. Sedan följer tre andra alternativa ingresser:

p/l: I Guds, den treeniges namn.

eller

p/l: Välsignelse över vår gudstjänst.

eller

p/l: Vi har samlats för att fira gudstjänst tillsammans.

eller

p/l: Helig, helig, helig är Herren Sebaot.
Hela jorden är full av din härlighet.

Det första alternativet listat här ovan är väl, kan man gissa, för dem som har svårt för "patriarkala termer". Det andra låter rätt platt, det tredje kan lika gärna sägas innan klockringningen eller efter treenighetsformeln. Det fjärde alternativet känner vi igen från Högmässogudstjänsten, vilket i sin tur är en rest från 1800-talet. Risken med alternativ som "I Guds, den treeniges namn", och andra feministteologiska alternativ är att Svenska kyrkan går mot ekumenisk isolering om de får allmän spridning. Vidare kan också noteras att någon annan än präst kan inleda högmässan (eller gäller detta bara för gudstjänst utan nattvard? Låt oss hoppas det.)...

Sedan följer 17 förslag till fortsättning på inledningsordet, varav några är utformade som någon form av beredelseord och avslutas således med "låt oss be (och bekänna)". Här finns bland annat psaltarpsalmer och lite naiva och "konstnärliga" formuleringar som:

Fjällens och det öppna landskapets Gud,
skogarnas och den rika mångfaldens Gud,
städernas och det pulserande livets Gud,
i din närhet vill vi leva,
i ditt namn vill vi be.

"Bön om förlåtelse" heter nästa moment (någon "överlåtelsebön" finns inte som alternativ i högmässan!). Det var länge en diskussion om detta över huvud taget skulle få vara med som fast moment, med tanke på att synd och skuld är begrepp som enligt några teologer kan vara svåra för människor (nåja...). Man kan diskutera om den ordning med avlösning söndag efter söndag som vi har haft fr.o.m. 1942 verkligen är bra ur ett själavårdsmässigt perspektiv, men det får aldrig ske utifrån ett nedtonande av syndens existens.
Synd skall nämnas med sitt rätta namn och den skall bekännas och den förlåts av Gud. Människor har ett behov av att bekänna sina synder. Detta har handbokskommitén tagit fasta på och därför är botmomentet kvar i högmässan, men liksom det mesta annat i förslaget finns det flera alternativ; 8 stycken (jfr. 5 i HB86). 

Här har man bibehållit HB86:s "Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud", liksom den kortare "Jag bekänner inför dig, helige Gud" och Olaus Petris "Jag fattig syndig människa" (i 86:ans version), Psaltarens "Gud, var mig nådig i din godhet" finns också med (däremot inte "Barmhärtige Gud, du som i Kristus öppnar vägen till dig"). Till detta har man fogat 4 nya böner. Det sjätte alternativet är kort och koncist:

Barmhärtige Gud,
förlåt mig mina synder,
(de som jag nu tyst bekänner...).
Möt mig med din nåd.
I Jesu namn.

Denna formulering är inte så illa faktiskt. Här har vi en tydlig bön om förlåtelse, dessutom en möjlighet att tyst nämna för Gud de synder man vill/kan bekänna. Alternativ nummer 7 är heller inte så dum:

Gud, med dig kan jag tala om allt.
Förlåt mig för det som jag gjort fel,
(och som jag nu tyst säger till dig...).
I Jesu namn.

Det något naiva språket kan väl tänkas vara anpassat till barngudstjänst, men kanske är lite väl banalt för en vanlig huvudgudstjänst. Däremot innehåller den ju bön om förlåtelse och bekännelse. Alternativ 2 är inte lika lyckat:

Den synd jag delar,
den synd jag bär ansvar för
bekänner jag.
I tro på Guds kärlek,
i närvaro av Kristus,
i tillit till Andens liv.

Här bekänns förvisso synden, men ber man verkligen om förlåtelse? Varför tillägger man helt enkelt inte som sista rad t.ex: "...ber jag om förlåtelse (för detta)"? Alternativ 4 har vi redan nämnt i gårdagens blogginlägg:

Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.

Några kommentarer till ordvalen. Begreppet "upprättelse" är knepigt i sammanhaget. Är inte "upprättelse" någon får då man blivit rentvådd från en falsk anklagelse, eller kompensation för något man blivit utsatt för? Och återigen: kan man "brista" mot någon/något? Rent generellt kan också noteras hur Gud undviks benämnas som "Fader" och "Herre" i samtliga nyformulerade böner...

Därpå följer antingen ett "förlåtelseord" eller ett "löftesord". Här bibehålls de klassiska "Till dig som ber om dina synders förlåtelse, säger jag på Jesu Kristi uppdrag..." liksom "Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull så är i kraft av..." ur HB86, varav den sistnämnda bönens inledning är fakultativ och avlösningsorden något omformulerade, från "Och denna förlåtelse tillsäger Jag dig" till "På Jesu Kristi uppdrag säger jag dig". Vidare finns 2 nya alternativ (alt. 2 och 4):

Gud (som är oändlig i sin kärlek)
älskar dig, befriar dig
och förlåter dig.
I (Guds:) Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.

 och:

Gud visar barmhärtighet genom Jesus Kristus
och förlåter dig.
I (Guds:) Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.

Dessa avlösningsord är väl helt ok. Även om de kanske i sina formuleringar inte är helt ultimata och angränsar till löftesord, eftersom de egentligen bara konstaterar Guds förlåtelse snarare än att präster ger avlösningen. Som alternativ finner vi just tre löftesord, varav det första glömmer att nämna ordet "förlåtelse:

Guds nåd är oändlig.
Gud låter sitt ansikte lysa över oss
till läkedom, upprättelse och liv.

och:

Gud (som är oändlig i sin kärlek)
älskar, befriar och förlåter oss.

Varför ges man inget löfte om förlåtelse i första bönen? Nåden är naturligtvis förlåtelse, men är det inte viktigt att höra att man är förlåten om löftet över huvud taget skall ha någon effekt? Vad betyder "liv" i sista meningen? Den andra bönen däremot är mer precis. Den tredje är den klassiska "Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig...". Däremot har man plockat bort raden "våra synder" i meningen: "så att han förlåter oss våra synder och renar oss från vår orättfärdighet".

Ett fakultativt moment är tackbönen. Här bibehålls HB86:s båda alternativ ("Gud vår Fader, tack för att vägen till dig..." och "Käre Fader i himmelen, vi tackar dig för syndernas förlåtelse...") och kompletteras med två nya:

Tack, Gud, för att du möter oss med förlåtelse
och ger oss kraft att leva.

och:

O Gud, tack för att allt ryms i din kärlek,
för att du på nytt ger liv och mod att växa,
och låter din barmhärtighet bo i oss.

Man kan undra varför man i en tackbön för att man blivit förlåten undviker att att just tacka för förlåtelsen... eller är det jag som är grinig?

"Kristusrop" kallas nästa (fasta) moment. För de flesta av oss kallas det på svenska "Herre förbarma dig" eller på grekiska "Kyrie" (vilket dock fortfarande finns inom parentes). Men som bekant finns det vissa som har svårt att tala om Gud som "Herre" och därför plockar man i alla fall bort begreppet ur rubriken, även om det (tack och lov) fortfarande förekommer i själva bönen/sången. Här är textinnehållet inget nytt. Några nykomponerade melodier finns, dessa har jag ännu inte hört varför jag undviker att kommentera dem. Däremot finns ett sjätte "Kristusrop" som lyder som följer:

Möt mig nu som den jag är, håll mitt hjärta nära dig,
gör mig till den jag ska bli och lev i mig.

Kommentarer skulle kunna vara överflödiga, men: detta är inget "kyrie". Fin text och melodi förvisso, men det är inget kyrie - och det säger en hel del om kommiténs experimentlusta, "det behöver inte vara ett".

Lovsången/Gloria bjuder heller inte på några större nyheter, det mesta är bekant och psalmbokens alternativ kan användas (varför man öht måste rada upp dessa 5 alternativ som redan finns i psalmboken är en gåta). Vidare finns fyra nykomponerade alternativ, varav några präglas av könsneutralt, naivt och flummigt språk. Vi nöjer oss med alternativ 9:

Ära åt Gud i höjden och frid på jorden
bland människor som han älskar, som han älskar.

Nu jublar jord och himmel
i hänförd tacksamhet,
för du är här i allt som är.
Vi bär i oss din helighet,
för du är här i allt som är.
Vi bär i oss din helighet.

Nu stiger våra böner.
I dig vår räddning är.
Ditt liv, din död är nu vårt bröd,
försoningens hopp till vår värld.
Ditt liv, din död är nu vårt bröd,
försoningens hopp till vår värld.

Nu sjunger själ och hjärta.
Nu dansar Andens vind
med liv och lust, ger mod och tröst
och smeker den otrygges kind,
med liv och lust, ger mod och tröst
och smeker den otrygges kind.

Nåja... en nyhet och en förbättring i jämförelse med HB86 är att högmässans samling/inledning avslutas med kollektbönen, här med nyordet från Evangelieboken 2003 "dagens bön" som benämning (problemet med detta ordval säger sig självt). Samlingen blir så en helhet och får ett naturligt avslut inför nästa avdelning (dvs. Ordet). Kollektbönerna hämtas ur evangelieboken, skriver kommitén, varför någon revidering inte anses vara nödvändig (där så behövs har redan Artos Missale fixat detta).
Dagens bön kan inledas med salutationen, antingen (alt. 2) "Herren vare med er. Med dig vare och Herren. Låt oss be", eller (alt. 1) "Kristus är mitt ibland oss. I hans namn vill vi be". Här kan vi notera revideringen: pluralisformen "bedja" (som passar bättre i sjungen salutation) är ändrad till den moderna formen, samtidigt bevaras de ålderdomliga konjunktiven "vare", bra menar jag, men är det konsekvent? En annan notering man kan göra är det "inklusiva" språket i ena salutationen: "Herren är mitt ibland oss" heter nu "Kristus är mitt ibland oss".
Utifrån det faktum att handboksförslaget anger en rad av alternativ, kan man ju undra varför man inte som salutationsalternativ kunde erbjuda en tredje, allmänkyrkligt accepterad form, med dialogen "Herren vare med er. Och med din ande", som alternativ till "med dig vare ock Herren". Det hade varit modernt språk, men samtidigt markerat Svenska kyrkan som del av en större västkyrklig liturgisk tradition.

fortsättning följer...

HETERODOXI I PRAKTIKEN - OM HANDBOKSFÖRSLGAGET, del I

I förra veckan kom så vad många av oss väntat med spänning på att få se, nämligen det av Kyrkostyrelsen klubbade förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan (vilket är dess arbetstitel). Förslaget ligger nu publicerat på Svenska kyrkans hemsida: www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken Från och med 1 advent kommer förslaget prövas ute i ett antal församlingar fram till och med Domsöndagen 2013. Efter detta kommer remisser skickas tillbaka till kyrkohandbokskommitén. Spontanremisser är naturligtvis välkomna (skriv sådana!). Kyrkliga Betraktelser inleder i och med detta inlägg en serie kommentarer till förslaget, varav detta första kommer att vara av mer allmän karaktär. Vidare kommer vi att gå igenom gudstjänster och "kyrkliga handlingar" var för sig i egna blogginlägg.

Inledningsvis vill Kyrkliga betraktelser ge en eloge till handbokskommiténs välvilja att gå mer traditionellt troende i Svenska kyrkan till mötes i de alternativ som presenteras, liksom att några förändringar både vad gäller gudstjänst (t.ex i ordningen för högmässa) och kyrkliga handlingar är förbättringar i jämförelse med nu gällande kyrkohandbok, Den svenska kyrkohandboken, (härefter förkortad: HB86). Å andra sidan kan raden av alternativ, bra såväl som dåliga, ge ett splittrat för att inte säga... ja låt oss säga det högt och klart: HETERODOXT intryck.

Konsekvensen av att förslaget skulle gå igenom rakt av, dvs. som det föreligger i detta nu, skulle innebära att Svenska kyrkan inte längre är en enhet vad gäller sättet att fira gudstjänst. "Igenkännandet", som är en av arbetsgruppens principer, riskerar med stor sannolikhet vara obefintligt vissa församlingar sinsemellan. En allvarlig konsekvens utifrån principen "Lex orandi, Lex credendi" (="bönens lag, trons lag"), dvs. "som man ber tror man", är att Svenska kyrkan, om förslaget går igenom, kommer att cementera sin heterodoxa, teologiskt splittrade verklighet. De ekumeniska konsekvenserna, och ja också konsekvenserna för svenska folkets bild av vad Svenska kyrkan är och vad hon tror, kan bli förödande... om vi tillåts "måla fan på väggen", som det heter.

Detta betyder som sagt inte att förslaget i sin helhet är skrot och värd att kastas på bålen. Men som en bloggare uttryckte det träffande, i ett konstaterande att mycket i förslaget är av samma anda som det ratade handboksförslaget från år 2000:

"När något skickas till papperskorgen hamnar det inte alltid där, utan landar i stället på botten av någon låda från vilken det plockas fram ett decennium senare".   

Detta faktum är ju heller ingenting kommitén och kyrkostyrelsen hymlar om. På hemsidan finns under rubriken frågor&svar följande att läsa:

"I direktiven för revisionsarbetet anges bland annat att man ska anpassa kyrkohandboken till bibelöversättningen från år 2000 och att man ska bearbeta de liturgiska formuleringarna för att finna ett mer inkluderande språkbruk. År 2010 beslutade kyrkostyrelsen om ”en mer genomgripande revision” för att möta församlingarnas efterfrågan av en kyrkohandbok som främjar ett väl fungerande gudstjänstfirande i vår tid. Revisionen ska också ta tillvara erfarenheterna från kyrkohandboksförslaget som presenterades år 2000."

Allt i kyrkohandboksförslaget av år 2000 var inte dåligt, därför är inte detta särskilt kontroversiellt i Kyrkliga Betraktelsers ögon. Problematiken finner vi snarare i att man också tagit med sådant som inte alls var bra, men i en mer försiktig form (en av de "erfarenheter" som nämns var ju att förslaget radikalitet blev hårt kritiserat). Det "inkluderande språket" är här mer "inkluderande" än sist. År 2000 fanns i de fasta formuleringarna ett beröringsskräck för "patriarkala" (t.ex. "Fader", "Son", "han", "honom")och "kyriekala" (dvs. ord som "Herre" och "allsmäktig") termer. Således utformades lovsägelsens (sursum corda) uppmaning "Låt oss tacka Gud vår Herre": "Låt oss tacka Gud vår frälsning".

"Helig Ande" eller den "heliga Anden"?

Denna beröringsskräck finns naturligtvis kvar som en grundingrediens i hela det nya förslaget, men är nedtonad på så vis att traditionella formuleringar finns som alternativ (inte sällan dessutom som första alternativ). Genomgående tendenser finns dock också i de fasta och mer traditionella formuleringarna till "inklusivt" och ja rent av revisionistiskt språkbruk. Här tänker jag särskilt på hur Treenighetens tredje person tituleras. Förr, hette personen "den Helige Ande" (gärna dessutom med stort "H"), idag heter den "den heliga Anden". Detta är naturligtvis inget nytt och de som läser Bibel2000 är nog vana. Visst, på gammalsvenska hette han (!) förvisso "then Helgha Anda", dvs. i femininum i så kallat språkligt genus, men samtidigt bekänner vi ju honom som "Herren och livgivaren" i vårt credo. Hur får kommitén ihop detta? Idag är det förvisso så att svenskarnas språkbruk blir slappare och slappare och inte sällan talar väl journalister om Fredrik Reinfeldt som "den svenska statsministern", men det betyder inte att det är korrekt. Språkliga petitesser? Jag är inte så säker på det. Snarare är det en del av en obehaglig tendens att tro sig ha rätt att omdefiniera Gud - vem har egentligen skapat vem?


Språket är i övrigt till och från rätt naivt och flummigt. Ibland undrar jag vilka hippies från 60-talet som haft en fot med i handboksarbet (de av oss som är för unga för att ha upplevt flowerpower-eran, men som ändå har rört oss i pastoralinstitutens kretsar känner nog igen sig!). Några exempel:

"Gud är här. Evig, öppen, nära.
I denna rymd möts vi.
I denna kärlek lever vi.
Inför Gud sjunger/ber/bekänner vi:"

I denna "rymd"?! Låt oss kolla på ett annat exempel (="bön om förlåtelse"):

"Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig."

"Brustit mot"? Är det korrekt svenska eller har kommitén konstruerat ett eget ord? Kan man "brista mot" någon/något? Varför inte ordet "brutit", ja varför inte helt enkelt säga "syndat"?
Ett annat exempel ur det tredje alternativet för sursum corda:

"p/l: Öppna era hjärtan för Gud.
f: Vi öppnar våra hjärtan.
p/l: Låt ert tack strömma fram.
f: Vi tackar vår Gud."

"Strömma fram"? Allvarligt? Notera också att någon annan än präst ("l"=ledare) kan sjunga den eukaristiska bönens inledning (sursum corda + prefation)... 60-/70-talen ekar också i prefationen för Mariadagar (japp, det finns faktiskt en sådan):

"Med Maria jublar vi över befrielsen,
hela världen gläder sig.
Vi vill som Maria bejaka dig i vårt liv.
Vi vill höja vår röst för rättvisan
och göra din nåd synlig i världen."

Kan vi inte lika gärna kalla vår bänkgranne för "kamrat" också? Vad är förresten specifikt för Maria i denna bön? Om språket nu också eftersträvar inklusivitet, är då verkligen begreppet "bejaka" ett ord som andra än akademiker och andra "intellektuella" använder sig av? Låter rätt byråkratiskt snarare...

En slutsats så här långt är att vi ser en uttunning av teologin. Inarbetade kyrkliga och teologiska begrepp tonas ned och de många alternativen ger ett splittrat intryck, ja kanske rent av en splittrad kyrka. Gud definieras av människor. Grundhållningen är problematisk. Det positiva är att dessa flummigheter inte tvingas på någon. Vi kommer att kunna fira traditionella gudstjänster även i fortsättningen, och det skall vi vara glada för, men samtidigt ger helheten en viss bitter eftersmak av heterodoxi...

fortsättning följer...

Artikeltips: "Kyrkohandboken oväntad Facebookframgång"

UPPMUNTRANDE ORD OM SVENSK HÖGKYRKLIGHET

I senaste numret (April) av den anglo-katolska organisationen Forward in Faith:s tidskrift New Directions (vilket du kan  läsa online här) skriver den svenskfödda Hanna Hart om den svenska katolska rörelsen under rubriken "Swedish reflecions". Artikeln är viktig eftersom den lyfter fram vår situation på ett väldigt rakt och oförskönat sätt för den anglo-katolska läsarkretsen, och att den dessutom uppmuntrar till fortsatt kyrkokamp. Därför passar det utmärkt att tipsa om den här på Kyrkliga Betraktelser. Hon skriver bland annat:

The Catholic movement in the Church of Sweden is now small, publicly persecuted and marginalized by the establishment. However, it is still very much alive and has new young and enthusiastic members as well as old trusty warriors who show scars of many battles. Within the Church of Sweden they are fighting to save something of its wonderful spiritual history and traditions – a mix of the best of Lutheranism and Catholicism interpreted in an uniquely Swedish way which, sadly, at the moment, is not allowed to shine through the fog of liberal intolerance and ignorance. 

The determination of the Catholics of the Church of Sweden is of course foolishness to the world, but their sacrifices and their humble perseverance in working and praying for their sick mother church is a true sign of faith and hope and love.

Hennes avslutande rader är mycket trösterika:

Faithfulness in suffering will always be the true sign of our following Christ and manifesting his body in the world. If he suffered, alone and unjustly, should we expect anything else? We need that humility to be able to follow our vocation and sacrifice ourselves for the sake of the people of our church and country and through them for the sake of Christ.

Hopefully we can find that humility with the help of renewed contrition and confidence in God’s providence. And with our eyes on the prize, the Easter at the end of our Lent, we can keep persevering in hope of eternal joy and peace.

Tänkvärda rader att ta vara på och påminnas om. New Directions är förövrigt alltid en intressant läsning för den som vill bredda sitt kyrkliga tidskriftsutbud. Samtliga nummer från 2007 och framåt, kan ni läsa online här.

ANTIEKUMENIK I GÖTEBORG

Kyrkliga Betraktelser har många gånger kritiserat Missionsprovinsen. Denna kritik har många gånger gällt den strikta lutherska prägeln på samfundet ifråga, och de vad vi menar, sekteristiska tendenser som MP håller sig med. Detta betyder inte att Kyrkliga Betraktelser saknar respekt för Missionsprovinsen och dess val av väg. Tvärtom delar vi en hel del i både synen på tro och etik. 

Den respekten finns det dock inte ett uns av i det brev som domkapitlet i Göteborg och dess biskop Per Eckerdal skickat ut till sina präster i förra veckan. Brevet är i sig fullständigt antiekumeniskt. Likaså är Eckerdals attityd överlag i dagens Dagen-intervju också den fullständigt ekumeniskt förvriden. I brevet hävdar domkapitlet att präster i Svenska kyrkan får fira gudstjänst i andra samfund och enligt de gudstjänstordningar som gäller i dessa. Detta gäller så länge samfunden är i officiell kyrkogemenskap med Svenska kyrkan, vilket avgränsar antalet till medlemskyrkorna i Lutherska världsförbundet, Svenska missionskyrkan och Metodistkyrkan i Sverige (vilka båda förövrigt startat ett nytt kyrkosamfund, vilket gör tidigare överenskommelser obsoleta), kyrkorna i Borgågemenskapen (t.ex. Church of England och Evangelisk-lutherska kyrkan i Litauen) och Iglesia Filipina Independiente (Oberoende filippinska kyrkan). Vidare finns en särskild överenskommelse med EKD (Evangelische Kirche in Deutschland), i Tyskland.

Brasklappen för att fira gudstjänst i dessa kyrkor och enligt deras ordningar är att gudstjänsten eller den kyrkliga handlingen "inte [får] vara av sådan karaktär att den står i strid med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära". Vänta nu: detta är ju fullständigt absurt! Är ekumenik i Svenska kyrkan endast pappersarbete? Rena skrivbordsprojekt? Lite fina familjära dokument? Ursäkter för att fika och dricka vin med spännande kyrkoledare? Ekumenik och själva idén med kyrkogemenskap är väl att erkänna att vi har samma "tro, bekännelse och lära"! Det skall väl inte ens förekomma risk att "den ordning som gäller" i ett samfund man står i kyrkogemskap med strider mot den egna kyrkans "tro, bekännelse och lära"? Då är det väl bara att kapa banden. Annars har vi problem med filippiner och engelsmän...

Och så kommer man till brevets huvudbudskap:

"De präster som leder gudstjänster i andra samfund än de som omfattas av 17 kap 17§ kyrkoordningen bryter mot avlagt vigningslöfte att troget efterleva kyrkans lag och ordning. Det är således ett löftesbrott att leda gudstjänst i exempelvis Missionsprovinsen. Löftesbrottet kan bedömas vara av så allvarlig art att det inte finns något annat alternativ än obehörigförklaring."

På förekommen anledning kan man säga. Biskopen och domkapitlet vet att det finns åtskilliga präster i stiftet, pensionerade så väl som präster i tjänst, som leder gudstjänster i Missionsprovinsen. Här kan man fråga sig två saker: 1) vad är en gudstjänst? 2) kan det finnas pastorala skäl där sådant får förekomma? Får prästen be tillsammans med dessa schismatiker/kättare? Får han döpa deras barn? Viga dem? Begrava dem? Ens i nödfall?

Det större ekumeniska problemet blir därefter, eftersom detta gäller samtliga "andra samfund" än de som omfattas av KO 17 kap, 17§; får vi över huvud taget leda ekumeniska gudstjänster/andakter i andra samfund? Är det olagligt för en svenskkyrklig präst att t.ex. - mot förmodan - leda/vara med och leda en vespergudstjänst i t.ex. Romersk-katolska kyrkan? Var går gränsen?

Dagen intervjuar biskop Per. Lugn bara lugn: en svenskkyrklig präst får delta i kyrkbänk och till och med predikstol i Missionsprovinsen. Jaså? Var går då gränsen? +Per har inget svar - naturligtvis. Och man vill självklart inte vara antiekumenisk, påstår han. Då kommer Dagens fråga och biskopens sanslösa svar:

(Dagen) "Kan du tänka dig att verka för en överenskommelse med Missionsprovinsen av den typ som finns med till exempel Svenska missionskyrkan?

(Eckerdal) - Det är alltid intressant med sådana samtal, men då förutsätter det bland annat ett ömsesidigt erkännande av respektive kyrkas ämbeten. Missionsprovinsen måste då fullt ut erkänna de kvinnor som verkar som präster och biskopar i Svenska kyrkan."

Biskop Per får problem. Stora problem. Detta är antiekumenik på högsta nivå. Här omöjliggör biskopen fortsatt samverkan med Church of England (som ännu inte har kvinnliga biskopar, och som fortfarande inte erkänner präster vigda av +Antje, +Tulikki och +Eva), ej heller kan vi ha samarbete med litauiska och kenyanska lutheraner (för att nämna ett par), som faktiskt inte viger kvinnor vare sig till präster eller biskopar. Dags att bränna dokumenten på Kyrkans hus?

RECENSION: PSALTERIUM

Bokförlaget Artos gör ett alldeles utmärkt arbete med att förse det kristna Sverige med god teologisk litteratur på allmänkyrklig grund. Förlaget ger även ut trevliga andakts- och gudstjänstböcker, såsom till exempel Missale och Lektionariet (båda på aKF:s uppdrag). Senast i raden av "röda böcker" är F Mikael Nordins Psalterium; (ytterligare) en tidegärdsbok. Denna utgåva är ett privat initiativ i visst samarbete med Östanbäck kloster.

Ja detta är faktiskt ytterligare en utgåva av tidegärden. Ytterligare en i raden. Under de senaste decennierna har ett antal utgivits. Här kan nämnas den romersk-katolska Kyrkans dagliga bön (KLN, 1990), den ekumeniska Tidegärden: Kyrkans dagliga bön (Arcus, 1995 - vilken nog är den mest använda inom Svenska kyrkan), Laurentius Petri sällskapets Den Svenska Tidegärden (Verbum, 1996), den frikyrkliga Tidebönsboken (Libris, 2004) och Peter Halldorfs kortfattade Tidegärd: dagliga böner ur Bibeln (Artos, 1996). Inte för allt så länge sedan (2009) utgav det romersk-katolska förlaget Veritas ut Psalterium för de fyra veckorna i en mycket praktisk utgåva, i fickformat med mjuka plastpärmar och märkband. Och nu kommer så Artos Psalterium sammanställd av Mikael Nordin, 2011.

När jag först hörde talas om boken tänkte jag: "äntligen" - kanske får vi nu en praktisk utgåva av tidegärden. Det faktum att den heter just "Psalterium" gav mig förhoppning om att den skulle vara uppbyggd på ungefär samma sätt som den romersk-katolska tidegärdsboken med samma namn: dvs. de dagliga bönerna uppställda med psalmer och böner i en följd utan en massa bläddrande, ja till och med ännu bättre än så: en bönbok med invitatiorium (t.ex. "Herre öppna mina läppar" etc), hymnerna och Benedictus, Magnificat och Nunc Dimittis inbakad i ordningen. Kanske skulle man till och med få slippa bläddra och välja psalmer innan man sätter igång och ber, utan att först gå till en särskild avdelning för rekommenderade psalmer. Dessutom i en praktisk utgåva som jag kan ha med mig i jackfickan. Så blev det inte...

Boken inleds med ett förord av redaktören, sedan följer en inledning av Br Cesarius Cavallin om Psaltaren som bönbok. Sedan följer avdelningen "Psalterium", dvs. Psaltarens samtliga 150 psalmer på sammanlagt 232 sidor, dvs. cirka en tredjedel av bokens totala sidantal. En positiv sak är här att varje psaltarpsalm (respektive del av psaltarpsalm, där så förekommer) inleds och avslutas med en antifon. Jämför vi med Arcus Tidegärden: kyrkans dagliga bön slipper vi alltså gå tillbaka till psalmens början för att upprepa antifonen. "Gloria patri" är också infogad innan den avslutande antifonen, vilket också är positivt. Det inledande bibelcitatet till varje psaltarpsalm (vilket återfinns även i andra tidegärdsutgåvor) - liksom den ibland förekommande teologiska kommentaren - förstår jag mig egentligen inte på. Finns de bara för sakens skull eller är de tänkta att läsas högt? Jag har iaf aldrig varit med om de sistnämnda, varför jag inte förstår deras syfte...

Härpå följer en avdelning med gammaltestamentliga (t.ex. 1 Sam. 2:1-10) och nytestamentliga (t.ex. Kristushymnen, Fil. 2:6-11) respektive evangeliska cantica. De sistnämnda finner vi på sidan 297 till 299 och är alltså cantica som används i varje Laudes, Vesper och Completorium, dvs. hymnerna Benedictus, Magnificat och Nunc Dimittis. Därefter följer avdelningen "Veckans tideböner", vilka som brukligt inleds med lördagens vesper och avslutas med lördagens "bön under dagen". Varje dag inkluderar läsningsgudstjänst (matutin), laudes, bön under dagen (sext), vesper och completorium. De är hyfsat praktiskt uppställda. Här ingår alltid invitatorium, hymn, kort "kapitel" (utskriven bibelläsning), responsorium, cantica och avslutande böner och välsignelse. Här ingår alltså inte psaltarpsalmerna; en problematik vi återkommer till nedan. En fördel med upplägget dock, är att det finns en förbön för varje dag, rubricerad "Litania", där dessutom böneropet är utskrivet för varje delbön - vilket är uppskattat.

Nästa avdelning är tidebönerna för advent. Avdelningen inleds med ett antal hymner, sedan följer direkt söndagens första vesper (dvs. vesper på lördag kväll). Här börjar problematiken med denna utgåva på allvar. Här är upplägget nedkortad till ett minimum, förmodligen av utrymmesskäl, så att endast läsningen responsoriet, canticats antifon, de avslutande bönerna och välsignelsen är utskriven (Cantica och Herrens bön har reducerats till rubriker). Samma upplägg gäller för jultiden, fastan, påsktiden och högtidsdagar, vilka utgör bokens resterande delar. 

Till Psalteriums starka sidor hör att den bygger på Bibel 2000:s texter. Det är rimligt att man läser tidegärden ur samma bibelutgåva som mässans evangeliebok/lektionarium är hämtad. Likaså är det positivt att varje psaltarpsalm avslutas med en utskriven upprepning av antifonen. För den riktigt inbitne svenskkyrklige katoliken är det också roligt med bokens appendix där vi finner en enkel mässordning med Hippolytos nattvardsbön och utskrivna exempel på kollektbön, hallelujavers, bön över offergåvorna och bön efter kommunionen. Med fördel kan dessutom någon av bokens förböner ur Tidegärden användas. Ett praktiskt bekymmer är här att bokens bindning (typ pocket) gör det näst intill omöjligt att hålla boken uppslagen när man inte håller den i händerna - hur det skulle funka vid ett mässfirande utan ministrant (som håller boken åt prästen), är för mig en gåta. Vidare på pluskontot är avdelningen "Böner och sakramentalier", där vi återfinner bl.a. Angelus-bönen, bordsböner, hemvälsignelse, ordning för bikt, sjukas smörjelse med mera smått och gott.

Till det mer problematiska så. Ett problem som jag redan nämnt är upplägget för de kyrkoårsbundna tidebönerna. Den ovan nämnda placeringen av de evangeliska cantica (s. 297ff) är av praktiska skäl problematisk, särskilt under de perioder i kyrkoåret som har speciella upplägg, såsom t.ex. fastetiden - i synnerhet i en rätt tung bok som saknar märkband! Du måste således som bedjare antingen kunna dem utantill (vilken man iofs kan lära sig eftersom) eller bläddra upp och/eller hålla ett finger där under det att du ber övriga böner. Avsaknaden av märkband märks inte minst också vid bedjandet av psaltarpsalmerna (vilka ju är tidegärdens huvudpoäng och dessutom ger denna utgåva sitt namn). Du måste, liksom vid användandet av Arcus tidegärd, välja psaltarpsalmer INNAN du sätter igång att be, t.ex. enligt de tabeller som man finner i bokens appendix, på sidan 690ff. Märk väl: utan märkband. Här får man helt enkelt vara snabb eller använda vänsterhandens fingrar som bokmärken! Här kommer vi utsökt in på ett springande problem, nämligen bokens konstruktion. För det första är den alldeles för stor (15x21 cm + 696 sidor) och bunden som pocket, vilket gör den rätt otymplig. Sidornas tjocklek gör den dessutom tung och avsaknaden av märkband är som redan nämnt mycket problematiskt i en tidegärdsbok med psalmerna i en separat avdelning.

Slutligen kan konstateras att jag blir kluven. Motiveringen till en ny tidegärdsbok i katolsk tradition, finns. Men detta känns tyvärr inte som svaret på vad många av oss, mig inräknad, efterfrågar: en lätthanterlig, praktisk och vardaglig tidegärdsbok. Här finns en del positivt, men många nackdelar. Tanken var god, men resultatet blev tyvärr ytterligare en utgåva tyngt av samma problem som dess föregångare dragits med... men med ett kul appendix.

 

TE DEUM FÖR ARVPRINSESSAN

"Vårt katolska arv", är en titel på en av F. Gunnar Rosendals böcker i hans serie om kyrklig förnyelse. Detta katolska arv är vad vi svenskkyrkliga katoliker ständigt vill peka på och påminna Svenska kyrkan om. Det katolska är Svenska kyrkans DNA. 

Ett exempel på ett sådant arvegods är Te Deum-gudstjänsten. Detta är en gudstjänstform vilken firas när något stort inträffar. Senast detta skedde på offentlig nivå var igår, fredagen 25 februari då Sveriges kungafamilj firade Te Deum i Slottskyrkan på Stockholms slott, som tacksägelse för Sveriges nyligen födda arvprinsessa, hennes kungliga höghet Estelle Silvia Ewa Mary, hertiginnan av Östergötland. Här nedan följer ett sammandrag ifrån fredagens gudstjänst, celebrerad av biskop emeritus, överhovpredikanten H.H Lars Göran Lönnermark: