2011-12-29

29 DECEMBER: DEN HELIGE THOMAS BECKET

"Mordet i katedralen", är titeln på en pjäs av (den anglo-katolske) författaren T.S. Eliot. Den handlar om ett martyrium. Idag, den 29 december firar nämligen Kyrkan den helige Thomas Becket, ärkebiskop av Canterbury (d. 1170). För oss traditionellt, katolskt troende i Svenska kyrkan är denna dag inte helt irrelevant. S:t Thomas Becket led martyrdöden av ett skäl, nämligen på grund av sin övertygelse om Kyrkans frihet från världslig makt. En övertygelse som den världsliga makten inte kunde acceptera, varför beväpnade män på kungens order mitt under vesperfirandet rusade in och högg ihjäl ärkebiskopen. S:t Thomas Beckets mod blev uppmärksammat över hela det kristna Europa och en kult uppstod kring martyren. Trehundrasextioåtta år senare river Henrik VIII hans gravmonument i katedralen i Canterbury och låter bränna hans reliker. Vi som tillhör en kyrkoprovins som varit i världsliga händer sedan 1500-talet, i en allt grövre grad sedan makten sekulariserats, kan ta S:t Thomas Becket till vår förebild och hoppfullt härda ut i den svenskkyrkliga vardagen, och frimodigt tjäna vidare med sanningen för ögonen: Kristus är den som har segrat. 

Låt oss be:
Evige och osynlige Gud, du som med det sanna ljuset har skingrat denna världens mörker, ge oss dina gåvor, så att vi som ljusets barn kan leva i den nåd som tog sin början när din Son på underbart sätt blev människa. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen. 
Helige Thomas Becket, bed för oss.


2011-12-24

JULHÄLSNING 2011


En riktigt god jul och välsignad Kristi födelses fest
önskas alla Kyrkliga Betraktelsers läsare!

2011-12-02

FALLET ULLA OCH HENNES TYSTA FÖRSVARARE (?)

Kyrkliga Betraktelser har utan särskild anledning undvikit fallet ifråga, men vi känner oss nu manade att kommentera. Fallet är Ulla Karlssons, prästen i Dalarna som i en debattartikel i Kyrkans Tidning mitt i fastetiden  propagerade för att Svenska kyrkan bör göra upp med allt tal om offer och syndaskuld. Som ett eko från en berömd svensk måbrafilm (läs: Så som i himmelen) förnekade Karlsson den "fallna skapelsen" (dvs. syndafallet) och menade att tal om sådant inte passar in i den moderna tiden - "bland upplysta människor". Snarare borde kyrkan, enligt Ulla Karlsson, tala om "människors utveckling istället":

Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!

Som bekant ledde detta till domkapitelanmälan och Karlsson "dömdes" till prövotid, inte pga. brott mot läran (!), men däremot att hon inte visat domkapitlet tillbörlig respekt. Ärendet var dock inte i och med detta nedlagt, utan står alltjämt under domkapitlets prövning. Ulla stod inte ut och har nu lämnat sin församlingstjänst. Utöver den som lämnade in domkapitelanmälan var det många som reagerade på Ulla Karlssons agerande och teologiska ståndpunkter. I Kyrkans Tidning har hennes uttalanden varit en av orsakerna till en nyttig diskussion om Svenska kyrkans identitet. En diskussion i vilken förövrigt den katolska rörelsen lyst med sin frånvaro... 

Det märkliga med fallet Ulla är att hennes åsikter inte fått uppbackning. De fördömdes av många - det är bra - men i övrigt behandlades den med tystnad. Men om vi skall vara ärliga: är inte mycket av det Ulla Karlsson säger i sin debattartikel vardagsmat i Svenska kyrkan? I praktiken är ju faktiskt denna Pastor Jansson-agenda en tragisk sammanfattning av det som predikas i våra kyrkor men också - naturligtvis - en frukt av den teologi som dominerat våra kyrkostyrelser, stiftskanslier, pastoralinstitut osv. K.G. Hammar måste vara rätt nöjd på sin hedersprofessorplats i Lund, men varför så tyst? Och hans syster Anna-Karin, som propagerat för en i grunden ändrad dopsyn (som tack och lov inte ekar i biskoparnas nyutkomna brev om dopet!)? Var är den gudspratande "forskningschefen" i Uppsala, Ann-Louise Eriksson (disputerad i feministisk teologi, naturligtvis...)? Var är "chefsteologen" Christina Grenholm (ekumen, som ekumeniserar med vem?). Och var är han den där Wej... -nånting? Inte ett ljud. Ulla borde ha hur många försvarare som helst, men ack nej - kanske offras hon för att Svenska kyrkan skall se respektabelt kristen ut utåt? Eller tar man kanske avstånd från hennes åsikter med tystnad? Förövrigt ett osjysst och plågsamt sätt att behandla en människa. 

Kanske Pastor Jansson går in till hennes försvar (om han fortfarande lever förstås):



2011-11-22

MISSALE ROMANUM BANNLYSES AV LONDONBISKOP

En skillnad mellan svensk högkyrklighet och den anglikanska motsvarigheten är benägenheten att fira mässa enligt det romerska missalet. Detta har varit ett exempel på anglo-katolikernas stora självförtroende och beundransvärda styrka att gå sin egen väg, en symbol för att stå upp för sin övertygelse om att den egna kyrkan är en del av den större världsvida Katolska Kyrkan. Detta kan snart vara ett minne blott. Londons biskop Richard Chartres har nämligen nyligen kommit ut med ett biskopsbrev om eukaristin, där han uppmanar sina präster att sluta upp med bruket att fira mässa enligt Missale Romanum:

"Priests and parishes which do adopt the new rites [= den nya engelska översättningen av det romerska missalet] – with their marked divergences from the ELLC texts and in the altered circumstances created by the Pope’s invitation to Anglicans to join the Ordinariate – are making a clear statement of their disassociation not only from the Church of England but from the Roman Communion as well. This is a pastoral unkindness to the laity and a serious canonical matter. The clergy involved have sworn oaths of canonical obedience as well as making their Declaration of Assent. I urge them not to create further disunity by adopting the new rites.
There will be no persecution and no creation of ritual martyrs but at the same time there will be no opportunity to claim that the Bishop’s directions have been unclear. All the bishops of the Diocese when visiting parishes will celebrate according to the rites of the Church of England allowing for permitted local variations under Canon B5." 

Notera det sistnämnda stycket. Detta kan nog tolkas vara en viss vink till bl.a. den f.d. biskopen av Fulham, John Broadhurst, som idag är monsignor i Romersk-katolska kyrkan och kopplad till The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham. Vad personer som Broadhurst gjorde helt öppet på sin tid kommer inte vara möjligt för de anglo-katolska biskopar som valt att verka vidare i Church of England och i biskop Chartres Londonstift. Noteras kan också att Fulhams biskopsstol fortfarande efter ett år står tom. Vad viktigare är: notera tonen i det första stycket - att fira mässa enligt Missale Romanum är att inte vilja underordna sig kyrkolagen och de prästlöften man avgett vid sin vigning. Frågan är nu vad som händer. Kommer anglo-katolikerna att bry sig eller kommer man fortsätta göra som man alltid gjort - gå sin egen väg?

2011-11-11

DAGS FÖR NY BIBELÖVERSÄTTNING?

Sedan några år har Katolska liturgiska nämnden (KLN) med biskopsvikarie F. Anders Piltz i spetsen försökt bearbeta den "officiella" (statligt tillsatta) översättningen av Bibeln kallad Bibel2000, inom ramen för en översyn av Stockholms katolska stifts liturgiska böcker. Detta skall ha inneburit uppemot tvåtusen ändringar i texten, i syfte att denna skall överensstämma med klassisk katolsk bibeltolkning och språkbruk. Att Bibel2000 har vissa kontroversiella, och ibland rent av mot traditionell kristen bibeltolkning polemiska översättningsalternativ (exempelvis att Kristus-profetior i GT har omformulerats med alternativa översättningar), är ju känt sedan länge. Behovet av en mer liturgiskt användbar Bibel är således skriande. 

I en debattartikel i Dagen motiverar Piltz dessa "ändringar" som Romersk-katolska kyrkan vill göra i Bibel2000:s översättning, vilka Svenska bibelsällskapet nu visar sig inte vilja gå med på. Detta innebär problem eftersom Gudstjänstkongregationen i Rom har utfärdat önskemål om en större enhetlighet i den världsvida Romersk-katolska kyrkans liturgiska texter. Något som bl.a. innebär nyöversättningar av missalen, t.ex. till svenska, något som också kan vara intressant för oss katoliker i Svenska kyrkan. Idag besvarar ordföranden för bibelsällskapet Piltz artikel.

Detta tycker Kyrkliga Betraktelser är intressant. Kan detta möjligen i längden leda till en fullständig nyöversättning enligt mer katolskt godtagbara teologiska (och därmed text- och traditionstrogna) formuleringar? Visst, sedan 1997 har vi ju en alternativ bibelöversättning kallad Folkbibeln, vilken dock inte kan betraktas som en fullständig nyöversättning, eftersom den till stora delar bygger på 1917:s översättning. Sedan finns också "Reformationsbibeln" och Bo Giertz privatöversättning. Alla dessa har ju naturligtvis sina problem. Bl.a. har de en allt för liten bredd, för att inte tala om för få översättare. En katolsk bibelöversättning med den stora bredd och tyngd det skulle innebära, vore inte fy skam. Troligen skulle den mycket äldre Septuaginta-texten användas som grundtext till GT, varvid vi hade sluppit vissa medeltida rabbinska omformuleringar som smugit sig in i Bibel2000. Behovet för en nyöversättning finns, och om inte Svenska bibelsällskapet går med på en katolsk revidering, då får väl Rom initiera en nyöversättning - vilken hade varit ytterst välkommen!

2011-10-31

VIGSELRÄTT OCH VIGSELPLIKT

Kyrkliga Betraktelsers ståndpunkt i vigselfrågan är klar: äktenskapet är ett sakrament som förverkligas mellan man och kvinna, välsignat av Guds kyrka på jorden. "Samkönade" vigslar finns naturligtvis inte på kartan. När det partipolitiskt ockuperade Kyrkomötet 2009 fattade beslut om s.k. "samkönade vigslar" eller som ärkebiskopen uttryckte det: "utvidgade" Svenska kyrkans äktenskapsteologi, lovade man samtidigt samvetsfrihet för de präster och övriga kyrkoanställda som inte vill delta i sådana vigselakter. Detta skulle också gälla kandidater till kyrkans ämbeten. Så här några år senare vet vi att så inte längre är fallet i alla stift, t.ex. Stockholms, där prästkandidater uttryckligen måste säga sig vara beredda att viga homosexuella par. I praktiken vet vi också att frågan varit viktig i samtliga biskopsval, där inget val hittills har vunnits av en kandidat av traditionell äktenskapsuppfattning. Homovigslar är således det enda politiskt korrekta.

Vi var många som hade det på känn att så skulle bli fallet. Men samtidigt har det hittills gått alldeles utmärkt att hysa den traditionella uppfattningen på de flesta håll inom kyrkan. Då dyker det plötsligt upp präster av traditionell hållning som inte riktigt är nöjda med situationen. De menar att det är principiellt fel med statlig vigselrätt för präster och menar sig vilja befrias helt från vigselrätten. Kammarkollegiet säger ok, och plötsligt har vi präster i Svenska kyrkan som varken viger hetero- eller homosexuella par. "Fine", tänker vi andra. Deras val. Kyrkliga Betraktelser håller med principiellt: prästen skall inte behöva förrätta statliga vigslar, likaså bör en präst kunna avstå helt från att viga människor, oavsett deras sexuella läggning. 

Problemet är bara att den rätten, att väja, redan finns. Som präst får du tacka nej utan att ange anledning. Men vigselvägrarna vill hellre ha bråk. Detta är för Kyrkliga Betraktelser näst intill ofattbart. Plötsligt lägger man motioner i årets Kyrkomöte om att präster skall få välja att ha vigselrätt eller inte. Varför? Varför inte bara sitta tyst i båten? Nu kanske någon undrar om Kyrkliga Betraktelser har blivit en "fegisblogg". Nej, det har vi inte. Men risken är att hela debatten i längden leder till allt värre åtstramningar för oss av den traditionella uppfattningen. Vi målar in oss i ett hörn, och det blir vårat eget fel. Vi kunde ha hållit käften och det hade varit "bussines as usual", Kyrkomötet hade, kanske - i alla fall för en tid - låtit oss hållas. Men nu blev det istället ett rungande NEJ, snarare blev vigselrätten en vigselplikt. Och det är de militanta vigselvägrarnas fel! Dessutom har man kanske - för att citera Karin Långström Vinge - väckt en björn som sover. Var det smart? Nästa års kyrkomöte kan bli problematiskt, och då är det frågan vems fel det är i grunden... 

Jesus nåd. Maria bed.


Uppdatering 11-11-01:

Förtydligande: den "vigselplikt" som Kyrkomötet beslutat om innebär inte ett tvång för präster att viga homosexuella par, snarare handlar det om att präster inte får avsäga sig sin vigselrätt. Dvs. "väjningsrätten" gäller fortfarande. 

2011-10-07

ROSA RORANS BONITATEM



Rosa, rorans bonitatem,
stella stillans claritatem, 
Birgitta, vas gratiæ.
Rora cæli pietatem,
stilla vitæ puritatem 
in vallem miseriæ. 

Ros med godhetens dagg, 
stjärna som droppar klarhet, 
Birgitta nådens kärl: 
droppa himlens kärlek, 
stänk livets renhet 
ner i tåredalen.


Heliga Birgitta, bed för oss!

2011-09-19

BLI NORDISK-KATOLSK?

På Kyrkliga Betraktelser har vi tidigare skrivit om Nordisk-katolska kyrkans etablering i Sverige. En av kyrkans svenska företrädare har en blogg, på vilken vi kan läsa intressanta artiklar, varav några i sedvanlig konvertitmanér går ut på kritisera Svenska kyrkan - men också "de högkyrkliga". Detta inlägg kommer dock inte bara vara ett bemötande av vad som skrivs på bloggen ifråga utan mer vara en reflektion över behovet av en "nordisk-katolsk" kyrka i Sverige.

Nordisk-katolska kyrkan är bland många "nya" samfund ett av de samfund som nog kan betraktas som ett av de mest seriösa och sympatiska av dem som vill betrakta sig själva som katolska. Här har inte intresset av att klä sig i violett varit det pådrivande, utan en vilja att vara en katolsk och ortodox kyrka av nordisk prägel. Istället för att ha uppsökt en vagantbiskop och låtit biskopviga sig för att sedan viga alla sina kompisar till präster - ett fenomen vi sett många gånger bland "nya katolska" kyrkobildningar - har de nordisk-katolska gått varsamt fram. Man bildades av en grupp högkyrkliga präster som lämnat Norska kyrkan, vilka istället för att konvertera till Rom eller någon östkyrklig jurisdiktion, sökte upp den etablerade gammalkatolska Polish National Catholic Church i USA. Där lät sig de norska prästerna efter noggranna överläggningar vigas till präster i katolsk mening. Sedan dess kan man säga att den Nordisk-katolske kirke var en norsk avdelning av PNCC.

Allt väl så långt. Som bekant är den norska statskyrkan historiskt en mer radikalt luthersk kyrka än Svenska kyrkan, detta som en följd av att Norge var en del av det mer kontinentalt präglade Danmark vid tidpunkten för reformationen. Detta har inneburit att behovet av apostolisk succession varit ointressant för de norskkyrkliga, och länge präglades man av en medveten vägran att återinföra en sådan historisk succession, t.ex. genom svenskkyrklig eller anglikansk medverkan vid norska biskopsvigningar. Detta faktum har inte sällan varit förödande för högkyrkliga norrmän, den katolska medvetenheten har därför varit rätt begränsad - vilket fått konsekvenser för t.ex. ämbetsförståelsen. Det vore nog ingen övertolkning att påstå att detta varit en anledning till Nordisk-katolska kyrkans framväxt. 

Har man en katolsk tro, och därmed en syn på ämbetet och sakramenten som överensstämmer med den katolska förståelsen, blir det svårt att verka i en kyrka vars apostolicitet och katolicitet man inte är övertygad om. Medvetenheten om att den egna kyrkan - i detta fallet den norska - saknar historisk succession, gör då situationen extra problematisk. Med detta i åtanke kan man säga att behovet av en nordisk-katolsk kyrka varit större i Norge. Till katoliciteten hör kontinuitet, i Norge kan denna sägas vara bruten i och med att successionen har varit bruten. I Sverige är dock fallet annorlunda. Svenska kyrkan har en bevisad mekanisk handpåläggningssuccession - alldeles oavsett romersk-katolska bortförklaringar om intentionen bakom. Detta är ett tungt vägande argument för oss svenskkyrkliga katoliker att stanna kvar (och uthärda) i den kyrka som vi menar är grundad av engelska och tyska missionärer vid slutet av vikingatiden. En norrman kan inte riktigt argumentera på samma sätt, varför han gör klokt i att för den sakramentala visshetens skull gå till annan kyrka där denna sakramentala säkerhet är garanterad.

Den nordisk-katolska bloggredaktören har inte sällan gjort sig lite lustig över Svenska kyrkan (vilket många gånger är förståeligt) men också oss svenskkyrkliga katoliker som stannar kvar i henne. Detta gör mig fundersam. Blir inte då avståndstagandet till det gamla sammanhanget (Svenska kyrkan) någon form av identitetsmarkör? Är inte det lite märkligt? Här borde kanske de "nordiska katolikerna" försöka fundera över sina argument för en nordisk-katolsk existens i Sverige, och kanske använda den som argument för att vinna nya medlemmar, istället för att med någon slags skrämseltaktik försöka vinna över svenskkyrkliga (den nordisk-katolske bloggskribenten har dock markerat att han gärna slipper gamla avdankade högkyrkliga!).

Som jag ser det blir det svårt att argumentera för behovet av en nordisk-katolsk närvaro i Sverige. På den nordisk-katolska bloggen argumenteras för kontinuitet med ett historiskt patriarkat för att en kyrka skall vara katolsk. Det argumentet förstår jag. Hur detta gäller PNCC och Nordisk-katolska kyrkan, men inte Svenska kyrkan, har jag dock svårare att förstå. Något annat jag inte förstår är varför det är så viktigt att etablera ett nytt katolskt och ortodoxt samfund när det redan finns flera i Sverige. Är man svensk katolik och inte övertygad om Svenska kyrkans katolicitet, varför då inte konvertera till Rom? Det skulle jag göra. Är det månne vid celibatet skon klämmer? Då undrar jag med en ortodox läsare av denna blogg: om man (de nordisk-katolska) anser sig vara en ortodox kyrka med västerländsk rit, varför söker man sig inte då till en av de många etablerade kyrkorna i Sverige? Om det bara handlar om rit skulle ju det kunna lösas, exemplen finns. Jag kan i alla fall inte finna argumenten...


2011-09-16

ENHETENS KYRKA TAR FORM

Kyrkliga Betraktelser har tidigare rapporterat om bygget av Enhetens kyrka vid Östanbäck kloster. Bygget har nu kommit en bra bit på vägen, vilket vi kan se på bilden nedan:


På kyrkans hemsida vädjar F Caesarius Cavallin om bidrag till bygget. Hur du skänker pengar kan du se här. Fler bilder från bygget kan ses där under rubriken Nyhetsbrev, men också på följande hemsida, varifrån bilden ovan är hämtad: knut2010.blogspot.com

2011-09-09

LIBERALA RITUALISTER HÅLLER KONFERENS

Kyrkliga Betraktelser har tidigare skrivit om den nya liberala högkyrklighet som Svensk kyrkotidning i våras försökte lansera. På bloggen har också tidigare nämnts en facebook-grupp med liknande agenda, en viss "Affirming Catholicism - Sverige/Sweden". Nu visar det sig att facebook-gruppen snart kan vara mer än en skrivbordsprodukt. Till våren 2012 kommer nämligen i Strängnäs hållas en konferens under rubriken: "Rules of life - en konferens med Affirming Catholicism". Detta är minst sagt intressant. Vad är då detta för en rörelse? Och vad kan den få för konsekvenser för den etablerade högkyrkligheten i vår kyrka?

Affirming Catholicism (= "bekräftande katolicism") är en anglikansk förening som bildades ur en utbrytning ur den etablerade anglo-katolska rörelsen under början av 1990-talet. Det avgörande för detta uppbrott var ämbetsfrågan, i vilken en minoritet anglo-katoliker förespråkade kvinnliga präster. En del av dessa lämnade då den breda anglo-katolska rörelsen för att bilda Affirming Catholicism - bland dem den nuvarande ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Som motsvarighet till prästbrödrasällskapet SSC (Society of the Holy Cross) bildade man ett nytt brödraskap kallat "Society of Catholic Priests", vilket (följaktligen) också är öppet för kvinnliga präster. (Som notis kan nämnas att sällskapet i anglo-katolska kretsar brukar kallas för "Society of not so Catholic Priests").

Detta kan ju låta rätt ok, eftersom ämbetsfrågan är komplex, men Affirming Catholicism's "teologiska öppenhet" slutar inte vid ämbetsfrågan. Gruppen är, p.g.a. sin uttalat liberala agenda, mycket heterogen och rymmer en mångfald av teologiska hållningar. Att ++ Rowan Williams är dess "beskyddare" kan förvisso tala för att det finns mer traditionellt kristna falanger, men likväl finns en utbredd "öppenhet" för homosexuellt samliv, dylika "äktenskap" m.m. Man kan alltså säga att AffCath i mångt och mycket är yta, liberal ritualism. Man säger sig bekräfta de 7 sakramenten, men har i praktiken tömt dem på sitt innehåll...

Vad har vi då att förvänta oss av en etablering av rörelsen i Sverige? Visst. En konferens i Strängnäs behöver inte betyda mycket för världen, men ponera att en liberal "högkyrklighet" slår rot och organiserar sig. Vad får det för konsekvenser för den etablerade katolska rörelsen i Svenska kyrkan? För kyrkan i stort?

Först och främst kan man konstatera att Svenska kyrkan skiljer sig från de anglikanska kyrkorna. Högkyrkligheten har här aldrig fått samma betydande roll som i de anglikanska kyrkorna i allmänhet och Church of England i synnerhet. Rörelsen har hittills inte fått den chansen, och dessutom har anglokatolikerna haft nästan 100 års försprång. Detta har lett till att en etablerad katolsk identitet aldrig riktigt slagit rot, vilket innebär att de som väl identifierar sig som katolskt troende (eller högkyrkliga) har rättat sig i det lilla led som betecknats som rörelsen Kyrklig förnyelse. Detta har bland annat inneburit att det inom rörelsen har kunnat rymmas dem som avviker från rörelsen i t.ex. ämbetsfrågan, och dessutom en och annan kvinnlig präst, men som alla accepterat rörelsens officiella hållning. Dessa har ibland kunnat "fostrats in" i en katolsk syn på ämbetet. Man skulle kunna tänka sig att dessa människor skulle kunna bli Affirming Catholicism's målgrupp i Sverige, då finns risken att den traditionella katolska rörelsen (aKF, SSB etc.) mister möjligheten man tidigare haft att "fånga upp" högkyrkligt intresserade sökare.

I Svenska kyrkan finns dock bland uttalade liberalteologer en trend som inte har en motsvarighet inom de anglikanska kyrkorna, nämligen en ny slags antiekumenisk konfessionalisering där den "lutherska identiteten" blir ett slagträ mot allt vad traditionell kristendom heter. Detta är människor som skyr begreppet "katolsk". Det skulle inte vara ett särskilt troligt scenario att Affirming Catholicism skulle kunna locka dessa människor. Sedan finns också en annan typ av liberalteolog: den liturgiintresserade feministen. Dessa talar gärna om "riter" och vikten av att "jobba med kroppen". Hos dessa är ofta traditionell liturgi ointressant och sakramental kristendom inte sällan ett bortglömt begrepp. Men helt omöjligt är det inte att dessa skulle lockas av en "bekräftande katolicism", frågan är dock hur de kommer att kunna fira gudstjänst tillsammans med mer traditionellt böjda tjejer och killar i talárer.

Skulle dock Affirming Catholicism lyckas etablera sig och inte betraktas som ett sätt att uppifrån så split i den högkyrkliga rörelsen, och därmed appellera till "Rowan Williams"-typer (dvs. hyfsat traditionellt troende kristna men med öppenhet för 58-beslutet), behöver det inte vara något direkt negativt för Svenska kyrkan. Då skulle vi kanske kunna se en "sakramentalisering" av Svenska kyrkan, vilket på sikt skulle kunna ge plats för originalet: rörelsen Kyrklig förnyelse. Men än så länge betackar jag mig...

2011-09-06

PARTIPOLITIKEN PÅ RETRÄTT?

Allt sedan SAP bestämde sig för att behålla statskyrkosystemet i syfte att göra Svenska kyrkan till en lydig knähund och säkert också med den goda tanken att "beskydda" henne från "totalitära idéer", har Svenska kyrkan styrts av inbitna partibokstrogna politruker. Oavsett om dessa varit socialdemokrater, centerpartister, kristdemokrater, folkpartister eller moderater, har detta projekt varit att betrakta som en ockupation av det som kunde varit en riktig folkkyrka värd namnet. När biskop Manfred Björkqvist och ungkyrkligheten vid förra seklets början talade om "folkkyrka" var det inte i meningen "folksuverän", dvs. styrd av de politiska strömningar som för tillfället härjar bland folkmajoriteten. Sveriges folk var ett Guds folk, i den meningen att det var önskvärt att alla svenskar skulle omfattas av en och samma kristna tro.

Partipolitiken cementerades även efter år 2000 - då relationen mellan stat och kyrka förändrades. Svenska kyrkan är alltså fortfarande en statskyrka med särskild relation till staten eftersom den bestäms av en särskild Lag om Svenska kyrkan (1998:1591). Här konstateras i 2§ att "Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver rikstäckande verksamhet". Hon har med andra ord skyldighet inför Sveriges rikes lag att vara en demokratisk organisation. Bland dem som inbitet försvarar denna partipolitiska inblandning i Svenska kyrkan, tycks nämligen uppfattningen vara den att demokrati endast kan existera genom partipolitiskt arbete. Resonemanget kan lugnt påstås halta, eftersom det torde innebära att de flesta demokratiskt styrda föreningar i detta land, där inte partipolitik förekommer, bör betraktas som odemokratiska. Men det skulle väl knappast någon påstå?

Vi som menar att den partipolitiska styrningen av Svenska kyrkan är ett felaktigt eller åtminstone problematiskt system, menar att det är så eftersom systemet i grunden sekulariserar kyrkans styre. Systemet är direkt lånat från ett samhälle där man i sin första grundlagsparagraf konstaterar att "all makt utgår från folket". En kyrka kan inte styras av ett sådant tankesätt. För en kyrka måste besluten vara beroende av sin Herre, Gud själv. När vi så fattar beslut - särskilt i andliga frågor (t.ex. om vår äktenskapsförståelse) - bör detta ske med övertygelse om att det är den Helige Ande själv som styr oss; inte partipiskan från partiledningen i Riksdagshuset. Kyrkliga beslut bör fattas av bedjande människor. Alltså bör det vara den gudstjänstfirande församlingen som väljer representanter till kyrkans styrande organ - och inte de som aldrig sätter sin fot i kyrkan (de väljer ju då att stå sitt kast).

Efter denna inledning kan vi så komma till sak. Härom veckan deklarerade ledningen för Moderaterna att det vid partikongressen kommer att läggas fram ett förslag om att (m) inte tänker ställa upp som partibeteckning vid kyrkovalet 2013, iaf inte på stifts- och "riks"nivå. Man kommer enligt förslaget dessutom inte heller låta någon grupp uppstå med partibeteckningen i namnet (ungefär "Moderater i Svenska kyrkan") - vilket kommer att urskilja kvardröjande moderater från t.ex. FiSK:are och .kr:are och dylika grupperingar. Kvardröjande moderater kommer med andra ord finnas kvar, men förmodligen i en ny gruppering med ett nytt namn. Är man negativt lagd kan man ju peka på att detta i praktiken endast kommer att vara en kosmetisk förändring och tänka på det faktum att Socialdemokraterna och Centerpartiet vägrar kasta in handduken, och att folkpartister (FiSk), kristdemokrater (.kr), vänsterpartister (ViSk) etc. finns kvar. Å andra sidan måste man inse att M går före med gott exempel. Detta är troligen ett välkommet steg i rätt riktning.

I Kyrkans Tidning intervjuas statsvetaren Magnus Hagevi:
"-Ju mindre koppling till partiet det finns desto större är chansen att deras tidigare väljare röstar på någon obunden, och små förändringar kan få stor betydelse då det är så få som röstar i kyrkovalen."
Vi får hoppas att denna analys stämmer, och i det långa loppet bör det väl inte vara ett särskilt otroligt scenario. När detta scenario blir verklighet är en tidsfråga, men oavsett när är moderaternas förslag både ett steg i rätt riktning och en viktig markering mot det rådande - fullständigt absurda - systemet. Vilka tecken kan vi se på detta? Här kommer några exempel:

1. Svenska kyrkans ekonomi går mot en tydlig riktning. Sjunkande medlemstal gör det ohållbart att i längden  upprätthålla den organisation Svenska kyrkan består av idag. Statistiken talar sitt tydliga språk, t.ex. kan nämnas att idag döps 53,7% av de svenskfödda barnen - förvisso fortfarande en majoritet, men likväl skvallrar siffrorna om framtidens medlemssiffror. Att statistiken visar ökade antal vuxendop, kommer inte kunna väga upp mot medlemsflykten. Detta kommer att ge ekonomiska konsekvenser; och då har vi inte ens nämnt det troliga scenariot att Skatteverket snart inte längre ser någon anledning att hjälpa trossamfund att ta upp medlemsavgifter via skattesedeln (=plusgiroblankett i brevlådan, avs. Svenska kyrkan). Hur skall man kunna hålla dyra riksdagsvalliknande kyrkoval - med medföljande tryckning och distribution av miljontals valsedlar, dyra kampanjer etc. - med en sådan vikande ekonomi? Valsystemet är ekonomiskt ohållbart.

2. Pinsamt lågt valdeltagande. I de senaste kyrkovalen röstade strax över 10% av medlemmarna. Den kyrkopolitiska makten låtsas trots det fortfarande om att de flesta kommer att rösta. Det hände sig en gång att undertecknad delade ut valsedlar vid en vallokal vid ett av de föregående valen och jag kan konstatera en sak: de flesta partitrogna väljare, som ser en röst på det parti man "alltid röstat på" som en slags plikt, är en bokstavligen utdöende generation. Detta talar också sitt tydliga språk. Det låga valdeltagandet är förövrigt ett demokratiskt problem: hur representativt är det egentligen för samtliga medlemmar?

3. Allt fler börjar ifrågasätta partipolitiseringen av kyrkan. Ja moderatförslaget är ett exempel. Men sedan ett antal år tillbaka har t.ex. också ledarsidorna på landets tidningar fyllts mot kritik mot detta absurda system. Det anses helt enkelt orimligt att sekulära partier styr och ställer i ett religiöst samfund - särskilt i ett sekulariserat och (samtidigt) mångreligiöst land som Sverige. Denna kritik finns också inom de partier som aktivt argumenterar för att vilja vara kvar i Svenska kyrkans styrande organ. Till och med en av de partipolitiskt anstrukna nomineringsgrupperna, .kr (Kristdemokrater i Svenska kyrkan) vill på sikt avskaffa systemet.

Nej, den partipolitiska ockupationen av Svenska kyrkan måste få ett slut. Folkligt inflytande kan ske på annat sätt - och i en kyrka värd namnet är det kyrkfolket, vilket socialdemokraten Ulf Bjereld föraktar, som skall styra under ledning av ett teologiskt kunnigt prästerskap. Beslut i lärofrågor skall således fattas av bedjande människor. Låt det vara vår bön att moderaternas vägval är ett steg i rätt riktning.

2011-08-11

HÖGKYRKLIG, KYRKLIGT FÖRNYAD ELLER KATOLSK?

En vän frågade för ett tag sedan hur ett svenskkyrkligt sammanhang skulle beskrivas i text så att folk skulle förstå vad sammanhanget handlar om. Han sökte bara ett ord, ett adjektiv, för att beskriva detta sammanhang som är präglat av liturgisk och sakramental spiritualitet. Begreppet "högkyrklig" dög inte, för det har ju blivit så slitet. "Kyrkligt förnyad" kunde missförstås som "liberal". "Katolsk" skulle missförstås av de mindre teologiskt insatta, hette det. Slutligen blev det begreppet "kyrkligt" som fick beskriva sammanhanget.

Detta resonemang är rätt typiskt för den katolska förnyelserörelsen i Svenska kyrkan. Samtidigt sätter det fingret på en viktig diskussion: vi har inget tillräckligt bra begrepp att beskriva oss själva och vår väckelserörelse med! Diskussionen är inte ny. Snarare är denna diskussion lika gammal som rörelsen själv. På Kyrkliga Betraktelser har dock diskussionen aldrig riktigt tagits upp mer än i bisats och möjligen i kommentarfältet.

Högkyrklig

Enligt bloggens självpresentation till höger är Kyrkliga Betraktelser en blogg "om kyrka, teologi, liturgi, sakral konst, arkitektur och musik" med tillägget " - ur ett högkyrkligt perspektiv". Om bloggen lyckas behandla alla dessa utlovade ämnen är en annan fråga, men likväl är identiteten sedan starten "högkyrklig". Notera dock att bloggen aldrig hetat "Högkyrkliga Betraktelser" - även om det skall erkännas att det var den ursprungliga tanken. Varför låter vi denna beskrivning då stå oförändrad om begreppet nu är så ifrågasättansvärt? Jo därför att tillfredsställande alternativ fortfarande inte existerar. Är inte då diskussionen avgjord? Nej, "högkyrklig" är inte bra nog. Här kan vi kolla närmare på vad som talar för och emot användandet av begreppet - här markerat med ett plus- resp. minustecken:

+ "Högkyrklig" är ett historiskt förankrat begrepp. Först och främst möter vi begreppet i England, i ordalydelsen "High Church". Med detta menas ett högt skattande av det som sker vid (hög-)altaret, ämbetet och dess firande av liturgin och de sakramentala mysterierna, då särskilt eukaristin. Ett högt skattande av ämbete och sakrament. Här skilde sig de högkyrkliga från "the Low Church" som överbetonade predikan och dopet, men ofta ignorerade det som de högkyrkliga betonade. Detta är begreppets ursprungliga betydelse och därför värt att bevara.

+ "Högkyrklig" är kort och koncist. Ja, det är sant. Påståendet "jag är högkyrklig" är enkelt sagt och det är bra som adjektiv: "en högkyrklig präst", "högkyrklig stiftelse", "högkyrkligt brödraskap".

- "Högkyrklig" är ett misstolkat begrepp. Detta är ett av begreppets största problem. När folk i allmänhet hör ordet högkyrklig tänker man på något "allmänt konservativt", "moralistiskt", "högfärdigt" och kanske "mansdominerat". När oppositionen till beslutet om kvinnliga präster samlade sig i slutet av 1950-talet i Kyrklig Samling, fick "kvinnoprästmotståndarna" snart av pressen etiketten "högkyrklig" på köpet. Detta gällde också den mest lågkyrklige bönhuspredikanten och bohusländske schartuanen.
Begreppet har dessutom inom kyrkan blivit synonymt med allt som innebär ett intresse för liturgi, oavsett teologiskt innehåll. Plötsligt betecknar begreppet både "katolicerande" och "ultraliberala" grupperingar, såväl som "konfessionella" (=utralutherska) grupper, med ett gemensamt intresse för liturgisk gudstjänst av olika art.

- "Högkyrklig" är inte längre ett internationellt gångbart begrepp. I begreppets ursprungliga engelska miljö kallar sig få idag för "High Church" och i Tyskland diskuterar "Hochkirchliche Vereinigung" sitt namn sedan länge.

- "Högkyrklig" är ett begrepp som hör till en annan tid. Begreppet hör hemma i en tid då begrepp som "katolsk" var något mycket negativt och nästan betraktat som synonymt med "okristligt". Vi har kommit längre än så och kan därför ge upp begreppet "högkyrklig".

Kyrkligt förnyad

Begreppet "kyrklig förnyelse" existerar troligen bara i Sverige, i alla fall som beteckning för en kyrklig rörelse som betonar kyrkans katolska arv, dess ämbete och sakramentala liv. Begreppet torde först dykt upp i denna betydelse i och med Gunnar Rosendals bok med samma namn, från 1935. Det var dock biskopen i Strängnäs, Gustaf Aulén som gav fader Gunnar rådet att kalla boken för just Kyrklig förnyelse. Rosendal hörde till den "nya högkyrkligheten", till skillnad från den "gamla" starkt luthersk-konfessionella s.k. lundahögkyrkligheten. Gunnar Rosendal var på intet sätt först eller ensam, men han bör kunna räknas som en väckelseledare av stor betydelse. Den väckelse som flödade ut från Rosendals Osby kom att gå under namnet "kyrklig förnyelse" - ett begrepp man föredrog framför det dittills och hädanefter dominerande "högkyrkligheten". Begreppets för- och nackdelar behandlas på samma sätt som ovan, i det följande:

+ "Kyrkligt förnyad" är ett vedertaget begrepp antaget av rörelsen själv. Under den kyrkliga förnyelserörelsens första årtionden var begreppet självklart och etablerat och gav en stark gemenskapskänsla och självförtroende. Det var ingen tvekan om vilka som var förnyarna inom Svenska kyrkan.

+ "Kyrkligt förnyad/kyrklig förnyelse" utstrålar väckelse och framåtanda. Den som vill förnya är vare sig en bakåtsträvare eller en latmask som nöjer sig med den avsomnade andan inom sin kyrka. Förnyaren vill väcka och renovera en förfallen och sliten byggnad som pinats av tidens vindar och vittrat sönder pga. förvaltarna lathet.

- "Kyrkligt förnyad" klingar märkligt. Detta är en viktig anmärkning. Hör en utomstående begreppet "kyrklig förnyelse" går hennes tankar osökt till "kyrklig förändring" i dess mest negativa betydelse, förändring bort från "det gamla", i värsta fall en förändring bort från kyrkans rötter - dvs. tvärtemot rörelsens syften.

- "Kyrkligt förnyad" är omöjligt som adjektiv. Ett "lyxproblem" månne, men inte desto mindre sant. Vem skulle någonsin kalla sig "kyrkligt förnyad"? Ärligt talat? Det låter helt enkelt fel. Kan en människa vara "kyrkligt förnyad"? Kan man tala om "kyrkligt förnyad litteratur", "kyrkligt förnyad församling", "kyrkligt förnyad präst", "kyrkligt förnyad familj", "ett kyrkligt förnyat perpektiv"? En rörelse behöver ett vettigt adjektiv, åtminstone av rent praktiska skäl.

Katolsk

Begreppet torde knappast behöva någon större utläggning här, men det bör markeras att "katolsk" inte här nödvändigt skall betraktas som synonymt med "romersk-katolsk". Här handlar det om att vårda och påminna om Svenska kyrkans sanna identitet - därav St Eriks relikskrin som illustration. Arvet är ofrånkomligt!
Begreppet har följt med den kyrkliga förnyelsen sedan dess uppkomst på 30-talet. F Gunnar tvekade inte att använda det ens som beteckning på sig själv. "Vårt katolska arv" är bl.a. en boktitel författad av Rosendal. När F Gunnar talar om rörelsen Kyrklig förnyelse i USA 1950, gör han det under rubriken The Carholic Movement in Sweden (se artikel här). Idag används begreppet "katolsk" allt flitigare inom den "högkyrkliga rörelsen", och begreppet återfinns t.ex. i flera texter utgivna av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, nu senast i dess broschyr från våren 2011. Detta är en naturlig och välkommen utveckling. Begreppet har dock även det både för- och nackdelar:

+ "Katolsk" beskriver vad rörelsen handlar om. Den kyrkliga förnyelserörelsen strävar efter förnyelse i katolsk anda. Vår övertygelse är att Svenska kyrkan är en katolsk kyrka. Hon är samma kyrka som döpte Olof Skötkonung, som fostrade Erik den Helige, inom vilken den heliga Birgitta profeterade. Vi tror att Svenska kyrkans sakrament och ämbeten är fullt apostoliska och katolska. Rörelsen är katolsk för att den vill vittna om detta för Svenska kyrkan, mana henne till besinning och omvändelse tillbaka till hennes katolska ursprung.

+ "Katolsk" är ett välbekant begrepp. Frågar någon kyrkligt oinsatt person vad rörelser som Sociatas Sanctae Birgittae handlar om kan man kort och koncist beskriva SSB som en "katolsk rörelse inom Svenska kyrkan". Då förstår vederbörande ungefär hur det kan se ut, hur det kan låta osv. Begreppet "katolsk" har en igenkänningspotential, det för tankarna till rikt liturgiska gudstjänster, religiöst allvar, rökelse, rosenkransar, fotsida prästdräkter etc.

+ "Katolsk" är ett internationellt gångbart begrepp. "Catholics in the Church of Sweden" funkar bra och bättre än "Swedish High Church" eller "Church renewalists".

- "Katolsk" är synonymt med "romersk-katolsk". Detta är ett stort problem med begreppet. För gemene svensk är detta verkligheten - katolik är man om man tillhör Romersk-katolska kyrkan, vilket gör det omöjligt att vara svenskkyrklig ("protestant" som det kallas) och katolik på samma gång. Detta är tyvärr ett språkligt problem. "Katolik", "katolskt", etc. användes tidigt som ett nedsättande ord efter reformationen och begreppet ersattes här snart av "allmännelig" i kyrkliga dokument och i trosbekännelsen. I t.ex. England är det annorlunda, där står det ju "I believe in one Holy, Catholic and Apostolic Church" i trosbekännelsen. Orden uttalas varje söndag av anglikanerna, detta har underlättat för användandet av begreppet i deras sammanhang. För att göra det ännu tydligare har man dessutom tillagt "anglo-" framför "catholic", eller "anglican catholic", samtidigt som det är fullt naturligt att kort och gått beskriva en församling som "catholic".

- "Katolsk" är inte tillräckligt för att beskriva rörelsen så att gemene man förstår. Detta är naturligtvis tragiskt. Vi har inget tilläggsbegrepp som kan markera en svenskkyrklig-katolsk identitet, det finns inga "svekano-katoliker", eller "svenskkyrko-katoliker"; och "svensk-katolsk" vore ett okatolskt begrepp som skulle markera etnicitet snarare än kyrklig tillhörighet.

Hur då göra? Kyrkliga Betraktelser har inget färdigt svar, diskussionen får fortsätta och får gärna föras i bloggens kommentarsfält. Diskussionen är viktig eftersom de provisoriska och missvisande begreppen börjar tappa sitt innehåll. Snart är vem som helst "högkyrklig" och ingen vill kalla sig "kyrkligt förnyad"... Vad säger ni?

2011-07-27

REPORTAGE OM SSB I KYRKANS TIDNING

I förra veckan höll Societas Sanctae Birgittae sitt årliga generalkapitel i Vadstena, sedvanligt inledd med pilgrimsvandring från Hl. Birgittas hem i Ulfåsa 19 juli och avslutad med mässa i Heliga Hjärtats (romersk-katolska) kloster i Omberg 25 juli. Som vanligt firades fantastiska gudstjänster med dånande psalmsång, processioner, magnifik liturgi och en stor skara bedjande människor, både medlemmar och andra troende. Kyrkans Tidnings Anders Ahlberg har gjort ett filmat reportage från generalkapitlet, där SSB:s Fader Confessor Bo Brander intervjuas angående terrordåden i Norge, den heliga Birgitta och läget i Svenska kyrkan.





Det är mycket glädjande att Kyrkans Tidning, som annars tenderar att vara allierad med den sekulära kyrkoledningen, uppmärksammar en så viktig kristen sammankomst och gruppering inom vår Svenska kyrka som Societas Sanctae Birgittae och dess generalkapitel!


2011-04-22

LÅNGFREDAGEN - DEN GODA FREDAGEN




Ich danke dir von Herzen,
o Jesu, liebster Freund,
für deines Todes Schmerzen,
da du’s so gut gemeint.
Ach gib, daß ich mich halte
zu dir und deiner Treu’
Und, wenn ich nun erkalte,
in dir mein Ende sei!

Dig tackar allt mitt hjärta,
min Herre Jesus god,
för all din djupa smärta
och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen,
mig bärga till din ro.

Så lyder de senare verserna i den tyske kompositören Paul Gerhards hymn från 1656 (Sv. ps. 144). Spridd över världen av J.S. Bach genom hans Matteuspassion, varifrån ovanstående musik är hämtad, och älskad över konfessionsgränserna. Komponerad av en lutheran, sjungen vid korsvägsandakter i de mest katolska av kyrkor. Kanske beror det på att dess text, som bygger på en medeltida hymn, säger så mycket om det mest centrala i all kristen tro: Gud som älskat oss så mycket att han blivit människa och för vår skull lidit den död vi själva förtjänar.

I tider då prästvigda ser denna kärlek som "avskyvärd" skall inte vårt svar vara hårt och hatiskt, nej, vi skall vittna om denna kärlek. Jesu offer på Golgata, som vi firar denna långfredag, är inget hedniskt människooffer för att blidka en vredgad avgud. Nej, det är Gud som utger sig själv i den största kärlekshandlingen för oss, en Gud som är beredd att dö för mig och dig. Dö vår död. Ett evigt och slutgiltigt offer, för oss utgiven. Denna dag är sannerligen en god fredag.

2011-03-13

LIBERALTEOLOGISK RITUALISM

Bloggskribenten läser inte Svensk kyrkotidning. Aldrig någonsin. Men det gör F Dag Sandahl som på sin blogg i dagarna presenterat den "nya högkyrklighet" som den nämnda tidskriften nu propagerar för. En högkyrklighet som vill vara "liturgisk intresserad", "nyskapande", "söka orden med kroppen", fira "glad gudstjänst", vara "queer" etc, etc. Ja en innehållslös babbel-ritualism med andra ord. F Dag har därför som svar skrivit 12 teser på vad som skiljer "vi och dom" (dvs. svenskkyrkliga katoliker från "högkyrkliga" neolutheraner). Teserna är mycket läsvärda, och borde egentligen gå i tryck, snarare än att försvinna i internetbruset.

Utöver det uppenbara faktum att riktig katolsk förnyelse ALDRIG frånkopplar liturgi från den nedärvda oförändrade tron (till skillnad från tom ritualism), finns också en intressant skillnad mellan den "gamla" högkyrklighetens programförklaring; Kyrklig Förnyelse 1934 och den "nya"; SKT 2011, nämligen: väckelse kommer aldrig från dem som sitter vid makten. SKT är en makttidning, den skrivs av en maktbärande liberalteologisk elit med en försmak för det som ingen är intresserad av (liturgisk dans, poetiska omskrivningar, folktomma gudstjänster med såpbubblor och babyspråk). Men riktig Kyrklig Förnyelse kommer från gräsrötterna och handlar om ett återupptäckande av det som gått förlorat. Detta är ständigt den riktiga högkyrklighetens kall: att återupptäcka och förkunna den katolska tron för och i Svenska kyrkan.

Men den nya neolutherska makthögkyrkligheten vill något annat, den vill hitta på en ny kristendom som aldrig funnits. "Nyskapande" om man så vill.

2011-02-16

LIBERALFASCISTERNA PÅ OFFENSIVEN - II - UPPDATERING!

OBS, VIKTIG UPPDATERING NEDAN!

Luther är en framträdande person i kyrkohistorien, en av de främsta rent av, oavsett vad man tycker om hans gärning. Framträdande personer har en tendens att utnyttjas. Luther är inget undantag. Till vänster ser vi ett exempel: Glaubensbewugung Deutsche Christen (ty. Trosrörelsen tyska kristna) och deras "riksbiskop" Müller håller Lutherjubileum under slagorden "Med Luther och Hitler för tro och folkgemenskap" (ungefär). Vi ser korset och hakkorset i symbios. Den evangeliska kyrkan som nazistisk folkkyrka. Ett klockrent exempel på kyrkans slaveri under den tillfälliga samhällsandan. Att mycket av efterkrigstidens liberala teologi (exempelvis exegetiken) författades av gamla "tyskkristna" är ett inte precis ett ämne som gärna kommer upp till ytan, men det är heller inte desto mindre ett faktum.

Vi har också under efterkrigstiden fått se att metoderna som dessa kyrkliga ockupanter använder sig av inte sällan tar liknande uttryck som deras gamla tyska kamraters, både i Tyska riket såväl som DDR. Lögnen som vapen, sveket, utfrysandet, politiska allianser - och tydligt på senare tid - ett fullkomligt korrupt rättsystem. Inte sällan har man också hänvisat till Luther. I den nuvarande ideologins ögon revoltören Luther, han som bryter med och ned "det gamla".

En av dem som fått smaka på dessa metoder är den komminister i Stockholm som bestraffades av domkapitlet med en treårig s.k. "prövotid" för sina påstådda "avvikelser från Svenska kyrkans tro och lära". Trots hänvisningar till samma lära (dvs. bekännelseskrifterna) och Martin Luther själv, var domkapitlet opåverkbara och avvisade hänvisningarna som "irrelevanta". Detta är en skandal. Den nämnda prästen har också kommenterat på denna blogg i ett inlägg om det faktum att biskopen i Linköping begått exakt samma "avsteg från bekännelsen" vid en domkapitelförhandling utan risk att anmälas. Nu har - som om inte detta var nog - något otroligt inträffat. Allt enligt komministern själv:

Förvecklingarna går vidare i detta fall. Till min kännedom har nu kommit att en kollega ånyo ämnar anmäla mig till domkapitlet, för att jag vid senaste högmässa vid beredelseorden formulerat dessa (enl. kyrkohandboken) fritt i form av en bön, att jag sagt ".. tillsäger jag dig..." istället för "...säger jag dig..." vid avlösningen, att jag vid fridshälsningen lagt till orden "Jesus sade: Min frid ger jag er..." o s v, att jag vid välsignelsen sagt "I Guds Faderns och..." istället för "I Faderns och...", att jag i samband med gudstjänst burit en kalott, att jag lett beredelsen framför ett versus populum-altare istället för bakom, att ljusbärarna stod runt altaret vid nattvardsbönen för att markera Kristi närvaro, ja, det är det jag fått veta... Så är läget i Svenska kyrkan idag...och får domkapitlet chansen att ta kragen så tvekar de säkert inte...

Jag kan inte hitta ord för vad jag känner nu. Bara be för att vansinnet snart går över, och uppmana oss alla att be för denne hårt ansatte broder.

Jesus nåd. Maria bed.

UPPDATERING: 11-02-18:

Kyrkliga Betraktelser tycks inte existera förgäves. Sedan ovanstående text publicerades har anmälan mot komministern ifråga dragits tillbaka, enligt den berörde komministern själv som i en kommentar skrivit följande:

Som den komminister det talas om vill jag uppdatera er. Jag tackar först för alla böner och all omtanke och alla goda idéer. Läget har nu lugnat ner sig betydligt (och det har antytts att det bl a är en följd av denna bloggs verksamhet.... åtminstone hjälper det när något blir synligt i en större kontext). Det har försäkrats mig att inga nya anmälningar mot mig är aktuella (just nu...), man har backat från ovanstående anklagelser och just detta slag lägger vi därför bakom oss. Allt det som rapporterats i ett tidigare inlägg, d v s att jag, på snudd, avkragades för böner för de avlidna, böner om Gudsmoderns och helgonens förböner samt bruket av olja, kvarstår dock . Ännu återstår ett år av observationstiden, så vem vet vad som kan hända - varje tid har sitt Colosseum! Jag lovar i så fall att hålla er underrättade. Men som sagt, så har man backat ett steg i allt det ovanstående, för denna gång...

2011-02-13

NORDISK-KATOLSKA KYRKAN NU OCKSÅ I SVERIGE

Kyrkliga Betraktelser har tidigare skrivit om det norska kyrkosamfundet den Nordisk-katolske kirke. NKK är ett ovanligt seriöst samfund med en ekumenisk profil och utifrån Rom helt erkända ämbeten och sakrament, tillika en norsk provins inom The Polish National Catholic Church. En nyhet för svensk del är att NKK nu är på god väg att etablera sig i Sverige.

Om detta kan vi nu läsa på den svenskspråkiga bloggen Nordisk Katolska Kyrkan, där vi bland annat får veta att en församling bildats i Stockholm under namnet Gudsmoderns beskydd. Under våren kommer en kyrkoherde och diakon tillsättas. Kyrkliga Betraktelser lär återkomma i ämnet.

2011-02-12

KANSKE VAR DET FÖRHASTAT...

När de tre prästerna i Linköping "friades" i domkapitlet i förra veckan, var vi många på den högkyrkliga kanten som trodde att vi såg en ljusglimt i det svenskkyrkliga mörkret (ursäkta ordvalet). Betydde månne beslutet att en ny era av tolerans och respekt för avvikande uppfattningar inletts i Svenska kyrkan? Kanske lite väl förhastat (och med viss tvekan) skrev jag ett "Deo gratias" i mitt inlägg. Så här efter en viss tillnyktring kan man, vilket jag iofs mellan raderna antytt tidigare, fråga sig om inte beslutet snarare var ett sätt att "uppmärksamma" politrukerna i kyrkomötet om "problemet":
"Domkapitlet har inte heller någon möjlighet att pröva huruvida en sådan åsikt är ett hinder för att vara behörig d.v.s. kunna få och inneha en tjänst som präst i Svenska kyrkan. Det är något Kyrkomötet har att ta ställning till. Domkapitlet är således inte rätt instans att fatta beslut om huruvida präster som anser att det inte bör finnas kvinnliga präster i Svenska kyrkan idag ska kunna ha en anställning som präst i denna kyrka."
Amerikanerna brukar när de talar om Vietnamkriget säga att de "vann slagen, men förlorade kriget". Kanske var domkapitelbeslutet i Linköping ett sådant slag. Frågan kommer troligen, med tanke på vad Kyrkliga Betraktelser skrev igår, bli just en fråga för kyrkomötet. Om så är fallet, vad har då framtiden att utvisa? Oremus.

Domine, quo vadis?

2011-02-09

KOMMER OCKSÅ BISKOP LIND STÄLLAS "INFÖR RÄTTA"?

Med en "tip of the biretta" till bloggrannen Mäster Abraham som på sin Ad orientem versus pekar på de uppenbara bristerna i Svenska kyrkans rättssystem, vill Kyrkliga Betraktelser idag uppmärksamma den orättvisa som finns mellan "de som bestämmer" och "obekväma" präster. För några år sedan skrev undertecknad på denna blogg om ett fall där en präst i Stockholm av domkapitlet gavs s.k. prövotid på tre år pga. "avvikelse från Svenska kyrkans lärotradition" (!). Prästens brott var att han bl.a. firat en requiemmässa, bett för de döda, bett den saliga jungfrun om förbön och "andats på nattvardsbrödet" (gäller att hålla andan nästa gång!).

Mäster Abraham har läst och länkat till förra veckans beslut i Linköpings domkapitel angående de nu frikända "kvinnoprästmotståndarna på Vikbolandet". Dokumentet är i sig intressant av olika skäl, vilket ju Mäster Abraham pekar på. Parallellen till "Stockholms-fallet" är denna gång inte att de berörda prästerna står i samma inomkyrkliga tradition, utan det faktum att biskop Martin Lind i den inledande andakten gör sig skyldig till precis samma "brott" som "stockholmsprästen", nämligen:

"Biskop Martin Lind håller parentation över N.N. som avlidit den 16 januari 2011.

Biskopen leder en förbön för N.N. samt hans anhöriga.

Domkapitlets ledamöter delger varandra sina minnen om N.N."
Att be för de döda, men också att fira mässa till deras minne, är något Kyrkliga Betraktelser inte precis har något emot. Men vad som är intressant här är ju det faktum att biskop Lind enligt Stockholms domkapitel rimligen begår ett brott mot "Svenska kyrkans lärotradition", för det var ju en av de punkter på vilken man fällde sin egen präst: "Dessutom bads flera böner, som skulle vara till hjälp och tröst för de avlidna", noterade man då i Kyrkans Tidning.

Detta väcker en del frågor: har linköpingsbiskopen brutit mot "Svenska kyrkans lärotradition"? Kommer åtgärder att vidtas? Om inte, varför? Varför visade inte Lind, som brukar ha så många åsikter om mycket, något som helst stöd för "stockholmsprästen" när denne ställdes "inför rätta"? Och så den största och viktigaste frågan: varför är en sak "olagligt" i det ena stiftet och tillåtet i det andra?

2011-02-07

TV-GUDSTJÄNST FRÅN S:T ANSGAR

Som Kyrkliga Betraktelser tidigare skrivit om och som många läsare redan vet, har SVT fyra söndagar i rad sänt gudstjänster från Sankt Ansgars kyrka i Uppsala. De tre första söndagarna var just gudstjänster med punkt, alltså nattvardslösa predikogudstjänster. Igår sände man dock en fullfjädrad högmässa för Kyndelsmässodagen (Jungfru Marie kyrkogångsdag) komplett med ljusvälsignelse och rökelse samt andra trevliga katolicismer - er skribent myser!

Visst kan man ha vissa liturgiska funderingar, men låt oss istället glädja oss över att en högkyrklig mässa har visats i svensk stats-TV! Länk till SVT-Play:

http://svtplay.se/v/2318379/gudstjanst/6_2_-_fran_st_ansgars_kyrka

2011-02-01

DOMKAPITLET FRIAR LINKÖPINGSPRÄST - UPPDATERAD!

OBS! VIKTIG UPPDATERING NEDAN!

Tre präster från Linköpings stift anklagades i höstas för "kränkning" av kvinnliga kolleger. Bl.a. skall de, enligt belackarna, ha talat "nedsättande" om kvinnliga präster i allmänhet och inte deltagit i kommunionen när mässa firats av kvinnlig präst. Just i detta nu behandlas ärendena av Domkapitlet i Linköping. Men idag har alltså en av prästerna "frikänts", rapporterar Kyrkans Tidning, eller med "Torsdagsdepressionens" egna ord: "En av tre kvinnoprästmotståndare friad".

Rubriksättningen, som ju i sig är intressant, kanske snarare borde få formuleringen "'Åtal' mot präst nedlagt". Just detta är ju vad det handlar om. Domkapitlet kom fram till att prästen inte gjort något fel när denne valde att inte deltaga i kommunionen vid ett kontraktskonvent, ty det finns inga regler som tvingar präster (eller någon annan) att ta emot sakramentet vare sig från kvinnlig eller manlig präst; nattvardsgång är frivilligt även för präster. Dessutom, slår Domkapitlet fast, råder i vårt land åsiktsfrihet och det finns heller ingen regel i Svenska kyrkan som förbjuder "kvinnoprästmotståndare" att verka inom kyrkan. Att besluta om sådant är upp till Kyrkomötet inte domkapitlen, markerar man.

Detta är naturligtvis glada nyheter, och vi ber att även de två övriga prästerna kommer att gå fria utan påföljder!

Deo gratias!

UPPDATERING 4 FEBRUARI:

Det står nu klart att samtliga tre präster efter beslut i Linköpings domkapitel kan fortsätta sina tjänster i stiftet och Svenska kyrkan utan påföljder. En av prästerna, som dessutom är gift med en kvinnlig präst, fick dock kritik för sina ordval i en diskussion om ordningen med just kvinnliga präster. Domkapitlet har utöver detta inte utdelat någon erinran eller varning till (eller påtvingad tillsyn av) de berörda prästerna, utan deras agerande betraktas som fullt legitimt enligt gällande ordning. Svenska kyrkan har åsiktsfrihet och ingen präst är skyldig att deltaga i mässans kommunion.

Om detta leder till prejudikat är ännu tidigt att säga, men domkapitlets beslut kan nog betraktas som en ljuspunkt för den katolska rörelsens fortsatta existens inom Svenska kyrkan.

Viktigt tillägg/förtydligande till ursprungsinlägget:

Prästerna prövades alltså av domkapitlet om de i fortsättningen vore lämpliga att utöva "kyrkans vigningstjänst" pga. de incidenter som lett till anmälan. Med detta i åtanke väger beslutet mycket tungt för katolskt sinnade prästers framtid inom Svenska kyrkan.

2011-01-31

SKY NEWS OM ORDINARIATET

Brittiska Sky News rapporterar om The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham:


Fotnot: Att det endast är "1,000 of its 13,000" församlingar som motsätter sig ordningen med kvinnliga präster inom Church of England bör nog tas med en nypa salt. Snarare är det en underdrift. 1000 församlingar är förvisso under alternativ episkopal översyn, dvs. ställda under en s.k "flying bishop", men antalet församlingar som inte ansett detta nödvändigt torde vara än fler.

2011-01-28

MP TAR OFFICIELLT AVSTÅND FRÅN EKUMENIK MED ROM

I tidigare inlägg har Kyrkliga Betraktelser kommenterat Missionsprovinsen och dess verksamhet. Bloggens officiella inställning är fortfarande att vi önskar dem allt väl på deras kant i den kyrkliga verkligheten. Man gör ofta ett gott arbete inom geografiska områden där den svenskkyrkliga församlingen saknar sakramental garanti och vision för evangelisering av Sveriges folk. Kyrkliga Betraktelser har hela tiden varit kritisk till vissa tendenser inom provinsen, och tyvärr finns ständigt nytt att skriva om.

Det har nu kommit fram att det finns splittring inom MP mellan de grupper som officiellt ryms inom provinsens organisation. Den högkyrkliga minoriteten har inte sällan varit måltavla för mer konfessionellt lutherska/gammalkyrkliga attacker. Detta har nu kommit upp till ytan på allvar, och visar sig nu innebära att den gammalkyrkliga majoriteten sätter ned foten mot "katolicerande" tendenser.

För några veckor sedan skrev ett par pastorer i den lutherska sekten "Lutherska församlingen i Stockholmsområdet" ett öppet brev där man kritiserade att Missionsprovinsens ende högkyrklige biskop Göran Beijer deltagit i en ekumenisk gudstjänst i Östanbäck kloster. Det hela handlar om +Beijers närvaro vid grundstensnedläggningen till Enhetens kyrka i samma kloster. Vad som särskilt upprörde luthersekten var att man på stenen konstaterade den saliga jungfruns förbön för kyrkobygget. Inga direkta anrop till Maria, bara konstaterandet: "på den rena jungfruns förbön" - helt i överensstämmelse med den mariologi som återfinns i de lutherska bekännelseskrifterna. Missionsprovinsens läronämnd har därför kopplats in. Ger man något stöd till biskop Beijer? Ack nej, ack nej!

Tvärtom instämmer Missionsprovinsens läronämnd i kritiken och skriver i sitt uttalande:

Konsistoriet och biskoparna beklagar den incidenten, att en biskop i Missionsprovinsen utan samråd med övriga biskopar deltagit vid en ekumenisk högtid på Östanbäcks kloster. Närvaron har gett intryck av att Missionsprovinsen intar en ”pro-katolsk” hållning, varmed man menar en öppenhet för ett närmande till den Romersk-katolska kyrkan med dess villfarelser.
[...]
Läronämnden, som på eget initiativ kan avge yttranden i sådant som den bedömer är av betydelse för Missionsprovinsens identitet, har för avsikt att arbeta vidare med och precisera hur Missionsprovinsen ”söker samverkan på evangelisk-luthersk grund och odlar kontakt med andra kyrkotraditioner där så är lämpligt” (Provinsordningen 3 kap 5 §).

Här har vi det svart på vitt; Missionsprovinsen är ett ickeekumeniskt samfund, som hellre lyssnar på kritik från ultraprotestantiska sekter än att föra seriösa samtal med historiska kyrkosamfund. Det kan inte vara lätt att vara högkyrklig i Missionsprovinsen. Frågan är hur länge biskop Beijer och hans skara likasinnade får vara kvar. De finns i våra förböner.

Jesus nåd. Maria bed.