2014-05-30

TRE HÅRDA KYRKLIGA KÄNGOR

Efter förrgårdagens skandalösa Uppdrag granskning i svensk stats-TV där reportrarna fejkade själavårdssamtal med präster som misstänktes ha "fel" tro om homosexuellt samliv, vill Kyrkliga Betraktelser utdela tre hårda kyrkliga kängor mot den politiska och kyrkliga eliten. Men först låt oss göra en resumé: 

Uppdrag gransknings Ali Fegan och hans journalistkompisar tror sig ha gjort ett scoop, de lägger ihop 1 plus 1: Svenska kyrkans politiskt styrda kyrkomöte antog 2005 en regel som förbjuder kyrkan att inte "sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att 'bota' homosexuella från deras läggning"och så noterar Fegan & Co att det fanns en grupp i kyrkomötet som talade emot detta, nämligen Frimodig kyrka. 
Uppdrag granskning gör därefter en lista på misstänkt misshagliga präster som tillhör Fk och väljer ut ett antal av dem (manliga naturligtvis - det ser värre ut så...). De skickar en ljugande kille ("Calle") med dold kamera som utger sig för att vara kristen med en homosexuell läggning, som han vill bli av med. Prästerna noterar att "Calle" uppenbarligen misstrivs med sin påstådda läggning och har svårt att förena den med sin kristna tro, han vill "bli botad". Prästerna säger sig tro att för Gud är ingenting omöjligt (en rätt normal kristen uppfattning) och erbjuder sig att be för honom. PANG! Fegan & Co har fått in en fullträff och så var drevet igång...

I sliskigaste maktutövningsjournalistik läggs programmet upp. De två förföljda homosexuella Kinnaborna, de onda manliga prästerna som bara vågar tro på ett omodernt sätt, den goda homosexuelle prästen och hans goda och vidsynta socialdemokratiska kvinnliga kollega i Stockholmsförsamlingen och så makthavarna; den beklagande chefsteologen och den förvånade ärkebiskopen. Allt en patetisk föreställning. Stats-TV som jagar oliktänkande, skrämda av att den annars så flata och ofarliga Svenska kyrkan fortfarande hyser präster och andra som har en "gammaldags" syn på äktenskap och sexuellt samliv. Påhejade av prästkollegor som kräver utrensning och en ärkebiskop som ger sitt medgivande därtill. 

Detta kräver tre hårda kyrkliga kängor härmed utdelade av Kyrkliga Betraktelser. Tre kategorier som alla bör skämmas:

Första kängan: Uppdrag granskning

Detta ohederliga program. Maktens högra hand som endast går de politiskt korrektas ärenden. Man utnyttjar själavårdssamtal, det skyddade rummet. Det enda rum i vårt land som är garanterat skyddat av total och absolut tystnadsplikt, så till den grad att om en präst yppar någonting kan lagföras i domstol. Nu har man gjort detta osäkert. Man har skadat förtroendet mellan präst och konfident för en lång tid framöver. Man gör det hela till en fråga om "goda och onda", där den onde alltid är den traditionelle manlige prästen. Man väljer ut en kyrkopolitisk gruppering att svartmåla, Frimodig kyrka. Utan att nämna att många inom HBTQ-rörelsen själva anser att sexuell läggning visst kan väljas, gör man förbönen om just detta till något brottsligt. Man ger sig på en redan utsatt minoritet inom Svenska kyrkan, i en illa dold iver att krossa all opposition till det moderna samhällets politiskt korrekta normer. Ali Fegan & Co borde skämmas!

Andra kängan: ärkebiskop Anders Wejryd

Att sekulär media med noll insyn i traditionell kristen äktenskaps- och sexualsyn kör med fula knep och ohederlighet är en sak. Likaså kan man förstå att en präst som sitter förtroendevald för socialdemokraterna i polemik mot en konkurrerande kyrkopolitisk gruppering, går ut hårt mot densammas representanter. Liksom homoaktivisten. Det hör liksom till spelets regler. Men att ärkebiskopen beter sig så ynkligt, fegt och ja rent av svekfullt mot sina egna präster, det är en skam! Någon beskrev Wejryd som en "utskälld skolpojke", och visst såg det ut så. Inte en enda kritik mot Uppdrag granskning missbruk av själavården vågar han framföra. Han står och spelar förvånad över att det "fortfarande" finns präster med en fullt tillåten och traditionell syn på kristen sexualmoral. Och värst av allt: när reportern konstaterar att det finns folk som rent av menar att dessa präster bör lämna Svenska kyrkan, svarar ärkebiskopen med ett kort "ja". Detta kommer från samme ärkebiskop som för bara några år sedan i sitt anförande inför Kyrkomötets beslut om samkönade vigslar vädjande om "särskilt ansvar" från majoriteten att visa "generositet och hänsynstagande" gentemot dem med annan uppfattning i frågan - ord värda noll och intet, skulle det visa sig. Skäms!

Tredje kängan: övriga biskopar

Man kunde väl förvänta sig att någon av Svenska kyrkans biskopar kunde yppa en liten, liten, ynka protest mot drevet. Ett litet "vänta nu!", en liten markering av hävdandet av att olika uppfattningar i frågan om äktenskap och samlevnad faktiskt får finnas i Svenska kyrkan. Eller en protest mot sensationsjournalistikens metoder kanske? Inte ett knyst. Istället har några, till och med den annars så nyanserade Ragnar Persenius, hakat på drevet och ytterligare tagit avstånd från de berörda prästerna och deras "förhållningssätt". Biskop Ragnar och ni andra: ni borde skämmas! Var är nyanserna? Var är den lilla gnuttan förståelse? Försvann era ryggrader helt vid biskopsvigningen? SKÄMS!

Många inom kyrkan undrar nu vad detta drev kommer att leda till. Större åsiktsförtryck? Mindre teologisk "tolerans"? Fler krav på prästkandidater och blivande kyrkoherdar? Den som orkar får se...

2014-05-07

DIE GEDANKEN SIND (NICHT MEHR) FREI? OM ETT BISKOPSBREV...

Hur kan man på bästa sätt se till att våra präst- och diakonkandidater inte tänker fel och har avvikande inre övertygelser om över 50 år gamla "demokratiskt" framröstade beslut? Man kan skriva ett biskopsbrev. "Die Gedanken sind Frei", så går en gammal tysk studentsång som hyllar rättigheten till de egna tankarna. Budskapet till överheten var: "du kan tvinga mig till vad du vill, men över mina tankar styr du inte". Tanken är fri. En grundläggande demokratisk idé.
 
Beslutet 1958, framtvingat av riksdagen, att prästämbetet skulle öppnas för alla oavsett kön, tycks vara en näst intill odödlig konflikt i vår Svenska kyrka. Den är så odödlig att biskopar och antagningsgrupper i våra stift fortfarande ängsligt letar metoder att göra slut på den en gång för alla. Tänka sig: efter 56 år är frågan fortfarande på tapeten. Präst- och diakonkandidater (födda på 80- och 90-talen) finns fortfarande som inte tycks vara fullt övertygande om det politiska beslutets gudomliga ursprung. Det tycks aldrig ha slagit förespråkarna att detta måste vara ett symptom på någonting. T.ex. att de teologiska "argumenten" (om de ö h t förs fram) inte tycks vara vattentäta? Fortfarande finns kandidater som inte kan bortse från orden från aposteln Paulus (till vars texter i övrigt vi i vår gällande kyrkohandbok proklamerar: "Så lyder Herrens ord") och Kyrkans heliga tradition, apostlarnas kön, prästens Kristus-representation, de ekumeniska aspekterna, osv. 
 
När man 2000 publicerade en Kyrkoordning för Svenska kyrkan, formulerades kraven för kandidaternas behörighet med rätt allmänna ord. I KO 31 kap 2§: 5 (Uppdraget som präst) står att domkapitlet kan behörighetsförklara den som:
"har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön,"
På denna blogg har tidigare argumenterats hur den enskilde kandidaten kan tänka när denna fråga ställs. Antingen kan man göra som prästen Dag Sandahl konstaterat vid tillfälle: "en idiotfråga kräver ett idiotsvar" och tänka sig att kravet är felaktigt utifrån att man ju faktiskt inte kan samarbeta med "andra" i alla uppgifter (t.ex. i en biktsituation där ju knappast fler än präst och konfident kan närvara) - dvs. korsa fingrarna och svara ja! På denna blogg har formulerats ett annat sätt: tänk som en jurist.
 
En juridisk fråga kräver ett juridiskt svar utifrån frågan: Vad är det egentligen som påstås? Rent ordagrant?  Det som står är att präst- eller diakonkandidat (= KO 32 kap 2§) skall förklara sig beredd att "i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra [!] som vigts till ett uppdrag [!] inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Först och främst: "med andra" (inte "alla"!) och sedan "ett uppdrag" (inte "präst"!). Visst kan man väl samarbeta med andra? Visst kan man väl samarbeta med en kvinnlig diakon i de uppgifter där så kan ske?
 
När tre präster för några år sedan ställdes inför sitt domkapitel efter att de inte mottagit bröd och vin från en kvinnlig kollega (i annan församling än hemförsamlingen) och den ene offentligt svarat på en fråga om hur han tänkte om kvinnor i prästämbetet, konstaterade domkapitlet 1) att det inte finns något nattvardstvång i Svenska kyrkan och 2) att åsiktsfrihet råder i Sverige. Detta bör ses som prejudicerande. Och rätt självklart.
 
Men kreativiteten hos ämbetsrevisionisterna är stor. Friheten måste begränsas. Då skriver biskoparna ett "brev" (=76 sidor). Biskopsbrev om att vara präst och diakon i Svenska kyrkan måste naturligtvis alltid vara uppdaterade, de senaste två gavs ut 1955 och 1990. Nu kom så brevet med titeln Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan förra månaden. Det mesta man får läsa är egentligen rätt grundläggande och självklart, mycket är bra, annat är dåligt. SPT nr 9 (2014) noterar till exempel förskjutningen från präst- och diakonämbete till nyordet "vigningstjänst". Från "Kristusrepresentation" till "apostoliskt". Och så får vi prov på episkopal hjärnkirurgi, på sidan 63, under rubriken "Förankring och förståelse av Svenska kyrkan":
"När det gäller kyrkans vigningstjänst ska vigningskandidaten inför examen och vigning vara medvetna om och bejaka att prästens uppdrag i Svenska kyrkan utövas av både män och kvinnor och vara beredd att tjänstgöra i alla uppgifter med andra präster och diakoner. Av omsorg om kyrkans enhet och själavård gäller som förutsättning för vigning att kandidaten inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar."
 
 
 Nu handlar det alltså inte längre om att "förklara sig beredd" eller blott "tjänstgöra", utan nu skall det också till att "bejaka" (dvs välkomna och vara positiv till) Svenska kyrkans avvikande särlära om ämbetet. Dessutom får han eller hon heller inte "underkänna giltigheten" i andra prästers vigning och sakramentsutövning. Detta är rätt intressant. Biskoparna ställer således andra och ytterligare krav än vad som anges i Kyrkoordningen. Det kan vara bra för våra kandidater att vara medvetna om det. Men de skall absolut inte tro sig vara bundna av vad biskoparna skriver 2014. Om fem år kan annat gälla. Mig veterligen gäller KO till dess att paragraferna är omformulerade. Det kan kandidaterna hänvisa till, oavsett vad som skickas ut från biskopsmötet, också i fortsättningen.
 
- Bit ihop och håll ut!