2008-07-06

LITE OM ATT VARA KATOLIK UTANFÖR ROM

Med anledning av en artikel på Kyrkliga Betraktelsers syskonblogg Versus Populum, har jag funderat lite extra på ordet "katolik". På vilket sätt är vi, som är medlemmar i Svenska kyrkan, katoliker i likhet med våra trossyskon i Romersk-katolska kyrkan? Frågan blir ständigt aktuell när vi i diskussion och teologiska samtal med romersk-katolska präster och lekmän påstår detta. Reaktionerna kan vara olika, vissa blir nyfikna och andra, inte sällan konvertiter, blir snarare stötta som om de blivit bestulna på privat egendom.
I den katolska rörelsen i Svenska kyrkan (vilken vi ju hävdar är katolsk), den rörelse som brukar av sig själv och andra kallas för "högkyrkligheten", är vi en minoritet som faktiskt törs kalla oss själva för katoliker. Ordet katolik har blivit eller har snarare fortsatt att vara liktydligt med "romersk-katolsk". Man kan undra varför vi aldrig har lämnat detta stadium. Varför kallar vi fortfarande Romersk-katolska kyrkan för "Katolska kyrkan" med stort "K"? Varför har vi denna självdestruktiva vilja att beskära oss själva och placera oss utanför den Katolska, allmänneliga Kyrkan? Svaret är dålig vana och kanske feghet, kanske också rädsla för att ge en bild av oss själva som personer lidande av storhetsvansinne. Denna fråga får dock behandlas utförligare vid annat tillfälle.

På vad sätt skiljer sig då vår defination av ordet "katolik" från den vedertagna romersk-katolska? På vad sätt är den identisk? Först måste det gemensamma markeras i vad som menas med ordet "katolsk". S:t Vincent av Lerinum på 400-talet definierade den katolska tron som bekant (vilket också nämns i systerbloggens artikel) enligt följande:

"Quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est."

Det vill säga, det som är katolsk tro är "vad man trott över allt, alltid och av alla". Den katolska identiteten måste således, naturligtvis, främst grunda sig i den oföränderliga tro som vi ärvt av våra fäder. Men den katolska identiteten är också organisatoriskt betingad: katoliken måste tillhöra ett kyrkligt samfund som innehar grundförutsättningarna för en sådan katolicitet. Dessa grundförutsättningar är bl.a. ämbetet och den faktiska apostoliska successionen.

Även om den svenskkyrklige katoliken* tillhör en giltig kyrka är inte alla medlemmar i Svenska kyrkan att betrakta som katoliker, eftersom de flesta saknar en katolsk tro. Skillnaden då mellan en svenskkyrklig katolik och romersk katolik ligger alltså i tron: för den romerske katoliken räcker det ju med personens organisatoriska tillhörighet i första hand och eventuell sakramental gemenskap med biskopen av Rom i andra hand, om en sådan över huvud taget existerar i realiteten (alla rom-katoliker går ju inte i kyrkan). Angående det sistnämnda, Petrusämbetet, menar vi tre saker:

1) att även utan en sådan sakramental gemenskap med påven kan vi räkna oss som katoliker (jmfr. med de öst-ortodoxa, gammalkatolikerna och SSPX [Prästbrördaskapet S:t Pius X], för att nämna några exempel på grupperingar som Rom erkänner såsom varandes katolska).
2) att av historiska och successionsmässiga skäl har vi redan någon form av gemenskap med Petri efterträdare och,
3) att vi erkänner att vår kyrkoprovins sedan reformationstiden befinner sig i en beklaglig schism som vi arbetar för att överbrygga i en önskvärd framtida sakramental och organisatorisk gemenskap med biskopen av Rom.

För att uppnå en sådan önskvärd framtida sakramental gemenskap och enhet med Petri stol krävs att vi arbetar fram en katolsk identitet. Vi (svenskkyrkliga katoliker) behöver en uniform, gemensam, katolsk självbild på alla väsentliga punkter. Vi måste komma bort från all form av individualistisk högkyrklig läropluralism där vi plockar vad vill ur den katolska teologin. En gemensam förståelse av det genuint katolska måste arbetas fram. Här är det givetvis viktigt att skilja mellan vad som är de fide, dvs officiell dogmatik, och vad som är folkliga föreställningar ("vidskepelse"). Det som vi så ofta tror oss ha problem med i den romersk-katolska teologin visar sig inte sällan vara just det sistnämnda, sånt som inte är de fide och som faktiskt inte påbjuds av den officiella kyrkan.
Exempel på den läropluralism som förföljt "högkyrkligheten" under så lång tid är synen på sakramenten och helgonen. Det förstnämnda har dock med tiden blivit mer uniform och presenteras bl.a. i aKF:s dokument "Högkyrklig spiritualitet". Vi kan dock inte nöja oss med den grumliga evkaristiska teologi där realpresensen tycks så opålitlig att användandet av monstranser och sakramental välsignelse inte accepteras i vissa högkyrkliga falanger. Vi kan heller inte finna oss i en situation där bön om helgonens förböner både förespråkas och avvisas beroende på vilken person som tillfrågas. Dessa är bara några exempel, men de är av stor vikt och en uniformitet måste, som sagt, eftersträvas. Det finns således problematik när vi kollar lite närmare, men det hindrar oss inte från att redan nu betrakta oss som katoliker!

*Ett alternativ till ordet "svenskkyrklig katolik" skulle kunna vara svensk-katolik, svekano-katolik eller det vanliga evangelisk katolik (vilket jag dock undviker eftersom det används av den romersk-katolska karismatiska rörelsen).

5 kommentarer:

Br. Josefus sa...

Systerbloggen vill tacka så mycket för en välskriven artikel och vill kommentera två punkter.

1. Är romersk-katolsk kyrkolära av idag per automatik katolsk tro i den mening vi båda verkar annvända ordet? Det jag menar är att de dogmer som antogs av första vatikankonciliet 1870-1871 inte kan betraktas som katolsk tro då inte alla katolska biskopar var närvarande. Alltså kan dessa koncilier inte betraktas som valida katolska koncilier eller hur?

2. För svenska kyrkans del så tror jag att det passar tidsandan av politisk korekthet att hävda luther framför katolicitet som identitetsgrund. För har vi en romantisk blid av Luther som identitetsgrund så kan ju handla på vilket sätt vi vill, vi behöver inte ta hänsyn till våra kristna bröders och systrars troserfarenheter utanför Svk och svenska kyrkan blir det skepp som kan röra sig i vilken rikting som helst och inte bryr sig om vart den stora flottan seglar. Och då är det viktigt att vi svenkskkyrkliga katoliker säger stopp och att det är dålig teologi att utgå från tidsandan. För en god teologi skiljer sig inte från trädet utan ser till hela kyrkans troserfarenhet och säger det som kyrkan alltid har sagt.

Erik Å sa...

Tack för en intressant artikel!

Några tankar:

För några år sedan skrev Andres Piltz en artikel i Signum om ett gudstjänstfirande på Pepparholmen i samband med Öresundsbrons öppnande. Under detta firande hällde prästen ut vinet på marken efter kommunionen, tydligen som en välsignelsehandling. Reflexionen från p. Piltz var att prästen efter detta i den katolska kyrkan skulle blivit exkommunicerad latae sententiae. Jag tycker det ger en bra belysning av vissa ekumentiska svårigheter på det praktiska planet.

http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=411

(Artikeln heter "En tankeställare på Pepparholmen" och var införd i nr 7 1999.)

Sedan tänkte jag på dina alternativ på hur svenskkyrkliga katoliker (som du använder i texten) kan benämnas. Hur tänker du kring namnförslagen "svensk-katolik" och "svekano-katolik" i noten? Innebär detta att katoliker i andra samfund än svenska kyrkan inte kan vara svenskar? Jag förstår att du inte menar det, men tycker ändå att den formuleringen inbjuder till ett sådant tänkesätt.

Slutligen tänkte jag, under läsningen, att den katolska tron i SvK på det sätt du framställer det blir tämligen individualistisk; det är vissa som är "katolskt troende", efter ett eget val. Men är detta inte i sig ganska icke-katolskt? Visserligen hävdar de katolskt troende i SvK att hela SvK är en katolsk kyrka. Men deras (och, då, din) egen inställning i frågan tycks ändå göra att deras egen tro på många sätt blir annorlunda många andra delar av SvK. Går inte denna mångfald (med både protestanter och katoliker, då) i samma samfund utöver vad som kan anses vara en legitim diversitet?

Nåväl, det var några provocerande frågor. Jag gläder mig dock åt grundhållningen i texten, och hoppas att vi en dag gemensamt kan gå till kommunion i den heliga mässan, efteråt mottaga den högtidliga välsignelsen och tillbe det utställda sakramentet.

NN sa...

Utan att ge mig in i en längre debatt vill jag påpeka att man kan vara emot monstranser - detta senmedeltida västkyrkliga påhitt - utan att ha den minsta tvekan kring realpresensen. Det räcker med att konstatera att Jesus instiftat nattvarden som en måltid och att man bör äta upp maten och låta bli att leka med den...

Erik Å sa...

nn: visst kan man vara emot monstranser om man vill, men synen att Kristus är närvande i det konsekrerade brödet även efter mässans slut är ju betydligt äldre än monstransen. Redan i tidiga kristna manuskript (t.ex. Justinus Martyrens 'Apologi' från mitten av 100-talet) beskrivs det hur det konsekrerade brödet förvaras efter mässans slut, främst för att bäras ut till sjuka och de som av andra anledningar inte kunde ta sig till mässan.

Ur detta har sedan den sakramentsfromhet, som har ett uttryck i tillbedjan av Kristi kropp och blod utställd i monstrans, vuxit fram på ett naturligt sätt.

Vänligen,

Anders sa...

Erik Å, du problematiserar mångfalden i svenska kyrkan och undrar huruvida den går över gränsen för att utgöra en legitim diversitet inom samfundet. Det är rimligt utifrån en exklusivistisk kyrkosyn i likhet med romersk-katolska kyrkan. Där kyrkosamfundet är detsamma som Kyrkan men stort K. Den kyrkosynen delas inte, så vitt jag förstår det, av någon som ser sig själv som katolik inom svenska kyrkan. Snarare ses där Kyrkan som summan av de som delar den allra Heligaste tron, oavsett samfundstillhörighet. Därmed är gemenskapen kring trosfrågor allra högst önskvärd och eftersträvansvärd inom ramen för kyrkosamfundet men inte på samma vis fundamental som i Romersk katolska kyrkan.

Däremot är det rimligt att ifrågasätta den romerskt katolska kyrkan utifrån dess egna principer på just denna punkt. För med en exklusivistisk kyrkosyn blir det problem i enhetsfrågan när kyrkans företrädare lär olika. Vad är egentligen en legitim diversitet utifrån en sådan syn? Att läsa vedaskrifter i mässan vilket förekommer i romerskkatolska kyrkan på sina ställen i indien utan Biskops ingripande? Att kommunikanter offrar hönor på altare till Jesus som sker omfattande i Peru? När det kommer till den läromässiga enheten stöter man på allvarliga problem (inte endast mindre) inom den romersk katolska kyrkan så fort man går bortanför europas gränser. Ja, man behöver inte alltid gå så långt ens.