LITE OM ATT VARA KATOLIK UTANFÖR ROM

Med anledning av en artikel på Kyrkliga Betraktelsers syskonblogg Versus Populum, har jag funderat lite extra på ordet "katolik". På vilket sätt är vi, som är medlemmar i Svenska kyrkan, katoliker i likhet med våra trossyskon i Romersk-katolska kyrkan? Frågan blir ständigt aktuell när vi i diskussion och teologiska samtal med romersk-katolska präster och lekmän påstår detta. Reaktionerna kan vara olika, vissa blir nyfikna och andra, inte sällan konvertiter, blir snarare stötta som om de blivit bestulna på privat egendom.
I den katolska rörelsen i Svenska kyrkan (vilken vi ju hävdar är katolsk), den rörelse som brukar av sig själv och andra kallas för "högkyrkligheten", är vi en minoritet som faktiskt törs kalla oss själva för katoliker. Ordet katolik har blivit eller har snarare fortsatt att vara liktydligt med "romersk-katolsk". Man kan undra varför vi aldrig har lämnat detta stadium. Varför kallar vi fortfarande Romersk-katolska kyrkan för "Katolska kyrkan" med stort "K"? Varför har vi denna självdestruktiva vilja att beskära oss själva och placera oss utanför den Katolska, allmänneliga Kyrkan? Svaret är dålig vana och kanske feghet, kanske också rädsla för att ge en bild av oss själva som personer lidande av storhetsvansinne. Denna fråga får dock behandlas utförligare vid annat tillfälle.

På vad sätt skiljer sig då vår defination av ordet "katolik" från den vedertagna romersk-katolska? På vad sätt är den identisk? Först måste det gemensamma markeras i vad som menas med ordet "katolsk". S:t Vincent av Lerinum på 400-talet definierade den katolska tron som bekant (vilket också nämns i systerbloggens artikel) enligt följande:

"Quod ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est."

Det vill säga, det som är katolsk tro är "vad man trott över allt, alltid och av alla". Den katolska identiteten måste således, naturligtvis, främst grunda sig i den oföränderliga tro som vi ärvt av våra fäder. Men den katolska identiteten är också organisatoriskt betingad: katoliken måste tillhöra ett kyrkligt samfund som innehar grundförutsättningarna för en sådan katolicitet. Dessa grundförutsättningar är bl.a. ämbetet och den faktiska apostoliska successionen.

Även om den svenskkyrklige katoliken* tillhör en giltig kyrka är inte alla medlemmar i Svenska kyrkan att betrakta som katoliker, eftersom de flesta saknar en katolsk tro. Skillnaden då mellan en svenskkyrklig katolik och romersk katolik ligger alltså i tron: för den romerske katoliken räcker det ju med personens organisatoriska tillhörighet i första hand och eventuell sakramental gemenskap med biskopen av Rom i andra hand, om en sådan över huvud taget existerar i realiteten (alla rom-katoliker går ju inte i kyrkan). Angående det sistnämnda, Petrusämbetet, menar vi tre saker:

1) att även utan en sådan sakramental gemenskap med påven kan vi räkna oss som katoliker (jmfr. med de öst-ortodoxa, gammalkatolikerna och SSPX [Prästbrördaskapet S:t Pius X], för att nämna några exempel på grupperingar som Rom erkänner såsom varandes katolska).
2) att av historiska och successionsmässiga skäl har vi redan någon form av gemenskap med Petri efterträdare och,
3) att vi erkänner att vår kyrkoprovins sedan reformationstiden befinner sig i en beklaglig schism som vi arbetar för att överbrygga i en önskvärd framtida sakramental och organisatorisk gemenskap med biskopen av Rom.

För att uppnå en sådan önskvärd framtida sakramental gemenskap och enhet med Petri stol krävs att vi arbetar fram en katolsk identitet. Vi (svenskkyrkliga katoliker) behöver en uniform, gemensam, katolsk självbild på alla väsentliga punkter. Vi måste komma bort från all form av individualistisk högkyrklig läropluralism där vi plockar vad vill ur den katolska teologin. En gemensam förståelse av det genuint katolska måste arbetas fram. Här är det givetvis viktigt att skilja mellan vad som är de fide, dvs officiell dogmatik, och vad som är folkliga föreställningar ("vidskepelse"). Det som vi så ofta tror oss ha problem med i den romersk-katolska teologin visar sig inte sällan vara just det sistnämnda, sånt som inte är de fide och som faktiskt inte påbjuds av den officiella kyrkan.

Exempel på den läropluralism som förföljt "högkyrkligheten" under så lång tid är synen på sakramenten och helgonen. Det förstnämnda har dock med tiden blivit mer uniform och presenteras bl.a. i aKF:s dokument "Högkyrklig spiritualitet". Vi kan dock inte nöja oss med den grumliga evkaristiska teologi där realpresensen tycks så opålitlig att användandet av monstranser och sakramental välsignelse inte accepteras i vissa högkyrkliga falanger. Vi kan heller inte finna oss i en situation där bön om helgonens förböner både förespråkas och avvisas beroende på vilken person som tillfrågas. Dessa är bara några exempel, men de är av stor vikt och en uniformitet måste, som sagt, eftersträvas. Det finns således problematik när vi kollar lite närmare, men det hindrar oss inte från att redan nu betrakta oss som katoliker!

*Ett alternativ till ordet "svenskkyrklig katolik" skulle kunna vara svensk-katolik, svekano-katolik eller det vanliga evangelisk katolik (vilket jag dock undviker eftersom det används av den romersk-katolska karismatiska rörelsen).