OM HANDBOKSFÖRSLAGET, del II: HÖGMÄSSA - Samling

Under gårdagen publicerades på Kyrkliga Betraktelser en mer allmän kommentar till det nya kyrkohandboksförslaget. Mycket mer skulle naturligtvis kunna ha skrivits om den (bristfälliga) teologi som präglar dokumentet, för att inte tala om språkliga frågor (t.ex. ett många gånger inkonsekventa ordval) och upplägget som sådant. Sådana kommentarer kommer säkert att återkomma löpande i detta och kommande inlägg.

Idag är det dags att för en analys av den avdelning som går under rubriken "Högmässa, mässa/gudstjänst". Denna analys kommer att uppdelas i två blogginlägg, varav detta kommer att behandla upplägget i allmänhet och i synnerhet delen "Samling". Delarna, "Ordet", "Måltiden" och "Sändning" kommer att behandlas i två egna blogginlägg för att göra läsningen lättare. 

Inledningsvis kan vi lägga märke till handboksförslagets upplägg. På den positiva sidan kan den mer katolskt orienterade lekmannen och prästen (och diakonen förstås!) notera att antalet gudstjänstformer i Svenska kyrkan kommer att reduceras till mer allmänkyrklig fokus. Högmässa är det som förväntas vara den normala gudstjänstformen. Så var det förvisso redan i HB86, men nu har antalet former av övriga gudstjänster minskat rejält. Borta är kuriositeter som söndagsmässa, familjemässa, veckomässa, högmässogudstjänst, söndagsgudstjänst och familjegudstjänst samt söndagssbön/veckobön. I alla fall på pappret. De särskilda ordningarna är borta men det är fortfarande möjligt att "plocka ihop" egna gudstjänstordningar utifrån handboksförslagets gudstjänsttyp "mässa/gudstjänst", vilken präglas av stor valfrihet. För att göra det mer överskådligt kan vi notera vad som bör ingå i dessa två (?) gudstjänstformer:

Högmässa

SAMLING

- Klockringning
- Psalm
- Inledningsord
- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, Tackbön (kan placeras i samband med Kyrkans förbön)
- Kristusrop (Kyrie)
- Lovsången (Gloria och Laudamus)
- Dagens bön

ORDET

- Gammaltestamentlig läsning

- Psaltarpsalm

- Epistelläsning
- Psalm
- Evangelium
- Hallelujarop
- Predikan
- Trosbekännelsen (Credo)
- Psalm
(- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord [utgår om momentet ingått i Samling eller infogas i Kyrkans förbön])
- Kyrkans förbön (kan innefatta bön för döpta, konfirmerade och vigda samt tacksägelse för avlidna) (Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord kan infogas i Kyrkans förbön.)

MÅLTIDEN

- Psalm (Tillredelse/Offertorium)
- Lovsägelsen (Sursum Corda och Prefationen)
- Helig (Sanctus)
- Nattvardsbönen
- Herrens bön
- Brödsbrytelsen
- Fridshälsningen
- O Guds Lamm (Agnus Dei)
- Kommunionen
- Bön efter kommunionen

SÄNDNING (moment i valfri ordning)

- Psalm/Lovprisning (Benedicamus)
- Välsignelsen

- Sändningsord

- Psalm och/eller Avslutande musik (Postludium) (om inte Psalm förekommit vid Lovprisning)

Här kan vi kort notera främst två saker. Det första är att även högmässa präglas av mycket valfrihet (tro mig det blir värre när vi kollar på ordningen i detalj!), dvs. många moment får uteslutas (de som här är rödmarkerade, vilka är kursiverade i handboksförslaget). Det andra är att vissa "högkyrkoismer" har smugit sig in som alternativa moment; psaltarpsalm mellan de två första läsningarna och ett hallelujaomkväde efter (!) evangeliet. Psaltatpsalm fanns förvisso också som alternativ i HB86, men där i den finstilta texten som ett av flera alternativ. Så till innehållet i "mässa/gudstjänst":

Mässa/gudstjänst

SAMLING

- Klockringning
- Psalm
- Inledningsord

- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, Tackbön, eller Överlåtelsebön (kan placeras i samband med Kyrkans förbön)

- Kristusrop (Kyrie)

- Lovsången (Gloria och Laudamus)

- Dagens bön

ORDET

- Gammaltestamentlig läsning och/eller Epistelläsning
- Psalm
- Evangelium
- Hallelujarop
- Predikan
- Trosbekännelsen (Credo)
- Psalm
- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, eller Överlåtelsebön (här eller i Samling)
- Kyrkans förbön (kan innefatta bön för döpta, konfirmerade och vigda samt tacksägelse för avlidna) (Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, eller Överlåtelsebön kan infogas i Kyrkans förbön.)
- Herrens bön (när Gudstjänst firas, annars i Måltiden)

MÅLTIDEN [endast vid mässa... naturligtvis. min anm.]

- Psalm (Tillredelse/Offertorium)
- Lovsägelsen (Sursum Corda och Prefationen)
- Helig (Sanctus)
- Nattvardsbönen
- Herrens bön
- Brödsbrytelsen
- Fridshälsningen
- O Guds Lamm (Agnus Dei)
- Kommunionen
- Bön efter kommunionen

SÄNDNING (moment i valfri ordning)

- Psalm/Lovprisning (Benedicamus)
- Välsignelsen
- Sändningsord
- Psalm och/eller Avslutande musik (Postludium) (om inte Psalm förekommit vid Lovprisning)

Som ni noterar är de flesta momenten listade här ovan (18 av 31, nästan 2/3 för att vara exakt) fakultativa, dvs. kan uteslutas. Om vi föreställer oss att ovanstående gudstjänst firas som mässa kan erkännas att det vi ser vissa förbättringar gentemot t.ex. ordningen för veckomässa i HB86 där exempelvis inte textläsning anses behövas, nu krävs dessutom förkunnelse. Däremot behövs inte, menar man, något botmoment, ingen lovägelse, ej heller Sanctus, brödsbrytelse (här har man alltså frångått Gregory Dix-principen, "tog-tackade-bröt-gav"), fridshälsning, Agnus Dei, bön efter kommunion (HB86="tackbön"). Intressant är dock att det krävs en lovprisning (liksom i veckomässa, HB86). 

Här finns ingen plats för att gå in i detaljjämförelse med samtliga typer av mässor i HB86, men vi kan konstatera att vi har gått från ett ordnat kaos (med ett antal ordningar för gudstjänster) till en liturgisk anarki med en gnutta halvordning - vilket faktiskt gör en sådan jämförelse omöjlig (det finns alldeles för mycket att välja mellan). Här har vi en av handboksförslagets stora svagheter, alldeles för mycket är fakultativt. Ett värsta scenario (tyvärr också väldigt troligt) vore om de flesta svenskkyrkliga församlingar skulle välja att fira "Mässa/Gudstjänst" som sin huvudgudstjänst. Då kommer igenkännande från en församling till en annan vara ett minne blott...

Det om det. Låt oss nu koncentrera oss på vad en katolskt orienterad församling skulle välja som sin huvudgudstjänst, dvs. Högmässa. Rubrikerna för samtliga gudstjänster utgår, som redan framgått, från samma grundstruktur, utstakad av det ekumeniska så kallade "BEM-dokumentet", dvs. Samling, Ordet, Måltiden, Sändning (jfr. HB86: I Inledning, II Ordet, III Måltiden, IV Avslutning). Detta är ett bra, ekumeniskt och lite mindre byråkratiskt språk. Till innehållet:

SAMLING

Till skillnad från HB86 är klockringningen en del av den fasta ordningen. Man kan fråga sig varför detta måste skrivas in. Nu är det ju så att de flesta kyrkor har kyrkklockor, och det är ju fint, men måste man ha det? Men ok. Därpå följer en psalm (i HB86 var detta gudstjänstens inledning), som följs av ett nytt moment kallat "inledningsord", som egentligen kan bestå av två moment en kort ingress och sedan något mer ord, antingen hämtat ur de förslag som finns eller fritt formulerat. Här har det redan blivit krångligt!

Till det vi kallar "ingressen" så. Här är det första alternativet: "I (Guds) Faderns och Sonens och den heliga Andens namn". Notera detta är alltså ett av fyra alternativ. Det är således inte självklart längre att en högmässa inleds i den Treenige Gudens namn. Här kan vi också lägga märke till att man släpat tillbaka ordet "Guds" till den trinitariska formeln, en gammal "svenskkyrkoism" som många äldre kommer ihåg från Den svenska kyrkohandboken från 1942. Dock fakultativt, för oss som nöjer oss med den mer allmänkyrkliga formuleringen. Sedan följer tre andra alternativa ingresser:

p/l: I Guds, den treeniges namn.

eller

p/l: Välsignelse över vår gudstjänst.

eller

p/l: Vi har samlats för att fira gudstjänst tillsammans.

eller

p/l: Helig, helig, helig är Herren Sebaot.
Hela jorden är full av din härlighet.

Det första alternativet listat här ovan är väl, kan man gissa, för dem som har svårt för "patriarkala termer". Det andra låter rätt platt, det tredje kan lika gärna sägas innan klockringningen eller efter treenighetsformeln. Det fjärde alternativet känner vi igen från Högmässogudstjänsten, vilket i sin tur är en rest från 1800-talet. Risken med alternativ som "I Guds, den treeniges namn", och andra feministteologiska alternativ är att Svenska kyrkan går mot ekumenisk isolering om de får allmän spridning. Vidare kan också noteras att någon annan än präst kan inleda högmässan (eller gäller detta bara för gudstjänst utan nattvard? Låt oss hoppas det.)...

Sedan följer 17 förslag till fortsättning på inledningsordet, varav några är utformade som någon form av beredelseord och avslutas således med "låt oss be (och bekänna)". Här finns bland annat psaltarpsalmer och lite naiva och "konstnärliga" formuleringar som:

Fjällens och det öppna landskapets Gud,
skogarnas och den rika mångfaldens Gud,
städernas och det pulserande livets Gud,
i din närhet vill vi leva,
i ditt namn vill vi be.

"Bön om förlåtelse" heter nästa moment (någon "överlåtelsebön" finns inte som alternativ i högmässan!). Det var länge en diskussion om detta över huvud taget skulle få vara med som fast moment, med tanke på att synd och skuld är begrepp som enligt några teologer kan vara svåra för människor (nåja...). Man kan diskutera om den ordning med avlösning söndag efter söndag som vi har haft fr.o.m. 1942 verkligen är bra ur ett själavårdsmässigt perspektiv, men det får aldrig ske utifrån ett nedtonande av syndens existens.
Synd skall nämnas med sitt rätta namn och den skall bekännas och den förlåts av Gud. Människor har ett behov av att bekänna sina synder. Detta har handbokskommitén tagit fasta på och därför är botmomentet kvar i högmässan, men liksom det mesta annat i förslaget finns det flera alternativ; 8 stycken (jfr. 5 i HB86). 

Här har man bibehållit HB86:s "Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud", liksom den kortare "Jag bekänner inför dig, helige Gud" och Olaus Petris "Jag fattig syndig människa" (i 86:ans version), Psaltarens "Gud, var mig nådig i din godhet" finns också med (däremot inte "Barmhärtige Gud, du som i Kristus öppnar vägen till dig"). Till detta har man fogat 4 nya böner. Det sjätte alternativet är kort och koncist:

Barmhärtige Gud,
förlåt mig mina synder,
(de som jag nu tyst bekänner...).
Möt mig med din nåd.
I Jesu namn.

Denna formulering är inte så illa faktiskt. Här har vi en tydlig bön om förlåtelse, dessutom en möjlighet att tyst nämna för Gud de synder man vill/kan bekänna. Alternativ nummer 7 är heller inte så dum:

Gud, med dig kan jag tala om allt.
Förlåt mig för det som jag gjort fel,
(och som jag nu tyst säger till dig...).
I Jesu namn.

Det något naiva språket kan väl tänkas vara anpassat till barngudstjänst, men kanske är lite väl banalt för en vanlig huvudgudstjänst. Däremot innehåller den ju bön om förlåtelse och bekännelse. Alternativ 2 är inte lika lyckat:

Den synd jag delar,
den synd jag bär ansvar för
bekänner jag.
I tro på Guds kärlek,
i närvaro av Kristus,
i tillit till Andens liv.

Här bekänns förvisso synden, men ber man verkligen om förlåtelse? Varför tillägger man helt enkelt inte som sista rad t.ex: "...ber jag om förlåtelse (för detta)"? Alternativ 4 har vi redan nämnt i gårdagens blogginlägg:

Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.

Några kommentarer till ordvalen. Begreppet "upprättelse" är knepigt i sammanhaget. Är inte "upprättelse" någon får då man blivit rentvådd från en falsk anklagelse, eller kompensation för något man blivit utsatt för? Och återigen: kan man "brista" mot någon/något? Rent generellt kan också noteras hur Gud undviks benämnas som "Fader" och "Herre" i samtliga nyformulerade böner...

Därpå följer antingen ett "förlåtelseord" eller ett "löftesord". Här bibehålls de klassiska "Till dig som ber om dina synders förlåtelse, säger jag på Jesu Kristi uppdrag..." liksom "Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull så är i kraft av..." ur HB86, varav den sistnämnda bönens inledning är fakultativ och avlösningsorden något omformulerade, från "Och denna förlåtelse tillsäger Jag dig" till "På Jesu Kristi uppdrag säger jag dig". Vidare finns 2 nya alternativ (alt. 2 och 4):

Gud (som är oändlig i sin kärlek)
älskar dig, befriar dig
och förlåter dig.
I (Guds:) Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.

 och:

Gud visar barmhärtighet genom Jesus Kristus
och förlåter dig.
I (Guds:) Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.

Dessa avlösningsord är väl helt ok. Även om de kanske i sina formuleringar inte är helt ultimata och angränsar till löftesord, eftersom de egentligen bara konstaterar Guds förlåtelse snarare än att präster ger avlösningen. Som alternativ finner vi just tre löftesord, varav det första glömmer att nämna ordet "förlåtelse:

Guds nåd är oändlig.
Gud låter sitt ansikte lysa över oss
till läkedom, upprättelse och liv.

och:

Gud (som är oändlig i sin kärlek)
älskar, befriar och förlåter oss.

Varför ges man inget löfte om förlåtelse i första bönen? Nåden är naturligtvis förlåtelse, men är det inte viktigt att höra att man är förlåten om löftet över huvud taget skall ha någon effekt? Vad betyder "liv" i sista meningen? Den andra bönen däremot är mer precis. Den tredje är den klassiska "Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig...". Däremot har man plockat bort raden "våra synder" i meningen: "så att han förlåter oss våra synder och renar oss från vår orättfärdighet".

Ett fakultativt moment är tackbönen. Här bibehålls HB86:s båda alternativ ("Gud vår Fader, tack för att vägen till dig..." och "Käre Fader i himmelen, vi tackar dig för syndernas förlåtelse...") och kompletteras med två nya:

Tack, Gud, för att du möter oss med förlåtelse
och ger oss kraft att leva.

och:

O Gud, tack för att allt ryms i din kärlek,
för att du på nytt ger liv och mod att växa,
och låter din barmhärtighet bo i oss.

Man kan undra varför man i en tackbön för att man blivit förlåten undviker att att just tacka för förlåtelsen... eller är det jag som är grinig?

"Kristusrop" kallas nästa (fasta) moment. För de flesta av oss kallas det på svenska "Herre förbarma dig" eller på grekiska "Kyrie" (vilket dock fortfarande finns inom parentes). Men som bekant finns det vissa som har svårt att tala om Gud som "Herre" och därför plockar man i alla fall bort begreppet ur rubriken, även om det (tack och lov) fortfarande förekommer i själva bönen/sången. Här är textinnehållet inget nytt. Några nykomponerade melodier finns, dessa har jag ännu inte hört varför jag undviker att kommentera dem. Däremot finns ett sjätte "Kristusrop" som lyder som följer:

Möt mig nu som den jag är, håll mitt hjärta nära dig,
gör mig till den jag ska bli och lev i mig.

Kommentarer skulle kunna vara överflödiga, men: detta är inget "kyrie". Fin text och melodi förvisso, men det är inget kyrie - och det säger en hel del om kommiténs experimentlusta, "det behöver inte vara ett".

Lovsången/Gloria bjuder heller inte på några större nyheter, det mesta är bekant och psalmbokens alternativ kan användas (varför man öht måste rada upp dessa 5 alternativ som redan finns i psalmboken är en gåta). Vidare finns fyra nykomponerade alternativ, varav några präglas av könsneutralt, naivt och flummigt språk. Vi nöjer oss med alternativ 9:

Ära åt Gud i höjden och frid på jorden
bland människor som han älskar, som han älskar.

Nu jublar jord och himmel
i hänförd tacksamhet,
för du är här i allt som är.
Vi bär i oss din helighet,
för du är här i allt som är.
Vi bär i oss din helighet.

Nu stiger våra böner.
I dig vår räddning är.
Ditt liv, din död är nu vårt bröd,
försoningens hopp till vår värld.
Ditt liv, din död är nu vårt bröd,
försoningens hopp till vår värld.

Nu sjunger själ och hjärta.
Nu dansar Andens vind
med liv och lust, ger mod och tröst
och smeker den otrygges kind,
med liv och lust, ger mod och tröst
och smeker den otrygges kind.

Nåja... en nyhet och en förbättring i jämförelse med HB86 är att högmässans samling/inledning avslutas med kollektbönen, här med nyordet från Evangelieboken 2003 "dagens bön" som benämning (problemet med detta ordval säger sig självt). Samlingen blir så en helhet och får ett naturligt avslut inför nästa avdelning (dvs. Ordet). Kollektbönerna hämtas ur evangelieboken, skriver kommitén, varför någon revidering inte anses vara nödvändig (där så behövs har redan Artos Missale fixat detta).
Dagens bön kan inledas med salutationen, antingen (alt. 2) "Herren vare med er. Med dig vare och Herren. Låt oss be", eller (alt. 1) "Kristus är mitt ibland oss. I hans namn vill vi be". Här kan vi notera revideringen: pluralisformen "bedja" (som passar bättre i sjungen salutation) är ändrad till den moderna formen, samtidigt bevaras de ålderdomliga konjunktiven "vare", bra menar jag, men är det konsekvent? En annan notering man kan göra är det "inklusiva" språket i ena salutationen: "Herren är mitt ibland oss" heter nu "Kristus är mitt ibland oss".
Utifrån det faktum att handboksförslaget anger en rad av alternativ, kan man ju undra varför man inte som salutationsalternativ kunde erbjuda en tredje, allmänkyrkligt accepterad form, med dialogen "Herren vare med er. Och med din ande", som alternativ till "med dig vare ock Herren". Det hade varit modernt språk, men samtidigt markerat Svenska kyrkan som del av en större västkyrklig liturgisk tradition.

fortsättning följer...

HETERODOXI I PRAKTIKEN - OM HANDBOKSFÖRSLGAGET, del I

I förra veckan kom så vad många av oss väntat med spänning på att få se, nämligen det av Kyrkostyrelsen klubbade förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan (vilket är dess arbetstitel). Förslaget ligger nu publicerat på Svenska kyrkans hemsida: www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken Från och med 1 advent kommer förslaget prövas ute i ett antal församlingar fram till och med Domsöndagen 2013. Efter detta kommer remisser skickas tillbaka till kyrkohandbokskommitén. Spontanremisser är naturligtvis välkomna (skriv sådana!). Kyrkliga Betraktelser inleder i och med detta inlägg en serie kommentarer till förslaget, varav detta första kommer att vara av mer allmän karaktär. Vidare kommer vi att gå igenom gudstjänster och "kyrkliga handlingar" var för sig i egna blogginlägg.

Inledningsvis vill Kyrkliga betraktelser ge en eloge till handbokskommiténs välvilja att gå mer traditionellt troende i Svenska kyrkan till mötes i de alternativ som presenteras, liksom att några förändringar både vad gäller gudstjänst (t.ex i ordningen för högmässa) och kyrkliga handlingar är förbättringar i jämförelse med nu gällande kyrkohandbok, Den svenska kyrkohandboken, (härefter förkortad: HB86). Å andra sidan kan raden av alternativ, bra såväl som dåliga, ge ett splittrat för att inte säga... ja låt oss säga det högt och klart: HETERODOXT intryck.

Konsekvensen av att förslaget skulle gå igenom rakt av, dvs. som det föreligger i detta nu, skulle innebära att Svenska kyrkan inte längre är en enhet vad gäller sättet att fira gudstjänst. "Igenkännandet", som är en av arbetsgruppens principer, riskerar med stor sannolikhet vara obefintligt vissa församlingar sinsemellan. En allvarlig konsekvens utifrån principen "Lex orandi, Lex credendi" (="bönens lag, trons lag"), dvs. "som man ber tror man", är att Svenska kyrkan, om förslaget går igenom, kommer att cementera sin heterodoxa, teologiskt splittrade verklighet. De ekumeniska konsekvenserna, och ja också konsekvenserna för svenska folkets bild av vad Svenska kyrkan är och vad hon tror, kan bli förödande... om vi tillåts "måla fan på väggen", som det heter.

Detta betyder som sagt inte att förslaget i sin helhet är skrot och värd att kastas på bålen. Men som en bloggare uttryckte det träffande, i ett konstaterande att mycket i förslaget är av samma anda som det ratade handboksförslaget från år 2000:

"När något skickas till papperskorgen hamnar det inte alltid där, utan landar i stället på botten av någon låda från vilken det plockas fram ett decennium senare".   

Detta faktum är ju heller ingenting kommitén och kyrkostyrelsen hymlar om. På hemsidan finns under rubriken frågor&svar följande att läsa:

"I direktiven för revisionsarbetet anges bland annat att man ska anpassa kyrkohandboken till bibelöversättningen från år 2000 och att man ska bearbeta de liturgiska formuleringarna för att finna ett mer inkluderande språkbruk. År 2010 beslutade kyrkostyrelsen om ”en mer genomgripande revision” för att möta församlingarnas efterfrågan av en kyrkohandbok som främjar ett väl fungerande gudstjänstfirande i vår tid. Revisionen ska också ta tillvara erfarenheterna från kyrkohandboksförslaget som presenterades år 2000."

Allt i kyrkohandboksförslaget av år 2000 var inte dåligt, därför är inte detta särskilt kontroversiellt i Kyrkliga Betraktelsers ögon. Problematiken finner vi snarare i att man också tagit med sådant som inte alls var bra, men i en mer försiktig form (en av de "erfarenheter" som nämns var ju att förslaget radikalitet blev hårt kritiserat). Det "inkluderande språket" är här mer "inkluderande" än sist. År 2000 fanns i de fasta formuleringarna ett beröringsskräck för "patriarkala" (t.ex. "Fader", "Son", "han", "honom")och "kyriekala" (dvs. ord som "Herre" och "allsmäktig") termer. Således utformades lovsägelsens (sursum corda) uppmaning "Låt oss tacka Gud vår Herre": "Låt oss tacka Gud vår frälsning".

"Helig Ande" eller den "heliga Anden"?

Denna beröringsskräck finns naturligtvis kvar som en grundingrediens i hela det nya förslaget, men är nedtonad på så vis att traditionella formuleringar finns som alternativ (inte sällan dessutom som första alternativ). Genomgående tendenser finns dock också i de fasta och mer traditionella formuleringarna till "inklusivt" och ja rent av revisionistiskt språkbruk. Här tänker jag särskilt på hur Treenighetens tredje person tituleras. Förr, hette personen "den Helige Ande" (gärna dessutom med stort "H"), idag heter den "den heliga Anden". Detta är naturligtvis inget nytt och de som läser Bibel2000 är nog vana. Visst, på gammalsvenska hette han (!) förvisso "then Helgha Anda", dvs. i femininum i så kallat språkligt genus, men samtidigt bekänner vi ju honom som "Herren och livgivaren" i vårt credo. Hur får kommitén ihop detta? Idag är det förvisso så att svenskarnas språkbruk blir slappare och slappare och inte sällan talar väl journalister om Fredrik Reinfeldt som "den svenska statsministern", men det betyder inte att det är korrekt. Språkliga petitesser? Jag är inte så säker på det. Snarare är det en del av en obehaglig tendens att tro sig ha rätt att omdefiniera Gud - vem har egentligen skapat vem?


Språket är i övrigt till och från rätt naivt och flummigt. Ibland undrar jag vilka hippies från 60-talet som haft en fot med i handboksarbet (de av oss som är för unga för att ha upplevt flowerpower-eran, men som ändå har rört oss i pastoralinstitutens kretsar känner nog igen sig!). Några exempel:

"Gud är här. Evig, öppen, nära.
I denna rymd möts vi.
I denna kärlek lever vi.
Inför Gud sjunger/ber/bekänner vi:"

I denna "rymd"?! Låt oss kolla på ett annat exempel (="bön om förlåtelse"):

"Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig."

"Brustit mot"? Är det korrekt svenska eller har kommitén konstruerat ett eget ord? Kan man "brista mot" någon/något? Varför inte ordet "brutit", ja varför inte helt enkelt säga "syndat"?
Ett annat exempel ur det tredje alternativet för sursum corda:

"p/l: Öppna era hjärtan för Gud.
f: Vi öppnar våra hjärtan.
p/l: Låt ert tack strömma fram.
f: Vi tackar vår Gud."

"Strömma fram"? Allvarligt? Notera också att någon annan än präst ("l"=ledare) kan sjunga den eukaristiska bönens inledning (sursum corda + prefation)... 60-/70-talen ekar också i prefationen för Mariadagar (japp, det finns faktiskt en sådan):

"Med Maria jublar vi över befrielsen,
hela världen gläder sig.
Vi vill som Maria bejaka dig i vårt liv.
Vi vill höja vår röst för rättvisan
och göra din nåd synlig i världen."

Kan vi inte lika gärna kalla vår bänkgranne för "kamrat" också? Vad är förresten specifikt för Maria i denna bön? Om språket nu också eftersträvar inklusivitet, är då verkligen begreppet "bejaka" ett ord som andra än akademiker och andra "intellektuella" använder sig av? Låter rätt byråkratiskt snarare...

En slutsats så här långt är att vi ser en uttunning av teologin. Inarbetade kyrkliga och teologiska begrepp tonas ned och de många alternativen ger ett splittrat intryck, ja kanske rent av en splittrad kyrka. Gud definieras av människor. Grundhållningen är problematisk. Det positiva är att dessa flummigheter inte tvingas på någon. Vi kommer att kunna fira traditionella gudstjänster även i fortsättningen, och det skall vi vara glada för, men samtidigt ger helheten en viss bitter eftersmak av heterodoxi...

fortsättning följer...

Artikeltips: "Kyrkohandboken oväntad Facebookframgång"

UPPMUNTRANDE ORD OM SVENSK HÖGKYRKLIGHET

I senaste numret (April) av den anglo-katolska organisationen Forward in Faith:s tidskrift New Directions (vilket du kan  läsa online här) skriver den svenskfödda Hanna Hart om den svenska katolska rörelsen under rubriken "Swedish reflecions". Artikeln är viktig eftersom den lyfter fram vår situation på ett väldigt rakt och oförskönat sätt för den anglo-katolska läsarkretsen, och att den dessutom uppmuntrar till fortsatt kyrkokamp. Därför passar det utmärkt att tipsa om den här på Kyrkliga Betraktelser. Hon skriver bland annat:

The Catholic movement in the Church of Sweden is now small, publicly persecuted and marginalized by the establishment. However, it is still very much alive and has new young and enthusiastic members as well as old trusty warriors who show scars of many battles. Within the Church of Sweden they are fighting to save something of its wonderful spiritual history and traditions – a mix of the best of Lutheranism and Catholicism interpreted in an uniquely Swedish way which, sadly, at the moment, is not allowed to shine through the fog of liberal intolerance and ignorance. 

The determination of the Catholics of the Church of Sweden is of course foolishness to the world, but their sacrifices and their humble perseverance in working and praying for their sick mother church is a true sign of faith and hope and love.

Hennes avslutande rader är mycket trösterika:

Faithfulness in suffering will always be the true sign of our following Christ and manifesting his body in the world. If he suffered, alone and unjustly, should we expect anything else? We need that humility to be able to follow our vocation and sacrifice ourselves for the sake of the people of our church and country and through them for the sake of Christ.

Hopefully we can find that humility with the help of renewed contrition and confidence in God’s providence. And with our eyes on the prize, the Easter at the end of our Lent, we can keep persevering in hope of eternal joy and peace.

Tänkvärda rader att ta vara på och påminnas om. New Directions är förövrigt alltid en intressant läsning för den som vill bredda sitt kyrkliga tidskriftsutbud. Samtliga nummer från 2007 och framåt, kan ni läsa online här.