"[...] det blir, tycker jag, något fel när gemensam sång ska manas fram från en scen. Ibland kan man tycka sig förflyttad till "Idol", med den skillnaden att idolerna på scenen ska lyckas tända massan, inte till att vifta med cigarett-tändare, men till att vifta med händerna uppåt mot Gud."
"Happy Clappy" säger engelsmännen. Vi har alla (?) varit med om fenomenet; sliskiga melodislingor, misslyckade kristna versioner av 80- och 90-talsballader, klyschiga och ibland teologiskt rent tveksamma texter ("Gud är en bön", exempelvis), viftande med armar, njutande ansiktsuttryck, blundande ögon... men så är det heller inte alltid; ibland är texterna bra och melodierna iaf så där, och kanske till och med rätt "traditionellt" framförda (så var det vid biskop Bertils begravning i Göteborgs domkyrka). Alestig snuddar vid det när hon nämner Idol; förvandlingen av den gudstjänstfirande församlingen i någon slags påhittad, amerikaniserad och individualistisk "ungdomskultur". Min känsla spelar plötsligt stor roll, det känns "härligt" och jag gillar den moderna stilen. Detta är naturligtvis väldigt generaliserande, det är jag medveten om. Vad jag däremot vill lyfta fram är att många av oss ungdomar (bloggskribenten räknas till kategorin ungdom) hellre ser annan typ av mer traditionell liturgi och musik i gudstjänsten. Det finns ett värde i musik som utvecklats inom kyrkan, från gammalromerska hymner som utvecklas till gregoriansk sång, som blev renässansmusik, som blev barock osv, osv:"Detta är mycket långt från äldre tiders lovsång. För det är inte en slump att psalmsång inte leds från en scen. Det är inte en slump att systrar och bröder i kloster inte står på en scen ovanför församlingen och sjunger - de sitter i bänkraderna, och sjunger tillsammans. Ingen ovanför den andre, och alla vända åt samma håll: mot korset."
Inom "högkyrkliga" sammanhang är också sådana evangelikalt präglade ungdomsanpassade former av gudstjänst allt vanligare. I Sverige ser vi det på högkyrkliga stiftelser som S:t Ansgar och S:t Laurentii, men också i England har det blivit vanligare med åren. Där var förr en mix mellan anglo-katolicism och evangelikal lågkyrklighet fullständigt otänkbart. Men nu kan vi se "praise bands" dela "scenen" med monstranser och mariastatyer, som vid Walsingham National Youth Pilgrimage (bilden). Jag säger inte att detta är kätterskt och fel, min poäng är dock att det finns en tendens att det traditionella glöms bort och att man utgår från att ungdomar vill ha detta. Att jag sedan är tveksam till tendenser som flyttar fokus från bönen till upplevelse- och känsla är en annan sida av saken.
Men det finns också alternativa utvecklingslinjer. Inom anglo-katolska sammanhang i England och i USA - för att inte tala romersk-katolska församlingar världen över - finns idag ett växande intresse bland ungdomar för traditionella liturgiska uttrycksätt. På internetcommunityt Facebook finns en grupp kallad Actually, young people do like traditional liturgy, med över tretusen medlemmar. Trinity Episcopal Church i Kansas, USA, är ett exempel på en anglikansk kyrka (av flera) som lockar åtskilliga ungdomar till sina "old style" mässor, läs här: Mass appeal: Old-style service drawing young crowd. När vi ändå nämner USA kan man också nämna den anglokatolska ungdomskonferensen; St. Michael's Conference, Southwest (bilden). Ett besök på deras hemsida rekommenderas varmt. Så Inger Alestigs ord till avslutning:"Äkta lovsång föds nämligen inte från en scen. Den går inte att "få fram" genom aldrig så stora högtalare, ljusshower eller vad man nu kan hitta på. Äkta lovsång föds underifrån, nerifrån. Den fram-manas inte från en scen, utan den tar sin början bland de ibland tvekande hjärtan som bultar på bänkrad tre, tio eller femton. Det är när församlingen tillsammans blommar ut i sång, som lovsången verkligen blir stor. Det är när tvekan övergår i trosvisshet och glädje, som det stora sker."
"Medlemstappet [...] beror [delvis] på lågkonjunkturen. Att människor väljer bort Svenska kyrkan när plånboken väger lätt. Ett exempel på det kan vara Göteborgs stift, som i år haft flest utträden."Så väldigt passande att folk i Göteborgs stift (Svenska kyrkans mest kyrksamma och formodligen mest traditionalistiska stift) har valt att lämna mest beroende av ekonomiska orsaker; ty Västsverige har ju drabbats mest av den rådande ekonomiska krisen. Syftar Bromander månne på SAAB i Trollhättan? Problemet är bara i sådant fall att Trollhättan ligger i Skara stift... Vigsel av homosexuella har knappt spelat in alls, menar Bromander som snarare pekar på att folk valt att stanna tack vare Kyrkomötets beslut 22 oktober:
"Om och hur beslutet kommer att påverka medlemsantalet vet vi ingenting om än. Beslutet kom sent i år och de flesta har inte hunnit reagera på det än. Några kan ha valt att lämna på grund av den orsaken, men det finns också de som valt att stanna med kyrkomötets beslut som argument. Det jämnar ut sig."Hur har Bromander undersökt det? Vilka "som valt att stanna" har han frågat? Detta blir bara mer och mer absurt och mer kommer:
"I september hade vi en väldigt hög utträdessiffra. Det är intressant att kyrkovalet får den effekten. Det såg likadant ut efter förra valet för fyra år sedan."Notera här att Bromander inte har någon teori om vad det kan bero på, iaf har Dagen inte citerat någon sådan. Kan det bero på att Bromander inte vill säga som det är, att medlemmar lämnar när de får ett röstkort på posten som säger "Du är medlem i Svenska kyrkan", något de innan dess inte ens reflekterat över. Men det vore ju att erkänna att man misslyckas med att intressera sina medlemmar för kyrkan; och det vill ju inte Uppsala Bob och hans kumpaner på kyrkokansliet inse...
Veni, Veni Emmanuel!
Captivum solve Israel!
Qui gemit in exsilio,
Privatus Dei Filio.
Ant. Gaude, gaude, Emmanuel
Nascetur pro te, Israel.
Veni, O Jesse virgula,
Ex hostis tuos ungula,
De specu tuos tartari
Educ et antro barathri
Ant. Gaude...
Veni, Veni O Oriens!
Solare nos adveniens,
Noctis depelle nebulas,
Dirasque noctis tenebras
Ant. Gaude...
Veni, Clavis Davidica,
Regna reclude caelica,
Fac iter tutum superum,
Et claude vias inferum.
Ant. Gaude...
Veni, Veni Adonai!
Qui populo in Sinai
Legem dedisti vertice,
In Majestate gloriae.
Ett under har skett! Svenska kyrkans ekonomer har förstått att kyrkans ekonomi håller på att rasa samman, rapporterar Dagen. Över hälften av de 400 "ekonomiska enheter" som svarat på en enkät från SKTF-tidningen planerar nedskärningar inom de kommande åren, med start redan 2010. Som Kyrkliga Betraktelser föreslagit i tidigare inlägg tänker man bl.a. skruva ned värmen i kyrkorna, på sina håll ända ned till +14 - mycket klokt! Sedan skall gudstjänster flyttas till mindre lokaler och församlingshem, nåja..."Vi har helt enkelt sett över kansliorganisationen som en del i vårt långsiktiga visionsarbete. Det viktiga för oss är att satsa på det som är kyrkans tro och liv och vi har därför valt att lägga mer resurser på församlingarnas teologiska reflektion".Kan det uttryckas mycket klokare än så (i dagens Svenska kyrka)? Detta visar på att det finns kloka människor i Svenska kyrkan, och det är naturligtvis hoppfullt. Göteborgs stift är förebildligt på många sätt, och detta är bara ett exempel. Noteras bör att dessa besparingar i mycket beror på den allmänna ekonomiska krisen, vad som sedan sker när Skatteverket inte längre vill hjälpa Svenska kyrkan med medlemsavgifter tycks man inte vilja fundera på än och Uppsala-Bob lär väl förneka också detta faktum, snart får vi garanterat höra ++Wejryd göra dementi: "Nej, vi har inga ekonomiska problem; vi sparar bara för att det är kul... för att vara en förebild i samhället så att fler sparar... vi vill ju inte verka giriga... för miljöns skull och så...".
"Tio miljoner motsvarar 20 tjänster eller en höjning av kyrkoavgiften med 20 öre. Inget av alternativen är lockade och både får förmodligen mycket negativa konsekvenser. Hur vi än gör kan det bli fel".
I vår något misserabla svenskkyrkliga situation (lesbiska "biskopar", homo- äktenskap, samarbetstvång, politisk ockupation m.m.) kan man ju alltid fundera på olika alternativa vägar för den svecanokatolska* traditionens fortsatta existens. De senaste veckorna har denna blogg givit uttryck för en rätt klassisk "högkyrklig" egenhet; sneglandet mot Rom. Kyrkliga Betraktelsers ärade läsare bör dock inte misstolka bloggskribentens intention att bedriva någon form av lobbande för ett exodus ur Svenska kyrkan. Vad som här framläggs som alternativa vägar är (än så länge) bara teoritiska alternativ till fortsatt inomkyrklig existens.Fra første stund av var det et ønske fra norsk side at vi ikke skulle stifte et nytt kirkesamfunn, men knytte an til en kirke med bred økumenisk anerkjennelse. Som en kirke med vestlig ritus og ortodoks teologi befinner PNCC seg i skjæringspunktet mellom vestlig- og østlig gudstjenesteliv.
Den romerskkatolske kirke anerkjenner PNCC's sakramentsforvaltning som gyldig, og de ortodokse kirkene har ut fra læremessig samforstand invitert PNCC til å slutte seg til et av de ortodokse patriarkatene.
Med tanke på att Nordisk-katolska kyrkan också har anglikanska kontakter inom Forward in Faith och således tycks (min gissning) erkänna deras vigningar, kan jag inte annat än misstänka att också svenskkyrkliga vigningar borde accepteras av dem. Bloggskribenten är medveten om att kontakter redan finns mellan svenskkyrkliga präster och NKK, för att inte tala om deras kontakter med Missionsprovinsens (!) biskop Göran Beijer: men det vore ändå intressant om mer officiella relationer kunde upprättas mellan vår rörelse och denna mycket intressanta norska kyrka! Kanske som ett alternativ, eller kompliment, till ett (o-)möjligt "Svecanorum coetibus" eller en fortsatt inomkyrklig existens?
