ANTIEKUMENIK I GÖTEBORG

Kyrkliga Betraktelser har många gånger kritiserat Missionsprovinsen. Denna kritik har många gånger gällt den strikta lutherska prägeln på samfundet ifråga, och de vad vi menar, sekteristiska tendenser som MP håller sig med. Detta betyder inte att Kyrkliga Betraktelser saknar respekt för Missionsprovinsen och dess val av väg. Tvärtom delar vi en hel del i både synen på tro och etik. 

Den respekten finns det dock inte ett uns av i det brev som domkapitlet i Göteborg och dess biskop Per Eckerdal skickat ut till sina präster i förra veckan. Brevet är i sig fullständigt antiekumeniskt. Likaså är Eckerdals attityd överlag i dagens Dagen-intervju också den fullständigt ekumeniskt förvriden. I brevet hävdar domkapitlet att präster i Svenska kyrkan får fira gudstjänst i andra samfund och enligt de gudstjänstordningar som gäller i dessa. Detta gäller så länge samfunden är i officiell kyrkogemenskap med Svenska kyrkan, vilket avgränsar antalet till medlemskyrkorna i Lutherska världsförbundet, Svenska missionskyrkan och Metodistkyrkan i Sverige (vilka båda förövrigt startat ett nytt kyrkosamfund, vilket gör tidigare överenskommelser obsoleta), kyrkorna i Borgågemenskapen (t.ex. Church of England och Evangelisk-lutherska kyrkan i Litauen) och Iglesia Filipina Independiente (Oberoende filippinska kyrkan). Vidare finns en särskild överenskommelse med EKD (Evangelische Kirche in Deutschland), i Tyskland.

Brasklappen för att fira gudstjänst i dessa kyrkor och enligt deras ordningar är att gudstjänsten eller den kyrkliga handlingen "inte [får] vara av sådan karaktär att den står i strid med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära". Vänta nu: detta är ju fullständigt absurt! Är ekumenik i Svenska kyrkan endast pappersarbete? Rena skrivbordsprojekt? Lite fina familjära dokument? Ursäkter för att fika och dricka vin med spännande kyrkoledare? Ekumenik och själva idén med kyrkogemenskap är väl att erkänna att vi har samma "tro, bekännelse och lära"! Det skall väl inte ens förekomma risk att "den ordning som gäller" i ett samfund man står i kyrkogemskap med strider mot den egna kyrkans "tro, bekännelse och lära"? Då är det väl bara att kapa banden. Annars har vi problem med filippiner och engelsmän...

Och så kommer man till brevets huvudbudskap:

"De präster som leder gudstjänster i andra samfund än de som omfattas av 17 kap 17§ kyrkoordningen bryter mot avlagt vigningslöfte att troget efterleva kyrkans lag och ordning. Det är således ett löftesbrott att leda gudstjänst i exempelvis Missionsprovinsen. Löftesbrottet kan bedömas vara av så allvarlig art att det inte finns något annat alternativ än obehörigförklaring."

På förekommen anledning kan man säga. Biskopen och domkapitlet vet att det finns åtskilliga präster i stiftet, pensionerade så väl som präster i tjänst, som leder gudstjänster i Missionsprovinsen. Här kan man fråga sig två saker: 1) vad är en gudstjänst? 2) kan det finnas pastorala skäl där sådant får förekomma? Får prästen be tillsammans med dessa schismatiker/kättare? Får han döpa deras barn? Viga dem? Begrava dem? Ens i nödfall?

Det större ekumeniska problemet blir därefter, eftersom detta gäller samtliga "andra samfund" än de som omfattas av KO 17 kap, 17§; får vi över huvud taget leda ekumeniska gudstjänster/andakter i andra samfund? Är det olagligt för en svenskkyrklig präst att t.ex. - mot förmodan - leda/vara med och leda en vespergudstjänst i t.ex. Romersk-katolska kyrkan? Var går gränsen?

Dagen intervjuar biskop Per. Lugn bara lugn: en svenskkyrklig präst får delta i kyrkbänk och till och med predikstol i Missionsprovinsen. Jaså? Var går då gränsen? +Per har inget svar - naturligtvis. Och man vill självklart inte vara antiekumenisk, påstår han. Då kommer Dagens fråga och biskopens sanslösa svar:

(Dagen) "Kan du tänka dig att verka för en överenskommelse med Missionsprovinsen av den typ som finns med till exempel Svenska missionskyrkan?

(Eckerdal) - Det är alltid intressant med sådana samtal, men då förutsätter det bland annat ett ömsesidigt erkännande av respektive kyrkas ämbeten. Missionsprovinsen måste då fullt ut erkänna de kvinnor som verkar som präster och biskopar i Svenska kyrkan."

Biskop Per får problem. Stora problem. Detta är antiekumenik på högsta nivå. Här omöjliggör biskopen fortsatt samverkan med Church of England (som ännu inte har kvinnliga biskopar, och som fortfarande inte erkänner präster vigda av +Antje, +Tulikki och +Eva), ej heller kan vi ha samarbete med litauiska och kenyanska lutheraner (för att nämna ett par), som faktiskt inte viger kvinnor vare sig till präster eller biskopar. Dags att bränna dokumenten på Kyrkans hus?

RECENSION: PSALTERIUM

Bokförlaget Artos gör ett alldeles utmärkt arbete med att förse det kristna Sverige med god teologisk litteratur på allmänkyrklig grund. Förlaget ger även ut trevliga andakts- och gudstjänstböcker, såsom till exempel Missale och Lektionariet (båda på aKF:s uppdrag). Senast i raden av "röda böcker" är F Mikael Nordins Psalterium; (ytterligare) en tidegärdsbok. Denna utgåva är ett privat initiativ i visst samarbete med Östanbäck kloster.

Ja detta är faktiskt ytterligare en utgåva av tidegärden. Ytterligare en i raden. Under de senaste decennierna har ett antal utgivits. Här kan nämnas den romersk-katolska Kyrkans dagliga bön (KLN, 1990), den ekumeniska Tidegärden: Kyrkans dagliga bön (Arcus, 1995 - vilken nog är den mest använda inom Svenska kyrkan), Laurentius Petri sällskapets Den Svenska Tidegärden (Verbum, 1996), den frikyrkliga Tidebönsboken (Libris, 2004) och Peter Halldorfs kortfattade Tidegärd: dagliga böner ur Bibeln (Artos, 1996). Inte för allt så länge sedan (2009) utgav det romersk-katolska förlaget Veritas ut Psalterium för de fyra veckorna i en mycket praktisk utgåva, i fickformat med mjuka plastpärmar och märkband. Och nu kommer så Artos Psalterium sammanställd av Mikael Nordin, 2011.

När jag först hörde talas om boken tänkte jag: "äntligen" - kanske får vi nu en praktisk utgåva av tidegärden. Det faktum att den heter just "Psalterium" gav mig förhoppning om att den skulle vara uppbyggd på ungefär samma sätt som den romersk-katolska tidegärdsboken med samma namn: dvs. de dagliga bönerna uppställda med psalmer och böner i en följd utan en massa bläddrande, ja till och med ännu bättre än så: en bönbok med invitatiorium (t.ex. "Herre öppna mina läppar" etc), hymnerna och Benedictus, Magnificat och Nunc Dimittis inbakad i ordningen. Kanske skulle man till och med få slippa bläddra och välja psalmer innan man sätter igång och ber, utan att först gå till en särskild avdelning för rekommenderade psalmer. Dessutom i en praktisk utgåva som jag kan ha med mig i jackfickan. Så blev det inte...

Boken inleds med ett förord av redaktören, sedan följer en inledning av Br Cesarius Cavallin om Psaltaren som bönbok. Sedan följer avdelningen "Psalterium", dvs. Psaltarens samtliga 150 psalmer på sammanlagt 232 sidor, dvs. cirka en tredjedel av bokens totala sidantal. En positiv sak är här att varje psaltarpsalm (respektive del av psaltarpsalm, där så förekommer) inleds och avslutas med en antifon. Jämför vi med Arcus Tidegärden: kyrkans dagliga bön slipper vi alltså gå tillbaka till psalmens början för att upprepa antifonen. "Gloria patri" är också infogad innan den avslutande antifonen, vilket också är positivt. Det inledande bibelcitatet till varje psaltarpsalm (vilket återfinns även i andra tidegärdsutgåvor) - liksom den ibland förekommande teologiska kommentaren - förstår jag mig egentligen inte på. Finns de bara för sakens skull eller är de tänkta att läsas högt? Jag har iaf aldrig varit med om de sistnämnda, varför jag inte förstår deras syfte...

Härpå följer en avdelning med gammaltestamentliga (t.ex. 1 Sam. 2:1-10) och nytestamentliga (t.ex. Kristushymnen, Fil. 2:6-11) respektive evangeliska cantica. De sistnämnda finner vi på sidan 297 till 299 och är alltså cantica som används i varje Laudes, Vesper och Completorium, dvs. hymnerna Benedictus, Magnificat och Nunc Dimittis. Därefter följer avdelningen "Veckans tideböner", vilka som brukligt inleds med lördagens vesper och avslutas med lördagens "bön under dagen". Varje dag inkluderar läsningsgudstjänst (matutin), laudes, bön under dagen (sext), vesper och completorium. De är hyfsat praktiskt uppställda. Här ingår alltid invitatorium, hymn, kort "kapitel" (utskriven bibelläsning), responsorium, cantica och avslutande böner och välsignelse. Här ingår alltså inte psaltarpsalmerna; en problematik vi återkommer till nedan. En fördel med upplägget dock, är att det finns en förbön för varje dag, rubricerad "Litania", där dessutom böneropet är utskrivet för varje delbön - vilket är uppskattat.

Nästa avdelning är tidebönerna för advent. Avdelningen inleds med ett antal hymner, sedan följer direkt söndagens första vesper (dvs. vesper på lördag kväll). Här börjar problematiken med denna utgåva på allvar. Här är upplägget nedkortad till ett minimum, förmodligen av utrymmesskäl, så att endast läsningen responsoriet, canticats antifon, de avslutande bönerna och välsignelsen är utskriven (Cantica och Herrens bön har reducerats till rubriker). Samma upplägg gäller för jultiden, fastan, påsktiden och högtidsdagar, vilka utgör bokens resterande delar. 

Till Psalteriums starka sidor hör att den bygger på Bibel 2000:s texter. Det är rimligt att man läser tidegärden ur samma bibelutgåva som mässans evangeliebok/lektionarium är hämtad. Likaså är det positivt att varje psaltarpsalm avslutas med en utskriven upprepning av antifonen. För den riktigt inbitne svenskkyrklige katoliken är det också roligt med bokens appendix där vi finner en enkel mässordning med Hippolytos nattvardsbön och utskrivna exempel på kollektbön, hallelujavers, bön över offergåvorna och bön efter kommunionen. Med fördel kan dessutom någon av bokens förböner ur Tidegärden användas. Ett praktiskt bekymmer är här att bokens bindning (typ pocket) gör det näst intill omöjligt att hålla boken uppslagen när man inte håller den i händerna - hur det skulle funka vid ett mässfirande utan ministrant (som håller boken åt prästen), är för mig en gåta. Vidare på pluskontot är avdelningen "Böner och sakramentalier", där vi återfinner bl.a. Angelus-bönen, bordsböner, hemvälsignelse, ordning för bikt, sjukas smörjelse med mera smått och gott.

Till det mer problematiska så. Ett problem som jag redan nämnt är upplägget för de kyrkoårsbundna tidebönerna. Den ovan nämnda placeringen av de evangeliska cantica (s. 297ff) är av praktiska skäl problematisk, särskilt under de perioder i kyrkoåret som har speciella upplägg, såsom t.ex. fastetiden - i synnerhet i en rätt tung bok som saknar märkband! Du måste således som bedjare antingen kunna dem utantill (vilken man iofs kan lära sig eftersom) eller bläddra upp och/eller hålla ett finger där under det att du ber övriga böner. Avsaknaden av märkband märks inte minst också vid bedjandet av psaltarpsalmerna (vilka ju är tidegärdens huvudpoäng och dessutom ger denna utgåva sitt namn). Du måste, liksom vid användandet av Arcus tidegärd, välja psaltarpsalmer INNAN du sätter igång att be, t.ex. enligt de tabeller som man finner i bokens appendix, på sidan 690ff. Märk väl: utan märkband. Här får man helt enkelt vara snabb eller använda vänsterhandens fingrar som bokmärken! Här kommer vi utsökt in på ett springande problem, nämligen bokens konstruktion. För det första är den alldeles för stor (15x21 cm + 696 sidor) och bunden som pocket, vilket gör den rätt otymplig. Sidornas tjocklek gör den dessutom tung och avsaknaden av märkband är som redan nämnt mycket problematiskt i en tidegärdsbok med psalmerna i en separat avdelning.

Slutligen kan konstateras att jag blir kluven. Motiveringen till en ny tidegärdsbok i katolsk tradition, finns. Men detta känns tyvärr inte som svaret på vad många av oss, mig inräknad, efterfrågar: en lätthanterlig, praktisk och vardaglig tidegärdsbok. Här finns en del positivt, men många nackdelar. Tanken var god, men resultatet blev tyvärr ytterligare en utgåva tyngt av samma problem som dess föregångare dragits med... men med ett kul appendix.

 

TE DEUM FÖR ARVPRINSESSAN

"Vårt katolska arv", är en titel på en av F. Gunnar Rosendals böcker i hans serie om kyrklig förnyelse. Detta katolska arv är vad vi svenskkyrkliga katoliker ständigt vill peka på och påminna Svenska kyrkan om. Det katolska är Svenska kyrkans DNA. 

Ett exempel på ett sådant arvegods är Te Deum-gudstjänsten. Detta är en gudstjänstform vilken firas när något stort inträffar. Senast detta skedde på offentlig nivå var igår, fredagen 25 februari då Sveriges kungafamilj firade Te Deum i Slottskyrkan på Stockholms slott, som tacksägelse för Sveriges nyligen födda arvprinsessa, hennes kungliga höghet Estelle Silvia Ewa Mary, hertiginnan av Östergötland. Här nedan följer ett sammandrag ifrån fredagens gudstjänst, celebrerad av biskop emeritus, överhovpredikanten H.H Lars Göran Lönnermark:

29 DECEMBER: DEN HELIGE THOMAS BECKET

"Mordet i katedralen", är titeln på en pjäs av (den anglo-katolske) författaren T.S. Eliot. Den handlar om ett martyrium. Idag, den 29 december firar nämligen Kyrkan den helige Thomas Becket, ärkebiskop av Canterbury (d. 1170). För oss traditionellt, katolskt troende i Svenska kyrkan är denna dag inte helt irrelevant. S:t Thomas Becket led martyrdöden av ett skäl, nämligen på grund av sin övertygelse om Kyrkans frihet från världslig makt. En övertygelse som den världsliga makten inte kunde acceptera, varför beväpnade män på kungens order mitt under vesperfirandet rusade in och högg ihjäl ärkebiskopen. S:t Thomas Beckets mod blev uppmärksammat över hela det kristna Europa och en kult uppstod kring martyren. Trehundrasextioåtta år senare river Henrik VIII hans gravmonument i katedralen i Canterbury och låter bränna hans reliker. Vi som tillhör en kyrkoprovins som varit i världsliga händer sedan 1500-talet, i en allt grövre grad sedan makten sekulariserats, kan ta S:t Thomas Becket till vår förebild och hoppfullt härda ut i den svenskkyrkliga vardagen, och frimodigt tjäna vidare med sanningen för ögonen: Kristus är den som har segrat. 

Låt oss be:

Evige och osynlige Gud, du som med det sanna ljuset har skingrat denna världens mörker, ge oss dina gåvor, så att vi som ljusets barn kan leva i den nåd som tog sin början när din Son på underbart sätt blev människa. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen. 

Helige Thomas Becket, bed för oss.

JULHÄLSNING 2011

En riktigt god jul och välsignad Kristi födelses fest

önskas alla Kyrkliga Betraktelsers läsare!

FALLET ULLA OCH HENNES TYSTA FÖRSVARARE (?)

Kyrkliga Betraktelser har utan särskild anledning undvikit fallet ifråga, men vi känner oss nu manade att kommentera. Fallet är Ulla Karlssons, prästen i Dalarna som i en debattartikel i Kyrkans Tidning mitt i fastetiden  propagerade för att Svenska kyrkan bör göra upp med allt tal om offer och syndaskuld. Som ett eko från en berömd svensk måbrafilm (läs: Så som i himmelen) förnekade Karlsson den "fallna skapelsen" (dvs. syndafallet) och menade att tal om sådant inte passar in i den moderna tiden - "bland upplysta människor". Snarare borde kyrkan, enligt Ulla Karlsson, tala om "människors utveckling istället":

Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!

Som bekant ledde detta till domkapitelanmälan och Karlsson "dömdes" till prövotid, inte pga. brott mot läran (!), men däremot att hon inte visat domkapitlet tillbörlig respekt. Ärendet var dock inte i och med detta nedlagt, utan står alltjämt under domkapitlets prövning. Ulla stod inte ut och har nu lämnat sin församlingstjänst. Utöver den som lämnade in domkapitelanmälan var det många som reagerade på Ulla Karlssons agerande och teologiska ståndpunkter. I Kyrkans Tidning har hennes uttalanden varit en av orsakerna till en nyttig diskussion om Svenska kyrkans identitet. En diskussion i vilken förövrigt den katolska rörelsen lyst med sin frånvaro... 

Det märkliga med fallet Ulla är att hennes åsikter inte fått uppbackning. De fördömdes av många - det är bra - men i övrigt behandlades den med tystnad. Men om vi skall vara ärliga: är inte mycket av det Ulla Karlsson säger i sin debattartikel vardagsmat i Svenska kyrkan? I praktiken är ju faktiskt denna Pastor Jansson-agenda en tragisk sammanfattning av det som predikas i våra kyrkor men också - naturligtvis - en frukt av den teologi som dominerat våra kyrkostyrelser, stiftskanslier, pastoralinstitut osv. K.G. Hammar måste vara rätt nöjd på sin hedersprofessorplats i Lund, men varför så tyst? Och hans syster Anna-Karin, som propagerat för en i grunden ändrad dopsyn (som tack och lov inte ekar i biskoparnas nyutkomna brev om dopet!)? Var är den gudspratande "forskningschefen" i Uppsala, Ann-Louise Eriksson (disputerad i feministisk teologi, naturligtvis...)? Var är "chefsteologen" Christina Grenholm (ekumen, som ekumeniserar med vem?). Och var är han den där Wej... -nånting? Inte ett ljud. Ulla borde ha hur många försvarare som helst, men ack nej - kanske offras hon för att Svenska kyrkan skall se respektabelt kristen ut utåt? Eller tar man kanske avstånd från hennes åsikter med tystnad? Förövrigt ett osjysst och plågsamt sätt att behandla en människa. 

Kanske Pastor Jansson går in till hennes försvar (om han fortfarande lever förstås):

MISSALE ROMANUM BANNLYSES AV LONDONBISKOP

En skillnad mellan svensk högkyrklighet och den anglikanska motsvarigheten är benägenheten att fira mässa enligt det romerska missalet. Detta har varit ett exempel på anglo-katolikernas stora självförtroende och beundransvärda styrka att gå sin egen väg, en symbol för att stå upp för sin övertygelse om att den egna kyrkan är en del av den större världsvida Katolska Kyrkan. Detta kan snart vara ett minne blott. Londons biskop Richard Chartres har nämligen nyligen kommit ut med ett biskopsbrev om eukaristin, där han uppmanar sina präster att sluta upp med bruket att fira mässa enligt Missale Romanum:

"Priests and parishes which do adopt the new rites [= den nya engelska översättningen av det romerska missalet] – with their marked divergences from the ELLC texts and in the altered circumstances created by the Pope’s invitation to Anglicans to join the Ordinariate – are making a clear statement of their disassociation not only from the Church of England but from the Roman Communion as well. This is a pastoral unkindness to the laity and a serious canonical matter. The clergy involved have sworn oaths of canonical obedience as well as making their Declaration of Assent. I urge them not to create further disunity by adopting the new rites.

There will be no persecution and no creation of ritual martyrs but at the same time there will be no opportunity to claim that the Bishop’s directions have been unclear. All the bishops of the Diocese when visiting parishes will celebrate according to the rites of the Church of England allowing for permitted local variations under Canon B5." 

Notera det sistnämnda stycket. Detta kan nog tolkas vara en viss vink till bl.a. den f.d. biskopen av Fulham, John Broadhurst, som idag är monsignor i Romersk-katolska kyrkan och kopplad till The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham. Vad personer som Broadhurst gjorde helt öppet på sin tid kommer inte vara möjligt för de anglo-katolska biskopar som valt att verka vidare i Church of England och i biskop Chartres Londonstift. Noteras kan också att Fulhams biskopsstol fortfarande efter ett år står tom. Vad viktigare är: notera tonen i det första stycket - att fira mässa enligt Missale Romanum är att inte vilja underordna sig kyrkolagen och de prästlöften man avgett vid sin vigning. Frågan är nu vad som händer. Kommer anglo-katolikerna att bry sig eller kommer man fortsätta göra som man alltid gjort - gå sin egen väg?