2009-12-25

PARVULUS ENIM NATUS EST NOBIS

"Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste."

"Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg Hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och Han var full av nåd och sanning."

LÅT OSS BEDJA:

Herre, ingjut Din nåd i våra hjärtan, så att vi, som genom ängelns budskap fått veta att Din Son blivit människa, genom Hans lidande och kors når fram till uppståndelsens härlighet. Genom samme Kristus, vår Herre. Amen.


Kyrkliga Betraktelser önskar alla sina läsare en god jul och en välsignad Kristi födelses fest!

2009-12-13

LUCIADAGEN

Kyrkliga Betraktelser önskar sina läsare en trevlig Heliga Lucias dag. Här nedan publiceras dagen till ära - på tal om svenska/svenskkyrkliga traditioner - en vackert framförd traditionell luciasång och en video från den traditionella processionen i Siracusa:





2009-12-02

LOVSÅNG OCH UNGDOMSKULTUR

Tidningen Dagens kulturredaktör Inger Alestig skriver idag mycket klokt om fenomenet "lovsång", och då inte bara i dess populärmusikaliska variant med elbas, trummor, elgitarrer, mikrofoner och "lovsångsteam". Alestig vill sätta fingret på något annat; nämligen vad verklig lovsång egentligen är. Alestig skriver:
"[...] det blir, tycker jag, något fel när gemensam sång ska manas fram från en scen. Ibland kan man tycka sig förflyttad till "Idol", med den skillnaden att idolerna på scenen ska lyckas tända massan, inte till att vifta med cigarett-tändare, men till att vifta med händerna uppåt mot Gud."
"Happy Clappy" säger engelsmännen. Vi har alla (?) varit med om fenomenet; sliskiga melodislingor, misslyckade kristna versioner av 80- och 90-talsballader, klyschiga och ibland teologiskt rent tveksamma texter ("Gud är en bön", exempelvis), viftande med armar, njutande ansiktsuttryck, blundande ögon... men så är det heller inte alltid; ibland är texterna bra och melodierna iaf så där, och kanske till och med rätt "traditionellt" framförda (så var det vid biskop Bertils begravning i Göteborgs domkyrka). Alestig snuddar vid det när hon nämner Idol; förvandlingen av den gudstjänstfirande församlingen i någon slags påhittad, amerikaniserad och individualistisk "ungdomskultur". Min känsla spelar plötsligt stor roll, det känns "härligt" och jag gillar den moderna stilen. Detta är naturligtvis väldigt generaliserande, det är jag medveten om. Vad jag däremot vill lyfta fram är att många av oss ungdomar (bloggskribenten räknas till kategorin ungdom) hellre ser annan typ av mer traditionell liturgi och musik i gudstjänsten. Det finns ett värde i musik som utvecklats inom kyrkan, från gammalromerska hymner som utvecklas till gregoriansk sång, som blev renässansmusik, som blev barock osv, osv:
"Detta är mycket långt från äldre tiders lovsång. För det är inte en slump att psalmsång inte leds från en scen. Det är inte en slump att systrar och bröder i kloster inte står på en scen ovanför församlingen och sjunger - de sitter i bänkraderna, och sjunger tillsammans. Ingen ovanför den andre, och alla vända åt samma håll: mot korset."
Inom "högkyrkliga" sammanhang är också sådana evangelikalt präglade ungdomsanpassade former av gudstjänst allt vanligare. I Sverige ser vi det på högkyrkliga stiftelser som S:t Ansgar och S:t Laurentii, men också i England har det blivit vanligare med åren. Där var förr en mix mellan anglo-katolicism och evangelikal lågkyrklighet fullständigt otänkbart. Men nu kan vi se "praise bands" dela "scenen" med monstranser och mariastatyer, som vid Walsingham National Youth Pilgrimage (bilden). Jag säger inte att detta är kätterskt och fel, min poäng är dock att det finns en tendens att det traditionella glöms bort och att man utgår från att ungdomar vill ha detta. Att jag sedan är tveksam till tendenser som flyttar fokus från bönen till upplevelse- och känsla är en annan sida av saken.

Men det finns också alternativa utvecklingslinjer. Inom anglo-katolska sammanhang i England och i USA - för att inte tala romersk-katolska församlingar världen över - finns idag ett växande intresse bland ungdomar för traditionella liturgiska uttrycksätt. På internetcommunityt Facebook finns en grupp kallad Actually, young people do like traditional liturgy, med över tretusen medlemmar. Trinity Episcopal Church i Kansas, USA, är ett exempel på en anglikansk kyrka (av flera) som lockar åtskilliga ungdomar till sina "old style" mässor, läs här: Mass appeal: Old-style service drawing young crowd. När vi ändå nämner USA kan man också nämna den anglokatolska ungdomskonferensen; St. Michael's Conference, Southwest (bilden). Så Inger Alestigs ord till avslutning:
"Äkta lovsång föds nämligen inte från en scen. Den går inte att "få fram" genom aldrig så stora högtalare, ljusshower eller vad man nu kan hitta på. Äkta lovsång föds underifrån, nerifrån. Den fram-manas inte från en scen, utan den tar sin början bland de ibland tvekande hjärtan som bultar på bänkrad tre, tio eller femton. Det är när församlingen tillsammans blommar ut i sång, som lovsången verkligen blir stor. Det är när tvekan övergår i trosvisshet och glädje, som det stora sker."

MEDLEMSRAS...

Igår kom siffrorna för hur många som lämnat Svenska kyrkan under det senaste året, och i Dagen kan vi läsa att en religionssociolog har "undersökt" vad detta kan bero på. Och som vi redan på förhand vet, har ju alltid inkallade "experter" rätt; även hur partiska de än må vara. Jonas Bromander heter en sådan expert och är anställd på Kyrkokansliet i Uppsala och således är det nu hans tur att spela "Bagdad Bob". Vad kommer då herr Bromander fram till vad gäller de 70 000 personer som lämnat kyrkan under 2009?
"Medlemstappet [...] beror [delvis] på lågkonjunkturen. Att människor väljer bort Svenska kyrkan när plånboken väger lätt. Ett exempel på det kan vara Göteborgs stift, som i år haft flest utträden."
Så väldigt passande att folk i Göteborgs stift (Svenska kyrkans mest kyrksamma och formodligen mest traditionalistiska stift) har valt att lämna mest beroende av ekonomiska orsaker; ty Västsverige har ju drabbats mest av den rådande ekonomiska krisen. Syftar Bromander månne på SAAB i Trollhättan? Problemet är bara i sådant fall att Trollhättan ligger i Skara stift... Vigsel av homosexuella har knappt spelat in alls, menar Bromander som snarare pekar på att folk valt att stanna tack vare Kyrkomötets beslut 22 oktober:
"Om och hur beslutet kommer att påverka medlemsantalet vet vi ingenting om än. Beslutet kom sent i år och de flesta har inte hunnit reagera på det än. Några kan ha valt att lämna på grund av den orsaken, men det finns också de som valt att stanna med kyrkomötets beslut som argument. Det jämnar ut sig."
Hur har Bromander undersökt det? Vilka "som valt att stanna" har han frågat? Detta blir bara mer och mer absurt och mer kommer:
"I september hade vi en väldigt hög utträdessiffra. Det är intressant att kyrkovalet får den effekten. Det såg likadant ut efter förra valet för fyra år sedan."
Notera här att Bromander inte har någon teori om vad det kan bero på, iaf har Dagen inte citerat någon sådan. Kan det bero på att Bromander inte vill säga som det är, att medlemmar lämnar när de får ett röstkort på posten som säger "Du är medlem i Svenska kyrkan", något de innan dess inte ens reflekterat över. Men det vore ju att erkänna att man misslyckas med att intressera sina medlemmar för kyrkan; och det vill ju inte Uppsala Bob och hans kumpaner på kyrkokansliet inse...

Kanske inte "populistiska" metoder som införande av homovigslar, lesbiska biskopar, inklusivt språk, menlösa predikningar, miljöengegemang, flummiga gudstjänster gör kyrkan så "poppis" som man hela tiden tycks tro? När skall man inse att detta inte funkar?