2009-11-15

ANGLOKATOLIKERNAS FÖRVIRRADE VECKA

I måndags publicerade den helige fadern* som bekant den apostoliska konstitutionen Anglicanorum coetibus. Som Kyrkliga Betraktelser tidigare nämnt tycks det anglokatolska responsen utbytts mot en mer avvaktande och reflekterande hållning, än vad som först var fallet då Vatikanen flaggade om den kommande konstitutionen den 20 oktober. Att man gör så är - enligt min mening - mycket klokt; ingen anledning till förhastade beslut. Mycket står som bekant på spel... MEN plötsligt händer det: samma vecka som Vatikanen publicerar sin apostoliska konstitution konstaterar det engelska kyrkomötets Revision Committee att de inte kan komma fram till en strukturell lösning för dem som vidhåller den gamla synen på ämbetet i en framtida kyrka där även kvinnor kan vara biskopar. Någon egen provins, några icketerritoriella stift etc. kommer det inte bli tal om. Church of England tycks slutligen (?) förklara anglokatolikerna såsom varandes icke önskvärda...

Uppgivenheten blir givetvis stor inom den anglokatolska rörelsen. F David Houlding (bilden nedan), ledaren för SSC (Society of the Holy Cross, i vilket även några svenskkyrkliga präster är medlemmar), säger till the Telegraph vad många anglokatoliker förmodligen tänker:

"This is a great piece of wickedness, the committee knew what was needed and have refused to provide something that will hold the Church together.

"This forces people out of the Church who otherwise would have stayed. We didn't want to go to Rome, but now have been left with no choice."

"But this is not just about people leaving, but about the destruction of the character and identity of the Church."


Detta har - bland annat från romersk-katolskt håll - bemötts med rätt syrliga kommentarer, särskilt när Houlding säger "Vi ville inte gå till Rom, men nu har vi inget val". En masskonvertering till Rom - för det är ju fortfarande så Rom ser på det - skall inte bara vara ett alternativ när den egna kyrkan inte längre duger, det skall vara det enda alternativet som bygger på övertygelsen att Romersk-katolska kyrkan är Kristi inkarnerade kyrka på jorden. Detta gör mig en aningen konfunderad. Anledningen till att påven övht makar plats för en anglokatolsk jurisdiktion är väl att han vill sträcka ut en hand till några som inte längre kan vara kvar i sina anglikanska moderkyrkor? Det hade varit, vad man kallar, generöst. Men om det bara handlar om proselytism är det inget annat än romerskt högmod. Skillnaden mellan verklig enhet och konvertering är att det sitnämnda innebär att den konverterande - i det här fallet en anglikan som går in i ett personalordinariat - måste säga: "Våra vigningar är ogiltiga. Jag är döpt, konfirmerad, vigd etc. i ett ogiltigt samfund".

Denna vecka är således rätt förvirrande för anglokatolikerna. De har varit vana att leva på sin kant i en någorlunda rofylld tillvaro på de liberala krafternas nåder; något som vi katoliker i Svenska kyrkan aldrig ens tordats drömma om. Nu plötsligt rasar allt samman i ett slag. Skall de tacka ja till påvens erbjudande? Kommer de kunna göra det av rätta skäl utifrån Roms synvinkel? Eller skall de stanna kvar i Church of England och allt mer marginaliseras och isoleras? Det romerska eller det svenska alternativet; det är frågan.

*Det kan erkännas att bloggskribentens mer lutherska alter ego skriker en aning vid användandet av denna titel.

22 kommentarer:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Som det faktiskt står i kommentarformuläret kommer inte anonyma kommentarer att publiceras. Hitta åtminstone på ett namn!

Anonym sa...

I Sv Ky finns inte officiellt mycket av Paulus kvar annat än en förvanskad och dekonstruerad förståelse av 1 Kor 13 och Gal 3:28, men vi är ändå som "lutheraner" präglade av Paulus. Precis som Paulus måste vi vända oss till Rom Apg 19:21. Precis som Paulus skall vi nu där finna en församling där vi kan dela vår "gemensamma tro" Rom1:12. Gemenskap Rom är alltså inte en sista utväg utan en ekumenisk nödvändighet. Kanske behövs "Svecanorum Coetibus" som ett viktigt instrument för ekumeniken när det låser sig för Sv Ky?
T Andersson

S Wunder sa...

Frågan som tåls att upprepas är; varför inte närma oss Ortodoxa kyrkan? Finland som är Sveriges grannland har en gammal tradition utav ortodox tro och det var inte länge sedan Finland faktiskt var svenskt ("länge" i kyrkohistorisk mening). Med ortodox tro försvinner även de saker som högkyrkliga tenderar att ha svårt med RKK (just romarnas syn på påvens ämbete). Frågan är hur stor frihet de ortodoxa patriarkerna skulle ge högkyrkliga att bevara den "klassiska" svenska liturgin.

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Problemet med att konvertera till de ortodoxa är att du då måste välja en nationalitet. Vilken? Finsk? Rysk? Grekisk? Rumänsk? Serbisk? Vilket språk måste jag lära mig för att smälta in i församlingen?

Dessutom är nog den ortodoxa liturgin alldeles för främmande för de flesta. Och ortodox kyrka med västkyrklig rit är inte så troligt att vi någonsin skulle få se skymten av här...

Anonym sa...

Enda klara alternativet är nog att Kyrklig förnyelse (eller liknande högkyrklig organisation) skriver brev till Vatikanen och ber om samma förtjänst som finns för anglikanerna (vänta bara ett par år, jag gissar att hbt-vurmarna lär kämpa för tvång för präster att viga homosexuella).

S Wunder

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Fast det löser fortfarande inte vissa problem.

Vad hindrar oss från att alla konvertera redan idag, om man vare sig kan komma runt prästcelibatet eller om man inte ens kan komma på någon specifik svenskkyrklig tradition värd att bevara?

De anglikanska prästerna måste förneka sina vigningar. De måste be om nåd att få dispens från celibatkravet. De måste sätta sig i skolbänken igen. Jag kan inte riktigt se vad Anglicanorum coetibus kommer med för något nytt utöver rent organisatoriska och liturgiska alternativ!

Anonym sa...

S Wunder: "jag gissar att hbt-vurmarna lär kämpa för tvång för präster att viga homosexuella"

Det lär väl knappast dröja. Tror du t.ex. Brunne kommer att prästviga någon som öppet deklarerar motvilja mot "homoäktenskap"?

S Wunder sa...

Ja det är utan tvekan klurigt. Särskilt om man är övertygad om att ens vigning är helt giltig (det innebär att man ljuger för att få en ny vigning). Alternativet är väl ännu sämre? Att kyrkan delas upp ännu mer och anglokatoliker respektive svensk-katolska isolerar sig i mindre församlingar. Det är inte enkelt att vara katolsk högkyrklig lutheran/anglikan! Ingen vill erkänna en. Det upplever jag själv med som är svensk-kyrklig, vi har en kyrkosyn och en historiesyn som ingen vill kännas vid (som att Svenska Kyrkan är en katolskt grundad kyrka och ej "protestantisk").

Ett alternativ är att kalla till den katolska tron så gott man kan inom den kyrka man tillhör och be att Herren skall vägleda fler. Det är nog en ännu starkare väg för att uppnå enhet bland kristna än masskonvertering (vilket kan leda till konflikter mellan samfund).

Men vad skall vi svensk-kyrkliga egentligen säga? Finns det ens någon biskop idag som håller med oss som man kan vigas hos med stolthet - man måste dölja sig, men det är inte heller värdigt. Likt urkyrkan stod upp för vad de trodde, bör vi ej göra detsamma?

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Man får helt enkelt vara listig som räven och oskyldig som duvan, om man vill bli präst. Säger man saker högt innan prästvigning (i frågor rörande ämbetet t.ex.) är det ju rätt kört. När man väl är präst är det bara att köra på: som lekman kan man dock vara öppen jämt, eller hur?

S Wunder sa...

"Det lär väl knappast dröja. Tror du t.ex. Brunne kommer att prästviga någon som öppet deklarerar motvilja mot "homoäktenskap"?"

Populisten, jag betvivlar att någon högkyrklig skulle vilja bli "vigas" till präst av Brunne. Dels för att Brunne är kvinna och dels för att hon är öppen med ett lesbiskt förhållande. Men jag tror nog att du har rätt, fast beslutet kommer nog inte förankra sig bland församlingarna. Även Satans lakejer sitter i majoritet i kyrkomötet och tar beslut så vet jag att åtminstone i min församling så lever kristen tro (så är det säkerligen på många ställen)

Heliga Maria, Guds Moder, bed för Svenska Kyrkan.

Anonym sa...

Till Populisten.
Det är inga bekymmer om samtliga "kvinnor som biskopar" skulle vägra viga de som håller fast vid det kristna äktenskapet.
Deras s k prästvigningar är inte heller giltiga "ännu" i den sönderfallande anglikanska kyrkan.
T Andersson

Mäster Abraham sa...

http://www.tackfilm.se/?id=1258436220157RA89

Tobias H sa...

Som romersk katolik hoppas jag av hela mitt hjärta att den kvarvarande högkyrkligheten i Svenska kyrkan får samma positiva bemötande som anglokatolikerna, om ni kommer fram till att ni vill träda i full gemenskap med oss.

Uppenbarligen är det en fråga om dogmatik och inte så mycket om liturgik. Är Första vatikankonciliets definition av påvens jurisdiktion godtagbar? Kan man lita på den katolska kyrkoläran också i frågor som den om villkoren för prästvigningens giltighet? O.s.v. Julottor och ornamenterad gregorianik är däremot knappast några svårare hinder för enhet.

Om man nu inte kan ärligt skriva under på den katolska kyrkans läror, tycker jag att man borde fundera över att ansluta sig till Den Nordisk Katolske Kirke som finns i Norge.

Sämsta alternativet måste vara att stanna kvar där ni nu är. Om man får ha en åsikt som utomstående.

Erik Å sa...

Hej KB,

du skrev:

"Jag kan inte riktigt se vad Anglicanorum coetibus kommer med för något nytt utöver rent organisatoriska och liturgiska alternativ!"

Nej, som du skriver är det ju så att man exempelvis håller kvar synen på anglikanska vigningar som ogiltiga.

Däremot tycker jag ändå att man på denna punkt gått ganska långt, inom ramen för detta: man säger ju exempelvis att den som varit anglikansk biskop, och som är gift, som ordinarius skulle kan delta i biskopskonferenser med samma status som en biskop emeritus, samt bruka biskopliga insignier. Det är kanske inte att gå så långt som vissa skulle önska, men det är ändå att gå långt.

Man talar dessutom om att man kan anta gifta män som prästkandidater (efter individuell prövning), samt ett mer kollegialt förfarande i dessa frågor.

Kanske är det inte vad vissa hoppats på, men visst är det något nytt!

Vänligen,

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Ja, sant Erik. Allt du nämner har jag dock redan tagit upp, men vad som inte är riktigt helt sant är att "man kan anta gifta män som prästkandidater (efter individuell prövning)".

Det stämmer inte riktigt utan bara i de fall dessa tidigare varit anglikanska präster. Gifta prästkandidater som tidigare varit lekmän, dvs rätt många unga anglikanska män, kommer inte kunna mottaga vigning inom ordinariatet; utom i vissa enstaka fall, dvs. dispens kommer att behövas.

Nu är det sant att processen flyttats närmre dessa än vad som är fallet i övriga romersk-katolska jurisdiktioner. Ordinarius - som mycket riktigt KAN vara en gift fd. anglikansk biskop - har till skillnad från andra jurisdiktioner ett finger med i spelet, vilket MÖJLIGEN kan underlätta dispensprocessen.

Simon sa...

Frågan om att underkänna sina egna sakrament och ämbeten är väl en väldigt svår fråga. Men behöver det verkligen vara det? Måste man tänka i termer som "erkänna" och "underkänna"? Detta är en väldigt intressant diskussion. Hur tror ni att tex TAC resonerade?

/Simon H

Flavian sa...

Jag tror mig veta att Rom inte erkänner de gammalkatolska prästvigningar som utförts efter det att gammalkatolska kyrkan infört kvinnliga präster då, enligt romersk-katolsk lära, en biskop som erkänner kvinnliga präster inte kan ha någon intention att viga präster.

Vad gäller dem som menar att Svenska Kyrkan har giltigt vigda präster vill jag endast peka på det enkla faktum att det i 1942 års handbok knappast finns någon skillnad mellan en "biskopsvigning" och en kyrkoherdeinstallation.

Uppfattningen att den efterreformatoriska Svenska Kyrkan helt saknar präster och biskopar är egentligen tämligen okontroversiell åtminstone så länge man erkänner en principiell skillnad mellan en biskopsvigning och en kyrkoherdeinstallation.

Jag är själv ortodox och tror att såväl "katolska kyrkan" som svenska "kyrkan" saknar samtliga sakrament då sådana endast står att finna i Kristi Fårahus.

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Flavians uttalanden bör tas med en nypa salt, med tanke på att han tillhör en rysk sekt av s.k. "gammaltroende ortodoxa" som gick i schism från Rysk-ortodoxa kyrkan på 1600-talet, för att Moskvapatriarken reformerade liturgin (standardiserade den i enlighet med - den mycket äldre - bysantinska riten). Bl.a. bestämde man att korstecknet skulle göras med tre fingrar istället för två, något som de "gammaltroende" inte kunde acceptera.

Flavian och hans likasinnade erkänner inte andra vigningar än de egna "gammaltroende" vigningarna. Vidare menar han att de Ortodoxa kyrkorna som inte följer de "gammaltroendes" bruk är ogiltiga och heretiska. Som sagt: vad han skriver bör tas med en nypa salt...

Sedan var det väl också fel att be tillsammans med andra kristna, eller hur Flavian?

Flavian sa...

Det erkänns till och med av somliga greker att korstecknet i äldre tider också i Grekland gjordes med två fingrar.

Vad gäller vigningarna har du inte helt rätt. De gammaltroende prästanhängarna var från tiden för den stora schismen fram till 1846 helt utan biskopar och därför hänvisade till så kallade flyende präster. Flyende präster från exempelvis den ryska kyrkan godtogs såsom präster om än att de måste avsvära sig de olika heresier som smugit sig in i den ryska kyrkan och smörjas med myrrha konsekrerad före schismen. Samma sak gällde biskopar och 1846 mottogs den grekiske biskopen Ambrosius.

Heretiker skall inordnas i olika kategorier. Den grekiska Kyrkan, åtminstone gammalkalendarikerna, är endast en heresi av andra graden, medan exempelvis den pseudokyrka som leds av Benedikt XVI (J. Ratzinger) är en heresi av första graden vilken saknar alla sakrament.

Grekiska Kyrkans, åtminstoen vad gäller gammalkalendarikerna, heresier är av ikonografisk natur; till exempel det felaktiga korstecknet.

Alla heretikers sakrament verkliga eller påstådda saknar Den Helige Andes nåd, men heretikers av andra graden i viss mening verkliga sakrament äger viss formell validitet. Därför behöver deras anhängare inte döpas då de tas upp i Kyrkans fullhet. Heretiker av andra graden tillhör alltså i någon mening Kyrkan.

Det är förbjudet att bedja tillsammans med annat än andra Ortodoxa Kristna.

Observera också att somligt av det sagda kan nyanseras mer. Formuleringarna är alltså uttryck för akribi.

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Tack för upplysningarna, Flavian. Raskolniki verkar vara en sympatisk gruppering...

Flavian sa...

Här finns en blogg som kan vara av intresse för dem som är intresserade av gammaltroende.

http://archeodox.wordpress.com/