2009-11-13

"SVECANORUM COETIBUS"?

Några läsare - och andra jag talat med - har funderat på en svensk version av Anglicanorum coetibus; vore det månne möjligt att påven sträcker ut sin hand och erbjuder svenskkyrkliga katoliker något liknande, ett "Svecanorum coetibus"?

Det intressanta i sammanhanget (bland så mycket annat) är att idén inte är helt ny. F Gunnar Rosendal skrev faktiskt på sin tid, på 1950-talet, brev till den romersk-katolske biskopen i Sverige och frågade om något liknande. F Gunnars förslag var att unierade församlingar skulle upprättas inom det katolska stiftet där gifta präster arbetade och celebrerade mässan på svenska (detta var före liturgireformen). Tanken var vidare att den svenskkyrkliga liturgiska traditionen skulle vårdas etc, etc. Vad som var aningen mindre verklighetsanknutet var också från F Gunnars sida att dessa församlingar skulle slippa (viss) helgonkult. Biskop Müller i Stockholm avvisade förslaget men erbjöd istället senare F Gunnar att bli kyrkoherde i Malmö, vilket han avböjde...

Så till frågan; vore Svecanorum coetibus möjligt? Ingenting är naturligtvis någonsin omöjligt. Men först måste vi som svenskkyrkliga katoliker fråga oss: "Vad är typisk svenskkyrklig liturgisk tradition?". Många av oss - motsvarande är ju också fallet i England - vill ju bete oss som romaniserande katoliker inom Svenska kyrkan. Antingen piratkopierar vi liturgireformens Missale, firar mässan versus populum, köper in filtmässhakar med krage och tycker det är okatolskt med ljus på altaret, eller som en minoritet av oss firar vi helst ad orientem, gärna på latin om vi fått, köper in maniplar och birettor. Julotta byter vi helst ut mot midnattsmässa, för det har ju påven... Detta är naturligtvis, skulle jag påstå, ett typiskt svenskt problem. Vi svenskar har en tendens att inte kunna se våra egna traditioner, vi kan inte riktigt acceptera att vi kommit med något värdefullt bidrag till världens alla kulturer. Kanske utslag av "jantelag" och nihilism, kulturell och nationell likgiltighet?

Innan vi undrar om påven skulle kunna erbjuda oss något liknande det som erbjudits anglokatolikerna, måste vi reflektera kring vad det finns för skäl att övht ge oss något sådant. Det måste krävas mer än att våra präster vill vara gifta. Detta då helt utöver det faktum att vi är LÅNGT färre i antal än vad anglokatolikerna är...

UTÖKNING:

På tal om svenskkyrkliga traditioner, efterlyser nu Kyrkliga Betraktelser läsarnas åsikter om detta. Vilket liturgiskt och kyrkligt/kulturellt arv vore värt att föra vidare i ett eventuellt Svecanorum coetibus? Vad är egentligen svenskkyrkligt i ordets finaste bemärkelse?

25 kommentarer:

Mäster Abraham sa...

Jag tror att du sätter fingret på en del av problemet.

Men samtidigt ställer jag mig frågan om de högkyrkliga katolikerna verkligen skulle klara av att ställa sig under en kyrkoledare som ställer krav på verkliga ställningstaganden i många lärofrågor.

Om man sedan blir bland de minst kyrkliga, de minst sakramentala och de minst liturgiskt intresserade bland de romersk-katolska prästerna. Vill man verkligen ha den positionen?

Just nu håller ju Kyrklig samlings högkyrkliga profiler på och samlar präster för att göra ... ingenting. Inte förhasta sig säger de visserligen. Men är inte andemeningen att man ska göra om post 58 misstagen igen?

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Varför skulle de "högkyrkliga" prästerna blir de "minst kyrkliga, de minst sakramentala och de minst liturgiskt intresserade bland de romersk-katolska prästerna"? Vad menar du?

Varför skulle de inte kunna ställa sig under kyrkoledare som "ställer krav på verkliga ställningstaganden i många lärofrågor"?

Mäster Abrahams förakt och förlöjligande av högkyrkligheten är ytterst ledsamt...

"Just nu håller ju Kyrklig samlings högkyrkliga profiler på och samlar präster för att göra ... ingenting. Inte förhasta sig säger de visserligen."

Att "högkyrkligheten" är handlingsförlamad och lite väl slö är något Kyrkliga Betraktelser tagit upp vid tillfälle och kan inte annat än att hålla med. Samtidigt måste vi tänka på att de gubbar som sitter i ledningen har förbittrats och dränkts i en känsla av uppgivenhet, eftersom de tillhör den generation som växte upp under kyrkllig förnyelses glansdagar för att sedan under sin prästgärning se allt vad rörelsen byggt upp raseras sten för sten...

"Men är inte andemeningen att man ska göra om post 58 misstagen igen?"

Frågan är vad som skall göras. Mäster Abrahams alternativ är ju att isolera sig i Missionsprovinsen, det tror inte jag på...

Anonym sa...

Det vi måste göra är att kalla medlemmar i Svenska Kyrkan till Kristus. Inte till en Gardell-version utav Jesus utan den verklige, levande Jesus. Må Herren förlåta oss våra synder!

Enheten ligger i att vi alla underkastar oss Jesus Kristus och ärligt följer Skriften, den motsäger inte Traditionen det minsta (även om den kan motsäga traditionen med litet t). För att det ens skall beaktas måste den högkyrkliga rörelsen lyckas inom Svenska Kyrkan på riktigt (då menar jag att man vinner på ett antal centrala frågor som stärker de kristna och katolikerna i kyrkan). Kanske inte ens frågan om kvinnopräster är det absolut mest centrala, om man får präster att acceptera den universella traditionen mellan orientaliska kyrkor/ ortodoxa kyrkor och romersk-katolska kyrkan om helgonvördnad, synsätt på tolkningen utav Helig Skrift och framförallt att man lyckas undergräva relativism inom Kyrkan så tror jag att de första stegen har tagits.

Kom ihåg att den allmänneliga kyrkan mellan de troende inte bara gäller RKK utan även de ortodoxa. Ser man till att alliera sig med dem så har man en ytterst stark grund (trots allt är skillnaden mellan ortodox/romersk-katolsk väldigt liten i jämförelse med gemene svensk-kyrklig och rkk).

Jesus Kristus, ena alla kristna synligt och osynligt. Förlåt oss för alla de synder vi begått mot varandra genom tiden, alla de mord vi begått och allt det hat som vi känt. Vår Herre, vi - dina tjänare är alla svaga i våra hjärtan utan Din hjälp. Endast med Din hjälp kan vi handla i enlighet med det Du förordnat. Fader vår, ena oss alla i en enda synlig gemenskap. Amen.

Anonym sa...

Med tanke på att Sv Ky fortätter att utvecklas i en riktning som gör att hon till slut hamnar i ett irreversibelt tillstånd bortom all läkedom finns ingen annan möjlighet för den "betryckta och fattiga lilla kvarlevan" att söka Kristen Enhet i fulständig gemenskap med Rom och västerlandets patriark. Vi skall under alla omständigheter alrig utesluta "Svecanorum Coetibus" utan låta det bli ett tydligare ständigt böneämne. T Andersson

Lärjungen sa...

Jag begriper inte heller detta med att svenskkyrkliga katoliker i en eventuell Svecanorum coetibus skulle bli de minst liturgiska. Svensk högkyrklighet har väl många gånger och år väl ännu vid somliga tillfällen betydligt mer liturgiskt observanta än vad som emellanåt är fallet inom RKK själv där den liturgiska slappheten ibland är bedrövlig.
Vad gäller präster och andra som har svårt att acceptera ställnigstaganden i vissa lärofrågor får man väl anta att tanken med en coetibus helt enkelt inte vänder sig till sådana individer. När nu denna tanke på en svensk motsvarighet till dem anglikanska lösningen äntligen börjat ta sig upp till diskussionens yta, om än i aldrig så blygsam omfattning, vore det närmast att bespotta detta Andens ingripande genom att inte försöka få skutan i hamn. Frågan är om det bjuds fler tillfällen för att dryfta en dylik lösning med realistiska förutsättningar. Visst vore det fint om man i i en sådan lösning kunde få ta med sig ett och annat sympatiskt från svenskkyrklig liturgisk tradition men i princip måste man samtidigt vara beredd att överge sådant som julotta, ad orientem osv för nu är det sannerligen viktigare saker än liturgiska detaljer som står på spel!

Anonym sa...

Vad vi skulle kunna bidra med är väl framför allt ett intakt kyrkoår, dvs hela trefaldighets-tiden och förfastan istället för det efterkonciliära "dagar under året".

Gunnar Andersson

Simon sa...

Som f.d medlem i SvK och numer romersk-katolik tycker jag att man i stockholmsk katolska stift faktiskt bevarat en hel del från SvK. Vi sjunger ju i mångt och mycket samma psalmer och psalmtraditionen är väl den mest svenskkyrkliga traditionen som finns. Ordningen för högmässan är ju inte heller särskilt olik. Annars skulle man kunna tänka sig den svenska kalendern, saker som julotta, gökotta - som självklart får kompleteras med en följande högmässa. Sedan måste man väl ställa sig frågan vilka bruk som är typisk svenskkyrkliga som är verkligen värda att bevara? Jag vet inte. Frågan om ad orientem är en icke-fråga eftersom ad orientem är standard både inom SvK och Romersk-Katolska Kyrkan om man ser till helheten. Det är bara de senaste 40 åren det nya bruket smygit sig in. Jag tror dock att svensk högkyrklighet har mycket att erbjuda romersk-katolska kyrkan vad gäller en SVENSK katolsik identitet som jag som romersk-katolik i Sverige verkligen saknar. Öppnar förresten inte Borgågemenskapen för att svenskkyrkliga kan gå med i AC?

Anonym sa...

Kan bara hålla med, hoppas verkligen att den romerska katolska kyrkan sträcker ut sin hand även till bröder och systrar i Kristus i Svenska kyrkan nu när vi börjar tappa våra kristna läror i SveK.../VDM

Anonym sa...

"Öppnar förresten inte Borgågemenskapen för att svenskkyrkliga kan gå med i AC?"

Om detta är fallet så är det väldigt intressant. Då är det "bara" för gemene svenskyrklige präst att gå med i AC för att sedan omfattas av RKK;s erbjudande.

Jag tror att Simon (jag är en Simon med) har rätt i att det behövs en svensk identitet i RKK i Sverige. Har besökt kyrkan här i Göteborg och det är nästan uteslutande invandrare som antigen besöker eller håller i gudstjänster. Det är lätt att RKK;s separata församlingar får en "icke-svensk" stämpel, vilket det förvisso ligger någonting i. Svenska Kyrkan är ju kyrkan med stort K i Sverige även om man skiljt den ifrån staten. Min personliga plan är att fortsätta inom SVK tills det blir ohållbart för att sedan dra med mig så många som den Helige Ande vill till RKK. Att Svenska Kyrkan håller på att dö ut får inte resultera i att det kyrkliga och kristna arvet upphör eller blir till seperatism i frikyrkor (vilket jag tycker är oerhört destruktivt om det sker). Tvärtom borde vi alla sträva efter en synlig och osynlig gemenskap med RKK även om vi inte blir medlemmar direkt. Det kanske finns en större välsignelse i det än att bara lämna sin församling "i sticket".

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Mycket klokt skrivs här. Fler synpunkter välkomnas.

Med tanke på vad Simon skriver om Borgå. Tyvärr tror jag inte att det är så enkelt i praktiken (även om du heller inte menar att det skulle vara enkelt): för att få gå med i ett anglokatolskt personalordinariat måste man vara anglikan. Jag har mycket svårt att tro att "the Roman authorities" skulle gå med på det.

Sedan vore det inte särskilt ärlig att först bli anglikansk präst/lekman för att sedan säga: "hejdå nu har jag utnyttjat er, nu sticker jag till Rom".

Mäster Abraham sa...

Värst vad upprörda känslor jag lämnade efter mig.

I vart fall menar jag följande.

I jämförelse med den liturgiska reformationen inom RKK står sig många högkyrkliga präster sig slätt. De jamsar med i 68 mässan. Det är bara att acceptera att det är så.

Vad gäller stora delar högkyrklighetens prästenskap så har de under de senaste 50 åren visat en stor tendens att göra teologiskt uppror mot sina biskopar och stiftschefer. Att det inte skulle sätta avtryck i en allmänt upprorisk attityd.

Med hänsyn till den religiösa synkretismen och fria andan inom den så omhuldade OAS-rörelsen är RKK en helt annan giv.

Det mest realistiska alternativet för många högkyrkliga präster är nu just OAS-rörelsen. I förhållande till Missionprovinsen är det en mcyket omfattande lärosynkretism och främst en omfattande kyrklig isolation tillsammans med frikyrkliga element.

Ett eventuellt SC vor helt klart en lösning. Men jag tror inte det finns förutsättningar för det. Det är allt jag vill säga.

Anonym sa...

Då får vi hoppas att RKK öppnar detta erbjudande för alla som ingår i Borgågemenskapen då liknande situation som finns för anglikanerna finns i de övriga kyrkorna. Kan vara en tidsfråga innan Norska kyrkan inför homovigslar!

Även om anglikanska kyrkan ligger närmre RKK än Svenska Kyrkan så måste någonting ske - Herre hjälp oss. För att förstå hur illa situationen är kan man bara fundera över hur många i kyrkomötet som inte är troende kristna och trots det får bestämma vad den största kyrkan i Sverige skall förespråka.

Med tanke på alla som lämnar Svenska Kyrkan varje år kan man fråga sig hur det kommer se ut om 50 år.

Erik Å sa...

Jag har nog inte tillräcklig insikt i SvK för att riktigt kunna bedöma vad man därifrån skulle (vilja) bevara. Två aspekter som dock direkt kommer till sinnet är:

1) predikan, där man vad jag förstår har en rik och tämligen särpräglad tradtition, samt

2) läran om nådens ordning, inom själavårdens område.

Liturgiskt har jag dålig koll (liksom, som sagt, över lag). Det finns ju dock flera särpräglade medeltida liturgier från svenska stift (Skara, Linköping, ...). Har något av detta bevarats inom SvK?

Sedan tror jag att det är viktigt att hålla en sak i minnet: Anglicanorum coetibus var ett svar från påven, inte ett eget initiativ - något som upprepas gång på gång. Mer direkt var det ett svar på Traditional Anglican Communions (TAC) förfrågan, som kom för ganska exakt två år sedan. (TAC består enligt egen uppgift av omkring 400 000 personer.) I förfrågan lämnade man det mycket öppet att från Rom inrätta den form man ansåg lämplig för inlemmandet av TAC. Denna form blev nu alltså personalordinariaten.

Bp John Broadhurst (ordförande i Forward in Faith) tackade också bp Hepworth (i TAC), vid Forward in Faiths senaste samling, för att TAC gått före och gjort denna förfrågan. För som personalordinariaten nu är inrättade är det ju inget hinder att även andra än TAC "simmar över Tibern" tillsammans och med vissa ting bevarade som annars inte skulle bevarats.

Alltså: om något sådant som Anglicanorum coetibus ska hända för svenskkyrkliga måste nog en mer klart urskiljd grupp (framväxt ur SSB? aKF? ...) stiga fram och göra en mer direkt förfrågan om att få gå före i de ekumeniska samtalen och söka snabbare enhet än modersamfundet.

Här är också en tanke: skulle inte denna rörelse kunna utformas och finna sin grund i högkyrkliga från alla (eller flera) av de kyrkor/kyrkosamfund som finner sitt ursprung i (eller är starkt präglade av, vilket man vill) den "lutherska" delen av 1500-talets reformation(er)?

Spekulerar fritt,

Jonas sa...

Tyvärr var det ingen som tog upp tråden angående utökningen (ska försöka göra det). Annars delar jag analysen att Oas-rörelsen ligger närmast till hands för högkyrkliga och även andra konservativa inom Svenska kyrkan. Missionsprovinsen känns inte som ett alternativ; att de ska vara frikyrkligt anstrukna känner jag inte till, däremot att många koinonior har anknytning till kyrkliga förbundet och de gammalkyrkliga som ju är antiekumeniska och antikatolska.

Det finns iallafall en hel del detaljer som jag inte riktigt tycker finns i de katolska mässorna och traditionen (har bevistat en hel del). Det skiljer lite i mässan; vi har ju först kyrie och sedan Gloria och Laudamus, så är det inte riktigt i den katolska; musiken är inte alltid lika sångbar, till exempel i Sursum corda och Benedicamus, detta med när man ska stå eller knäfalla eller sista skiljer lite, bland annat känns det onaturligt att stå istället för att knäfalla under syndabekännelsen.

Kulturellt sett är det säkert fler saker..kyrkkaffe är ju något som inte förekommer särskilt mycket i katolska kyrkan utanför Sverige, men det hör till vår tradition...säkert är det mer men detta kom jag på spontant.

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Jonas: Fast hur kan Oas-rörelsen vara ett alternativ? Oas är väl inte precis någon direkt tillflyktsort, som rent praktiskt skyddar högkyrkligheten? Mig veterligen finns väl inte Oasrörelsen organiserad som annat än möten några gånger per år? Då finns väl ändå mer renodlade katolska alternativ som exempelvis SSB? Eller är det för lite popmusik och overheadduk där? ;-)

Exemplen på olika svenskkyrkliga traditioner tackar vi för!

Erik Å sa...

Hej Jonas,

du tar upp en intressant tråd, med konkreta exempel.

Nu kanske jag framstår som lite negativ, men jag tänkte ta upp de delar jag fann på något sätt problematiska:

- "vi har ju först kyrie och sedan Gloria och Laudamus, så är det inte riktigt i den katolska"

Detta är väl precis som i den katolska mässordningen; eller har jag missat något?

- "kyrkkaffe är ju något som inte förekommer särskilt mycket i katolska kyrkan utanför Sverige, men det hör till vår tradition"

Det är sant att det inte förekommer i andra länder, så mycket. Däremot, som du säger, förekommer det överallt i Sverige i katolska kyrkan. Frågan är då: kan detta verkligen ses som en särtradition som man önskar speciellt bevara? (D.v.s.: den traditionen bevarar man ju även idag, om man skulle konvertera till den "vanliga" delen av katolska kyrkan, i Sverige.)

Vänligen,

David sa...

På tal om svenskkykrliga liturgitraditioner så är väl
Johan III:s Röda Boken eller Liturgia Suecanae Ecclesiae som den också kallas något som ändå kan kallas liturgisk tradition, eller? Om ett Svecanorum Coetibus skulle äga rum skulle man väl kunna använda det missalet?

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Liturgia Svecanae Ecclesiae är helt klart en liturgisk skatt. Och som lite extra info vet jag att ett Missale Svecanae är under arbete, vilket bygger just på Röda boken!

Invändningen skulle dock kunna vara att den inte varit ett svenkkyrkligt bruk sedan Uppsala möte...

Tobias H sa...

En annan invändning mot Röda boken är väl också att den skulle innebära ett direkt fjärmande från den traditionella latinska mässordningen, på flera punkter där SvK:s gudstjänst sedan 1942 åter närmat sig ursprunget. Sönderhackad kanonbön och Sanctus efter instiftelseorden, njae...

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Röda boken är en egen rit. Kanonbönen behöver inte överenstämma med den romerska av två skäl:

1. Den moderna romerska riten (novus ordo, 1968) skiljer sin/sina kanonbön/kanonböner från den gamla romerska.

2. De unierade östkyrkornas kanonböner skiljer sig också markant från de romerska.

Sedan till frågan om Sanctus:
Anledningen till att Sanctus i Johan III:s liturgi placeras efter instiftelseorden, är att man under medeltiden inte hade någon bestämd plats för den. Sanctus kunde vara väldigt lång och pågå under hela kanonbönen, vilket innebar att den ibland inte klingat av förrän efter instiftelseorden. Praxis med sanctus direkt efter prefationen och före instiftelseorden fastslogs först vid tridentinska reformen.

Sedan kan naturligtvis Johan III:s liturgi ändras för att passa romersk-katolska förhållanden. Vi är ju trots allt inte bundna av 1500-talets kungar...

Jonas sa...

Kyrkliga betraktelser: Kanske är inte Oas-rörelsen ett alternativ i den mening du menar, men det är i vart fall ett ställe där högkyrklighet kommer till uttryck även om det ju delvis är på ett karismatiskt sätt och inte på det klassiska. Vad jag menade var att Oas-rörelsen kan få ännu större betydelse i fortsättningen och att högkyrkliga attribut blir än tydligare.Fick tillfälle att prata lite med Leif Nordlander på kyrkodagarna och föreslog att man skulle införa rökelse vid festhögmässan vilket han inte var negativ till förutom att han lyfte aspekten med de som inte tål röken, samt att jag föreslog att biskop Anders A skulle tala vid festhögmässan.

Erik Å, på de katolska mässor jag har varir - en del - har det varit en trefaldig läst kyrie, inte sjungen som är brukligt här, dessutom ibland sex- eller niofaldig.

När det gäller kyrkkaffet så är det ju rätt att det förvisso är katolikerna som har ragit över vår tradition. För övrigt är ju 325 av psalmerna gemensamma och de är ju delvis vår egen tradition och inte den katolska.

Simon sa...

Jonas:

Det är nog väldigt, väldigt ovanligt att Kyrie inte sjungs i en katolsk högmässa i Sverige (veckomässor är en annan sak), - men alltid trefaldig för så kräver rubrikerna enligt den nya ordningen som jag förstått saken.

/Simon H

Erik Å sa...

Bara en spridd tanke rörande vad i den svenskkyrkliga traditionerna som är värt att bevara:

under senare år har man i filosofiska sammanhang mycket kritiserat åtskillnaden mellan "form" och "innehåll", den strikta åtskillnaden mellan vad som uttrycks och hur detta uttrycks. Säga vad man vill om detta i stort, men det ligger något i det.

Oavsett hur det ligger till med de svenskkyrkliga vigningarnas giltighet, etc., måste alla ändå gå med på att Svenska kyrkan, i någon mening och i en viss utsträckning, förvaltar det kristna arvet i Sverige, från tidig medeltid och framåt. Också oavsett synen på Svenska kyrkan i stort, intar den ju ovedersägligen en unik plats i hur den kristna tron och det kristna livet kommit och kommer till uttryck i Sverige.

Och så anknytningen till att en uppdelning mellan form och innehåll inte låter sig göras så lätt: även om det kan vara svårt att exakt kunna uttrycka vad man från svenskkyrkligt håll skulle vilja föra med sig i ett möjligt "Svecanorum coetibus", för man redan genom sin särpräglade och unika ställning och position vad gäller det kristna arvet i Sverige med sig något unikt och särpräglat till den vidare katolska kyrkan.

Detta unika arv kommer till uttryck på hundratals - ja, tusentals - olika sätt i Svenska kyrkans församlingar runt om i landet. Och alla de element av helighet och sakralitet som finns i detta är ju också något som drar mot en katolsk, synlig enhet.

Alltså: kanske lägger man frågan på fel nivå när man undrar över vad specifikt i det svenskkyrkliga som kan bevaras i en synlig enhet. Kanske man hellre skulle koncentrera sig på, så att säga, det institutionella (som ju, som sagt, inte kan skiljas från trons insida) och uttrycka en önskan för detta att ingå i en större synlig enhet (i detta fall med den kyrka som leds av biskopar i kommunion med påven i Rom).

Bara en liten tanke.

Mäster Abraham sa...

Kom just på att den schartuanska slängkappan är en synnerligen svensk kyrkotradtion. Men det kanske är en allt för särpräglad tradition för att vara beaktansvärd i sammanhanget.

Mäster Abraham sa...

Passionspredikan och aftonsångsgudstjänst efter Ramsbachs Kristi lidandes historia är också utmäkta exempel på svenskkyrkliga traditioner.