LOVSÅNG OCH UNGDOMSKULTUR
Tidningen Dagens kulturredaktör Inger Alestig skriver idag mycket klokt om fenomenet "lovsång", och då inte bara i dess populärmusikaliska variant med elbas, trummor, elgitarrer, mikrofoner och "lovsångsteam". Alestig vill sätta fingret på något annat; nämligen vad verklig lovsång egentligen är. Alestig skriver:
"[...] det blir, tycker jag, något fel när gemensam sång ska manas fram från en scen. Ibland kan man tycka sig förflyttad till "Idol", med den skillnaden att idolerna på scenen ska lyckas tända massan, inte till att vifta med cigarett-tändare, men till att vifta med händerna uppåt mot Gud."
"Happy Clappy" säger engelsmännen. Vi har alla (?) varit med om fenomenet; sliskiga melodislingor, misslyckade kristna versioner av 80- och 90-talsballader, klyschiga och ibland teologiskt rent tveksamma texter ("Gud är en bön", exempelvis), viftande med armar, njutande ansiktsuttryck, blundande ögon... men så är det heller inte alltid; ibland är texterna bra och melodierna iaf så där, och kanske till och med rätt "traditionellt" framförda (så var det vid biskop Bertils begravning i Göteborgs domkyrka). Alestig snuddar vid det när hon nämner Idol; förvandlingen av den gudstjänstfirande församlingen i någon slags påhittad, amerikaniserad och individualistisk "ungdomskultur". Min känsla spelar plötsligt stor roll, det känns "härligt" och jag gillar den moderna stilen. Detta är naturligtvis väldigt generaliserande, det är jag medveten om. Vad jag däremot vill lyfta fram är att många av oss ungdomar (bloggskribenten räknas till kategorin ungdom) hellre ser annan typ av mer traditionell liturgi och musik i gudstjänsten. Det finns ett värde i musik som utvecklats inom kyrkan, från gammalromerska hymner som utvecklas till gregoriansk sång, som blev renässansmusik, som blev barock osv, osv:"Detta är mycket långt från äldre tiders lovsång. För det är inte en slump att psalmsång inte leds från en scen. Det är inte en slump att systrar och bröder i kloster inte står på en scen ovanför församlingen och sjunger - de sitter i bänkraderna, och sjunger tillsammans. Ingen ovanför den andre, och alla vända åt samma håll: mot korset."
Inom "högkyrkliga" sammanhang är också sådana evangelikalt präglade ungdomsanpassade former av gudstjänst allt vanligare. I Sverige ser vi det på högkyrkliga stiftelser som S:t Ansgar och S:t Laurentii, men också i England har det blivit vanligare med åren. Där var förr en mix mellan anglo-katolicism och evangelikal lågkyrklighet fullständigt otänkbart. Men nu kan vi se "praise bands" dela "scenen" med monstranser och mariastatyer, som vid Walsingham National Youth Pilgrimage (bilden). Jag säger inte att detta är kätterskt och fel, min poäng är dock att det finns en tendens att det traditionella glöms bort och att man utgår från att ungdomar vill ha detta. Att jag sedan är tveksam till tendenser som flyttar fokus från bönen till upplevelse- och känsla är en annan sida av saken.
Men det finns också alternativa utvecklingslinjer. Inom anglo-katolska sammanhang i England och i USA - för att inte tala romersk-katolska församlingar världen över - finns idag ett växande intresse bland ungdomar för traditionella liturgiska uttrycksätt. På internetcommunityt Facebook finns en grupp kallad Actually, young people do like traditional liturgy, med över tretusen medlemmar. Trinity Episcopal Church i Kansas, USA, är ett exempel på en anglikansk kyrka (av flera) som lockar åtskilliga ungdomar till sina "old style" mässor, läs här: Mass appeal: Old-style service drawing young crowd. När vi ändå nämner USA kan man också nämna den anglokatolska ungdomskonferensen; St. Michael's Conference, Southwest (bilden). Så Inger Alestigs ord till avslutning:"Äkta lovsång föds nämligen inte från en scen. Den går inte att "få fram" genom aldrig så stora högtalare, ljusshower eller vad man nu kan hitta på. Äkta lovsång föds underifrån, nerifrån. Den fram-manas inte från en scen, utan den tar sin början bland de ibland tvekande hjärtan som bultar på bänkrad tre, tio eller femton. Det är när församlingen tillsammans blommar ut i sång, som lovsången verkligen blir stor. Det är när tvekan övergår i trosvisshet och glädje, som det stora sker."
10 kommentarer:
Klurig fråga, människors preferenser varierar som sagt. Jag har mycket svårt för den typiskt amerikanska pop-lovsången och tycker den känns väldigt främmande från svensk kultur. Det är viktigt med en liturgi där människor inte möts av någonting oväntat och svårt varje gudstjänst. Särskilt när det inte framförs på hög kvalitativ nivå.
Egentligen ska det väl inte vara så svårt att påverka sin lokala församling att använda mer högkyrkliga inslag i liturgin. Rökelse nästa!
Det tråkiga är att den arrogans och intolerans som den toleranta liberalkyrkligheten visar gentemot traditionalister, allt oftare lyser igenom även i de evangelikala kretsarnas syn på högkyrkliga som inte vill vifta med armar och huvud på människors befallning. Av rädsla för att verka suspekt och asocial faller sannolikt många för grupptrycket. Jag vågar anta att om Herren Jesus hade gjort entré i ett dylikt sammanhang hade denna lagträldomens styggelse sopats undan med ett enda kvasttag.
Det stor problemet med lovsångerna är att de ofta handlar mer om att Gud är så underbar och allt han är bra på och hur mycket sångarna vill ge sig helt för honom.
Det är en form av härlighetsteologi som faktiskt skymmer Kristi kors. Det blir inte genom det och genom Jesus som vi närmar oss Gud. Istället blir det genom allt vackert och heligt han har skapa. Och svaret blir: vi vill göra oss lika heliga som du.
Varför blir det då såhär oreflekterat. Jo precis som br. Nicolaus skriver. För att man tror att detta är vad ungdomarna vill ha.
Frågan borde ju vara: är detta vad ungdomarna behöver?
Gör om gör rätt säger jag bara.
Hej kära syskon! Det ligger mycket i det ni säger. Vill bara flika in att i den kultur som många ungdomar lever i idag fyller "modern lovsång" en viktig funktion. De flesta lovsångsledare jag känner skulle jag säga har ett väldigt sunt fokus på varför de engagerar sig som just lovsångsledare. Uppgiften är att leda församlingen i och till tillbedjan - naturligtvis inte av lovsångsteamet - utan av Gud. Det är något som många brinner för, utifrån deras längtan att Guds namn ska bli upphöjt, inte deras eget! Jag känner t.o.m människor som inte alls trivs med att vara i fokus på det sättet, men som upplever att Gud kallar dem att leda lovsång! Lite som prästen eller pastorn som bävar över att predika, men likafullt gör det eftersom Gud driver honom!
Min åsikt är att det, naturligtvis lite beroende på sammanhanget, finns en plats för såväl "modern lovsång" som klassisk liturgi, eftersom bägge traditionerna tjänar till att upphöja Gud och leda oss nämre Honom. En av skillnaderna däremellan är dock att ett felaktigt motiv eller fokus (av förklarliga skäl) syns lättare i det förstnämnda. Men är fenomenet "modern lovsång" därmed av ondo?
Läs gärna Andreas Möllers blogginlägg också, via länken nedan:
http://andreasmoller.wordpress.com/2009/12/05/lovsang-igen/
Gud välsigne er!
Andreas Larsson
Inget fel i rockkonserter i sig, men det är ju ganska uppenbart att den gemensamma extas som publiken försätts i är ett surrogat för religiösa upplevelser. Med detta i åtanke bör man ju fråga sig varför kristenheten känner ett behov av att importera ett surrogat för det man borde kunna ge ut i äkta vara.
Nu ska man nog hålla isär detta med utlevelsen och arrangemanget i stort från musikstilen. Den liturgiska musiken förändras genom historien, detta är inget att förundras över. Däremot kan man notera att i en traditionell kyrka finns musiker och ev. kör på en läktare bakom församlingen (alldeles oavsett om församlingen deltar i sången eller ej) vilket i församlingens ögon låter altaret och därmed Herren vara i centrum. Nu placeras musikerna framför församlingen skjutandes Herren till bakgrunden, vilket ger oss ännu ett exempel på att Människan sätts i centrum istället för Herren i dagens kyrka.
Prof em Bengt Hägglund har använt uttrycket liturgiskt överbelastat för att beskriva en högkyrklig ritual som är så laddad med symbolik att symboliken går förlorad.
Lovsångstillbedjan med moderna pop/rocktoner kan, på samma ett annat sätt, bli överbelastad. Det kan bli så mycket ungdomskultur att det bara är den man tar till sig och inte innehållet. Eller i värsta fall kan Gudstjänstens innehåll och riktning Guds gåva från honom till oss helt hamnar i skymundan.
Kyrkan måste locka människor till sig med yttre former som tilltalar sökarna som kommer dit (dvs. inte de redan kristna ungdomarna som tycker om pop). Sen måste det vara en helgelsekamp att förstå kyrkans gudstjänst i harmoni med alla de åldersgrupper som hör hemma i kyrkan (0-130 år). Kyrkan måste våga undervisa människor så att de bildar en gemenskap med varandra runt Herren.
Därför är modern lovsång faktiskt inte önskvärt även om innehåll och syfte skulle vara gott. Det riskerar att splittra och splittrar församlingar i olika grupp där det är ungdomarna som helt utan erfarenhet kommer dragandes med element från den fallna skapelsen för att få andra att hänga med.
Alla gör som de vill men jag tror inte det är popmusik i himlen... därför inte heller i min församling.
"...vilket i församlingens ögon låter altaret och därmed Herren vara i centrum. Nu placeras musikerna framför församlingen skjutandes Herren till bakgrunden, vilket ger oss ännu ett exempel på att Människan sätts i centrum istället för Herren i dagens kyrka."
och just detta är problemet på många håll inom Svenska kyrkan där förbönen numera ofta läses versus populum av rädsla för att "exkludera" församlingen. Lösningen vore ju att på enklaste sätt vid kyrkkakffet eller i agendan bifoga en liten liturgisk guide. I en sådan kan man med några få ord bringa klarhet i varför t ex förbön läses ad orientem osv. Även annat matnyttigt och liturgihistoriskt allmänbildande kunde på detta sätt komma gudstjänstfirare till del och glädje!
Åter till lovsången: Larsson pekar på något viktigt, nämligen upphöjölsen av Gud. Men mycket av problemet med lovsångsgenren kvarstår: många dras med in i stämningsläget där pånyttfödelsen förväntas bli bekräftad av något slags känslouttryck, en förväntan som varken Skriften eller Traditionen bär något vittnesbörd om.
Är det på någon punkt där i princip alla frösamlingar i Sverige jag någonsin stött på verkligen har jätteestora brister är det på undervisningsplanet.
Undervisningen blir 5-10-15-20-30-45 minuter predikan vilken nästintill undantgaslöst antingen är innehållslös eller existensiell. Det sistnämnda är helt ok men vad hände med den andra undervisningen. Var finns den liturgiska undervisningen, var finns den kateketiska undervisningen och var finns den dogmatiska undevisningen. Det är knappast bibliskt att helt lämna den till varje person.
Där har Lärjungen helt rätt. Hur ska folk kunna veta om de inte undervisas?
I en del evangeliska sammanhang som jag känner till ordnas det med två gudstjänster. En klockan 08.00 och en klockan 11.00. Däremellan har man katekesundervisning.
I vart fall borde man kunna ha 15 minuter lättillgänglig och informativ undervisning efter eller under kyrkkaffet.
Annars kommer folk bara lita på deras instinkter, på känslor, för att avgöra hur Gudstjänst och predikan bör se ut och vara. Är det då konstigt att allt bara flippar ut.
Det finns mycket av god lovsång och som formats av insikt i Guds Ord och tro. Men...
Frikyrkligheten har i dag distanserat sig från de negativa frågorna om synd och ägnar sig nästan uteslutande åt de positiva om nåd och glädje...
Ser man emellertid lite bakåt i historien så kan man i musiken finna goda ting som bygger på biblisk kristendom och därför grundläggande uppbygglig. Det gäller t ex psalmer som Wachet auf och Wie schön leuchtet der Morgenstern (i original) som har rik uppbygelse att ge.
Men jag hoppas att läsarna av denna blogg lyssnar på Bachs Kantat
61 Nun komm, der Heiden Heiland. Den finns på YouTube med Nikolaus Harnoncourt:
http://www.youtube.com/watch?v=9GM2hpS64Sc&NR=1
Och sen kan man lyssna solonumren men mycket goda texter:
Komm Jesu, komm zu deiner Kirche...
http://www.youtube.com/watch?v=nAJBjfbT2Yo&NR=1
Och "Öffne dich, mein ganzes Herze..."
http://www.youtube.com/watch?v=Y_wSX_eOVvA&feature=related
Och slutligen Amen...
http://www.youtube.com/watch?v=_hZ5gRa8BrU&feature=related
Det är viktigt att lovsången, liksom bönen, speglar bekännelsen tycker jag. Jag föredrar verkligen inte den typ av lovsång vi diskuterar här, men jag tror inte att den i sig är en styggelse så att säga. Vi närmar oss Gud på olika sätt, problemet uppstår när det är oklart vilken Gud det handlar om, samt när lovsången skymmer mässan.
Skicka en kommentar