REFLEKTIONER KRING ANGLICANORUM COETIBUS

För cirka ett och ett halvt år sedan skrev bloggskribenten på Kyrkliga Betraktelser om anglokatolikernas framtid efter nederlaget i General Synod, juli 2008, då man inte bara beslutade om kvinnliga biskopar, men också mot att ge anglo-katolikerna ett slags "safe havens" (t.ex. icketerritoriella stift) inom Church of England. Jag radade då upp tre alternativ om hur framtiden eventuellt skulle kunna se ut för anglikatolikerna:

1) Masskonvertering till Rom,

2) Schism eller

3) Fortsatt samexistens inom CofE och/eller marginalisering.

Som förklaring av den första punkten skrev jag då att det skulle kunna innebära: "någon form av masskonvertering där anglikanska präster får dispens från celibat, en kortare kompletterande studietid med omvigning och kanske en anglikansk rit ([trots att] de flesta anglo-katolska församlingar använder Missale Romanum av år 1969/70). Dispens från celibatet skulle då endast gälla de redan gifta anglikanska prästerna och inte prästkandidater. Detta lär avskräcka många. Det tidigare talet om en egen unionerad kyrkoprovins kan man nog glömma, snarare skulle man upprätta någon form av prästsällskap i stil med FSSP: sådana församlingar finns i Romersk-katolska kyrkan i USA".

Så här i ljuset av utvecklingen under oktober/november tycks nästan min text varit profetisk. Nästan allt utom upprättandet av prästbrödrasällskap, tycks ju nu bli verklighen i den apostoliska konstitutionen som publicerades tidigare denna vecka. Vem hade trott att påven rent av skulle införa ett slags icketerritoriella stift (i dokumentet kallade personalordinariater) där en gift anglokatolsk präst kan inneha rollen som ordinarius och utöva översyn över ordinariatets församlingar; dessutom med rätt att bära episkopala insignier? Inte märkligt att eufori utbrutit i den anglokatolska kretsen! Påven hyllas - månne med rätta - såsom extremt generös och många tycks vara beredda att packa sina resväskor redan idag. Men samtidigt kan man nu - om man bevakar anglokatolska bloggar, talar med sina vänner, lyssnar till talen på Forward in Faith's National Assembly (rekommenderas; här) - märka av att euforin lagt sig en aning, ja kanske syns till och med tendenser till vad som kan bli en delning av den anglokatolska rörelsen i en Rom-trogen respektive en fortsatt inomanglikansk del?

Skäl att vara tacksam och glad: naturligtvis. Anglicanorum coetibus, som den apostoliska konstitutionen heter, betraktas av många som att påven kommer till undsättning av en grupp han håller varmt om hjärtat. Påven erkänner att anglikansk fromhet har ett värde som verkligen har något att tillföra den Romersk-katolska kyrkans liturgiska bredd. Att tidigare anglikanska biskopar också kommer att ha möjlighet att utföra någon form av episkopé - herdeuppdrag - över de präster och lekmän som de sedan länge betraktat som "sina", välkomnas naturligtvis. Likaså ger den apostoliska konstitutionen, i praktiken, utrymme för ett lättande av celibatkraven inom de kommande personalordinariaten; proceduren för f.d. anglikanska präster att medgivas dispens tycks förenklas och flyttas närmare de berörda parterna. Ordinarien, som kommer att utses av påven själv, kommer att ha ett ord med i processen i antagning av gifta prästkandidater.

Vilka anledningar har man då till att tveka? Ja, det sistnämnda får, naturligvis, många gifta präster att tveka. Det gäller naturligtvis också de prästkandidater som är gifta eller förlovade, eller som i framtiden vill gifta sig. En fråga som dyker upp automatiskt blir ju; om man som anglokatolik betraktar sin kyrka som legitim, och vill vara gift men ändå präst, på vad sätt är då denna apostoliska konstitution något nytt under solen? Anglikanska präster - gifta som ogifta sådana - har ju hoppat över Tibern förr! De måste ju fortfarande be om dispens, de måste fortfarande komplettera sina utbildningar, de måste fortfarande avsvära giltigheten i den (anglikanska) vigning de redan har eller den vigning de eventuellt skulle få. Detta sticker naturligtvis i ögonen på flera anglokatoliker, för att inte tala om lekfolket som redan igår kunnat konvertera till Rom. Utöver detta är det mycket att ge upp för en anglokatolsk präst: eventuell tjänstebostad, trygg försörjning, anrika kyrkobyggnader, trygga och livaktiga församlingar etc. Hur många är egentligen beredda på att ta ett sådant steg? För kyrkans enhet? Några. För att tillhöra en kyrka där man ses som en resurs? En del. Frågan om lekmännen tycks lätt glömmas bort. Hur många av dem är egentligen beredda att gå in i ett romersk-katolskt personalordinariat? Egentligen?