GAMMALROMERSK SÅNG
Tanken med Kyrkliga Betraktelser har sedan dess start varit att försöka vara en blogg som berör flera aspekter av det katolska livet inom och utanför Svenska kyrkan. Som bloggens underrubriker lyder skall inte kyrkopolitik vara det dominerande ämnet på bloggen, utan bara ett ämne bland flera. Så har inte alltid varit fallet. För den s.k. "högkyrkligheten" är en sådan tendens inte ovanlig, dvs att vi koncentrerar oss mer på kyrkopolitik/kyrklig missär än på sådant som är precis lika viktigt, eller kanske viktigare: tillbedjandet och ärandet av Herren vår Gud i liturgin, bönen, den sakrala konsten och musiken. Kyrkliga Betraktelser vill därför med detta inlägg avvika från kyrkopolitiken för en stund:
Den utmärkta romersk-katolska bloggen The New Liturgical Movement har i dagarna publicerat några exempel på ursprunget till den gregorianska sången, nämligen den gammalromerska sången. Det fantastiska med denna är att man - som ni kan höra genom att spela upp filmklippet nedan - i den gammalromerska sången kan höra hur rent praktiskt Kyrkan var en på den tiden (den gregorianska sången infördes fr.o.m. 800-talet, dvs före Sveriges kristnande). Vad vi idag uppfattar som karaktäriserande för västerländsk musik - avsaknandet av ornamentering av tonerna - är i de gammalromerska melodierna regel; något som gör att melodierna ligger rätt nära den bysantinska kyrkomusiken:
Den utmärkta romersk-katolska bloggen The New Liturgical Movement har i dagarna publicerat några exempel på ursprunget till den gregorianska sången, nämligen den gammalromerska sången. Det fantastiska med denna är att man - som ni kan höra genom att spela upp filmklippet nedan - i den gammalromerska sången kan höra hur rent praktiskt Kyrkan var en på den tiden (den gregorianska sången infördes fr.o.m. 800-talet, dvs före Sveriges kristnande). Vad vi idag uppfattar som karaktäriserande för västerländsk musik - avsaknandet av ornamentering av tonerna - är i de gammalromerska melodierna regel; något som gör att melodierna ligger rätt nära den bysantinska kyrkomusiken:
17 kommentarer:
Vore väldigt intressant om man kunde skriva liknande sång på svenska (är osäker på hur det skulle framföras på ett bra sätt). Främst på ett sätt som skulle kunna användas i gudstjänst eller under nattvarden.
Jag tror dock att det går alldeles utmärkt att sjunga på latin i svenskkyrklig gudstjänst!
På tal om tjänandet av herren. Är det inte förvånansvärt lite högkyrklig/katolsk aktivitet i Göteborg? Man läser ofta att saker och ting händer i Uppsala, Stockholm och på mindre orter i Sverige. Men var tog aktiviteten i Göteborg vägen?
Wow. Ja, detta låter verkligen som östromersk kyrkosång!
Jo. även på denna blogg slås man av "den högkyrklga egenheten" att snegla mot Rom - nu Östrom. Den gregorianska sången är dock gammal nog för att ha ljudit även i svenska katedraler, så den går väl an. Men på latin?
Vi har en rätt så imponerande latinsk ordskatt (ibland med våldsamt försvenskat uttal (ex "hokus-pokus-filokus") i den svenska folkkulturen, som uppenbarligen har levt kvar sedan medeltiden. Men hur många vet vad de latinska sentenserna (som "hokus-polus...") egentligen betyder?
När är det lämpligt, och när är det inte lämpligt att använda latin i svenska gudstjänster? Det är frågan.
Något typiskt svensk är predikans centrala roll i gudstjänsten - och att predikan ska hållas på "folkspråket" är inget lutherskt importgods i Sverige, eftersom svenska var lagstadgat predikospråk redan före reformationen. Under 1700-talet kunde en svensk predikan vara 2 - 3 timmar. Ofta var det två präster som löste av varandra. Kyrkkstöten såg till att församlingen inte somnade.
I dagens situation, med kraftigt sjunkande teologisk kunskapsnivå hos gemene man, är predikan viktigare än någonsen. Men en gammaldags predikan under 2 - 3 timmar skulle bara inte gå. Därför är sångtexterna desto viktigare. Jag gissar att "pedagogiska" ´psalmtexter, som förstärker predikan, och att det sjungs så mycket, också är något typiskt svenskt. Tror jag i alla fall. Min erfarenhet av gudstjänstlivet i andra länder är tyvärr obefintlig.
Men jag har ju dock bevistat åtskilliga katolska gudstjänster i Sverige. Och det är ju faktiskt inte särskilt mycket som man lär sig under en katolsk mässa. Symboliken i det som prästen gör under mässan, har dessutom gått förlorad genon den nuvarande nattvardsordningen i RKK, vilken tyvärr har övertagits av Svk.
Lars, okunnig som jag är blir jag nyfiken på hur nattvardsordningen ändrats.
"Hokus pokus filiokus" är en förvanskning av "maktorden" eller de viktiga orden i den medeltida mässan: "Hoc est..." i instiftelsorden och "filioque" i credo.
/GE
Jo du, populist, jag tror att de flesta som skriver här har en gedigen teologisk utbildning. Så du och jag är nog de mest okunniga här.
Men jag har ju nu hunnit bli så gammal, så att jag var med när Svenska kyrkan var en riktig, kristen kyrka. Under senare år har jag läst en massa teologi, som bara bekräftar mina minnen från Svk:s guldålder för sådär 50 år sedan.
Och höjdpunkten var ju nattvarden. Den var så helig, och KÄNDES så helig, så att det behövdes intet annat - inget tungomåltstal, exempelvis. Och jag blir alltmer säker på att om de, som är konfirmander idag, skulle få uppleva samma sak, skulle Svk återigen bli en stridande kyrka för Kristus.
Du kan se det i varje äldre landsortskyrka, som på länsantikvariens (!) order har bevarats som den var för 50 år sedan. Framför altaret finns ett halvcirkelformat skrank eller "staket", med en bänk på utsidan. Där mottog man nattvarden under knäfall och med knäppta händer. Altaret var placerat mot korets östvägg, och alltså inte fristående. Prästen tillredde nattvarden, vänd "ad orientem", mot öster, mot Golgata, mot Krisus.
Och denna sed hade bevarats sedan medeltiden i Svenska kyrkan, ända till 1990-talet - samt i Katolska kyrkan till 1969, då Kk i överdrivet ekumeniskt nit anpassade sig till vad man trodde var luthersk nattvard, "versum populum" (mot folket). Men man glömde att fråga de stora lutherska statskyrkorna i Nordeuropa - utan anpassade sig till en reformert påverkad protestantisk sekt i Tyskland!
I "ad orientem" är den korsfäste och uppståndne Krisus i centrum. I "versus populum" är församlingen i centrum - nattvarden har reducerats till en minnsmåltid över en avliden religionsgrundare.
Lars sa:"I "ad orientem" är den korsfäste och uppståndne Krisus i centrum. I "versus populum" är församlingen i centrum - nattvarden har reducerats till en minnsmåltid över en avliden religionsgrundare."
Man behöver inte se det så. Och förvisso har man inte övergått till zwinglianism i Rom åtminstone! (SvK torde ju ha rum för ett och varje, så kanske för ultrareformert nattvardsteologi också...) Men om man firar mässan så att altaret med sitt krucifix får vara ett tydligt centrum (även om prästen inte står vid det hela tiden) och bara själva nattvardsliturgin firas bakom altaret för att prästens breda rygg inte skymmer den i nattvardselementen närvarande Kristus, så tror jag att det hela fungerar lika bra som det sätt som vi åldringar har vant oss vid.
Lars, tack för en utmärkt redogörelse. Jag har också läst vad du skrivit i ämnet på din egen blogg.
Om din ålder är lika aktningsvärd som din kunskap så är jag blott en yngling i jämförelse, men annars är jag någorlunda torr bakom öronen med 20 år sedan konfirmationen. Däremot blev det inte många nattvardsbesök efter densamma (som typiskt sekulariserad medlem av SvK blir det ju inte många tillfällen) varför min reaktion snarast är: Va, går inte nattvarden till så längre! Att altarring (jag är uppvuxen på landet med regelbundna besök i byns vackra och synnerligen traditionellt utformade träkyrka) saknas i modernare kyrkor har jag ju noterat, men i min enfald trodde jag att de där bockarna som dras fram för vigslar användes vid nattvardsgång. Oblatdoppandet har jag dock upplevt själv. Det är ju rent larvigt.
Detta blir f.ö. rent personligt ännu en pusselbit i det budskap som Herren sänder mig och alla andra ljumma SvK-medlemmar. Han låter läran och riterna barka så åt skogen att vi tvingas överge vårt slentrianmässiga medlemskap och välja mellan öppen ateism eller att stå upp för den sanna tron vi har med oss från barndomen.
Man måste ändå undra om SvK ser som ett egenvärde att bryta alla traditioner så att de som sällan besöker kyrkan ska känna sig alienerade när de väl gör det? Både när min fru och jag gifte oss och när vår förstfödda döptes var jag tvungen att be prästen om att Herrens bön skulle läsas på det gamla sättet (de frågade iofs, men tyckte det var kuriöst och gammalmodigt att inte vilja ha "Vår Fader" osv). Vad spelar det för roll att det är mer rätt i översättningen när ingen av kyrkobesökarna kan läsa med? Riterna är ju bl.a. till för att bygga en kedja genom tiden och det förfelas ju helt om vi inte utför dem som våra förfäder och våra efterlevande.
Ad orientem, var det ja. Hur många moderna kyrkor är ens byggda med koret åt öster? Men det är förstås rimligt att prästen under det allra heligaste ögonblicket vänder sig mot församlingen och inte mot Herren i en kyrka som satt Människan i centrum istället för Gud. Frågan är vad man ska ha en sådan kyrka till.
Om man firar mässan versus populum så är det ju i och för sig så att prästen under det allra heligaste ögonblicket står vänd mot både Herren och församlingen och visar Herren för församlingen! Han(/hon, för all del) vänder i alla fall inte ryggen åt Herren. Men nog är det annars tråkigt om man helt och hållet slopar altarets och krucifixets symbolik och t.ex. ber bönerna mot församlingen.
Vad de kyrkliga väderstrecken beträffar så följer man ju inte alltid österriktningen ens i de äldre kyrkorna. Men man kan väl tänka så att inom kyrkorummet är öster där altaret är, oberoende av vad kompassen säger.
Då kastar sig bloggskribenten in i diskussionen igen. Jag skulle kunna tänka mig latin i mässan, utöver textläsningar, psalmsånger osv så länge prästen vet vad han säger. Tanken med inlägget om gammalromersk sång hade dock ingenting att göra med återinförande av latin i svenska kyrkor; utan publicerades enbart för att det är vackert.
Sedan nämns några gamla myter om medeltida predikningar. Det är direkt felaktigt att påstå att det endast var i Sverige som folkspråket var lagstadgat predikospråk före reformationen. Predikan på latin förekom ingenstans i Europa; så därför kan det ju knappast räknas som ett svenskkyrkligt arv med rejäl predikan på folkspråk!
Jag tror att en förnyelse av predikan vore att göra den lite mer basic, utan att vattna ur den...
Och så till frågan Ad Orientem/Versus Populum:
Ad Orientem är också Kyrkliga Betraktelsers liturgiska ideal, vilket framkommit i tidagare inlägg på denna blogg. Ämnet kommer att behandlas framgent!
Personligen tycker jag att Versus Populum är ok om man gör som påven gjort; placerar sex stycken ljus på altaret med ett tydligt krucifix i mitten. Det som kallas för den benediktinska reformen; ett bruk som iofs länge varit gällande hos många anglokatoliker men som tyvärr ignoreras i aKF:s nya Missale...
Det var djärvt och kanske felaktigt att påstå att Sverige var det enda landet med predikan på folkspråket redan före reformationen. Även om jag kanske måste ta tillbaka "enda landet", är saken viktig för frågan kontinuitet eller brytning. Uppgiften kommer från en bok om Svenska kyrkans historia av Yngve Brilioth (äb 1950 - 1958), som jag läste för ett par är sedan. Jag har inte haft möjlighet att kontrollera om jag minns rätt. Hanhar f.ö. skrivit en särskild bok om predikans historia, vilken jag dock inte har läst.
I flera länder rådde förbud för präster att predika utan särskilt tillstånd, då många präster hade heretiska idéer. I filmen om Luther, som nyligen visades i TV, sägs på ett ställe att de tyska lutheranerna krävde rätt för präster att predika.
Uttalandet under Västerås riksdag 1527 "Rent och klart ska Guds ord predikas" har länge ansetts vara en omskrivning för beslut av
riksdagen att införa den lutherska läran (brytning med medeltidskyrkan). Men en annan tolkning är att riksdagen ville betona kontinuiteten med medeltidskyrkan. I så fall togs inget beslut om reformation på "reformationsriksdagen" 1527!
Den tolkningen tyder inte bara på att predikningar på svenska förekom, utan dessutom sågs som ett mycket viktigt inslag i gudstjänsten! Och om jag minns rätt, hade prästerna inte bara laglig rätt att preidka. Det var en laglig skyldig - med straffansvar om de underlät att predika.
Så jag tror nog att det ändå var skillnader. Det var inte praktiskt möjligt att centralstyra Nordueropa lika mycket som Sydeuropa från Rom. Och dessutom var ju kyrkan den enda samhälleliga institution som fungerade i Sverige under inbördeskrigen.
Jag tror inte på en snabb reformation under Gustav Vasas regering utan att det tvärtom var en utdragen historia, där händelserna 1598 inte var slutet, utan början på slutet för katolicismen i Sverige.
Helt rätt är att predikan i den medeltida kyrkan skulle ske på folkspråket. Att myten om predikan på latin uppstått kan möjligen bero på att många predikningar bevarats på latin, speciellt från Vadstena kloster. Detta har helt säkert skett pga att latinet var Kyrkans gemensamma språk och bröder med olika hemspråk skulle kunna förstå och använda sig av dem. De utgjorde sannolikt ett "predikobibliotek" i klostret. Att sockenpräster - i vart fall under tidig medeltid - kanske inte kunde hålla så långa och innehållsrika predikningar kan ha berott på att de inte helt kunde översätta evangeliebokens latinska text till svenska och omvänt gäller att många präster knappast hade kunnat, utifrån evangeliet, formulera en predikan på latin! Det var knappast enklare att lära sig latin på medeltiden än det är idag.
En riktig kyrka är både universell och nationell /lokal. Jag försöker bara komma på vad som är typiskt svenskkyrkligt - både före och efter den s.k. reformationen. Och inte minst det, som har bevarats från medeltidskyrkan i den efterreformatoriska kyrkan. DET ska vi vara mycket rädda om!
Ibland kanske det man uppfattar som typiskt svenskt inte är svenskt från början. Det gäller f.ö hela Svenska kyrkan. Den grundades ju inte i Sverige, utan kom till Sverige med missionärerna, eller rentav ännu tidigare med hemvändande vikingar som hade kristnats i fjärran land.
Så uppstod dock en för Sverige unik mix mellan den gamla folkkulturen och olika utländska impulser. Det kan ju också förekomma att en från början utländsk tradition är mer livskraftig i Sverige än i ursprungslandet. Vårt kaffedrickande! Och blir då en del av den "nationella" kulturen.
Och som ett relativt nykristnat land kan, kan man ju ha fäst större vikt vid predikan än i Sverige än i Medelhavsområdet. Och dessutom verkar man inte ha haft samma problem med heresier bland de svenska prästerna som i Medelhavsområdet.
Erinrar mig också att det fanns präster, utan fast församlingsanknytning som försörjde sig genom att åka runt och predika i olika kyrkor. Så kunde en sockenpräst, som inte var så bra på att predika, ändå uppfylla sin predikoskyldighet.
Så det nya med den s.k. reformationen kanske vara att sockenprästen SJÄLV skulle predika. (Gustav Vasa gillade definitivt inte kringvandrande präster och munkar som spred politisk oro.)
Tack for intiresny Blog
En stilla undran är om det finns någon bra inspelning med denna vackra musik att köpa/beställa någonstans?
Skicka en kommentar