SÅ EN NÅGOT FÖRSENAD VALANALYS
Kyrkliga Betraktelser fick nyligen frågan:Men trodde Du verkligen att ett kyrkoval skulle kunna rensa bort det politiska förfallet i Svenska kyrkan som råder? Det finns inte längre något hopp för folkkyrkan.
En inte helt omotiverad fråga, kan tyckas. Naturligtvis trodde inte skribenten att kyrkovalet skulle rensa bort politiken ur kyrkan. Men väl hoppades jag och hoppet är ju som bekant det sista som lämnar oss. Att Frimodig kyrka och de övriga ickepolitiska grupperingarna skulle locka "vanligt folk" - dvs sekulära ickekyrkgående svenskar - trodde jag heller inte, men väl hade det inte varit för otroligt att fler hade skippat eller glömt att rösta och således gjort valet till en angelägenhet för de kyrkligt aktiva (som bekant utgör inte de kyrkligt aktiva en särskilt stor procent av Svenska kyrkans medlemmar; en situation som säkerligen hade varit annorlunda i en kyrka som satt Herren Kristus i centrum).
Men hoppet för "folkkyrkan" då? Här finns det en del att säga: hur mycket hopp det finns är svårt att svara på, men vad som är hoppfullt är däremot enklare. Tidigare detta halvår radade Kyrkliga Betraktelser upp ett antal ljusglimtar i det kyrkopolitiska mörkret, och enligt denna var två sådana ljusglimtar Frimodig kyrka (13 mandat) och Kristdemokrater i Svenska kyrkan (18 mandat). Vidare noterades att de politiska partiernas kyrkliga engagemang allt mer ifrågasätts internt inom partierna. Ser vi till valresultatet är en tydlig tendens att partierna så sakteliga tappar mark i förmån för de ickepolitiska grupperingarna. Här bör Kristdemokrater i Svenska kyrkan räknas till en grupp som faktiskt arbetar för ett avskaffande av kyrkopolitiken. De gör således ett gott jobb; trots sin partianstrukna beteckning!
Denna utveckling går dock med snigelfart sett till kyrkovalsresultaten. Ickepolitiska grupperingar + Kristdemokraterna erhåller tillsammans blott 29% av mandaten i kyrkomötet. Hoppet kan därför knappast sättas till kyrkoval. Vad som krävs är att systemet på ett eller annat sätt faller, eller kollapsar. En sådan kollaps är ofrånkomlig, det handlar bara om när. Det har också stegivs redan börjat ske: från en församling rapporteras att alla röster var blankröster, i andra församlingar är det rent politiska engagemanget så lågt att endast ett parti kunde ställa upp. Talet om demokrati blir bara absurt; särskilt när endast 11,9% röstar. Vem kan då över huvud taget känna sig representerad?
Ser man till de enskilda församlingarna - som ju genom den tvångskongrationalistiska kyrkoordningen (vilken vi sedan år 2000 dras med i Svenska kyrkan) sägs utgöra kyrkans centrum - är det mer hoppfullt. I Göteborgs stift är detta särskilt tydligt. Där finns efter kyrkovalet ett större antal församlingar där partipolitiken är fullständigt eller till stor del utraderad. Den utvecklingen har blivit riktigt tydlig och ger anledning till mycket hopp. Som bekant anställs präster och övrig kyrklig "personal" av församlingen; i och med detta ges församlingarnas aktiva kyrkfolk och församlingens lokala fromhetstradition direkt inflytande på anställningsprocessen. Detta bådar mycket gott!
Även om det inte är helt hopplöst - men ändock känns så särskilt inför Kyrkomötets beslut i oktober om äktenskapet och vigningen av ytterligare två kvinnor till biskopar (varav den ene lever i en öppet homosexuell relation!) - finns ingen anledning att inte förargas över systemet. Ett exempel man kan irritera sig på är sossen Olle Burell som i TV-sänd utfrågning blir upprörd över vad han anser är "förrakt mot folk som engagerar sig politiskt", eller som han frågar "Varför är det fult att engagera sig politiskt?".
Den frågan är lätt att svara på: politiskt engagemang i kyrkan och ideologiskt käbbel, där kyrkan styrs av debatter mellan sossars, moderaters och centerpartisters partiböcker; det är något oerhört fult. Det är ovärdigt en kyrka! Det hör inte till ett land med demokrati att ha parlamentariska tentakler kopplade till en från staten på pappret fri kyrka! Det är oacceptabelt och pinsamt! Vidare är det vulgärdemokratiska systemet i sig ovärdigt en kyrka: en kyrka röstar inte bort trossatser och läror med enkla majoritetsbeslut. Den kristna saliggörande tron bestäms inte av "folkviljan". Slutligen: folkviljan skall underordnas Gud och inte tvärtom!
Men hoppet för "folkkyrkan" då? Här finns det en del att säga: hur mycket hopp det finns är svårt att svara på, men vad som är hoppfullt är däremot enklare. Tidigare detta halvår radade Kyrkliga Betraktelser upp ett antal ljusglimtar i det kyrkopolitiska mörkret, och enligt denna var två sådana ljusglimtar Frimodig kyrka (13 mandat) och Kristdemokrater i Svenska kyrkan (18 mandat). Vidare noterades att de politiska partiernas kyrkliga engagemang allt mer ifrågasätts internt inom partierna. Ser vi till valresultatet är en tydlig tendens att partierna så sakteliga tappar mark i förmån för de ickepolitiska grupperingarna. Här bör Kristdemokrater i Svenska kyrkan räknas till en grupp som faktiskt arbetar för ett avskaffande av kyrkopolitiken. De gör således ett gott jobb; trots sin partianstrukna beteckning!Denna utveckling går dock med snigelfart sett till kyrkovalsresultaten. Ickepolitiska grupperingar + Kristdemokraterna erhåller tillsammans blott 29% av mandaten i kyrkomötet. Hoppet kan därför knappast sättas till kyrkoval. Vad som krävs är att systemet på ett eller annat sätt faller, eller kollapsar. En sådan kollaps är ofrånkomlig, det handlar bara om när. Det har också stegivs redan börjat ske: från en församling rapporteras att alla röster var blankröster, i andra församlingar är det rent politiska engagemanget så lågt att endast ett parti kunde ställa upp. Talet om demokrati blir bara absurt; särskilt när endast 11,9% röstar. Vem kan då över huvud taget känna sig representerad?
Ser man till de enskilda församlingarna - som ju genom den tvångskongrationalistiska kyrkoordningen (vilken vi sedan år 2000 dras med i Svenska kyrkan) sägs utgöra kyrkans centrum - är det mer hoppfullt. I Göteborgs stift är detta särskilt tydligt. Där finns efter kyrkovalet ett större antal församlingar där partipolitiken är fullständigt eller till stor del utraderad. Den utvecklingen har blivit riktigt tydlig och ger anledning till mycket hopp. Som bekant anställs präster och övrig kyrklig "personal" av församlingen; i och med detta ges församlingarnas aktiva kyrkfolk och församlingens lokala fromhetstradition direkt inflytande på anställningsprocessen. Detta bådar mycket gott!
Även om det inte är helt hopplöst - men ändock känns så särskilt inför Kyrkomötets beslut i oktober om äktenskapet och vigningen av ytterligare två kvinnor till biskopar (varav den ene lever i en öppet homosexuell relation!) - finns ingen anledning att inte förargas över systemet. Ett exempel man kan irritera sig på är sossen Olle Burell som i TV-sänd utfrågning blir upprörd över vad han anser är "förrakt mot folk som engagerar sig politiskt", eller som han frågar "Varför är det fult att engagera sig politiskt?".Den frågan är lätt att svara på: politiskt engagemang i kyrkan och ideologiskt käbbel, där kyrkan styrs av debatter mellan sossars, moderaters och centerpartisters partiböcker; det är något oerhört fult. Det är ovärdigt en kyrka! Det hör inte till ett land med demokrati att ha parlamentariska tentakler kopplade till en från staten på pappret fri kyrka! Det är oacceptabelt och pinsamt! Vidare är det vulgärdemokratiska systemet i sig ovärdigt en kyrka: en kyrka röstar inte bort trossatser och läror med enkla majoritetsbeslut. Den kristna saliggörande tron bestäms inte av "folkviljan". Slutligen: folkviljan skall underordnas Gud och inte tvärtom!
Jesus, nåd. Maria, bed.
2 kommentarer:
Klockren analys..
Det enda vi kan göra för att få detta förskräckliga system ur spel, är att be.. Det är underbart att läsa att det redan har systemet redan har fallit på vissa platser.
Du har rätt, som så ofta förr. Angående hoppet för folkkyrkan får vi inte tappa hoppet om något. Vi måste alltid också vara så vidsynta att vi accepterar att Guds vä kanske inte blir i folkkyrkan eller att folkkyrkan kanske en dag återigen blir en folkkyrka.
Skicka en kommentar