KANSKE VAR DET FÖRHASTAT...

När de tre prästerna i Linköping "friades" i domkapitlet i förra veckan, var vi många på den högkyrkliga kanten som trodde att vi såg en ljusglimt i det svenskkyrkliga mörkret (ursäkta ordvalet). Betydde månne beslutet att en ny era av tolerans och respekt för avvikande uppfattningar inletts i Svenska kyrkan? Kanske lite väl förhastat (och med viss tvekan) skrev jag ett "Deo gratias" i mitt inlägg. Så här efter en viss tillnyktring kan man, vilket jag iofs mellan raderna antytt tidigare, fråga sig om inte beslutet snarare var ett sätt att "uppmärksamma" politrukerna i kyrkomötet om "problemet":

"Domkapitlet har inte heller någon möjlighet att pröva huruvida en sådan åsikt är ett hinder för att vara behörig d.v.s. kunna få och inneha en tjänst som präst i Svenska kyrkan. Det är något Kyrkomötet har att ta ställning till. Domkapitlet är således inte rätt instans att fatta beslut om huruvida präster som anser att det inte bör finnas kvinnliga präster i Svenska kyrkan idag ska kunna ha en anställning som präst i denna kyrka."

Amerikanerna brukar när de talar om Vietnamkriget säga att de "vann slagen, men förlorade kriget". Kanske var domkapitelbeslutet i Linköping ett sådant slag. Frågan kommer troligen, med tanke på vad Kyrkliga Betraktelser skrev igår, bli just en fråga för kyrkomötet. Om så är fallet, vad har då framtiden att utvisa? Oremus.

Domine, quo vadis?