LJUSGLIMTAR I MÖRKRET!

Den partipolitiska ockupationen av Svenska kyrkan, som saknar motsvarighet i resten av världens kyrkor - möjligen med undantag av kyrkor i den kommunistiska Folkrepubliken Kina - är en pinsam historia. Den är inte bara pinsam, den är också farlig. Den är farlig för att den hindrar biskopar, präster och diakoner att utföra sina kallelser och på så sätt kväver ockupationen den heliga och katolska tron.

20 september är det val till Kyrkomötet, ett val som regleras av en Kyrkoordning som påminner om en svunnen statskyrkotid, då den svenska kyrkoprovinsen även till det yttre var en slav till den sekulära staten. Kyrkoordningen 2000 cementerade det sekulära styret av Svenska kyrkan, med politiska partier som skall garantera en ofarlig, kastrerad och sekulariserad kyrka: en kyrka som inte får stå upp mot folkmajoritetens tyckande och frimodigt bekänna och predika frälsningen i Jesus Kristus.

I praktiken är det möjligt att med majoritetsbeslut avskaffa Gud, ja, det är sant, även om just det inte är troligt (förhoppningsvis). Kyrkomötet har faktiskt ingen begränsning i beslut gällande teologiska frågor. Genom att göra biskoparna till närmast symboler som kapat alla band med prästerskapet, sittande på ett stiftskansli långt bort från den gudstjänsfirande församlingen, har man ytterligare cementerat ordningen. När 9 av 13 biskopar säger sig vara för ett avsägande av "vigselrätten", ignoreras det från politiskt håll. Och ändå påstår man sig i sin kyrkoordning vara en episkopal kyrka. Att politiseringen även märks i tillsättandet av biskopar är tydligt, exemplet Västerås häromåret där de två "finalkandidaterna" representerade de två största partierna i Kyrkomötet, Socialdemokraterna och Centern; där den centerpartistiske kyrkopolitikern Thomas Söderberg gick ut med segern. Det var lite om mörkret, det kyrkopolitiska läget.

Men det finns också ljus i mörkret! Tidigare har jag nämnt de nio biskoparnas mod att faktiskt gå emot kyrkomötets majoritet och plädera för ett avskaffande av den s.k. vigselrätten, nu när riksdagen röstat igenom en "könsneutral äktenskapslagstiftning" (ordet är i sig ganska märkligt, vadå "könsneutral", neutral från kön? Har homosexuella ett annat kön? Nåja...). Kyrkliga betraktelser hade givetvis önskat att biskoparna rakt ut skulle deklarera att något sådant omvandlande av det kristna äktenskapet inte kan komma på fråga, men vi får nöja oss med ett litet lättande på munkaveln. De senaste åren, och särskilt månaderna har faktiskt bjudit på fler ljusglimtar i det kyrkopolitiska mörkret. Jag tänker gå igenom några av dem nedan.

Ljusglimt 1:

Den första ljusglimgten (eller skall vi säga eldflamman) är Frimodig kyrka. Nomineringsgruppen som i 2005 års kyrkoval fick 7 mandat efter att ha existerat i bara ett halvår. Som de flesta läsare vet (?) vill Frimodig kyrka sätta Kristus och den gudstjänsfirande församlingen i centrum, avskaffa ideologiskt styrande av kyrkan, avvisa de politiskt färgade partierna, ge kyrkan en ny kyrkoordning, ge plats åt oss som inte tror på ordningen med kvinnliga "präster" etc. Alltså befria och återupprätta Svenska kyrkan. Något sådant alternativ har aldrig funnits tidigare i kyrkovalen. Rösta på dem 20 september!

Ljusglimt 2:

Den andra ljusglimten är att Kristdemokraterna i Svenska kyrkan under våren förklarade sig också vilja avskaffa partipolitiken. Detta skall förvisso ske "på sikt", men ändock. Kristdemokraterna är, trots att de rikspolitiskt många gånger sviker i "kristna" frågor, en viktig allierad till Frimodig kyrka; även om de inte är det offentligt. Absurt nog kan väl erkännas att Kristdemokraterna i Svenska kyrkan behövs... tills vidare.

Ljusglimt 3:

Den tredje ljusglimten så... Partiernas inblandning i Svenska kyrkans inre angelägenheter börjar så sakteliga att ifrågasättas i de egna leden. Senast detta kom fram i ljuset var i våras då representanter för Centerpartiet på partets stämma offentligt ifrågasatte ett kyrkopolitiskt engagemang, och att detta skadar idén om att skilja religion/kyrka från politik. Mothugg fick man från Karin Perers, en av ockupationens kommendanter, som markerade öppet vad vi redan visste att de tänkte: en kyrka utan partier skulle vara "en farlig kyrka"! Ockupationen är alltså ett genomtänkt antikristligt projekt...

Ljusglimt 4:

Den fjärde är att det snart kan det vara slut med utköp av för ockupationsmakten misshagliga präster. Under en tid har som bekant (?) ett antal kyrkoherdar och andra präster antingen köpts ut eller avskedats pga s.k. samarbetsproblem. Dessa präster har inte sällan varit medlemmar i organisationer som t.ex. aKF och SSB, och det har varit tydligt att kyrkopolitikerna inte tålt att prästerna haft avvikande åsikter och tro från den allmänt allenarådande sekulära pk-ismen. MEN, nu har Arbetsdomstolen bl.a. ogiltigförklarat avkedandet av kyrkoherden i Tvååker. Juridiskt hade avskedet ingen giltig grund. Kanske blir det svårt för ockupanterna att i fortsättningen bokstavligen göra sig av med kristtrogna präster...

Ljusglimt 5:

Medialt har situationen med politiskt styre i kyrkan börjat ifågasättas. Liksom Svenska kyrkans otydlighet. Allt ter sig i allt fler ögon rätt absurt. Här finns massa exempel, kan nämnas SVT:s Existens där kritik mot otydligheten lyftes fram från både "konservativt" och "liberalt" håll, liksom från folk på gatan, något som föga överranskande avvisades bestämt av ockupationens representant i programet, Levi Bergström (s). Se länk här.

Ljusglimt 6:

De unga kyrkobesökarna, men också präst- och diakonkandidaterna med en vilja till kyrkans lydnad inför sin Herre. Hur många goda präst- och diakonkandidater har man inte träffat? Hoppfullt i sig självt, men hoppfullt är det också att det finns biskopar som (om än under tystnad) är villiga att stötta och viga dessa!

Ljusglimt 7:

Den inofficiella ekumeniken. Den helige fadern Benedikt XVI, biskopen av Stockholm och ortodoxa representanter tycks äntligen fått upp ögonen för katolskt troende i de kyrkor som genomgått reformationen. Enhetens vänner är en gruppering som är ett tecken på detta, där bl.a. svenskkyrkliga fått dispens att få mottaga altarets allraheligaste sakrament ur romersk-katolsk prästs hand. Men också utvecklingen i den anglikanska världen, som jag återkommer till i nästa inlägg.

Det är således inte alls "kört" än. Naturligtvis finns det en gräns för när en kyrka inte längre är kyrka. Men samtidigt måste vi intala oss själva att det faktiskt finns hopp och att en situation faktiskt kan vända. Så har alltid skett genom Kristi Kyrkas historia, liksom i det gamla förbundet. Låt oss alla be till Herren om förbarmande och vägledning.

Jesus, nåd. Maria, bed.