2013-09-09

EFTER NOMINERINGSVALET...

I torsdags hölls så nomineringsval till det stundande valet av ärkebiskop i Svenska kyrkan, som infaller i oktober. Valsystemet är lite knepigt och kan tyckas vara lite svårt att få grepp om, och siffrorna kan vara ytterst svårtolkade - till detta skall noteras att bloggskribenten aldrig varit någon lysande matematiker. De röstberättigade i både nominerings- och ärkebiskopsvalet består av kyrkostyrelsens ledamöter, samtliga domkapitel, stiftsstyrelser (inklusive biskopar), och Uppsala stifts samtliga präster och diakoner plus lika många elektorer.

De uppsaliensiska prästernas, diakonernas och elektorernas röster delas, för att inte göra valet "orättvist", med tio. I siffror betyder det att dessa totalt 670 avgivna röster reduceras till 67 röster. I det stora hela ser alltså då de röstberättigades röstantal ut som följer: kyrkostyrelse och samtliga domkapitel och stiftsstyrelser: 258 röster + Uppsala: 670 = 928 röster totalt. I realiteten blir ju dock rösterna efter delandet i Uppsala: 325 stycken. 

När då nomineringsvalet hölls förra torsdagen röstade totalt 806 personer (=298 röster), varav 561 av Uppsalas präster, diakoner och elektorer. Valdeltagandet i Uppsala låg på 84% och bland kyrkostyrelse, stiftsstyrelser, domkapitlen låg valdeltagandet tillsammans på 245 av totalt 258, alltså 95%. Totalt valdeltagande låg således på 87%. Antalet som inte röstade var alltså 122 stycken.

Resultatet har väl knappast någon av er intresserade läsare missat. Det officiella resultatet publiceras dock imorgon (10 september) varför ovanstående siffror (liksom nedanstående) får tas med viss nypa salt - även om en noggrann omräkning knappast kommer att erbjuda några större överraskningar. Följande blev således nominerade, ordnat efter antal röster: Antje Jackelén (stiftschef, Lund), biskop Ragnar Persenius (suffraganbiskop, Uppsala), Cristina Grenholm (kyrkosekreterare på Kyrkokansliet), F Johan Dalman (domprost, Strängnäs) och biskop Per Eckerdal (Göteborg).

Flest röster fick alltså Lunds stiftschef Antje Jackelén, 153 stycken och således 51%. Detta var i sig ingen överraskning. Jackeléns namn har nämnts i ärkebiskops- sammanhang i åratal. Hon anses stå för ett kompetent ledarskap, ger intrycket av att vara en riktig järnlady, gillar att umgås med muslimer i religionsdialog, är gästprofessor vid en luthersk högskola i Chicago och främst av allt: hon är kvinna. Det sistnämnda tycks ju i svenskkyrkliga sammanhang ha blivit allt viktigare, och politrukerna älskar det. 
Jackelén fyller 59 år nästa sommar och skulle således kunna vara ärkebiskop i 6-8 år. Vilket naturligtvis skulle få konsekvenser för Svenska kyrkans ekumeniska ställning och vigningarnas apostoliska legitimitet för en lång tid framöver. Antagligen mer intresserad av religionsdialog är ekumenik. 

Tvåan med 87 röster och 29%, blev Uppsalabiskopen Ragnar Persenius. Biskop Ragnars namn har också det nämnts i ärkebiskopssammanhang länge, och han kom tvåa i förra ärkebiskopsvalet. En gammal akademiker med mission och ekumenik som specialområde. Biskop Ragnar räknas som en försonare och är en av de biskopar som ingår arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses biskopliga "bollplank" tillsammans med ärkebiskop emeritus Gunnar Weman och biskop Biörn Fjärstedt. Persenius har vid återkommande tillfällen visat oro för Svenska kyrkans inre sekularisering. Ur en svenskkyrklig katolsk synvinkel är han med råge den mest lämpade kandidaten bland de troliga "kombattanterna" i kampen om ärkebiskopstronen.

Med 11% av rösterna, 32 stycken, blev Svenska kyrkans "chefsteolog" som hon brukar kallas, kyrkosekreteraren vid Kyrkokansliet, Cristina Grenholm, trea i nomineringsvalet. Grenholm är endast prästvigd och således liksom Johan Dalman (se nedan) inte precis någon trolig kandidat i just detta val, då det sedan 1900-talets första hälft varit praxis med redan biskopsvigda ärkebiskopar. Grenholm är en riktig kanslipräst med åratal på universitet och högskola. Akademiker med en feministteologisk utgångspunkt.



Domprost Johan Dalman är en riktig biskop i vardande och fick i nomineringsvalet 12 röster, alltså 4%. "Alla" vet att den adlige domprosten i Strängnäs en dag kommer att bli biskop någonstans i Sverige (tips: troligen i trakterna kring Sörmland och Närke). Han har redan nämnts som kandidat i ett antal stift men har ofta själv tackat nej. Kyrkliga Betraktelser är övertygad om att denne Oxforddoktorerande, ekumeniska "AffCath"-högkyrklige präst skulle bli en utmärkt biskop. Men ärkebiskop kommer han troligen inte bli - inte 2014 i alla fall.



Göteborgsbiskopen Per Eckerdal lyckades också kvala in i ärkebiskopsvalet med 10 röster och således 3% av de angivna rösterna. Som biskopsvigd blir han automatiskt en troligare kandidat än Dalman och Grenholm. Biskopen som "gjort allt" för att försöka omvandla sitt stifts image från att ha varit "det konservativa stiftet" till att bli allt mer politiskt korrekt med hjälp av allt från prideparader till hårdhandskar mot prästers gudstjänstbesök i Missionsprovinsens kapellförsamlingar. Ärkebiskop blir han nog inte, men bli inte förvånad om han skulle hamna på tredje plats.

Nu återstår hearing av kandidaterna i Gottsunda kyrka den 1 oktober. Mycket kan alltså fortfarande hända och ingenting säger att ett resultat från ett nomineringsval står sig. När saker börjar bli allvar har folk en tendens att ändra sig och satsa på säkra kort. Vi får heller inte utesluta att människor är öppna för Guds tilltal. Kyrkliga Betraktelser uppmanar därför sina läsare till innerlig bön detta ärkebiskopsval, som faktiskt kan vara avgörande inför Svenska kyrkans framtida vägval. Tänk på det - ge inte upp!

Jesus nåd. Maria bed.

3 kommentarer:

Lärjungen sa...

Oavsett vilken ståndpunkt som intages vad gäller vigningarnas apostoliska legitimitet så brukar det väl vara så att fler biskopar än bara ÄB medverkar i själva handpåläggningarna vid biskopsvigningar.

Kyrkliga Betraktelser sa...

Så är det naturligtvis. Men en redan ifrågasatt succession lär ju bli än mer ifrågasatt i och med en kvinnlig ärkebiskop. Åtminstone symboliskt.

Observator sa...

Jag tror knappast att man enligt romersk-katolsk lära kan tala om en giltig biskopsvigning för den händelse huvudkonsekrator varken är präst eller biskop också om de assisterande biskoparna skulle vara biskopar.

Dessutom blir det ju väldigt oklart om de assisterande biskoparna har någon intention att förrätta en biskopsvigning om huvudkonsekrator inte ens är präst och detta dessutom är känt av de assisterande biskoparna och samtliga dem som övervarar akten.

Att det sedan gammalt skall vara tre biskopar som viger en ny biskop hänger nog snarare samman med att i så fall minst tre har gett sitt samtycke till vigningen, vilket väl troligen syftar till att undvika att tokstollar biskopsvigs.

Man kan dock tänka sig att för den händelse huvudkonsekrator inte skulle vara giltigt vigd de två övriga skulle "kompensera" huvudkonsekrators brist på giltig vigning, men det kan knappast gälla de fall där det står helt klart för alla närvarande att huvudkonsekrator inte ens är präst.