FÖRBUNDET FÖR KRISTEN ENHET
Idag blev undertecknad med sin blivande hustru medlemmar i FKE - Förbundet för Kristen Enhet. Stora saker är på väg att hända, se till att vara med i detta viktiga arbete, oavsett om du är svenskkyrklig eller romersk katolik. Ansök om medlemskap du också, gärna redan idag! Kom med i arbetet för synlig kristen enhet!
"Förbundet arbetar för en enad kristen kyrka med biskopen av Rom som enande och enad gestalt. FKE bildades 1965 med syftet att finna gemensamma trostolkningar och på sikt en synlig enhet mellan Svenska kyrkan och den romersk-katolska kyrkan".
"Jag ber att de alla skall bli ett". Joh. 17.
14 kommentarer:
Såg just denna rapport från Bamberg:
http://knochedrhannover.blogspot.com/2010/06/neue-internationale-okumenische.html
För mig är det, prima facie, obegripligt att man håller fast så hårt vid Augustana, Luthers lilla katekes och "de övriga utläggningarna i Konkordieboken". Varför inte säga något i stil med: "Augustana och Konkordieboken har historiskt format våra samfund, men anses idag inte ha en normativ karaktär"?
Skillnaden mot anglo-katolikerna som sökt gemenskap med Rom framstår, utifrån sett, som uppenbar och tämligen stor: de ser sig, vad jag förstår, på inget sätt som protestanter, i meningen att exempelvis Augustana skulle ha någon normativ karaktär. Tvärtom tar de mer kraftfullt avstånd från dessa än vad (romerska) katoliker i gemen gör (även om det säkert också, bl.a., har att göra med att de måste göra detta för att undgå missuppfattningar).
Nu har jag, som sagt, inte sett hela dokumentet. Men utifrån vad jag sett, på sidan ovan, ser det inte mycket annorlunda ut än det försök som gjordes runt 1980 av FKE-G: att samtidigt bli kvar i SvK och inlemmas i (romersk) katolska kyrkan. Då, 1980, "fick" anglikanerna anglican use-församlingar; de svenskkyrkliga "fick" ingenting. Kan det bli så att historien upprepar sig?
Jag vill dock instämma med Br. Nicolaus i Herrens bön om alla kristnas enhet; endast Han kan skänka oss den fulla enheten. Låt oss be att Han öppnar ögon och röjer vägar, där synd och inkrökthet tidigare stött bort Hans nåd och sårat Hans kropp. Må vi alla bli ett!
Nu känner jag mig negativ, och jag vill inte ha smolk i glädjebägaren rörande medlemskapet i FKE, men jag kan ändå inte avhålla mig från att tipsa om f. Anders Piltz brev till FKE, som just lagts upp på Enhetens vänners hemsida:
http://www.enhetensvänner.se/pdf/Brev_till_FKE_pask_2010.pdf
Utdrag:
"Jag vill allvarligt vädja till alla dem i vårt land som kan instämma i den katolska tron, sådan
den framställs i Katolska kyrkans katekes, att ansluta sig till den faktiska katolska kyrkan under biskop Anders."
Ingen fara, Erik.
Undertecknad har redan läst P. Piltz brev. Det är naturligtvis självklart att den som till fullo bejakar Katolska Kyrkans Katekes bör konvertera på stående fot; eftersom ett sådant ställningstagande ofrånkomligt underkänner Svenska kyrkans som ett katolskt samfund!
För den högkyrkligt lagde lutheranen torde ju strävan efter kyrkligt enhet peka mot Rom, men jag är ändå något tveksam så som situationen är idag. Detta av främst två skäl:
1) I ett läge då SvK tar steg efter steg bort från den enhet som funnits med de lutherska systerkyrkorna och kusinerna i den anglikanska gemenskapen (nu senast bör väl den tanzaniska kyrkans, världens andra största lutherska, avståndstagande från kyrkor som tillåter homoäktenskap lyftas fram) kan inte den främsta prioriteten vara att hitta enighet med Rom. Först Luthersk (och gärna anglikansk) enighet, sedan kan vi titta i vidare internationella cirklar.
2) Jag ska erkänna att jag inte känner till medlemsantalen för olika samfund i Sverige så storleksförhållandena är mig okända, men förutom romerska katoliker har ju försynen (eller snarare krig och elände) försätt landet med ett tydligt inslag av orientalisk och östlig kristendom. Visserligen torde de teologiska skillnaderna till förstone framstå som större, men avsaknaden av historiska låsningar och skiljelinjer mellan dessa kyrkor och SvK gör istället många saker enklare. Vore det inte naturligt att undersöka möjligheterna till ett närmande till dessa?
1. Problemet är väl - som högkyrklig - att ett närmande till "andra lutherska" kyrkor bara skulle innebära att man byter ut modernistiska heresier mot gamla 1500-talsheresier, och således cementerar oss i dessa. Jag ser inget positivt i det, även om enhet är gott. En del av problematiken är ju dock att de "konservativa" lutherska kyrkorna faktiskt inte vill vara katolska. Vad har vi då vunnit? Enhet i vad?
2. Visst. Men för svensson är det nog kulturellt enklare att bli västkyrklig katolik än grekisk-rysk-arabisk ortodox. Dessutom är det den romerska jurisdiktionen vi lämnade på 1500-talet.
1) Nu håller ju även den romerska kyrkan sig med en del bibliskt tveksamma läror så summan av heresierna är månne konstant, men det är ju knappast pga några gamla heresier som den lutherska gemenskapen spricker utan pga helt nya. Min huvudpoäng är att den lutherska enheten kan stoppa dessa nya dumheter samt vara ett första, historiskt naturligt, steg mot vidare enhet. Teologisk amatör som jag är så vore det förresten intressant att få reda på vilka kätterska läror du främst syftar på. Rättfärdighetsläran är väl numer utredd och skiljaktigheterna i fråga om nattvarden ser jag personligen som hårklyverier (men det är det iofs inte alla som gör!).
2) Visst lämnade vi just gemenskapen med Rom, eller om de nu lämnade oss i sticket, men enhetssträvandenas mål är ju inte att köra historien baklänges utan att ena Kristi kropp och då kan andra vägar vara lika rimliga. Visserligen är det tveksamt om Svenssons röst räknas eftersom han inte är värst kyrksam längre, men han behöver nog inte oroa sig så mycket. SvK måste, trots det teologiska haveriet, fortfarande anses vara den apostoliska kyrkans rättmätiga svenska provins varför ett närmade till de ortodoxa och orientaliska snarare skulle ha som mål att dessa inordnas inom SvKs episkopala struktur. Vad skulle det hjälpa de högkyrkliga som inte skulle bli del av något större (till att börja med i alla fall)? Jo ett dylikt inflöde av fromma skulle skjuta liberalteologerna ordentligt i sank. En utopi? Jo antagligen.
En grundläggande fråga man kan ställa är vad målet för enhetsarbete egentligen är? Att få tillhöra största möjliga världsvida kyrka eller att kunna fira gemensam mässa med så många medkristna i grannskapet som möjligt?
3) (Jo jag tar mig friheten och läger till en trea efter att nu ha läst Piltz brev). Så länge den romerska kyrkan i Sverige inte uppvisar ett enda spår av ödmjukhet, utan utgår från att man har rätt i allt och att personlig konvertering är den enda lösningen, så är ju allt enhetsarbete meningslöst. Men är Piltz en typisk företrädare för den romerska kyrkan? Nja, som "konvertit" (jag gillar egentligen inte termen för människor som endast bytt inriktning inom samma tro) är han knappast det. Man skulle rent av kunna säga att hans njugga inställning, för så uppfattar jag den, är helt naturlig. Dels blir den som bytt "lag" ju ofta hårdare antagonist en den som är född i det andra laget, särskilt blir man ju ofta mån om att hitta fel i det man lämnat, men framför allt så har han ju själv gått den väg han vill att andra ska gå. Klart han förespråkar den! Jag tror därför att diskussioner med den romerska kyrkan måste passera dessa konverterade svenska grindvakter för att vara meningsfulla.
1. Som jag ser det, efter många års (men alls inte tillräckliga!)studier av dogmatik och luthersk lära, är dagens problem skörden av vad som såddes vid reformationen. Luthers Sola Scriptura och uppmaning till enskilt bibelbruk, ledde till att Bibeln blev "var mans egendom" och så småningom profaniserades. Kristendomen intellektualiserades än mer än vad medeltidskyrkan kan beskyllas för, t.ex. krävs plötsligt läskunnighet av den enskilde kristne, vilket också ledde till den liberalteologi vi har idag. Kom ihåg att all denna 1800-talsteologi är sprungen ur lutherska sammanhang: att det inte skulle finnas något samband är icke troligt!
Mycket av vad jag pekar på som heresi i luthersk teologi bygger på Jesu ord om "på frukten känner du trädet". Det är reformationens kyrkor som har liberaliserats och urvattnats teologiskt såväl som moraliskt. Något måste det bero på, inte sant?
Heresin finns på många plan:
a)KYRKAN reduceras till de troendes gemenskap, som paradoxalt nog inte behöver vara gemenskap. Draget in absurdum kan enskilda kristna fira gudstjänst hemma. Samlingen kring:
b)ÄMBETET degraderas och hierarkin slås sönder. Vilket fått katastrofala konsekvenser. Luther reducerade vigningen till en symbolisk handling, ett predikoämbete där episkopatet och diakonatet är onödigt och successionen ett påhitt.
c)SAKRAMENTEN reducerades till 2, högst tre (om man får tro Melanchton). De övriga sakramentet kastades ut som barnet med badvattnet. Bikten självdog eftersom tiden gick. Konsekvensen för äktenskapet ser vi idag. Luthers nattvardslära bygger på högmod om att veta bäst, hårklyverier och "självklara antaganden" om att närvaron upphör utanför mässan, vilket lett till att Kristi (kropp och) blod idag spolas ner i avlopp, med hänvisning till Luthers utredningar...
Jag tror att mycket av detta beror på en ännu allvarligare heresi: misströstan på en verkande Gud. Lutherdomen präglas av rationalism och en tro på en Gud som är långt borta, Guds direkta verkande i världen vill man inte lita på. Därför avvisade man mycket av "medeltidens teologi" (som faktiskt var mycket äldre) som vidskepelse. Oljesmörjelse förkastades (trots de bibliska beläggen, men Jakobsbrevet var ju en "halmepistel" enligt Luther), bönen om helgonens förbön likaså, mässoffret avskaffades för att man inte kunde förstå att Gud är utom tiden, rationalism åter. Med mera, med mera!
2) Håller med i stort. Jag avfärdar inga möjligheter som utopier.
3) Då känner du inte F Piltz. Han är en mycket ödmjuk människa och skiljer sig från många konvertiter. Notera att vad Piltz säger faktiskt är att "den som tror allt det som Katolska kyrkansk katekes lär, borde konvertera". Och jag vidhåller: ja, självklart. Eftersom katekesen faktiskt säger att reformationens samfund inte är Kyrkan.
Först av allt ett stort tack för en mycket bra debatt hittills!
1) I stora drag håller jag med, men inte heller den romerska kyrkan har gått fri från den moderna tidens attacker. Hela västerlandet och dess andlighet är under belägring av positivismen och modernismen. Jag kan rekommendera Tage Lindboms bok "Västerlandets framväxt och kris" som söker redogöra för just detta. Lindbom menar att förfallet börjar redan med Thomas av Aquino och Aristoteles återupptäckt i väst.
Är det inte rimligt att anta att Sola Scripta ursprungligen ska förstås som ett stridsrop mot dogmer inom dåtidens romerska kyrka som saknade biblisk grund (t.ex. avlatshandeln)? Senare har det ju tveklöst kommit att innebära att varje tolkning av skriften ska ha samma värde; "Envar sin teolog". Men avfärdade verkligen de "lutherska fäderna" helt vikten av traditionen som tolkningsnyckel? På sätt och vis kan man nog undra om det inte är Gutenberg vi ska klandra mest förresten...
Att tron på en verkande Gud var i avtagande är helt säkert sant, historiskt dök ju också deismen upp snart efter reformationen.
3) Nej jag känner inte Piltz utan bedömer honom endast på det han skriver. Kanhända läser jag in mer än jag borde i texten, men han faktum är att han tydligt avvisar alla andra vägar än personlig konvertering.
"De lutherska fäderna" avvisade helt och fullt traditionen som tolkningsnyckel. Därav "Sola Scriptura". Ditt antagande om varför tanken uppstod är mycket väl rimlig, men återigen: på frukten känner man trädet.
Jag tackar också för en intressant debatt!
/Br Nikolaus
Populisten:
Vill bara påpeka: avlatshandeln har aldrig varit en dogm. På det hela är det ett tveksamt påstående att reformatorerna ville avskaffa några dogmer.
Några enstaka läror, visst, och ett antal bruk, men inga dogmer som jag uppfattar det.
Hej KB,
tack för intressanta synpunkter i diskussionen ovan!
Jag tänkte bara höra efter om ett klargörande. Jag har tidigare förstått det som att du menar att lutheranismen, eller vad man ska kalla den, såsom den utvecklades i "ortodoxin" har tagit intryck av (andra) reformatorer och tagit in delar av zwinglianism och calvinism. Ovan tycks du dock men att redan Luther var problematisk. Du skriver bl.a.:
"Luther reducerade vigningen till en symbolisk handling, ett predikoämbete där episkopatet och diakonatet är onödigt och successionen ett påhitt."
Du har svarat på detta flera gånger tidigare, och säkert är det bara jag som inte har förstått dig rätt, men om du har tid och ork får du dock gärna (du har ju ingen skyldighet till det!) åter skriva om hur detta går ihop med att du vill se exempelvis Augsburgska bekännelsen som ett katolskt dokument (om jag förstått dig rätt?).
Om nu det hela var ruttet från början, varför vill du att det ska fortleva - borde det då inte bekämpas eller glömmas? Eller gör du en skillnad mellan en tidig och en sen Luther? Eller vill du att alla normativa hänvisningar till Luthers verk tas bort i exempelvis en framtida union mellan Rom och grupper av svenskkyrkliga, exempelvis? (För om redan Luthers skrifter är "ruttna", skulle de väl vara skadliga och något av en "trojansk häst" om de fördes in som normerande dokument i (romersk) katolska kyrkan?)
Vänligen,
För övrigt finns det ju fyra sakrament om man läser apologin och Bo Giertz Kristi kyrka..annars instämmer jag i uppmaningen angående FKE.
En fråga: i Piltz brev till FKE hänvisas till ett dokument benämnt "Who are we?", författat av Caesarius Cavallin, Per Mases och Ove Lundin.
Vet KB, eller någon annan, om detta dokument händelsevis finns tillgängligt någonstans?
Det vart inget bra skrivet av dig, "Kyrkliga Betraktelser", varken om Luther eller hans sakramentslära, men så blir det när man inte har några insikter utan bara följer fördomar. Om du nu läst lite dogmatik så tycker jag att du också ska ägna dig åt att läsa Stora nattvardsbekännelsen "Das Abendhmahl Christi Bekenntnis" med flera och varför inte den korta nattvardsbekännelsen från 1540-talet som också finnas på svenska. Då kan också det lända till insikter både om Luther och klassisk luthersk dogmatik. När jag läser vad du skriver så ser jag att du har lika mycket fördomar om Luther som en gång Tage Lindbom hade. Men han tog till sig min kritik och skrev inget mer fördomsfullt om Luther.
/arne
Skicka en kommentar