MANIPELN - ETT LITURGISKT PLAGG SOM FÖRSVANN...

Jag var en gång på vinden i den kyrka jag går i om söndagarna och rotade bland lådorna i skåpet för liturgiska textilier. En låda är märkt med orden "Maniplar, bäres runt vänster handled".

I förra veckan fotade jag dessa bortglömda liturgiska plagg och resultatet ser vi till vänster.

Vissa av dessa maniplar, de vackraste (längst till vänster i bild), och förmodligen mest påkostade hade tanklöst tryckts in längst bak i lådan. Detta faktum om att försiktigheten kring handskandet med maniplarna blivit mindre noggrant genom åren, säger nog mycket om hur detta liturgiska plagg så totalt glömts bort och bara försvunnit ur modern liturgisk praxis.

Vad är en manipel?

På det engelskspråkiga Wikipedia (översatt till svenska av mig) kan vi läsa följande om manipeln:

"En manipel är ett liturgiskt plagg i den Katolska Kyrkan, använd i de flesta västliga riter, och emellanåt i vissa anglikanska kyrkor. Den består av ett broderat silkesband eller av liknande material och hänger på vänster arm [=runt handleden]. Manipelns utförande och storlek varierar. Den har samma färg som de andra mässkläderna [=stolan och mässhaken], och bäres av den celebrerande prästen, diakonen och subdiakonen i en Missa Solemnis [=högmässa]; i en Missa Privata/Lecta [=läst lågmässa] eller Missa Cantata [=sjungen lågmässa] bärs den endast av celebranten. Manipeln används endast i själva mässliturgin och inte i andra liturgier eller riter, såsom sakramentsförvaltning, sakramental välsignelse eller vid bruket av sakramentalier.

Den bör enligt seden läggas bort vid predikan".

Kanske kommer detta som en nyhet för vissa, andra bryr sig inte och en del av oss undrar i liturgisk panik: "vad hände med manipeln"!?

Enkelhetens diktatur

Svaret på vår fråga är enkel: nämligen svallvågorna från Andra Vatikankonciliet, som tyvärr nedmonterade hela Västkyrkans syn på liturgi, arkitektur, konst och solemnitet. Denna våg svepte också med sig manipeln som en följd av att Västkyrkan föll in i en enkelhetens diktatur. Allt "onödigt" skulle bort.

Som om inte den liturgiska nedmonteringen i Romersk-katolska kyrkan var nog, smittade även detta över i Svenska kyrkan via, konstigt nog, den liturgiskt annars så medvetna högkyrkligheten. Manipeln var inte bara "onödig" och "saknade funktion", den var också en fara: "man kunde ju välta kalken med den". Sådan argumentering har vi fått höra av postkonciliera "förståsigpåare". Man kan lätt undra vad mer som är "onödigt" och "saknar funktion" i den liturgiska skruden!

Manipelns historia och funktion

Manipeln var till en början en större torkduk som bars över armen (likt bruket bland kypare på fina restauranger), var ursprungligen tillverkat av linne och kunde även hållas i handen (liksom bilden till vänster från San Clemente i Rom, visar). Funktionen som torkduk för nattvardskärlen, celebrantens händer och mun bevarades långt efter det att stolan gått från att varit en torkduk för ansiktet till att bli ett liturgiskt ornament. Att manipeln bara används vid själva altartjänsten är helt enkelt en relikt från äldre tid!

Om inte manipeln idag har en direkt funktion utöver det rent estetiska och traditionsbundna, så har den väl likt de övriga liturgiska plaggen en symbolisk funktion? Mycket riktigt:

"Vanliga symboliska förklaringar markerar likheten med det rep av vilket Kristus blev ledd och de kedjor som band Hans händer. Den har också kommit att betraktas som en symbol för botens tårar, prästämbetets börda och dess glädjefyllda belöning i Himmelen (vars tolkning troligen går att härleda till iklädnadsbönen som bes när man tar på sig manipeln). På anglikanskt håll beskrivs manipeln som en symbol för tjänandet".

Manipeln i framtiden

Har detta lilla tygstycke, som jag nu lagt ned timmars skrivande på, någon framtid i liturgiska sammanhang? Mycket troligt skulle jag säga. Ett tecken på det är den Motu Proprio som påven Benedikt XVI utgav 7 juli 2007 om firandet av den klassiska latinska (tridentinska) riten där ju manipeln är ett självklart tillbehör i en genomtänkt liturgi. Liksom enkelhetens diktatur bredde ut sig efter Andra Vatikankonciliet på 1960-talet också i svenskkyrkliga kretsar, kan jag inte låta bli att hoppas på att värdighetens kultur breder ut sig tack vare Roms återgång till mer genomtänkt och värdig syn på liturgin.

Ett annat, kanske mindre tydligt, tecken finns på internetcommunity:t Facebook där det bildats en skämtsam grupp med namnet Every time you celebrate a Mass withouth a maniple, God kills a kitten. Skämtsam som namnet lyder finns det nog ändå ett allvar bakom. Manipeln har fått bli en symbol för en längtan tillbaka till ett mer värdigt firande av liturgin, och för denna längtan står en rad unga liturgiskt intresserade människor som kommer att bli framtidens biskopar, präster och diakoner. Måtte så enkelhetens diktatur snart gå mot sitt slut!