2008-03-03

”HÖGKYRKLIG” TILLVÄXT PÅ INTERNET

Internet är som bekant en fantastisk resurs för att söka information och att använda sig av för att sprida ett visst budskap, dessutom har nätet gett oss en lika fantastisk möjlighet att skapa kommunikationer mellan människor av liknande övertygelser. Detta har lagt en ny grund för föreningsverksamhet som vi aldrig tidigare har sett. Detta gäller naturligtvis även på det religiösa och kyrkliga planet: internetupprop är t.ex. ett fenomen som har fört massor av människor samman, här kan bl.a. nämnas den s.k. Kalin-listan för präster som inte vill välsigna partnerskap, eller kampanjen Bevara äktenskapet till försvar för den klassiska (kristna) äktenskapssynen. Till för ca. ett år sedan fanns det högkyrkliga debattforumet ”högkyrklig.nu”, som tyvärr lades ned av olika skäl: detta var en god resurs för många inomkyrkliga ”sökare”. Till detta kan nämnas det relativt nya bloggfenomenet, som ju denna text är ett resultat av.

På nätgemenskapen (eng. ”internet community”) Facebook finns något som kallas ”group”, en slags intresseförening inom nätgemenskapen som man kan ansluta sig till med en enkel knapptryckning, eller genom att inbjudas av någon redan existerande medlem. Dessa ”groups” är antingen öppna eller slutna, i det sistnämnda fallet kan man endast bli medlem genom en sådan inbjudan som jag nyss nämnde. Många, för att inte säga de flesta av dessa ”grupper” är skämtgrupper (vilket då brukar betecknas med orden ”just for fun”) och kan handla om t.ex. ”If you celibrate a Mass without a maniple God kills a kitten”, som jag nämnde i senaste blogginlägget, eller ”Catholic Coalition Against Liturgical Dance”. Medan andra grupper är seriösa. Givetvis finns mellanformer, t.ex. kan ju en grupp ha en komisk och oseriös fernissa även om den har en seriös baktanke, de tidigare nämnda grupperna kan säkert sorteras in i detta fack.

På svensk Facebook-mark finns två nya intressanta och seriösa föreningar med ”högkyrklig” profil, men av två olika typ. Den ena är Konung Johan-sällskapet som arbetar för användandet av Johan III:s liturgi från 1576 och den andra är Affirming Catholicism Sverige/Sweden som är en svensk variant av denna liberalt anglokatolska rörelse. Jag tänkte här nedan ta upp lite fakta om dessa föreningar:

Konung Johan-sällskapet/Societas Joannes Rex

Gruppen har ett 30-tal medlemmar och betecknar sig som ett ”katolskt sinnat sällskap inom Svenska kyrkan som vördar minnet av konung Johan III och hans kyrkopolitiska insatser”. Detta för tankarna till det anglokatolska Society of King Charles the Martyr, även om man inte talar om kult av personen Johan III. SIR, som föreningen förkortas, är ekumenisk och bjuder in medlemmar från andra kyrkor (romersk-katolska och anglikanska medlemmar finns redan), markerar att man inte är ett ordenssällskap och att man omfattar den klassiska ämbetssynen som den uttrycks i ”aKF:s program 'Högkyrklig Spiritualitet' samt Forward in Faith's 'Mission Statement'". Till detta sistnämnda finns dock en fotnot som förklarar att enskild medlem inte måste dela denna synpunkt, även om paragrafen gäller vid sällskapets sammankomster.

Man har utformat tre punkter:

+ att konung Johan III:s försök att medla mellan Petri stol i Rom och ärkesätet i Uppsala var en ädel handling som tjänade enheten i Kristi Kyrka.
+ att den s.k. "Röda boken", Liturgia Suecanae Ecclesiae av år 1576, är en vördnadsvärd rit som bör översättas till högtidlig svenska begriplig för vår tids kyrkobesökare.
+ att riten åter bör komma i bruk i vår svenska kyrka, liksom t.ex. "Sarumriten" brukas inom Church of England.

Jag ser med intresse på utvecklingen av denna grupp och anser att den bör ses som ett positivt tillskott till den katolska rörelsen inom Svenska kyrkan!

Den andra gruppen däremot, Affirming Catholicism Sverige/Sweden, är en grupp som avviker rejält från den katolska rörelsens huvudfåra. Den tomma liturgism som högkyrkligheten så ofta beskylls för kan aldrig bli så besannad som i denna gruppering. Affirming Catholicism har sitt ursprung i Church of England på 1990-talets början i samband med införandet av kvinnliga "präster", då ett antal liberala anglokatoliker samlades i en kyrka London och grundade denna rörelse. En av grundarna var den nuvarande ärkebiskopen Rowan Williams och den homosexuelle (celibatäre men dock i registrerat partnerskap levande) domprosten Jeffrey John. Dessa kände sig utstötta ur den anglokatolska rörelsen p.g.a. deras liberala hållning gentemot kvinnliga "präster". Sedan dess har Affirming Catholicism (trots att ++Williams själv blivit mindre liberal med åren) gått mer och mer åt det liberala hållet. "Affirming", betyder "erkännande" och man har sett som sin uppgift att bl.a. erkänna kvinnliga präster, homosexuellt sam- och sexliv, nedmonterandet av klassisk kristen syn på synd osv. Trots detta vill man stå för en klassisk katolsk syn på sakramenten, ämbetet (utan reservation för kön, dock), episkopatet, Kyrkan osv.
Tyvärr håller det ju inte: något som inte är katolskt kan ju inte utge sig för att vara katolskt! S:t Vincent av Lerinas defination om vad som är katolskt, dvs. det "som har trotts i alla tider, över allt och av alla", spelar plötsligt ut sin roll. Affirming Catholicism uppfyller ju inte dessa kriterier då de faktiskt inte ens vill tro det som alltid har trotts!

Affirming Catholicism Sverige/Sweden

Så, vad vill den svenska "lokalavdelningen" då? Gruppen proklamerar att de vänder sig till högkyrkliga som känner att de inte hör hemma i de etablerade rörelserna. De vill inte vara en motgrupp utan ett "komplement för att berika det kyrkliga livet i vår kyrka idag". Man vill:

+ samla lekfolk och vigda som vill "leva i den allmänkyrkliga traditionen",
+ göra den högkyrkliga traditionen till inspirationskälla "för gudstjänst, själavård, undervisning och mission",
+tala för de "utstötta, annorlunda, utfrusna och glömda".

Fina ord, men vad betyder det? Vi får väl se hur Affirming Catholicism kommer att "berika" vår redan så illamående Svenska kyrka med ännu mer liberal teologi förklädd i liturgiska plagg och skymd i ett moln av rökelse...

5 kommentarer:

Kaplansgården sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Kaplansgården sa...

Tack för en intressant och välskriven blogg

f. Pär Linderoth

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Tack för din trevliga kommentar, fader!

Johan Wallner (honkytonkjohan@spray.se) sa...

"..försvar för den klassiska (kristna) äktenskapssynen." En sanning med modifikation kanske? Tror man måste vara uppmärksam på att det du menar dig sakna, inte är någon konkret ontologisk sanning om kyrkan som "klassisk". Kyrkan, katolsk eler inte, kan inte talas om som klassisk. Kyrkan har genomgått bra många förändringar och gör det fortfarande, oavsett romersk katolsk eller luthersk läggning. Bifogar här läsning som kanske kan vidga dina vyer angende detta. Hämtat från Jayne Svenungssons artikel i Svd. Bifogar även länken.

"Den officiella hållningen från samtliga av de etablerade kyrkorna i Sverige – inklusive de som har en bejakande syn på homosexualitet – är att termen bör reserveras till heterosexuella relationer. Det argument som genomgående framförs är att män och kvinnor, enligt traditionell kristen syn, är skapade till skilda men komplementära roller grundade i deras potential till biologiskt faderskap respektive moderskap.

Innan sista ordet sägs i denna diskussion kan det vara värt att uppmärksamma att denna syn är av tämligen ungt datum. Som historikern Jane Shaw påminner om i ett av de mer tankeväckande bidragen var det först i och med reformationen som ­äktenskapet alls upphöjdes till gudagivet ideal. Det högsta idealet för det kristna ­livet var dessförinnan celibatet. För att finna idén om mannens och kvinnans biologiskt grundade komplementära funktioner får man gå ännu längre fram i historien. Först under 1700-talet växer föreställningen om en radikal biologisk skillnad mellan könen successivt fram.

Detta slags historiska neddykningar påminner oss inte bara om att vi bör umgås mer varsamt med termer som ”traditionell” och ”klassisk”. De rubbar också själva distinktionen mellan traditionalism och ­liberalism. Inte sällan visar det sig nämligen vara traditionalisterna som genom sina anakronismer tar sig avsevärda fri­heter gentemot traditionen."

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_1401441.svd

KYRKLIGA BETRAKTELSER sa...

Äktenskapet mellan man och kvinna är det enda kända äktenskapet genom Kyrkans historia.

I antiken då kristendomen/Kyrkan växte fram var homosexuella relationer vare sig konstiga eller förbjudna. Ja i den romersk-hellenistiska kulturen var sådana relationer fullständigt accepterade! Men kristendomen förbjöd detta redan i S:t Pauli brev. Man vågade gå emot en samhällsnorm för att stå upp för den kristna synen på äktenskapet.

Sant är att celibatet skattades högt, det gör det än idag bland katolskt troende. Celibatet är ett tecken på offervilja för Guds rikes skull. Denna syn fanns redan hos Paulus. Men det innebär inte att något äktenskap inte existerade före 1500-talet, då kloster och celibat på "vår" kyrkliga kant blev något fult!

Äktenskapet som sakrament är mycket gammalt. Och det faktum ATT det är ett sakrament är ett bevis på hur högaktat det är. Att här byta ut dess innehåll mot sådant som strider mot gudomlig vilja, såsom vi kan utläsa den i den Heliga Skrift, ja det är alltså omöjligt.

Om sedan staten vill ändra sitt äktenskapsbegrepp är det inte vårt problem. Men Kyrkan har en annan syn, liksom på så mycket annat!