SAMMA GAMLA VISA

För ungefär två veckor sedan skedde något oväntat i England. Detta ingen trodde var möjligt. Det som hände var att det engelska kyrkomötet, General Synod (generalsynoden), röstade nej till den föreslagna lagstiftningen som skulle möjliggöra ett öppnande av biskopsämbetet för kvinnor.

Lagstiftningsförslaget föll i generalsynodens tredje kammare, House of Laity (dvs. bestående av lekfolk). Det ligger nämligen till som så att kyrkomötet har tre kammare: House of Bishops, House of Clergy och House of Laity. I beslut om tyngre frågor, som t.ex. i detta fall rörande ett omformande av kyrkans ämbetsstruktur, krävs två tredjedelars majoritet i samtliga tre kammare för att ett lagförslag skall kunna gå igenom. 

Hos biskoparna vann förslaget en förkrossande majoritet: 44 (94%) för, 3 emot, och 2 avstod/frånvarande. Hos präster och diakoner blev det också ett ja, med 148 (77%)  för och 45 (23%) emot. Men det var alltså hos lekmännen som förslaget föll, där lyckades man inte få 2/3 majoritet och resultatet blev 132 (64%)  för och  74 (36%) emot; således var det inte så att en majoritet, i svenska mått mätt,  röstade emot bland lekmännen. Men likväl nådde man alltså inte upp till tillräckligt stöd.

Reaktionerna väntade inte på sig. En parlamentsledamot uttalade sig om att Church of England nu blivit "en sekt", The Times korrespondent för religiösa frågor, Ruth Gledhill, sade sig skämmas över sin kyrka och menade att den nu aldrig kommer att tas på allvar i någon moralisk eller social fråga; Premiärminister David Cameron deklarerade att han var "mycket ledsen" över beslutet - för att nämna några exempel. Till detta kan noteras att ett antal kvinnliga präster hotade att lämna sina ämbeten, likt många anglo-katolska präster gjorde när samma kyrkomöte röstade för kvinnliga präster tjugo år tidigare, 1992.

Forward in Faith, den anglo-katolska rörelsens kyrkopolitiska organisation, och dess representanter i kyrkomötet, The Catholic Group in General Synod, publicerade pressmeddelanden utan någon som helst uns av triumfalism. Snarare visade man prov på ödmjukhet i form av omtanke och stöd till den förlorande majoriteten, och konstaterade att den andra sidans förlust ju berodde på att lagförslaget inte lyckats formulera en tillräckligt hållbar lösning på frågan om minoriteternas rättigheter.  

Till de mer obehagliga reaktionerna är de röster som höjts för att parlamentet bör gripa in och tvinga kyrkan till underkastelse under den sekulära feministiska ideologin. Någon tyckte exempelvis att parlamentet bör fatta beslutet åt kyrkan; vilket i teorin skulle vara möjligt eftersom Church of England fortfarande är en statskyrka. Andra, mer moderata röster, vill att kyrkomötet redan nästa år skall rösta på nytt och inte vänta till efter nästa kyrkomötesval, 2015. The Arcbishops Council (ungefär motsvarande Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan) vill att "processen skall omstartas" redan efter generalsynodens nästa möte i juli 2013.

Känns inte detta igen? Är det inte samma gamla maktfullkomliga metoder som används? 1957 röstade det svenska kyrkomötet nej till kvinnliga präster, riksdagen intervenerade och inkallade ett nytt kyrkomöte året efter som - surprise, surprise - "röstade rätt". Resten av historien med svikna löften och lögner kan vi. Och sannerligen; inte är det precis den Helige Ande som jobbar med hjälp av sådana metoder...

Varför lyckades man då inte övertyga tillräckligt många för att få förslaget att gå igenom? Svaren är ganska enkla, men främst handlar det om två orsaker: det första är naturligtvis att väldigt många inte över huvud taget vill ha kvinnliga biskopar av teologiska skäl och för det andra gav inte lagstiftningsförslaget tillräckligt övertygande garantier till dem som av teologiska skäl inte kan acceptera nyordningen. Mer om det kan du läsa här: Not Fit for Purpose.

Förövrigt kan vi notera att hälften av dem som röstade nej i House av Laity var - just det - kvinnor.

Jesus nåd. Maria bed.