SYNDABEKÄNNELSE OCH AVLÖSNING
Som bekant har det förts en diskussion inom både Svenska kyrkan i allmänhet och dess katolska rörelse i synnerhet om mässans så kallade "beredelse", en diskussion som bl.a. förts i SPT. Denna fråga blev aktuell för några år sedan då den kommité som arbetat med det i våras släppta handboksförslaget, flaggade för att syndabekännelsen och avlösningen i fortsättningen skulle bli fakultativ. Nu blev inte så fallet, då detta mötte patrull i kyrkans breda lager.
I svallvågorna av detta kom en bok ut på Artos förlag som diskuterade frågan ur olika perspektiv, Till syndernas förlåtelse. Redaktör var en av redaktörerna för Artos Missale, i boken medverkade också några högkyrkliga profiler. Kontentan av denna skrift var att syndabekännelse och avlösning inom ramen för högmässan är ett sentida tillskott och ställer upp frågetecken ur själavårdsperspektiv: Bekänner verkligen församlingen sina synder? Vad innebär allmän avlösning för biktens plats i Svenska kyrkan? Innebär beredelsen som den nu ser ut slentrian? Och värst av allt; tar man för lätt på synden?
Detta är naturligtvis viktiga frågor att fundera över. Och det skall noteras här att författarna i boken inte tillhör någon liberalteologisk inriktning som förnekar syndens existens. Utan snarare är det, menar de, tvärtom. Dagens ordning gör att man tar för lätt på synden, vilken förvisso bekänns, men inte sällan på ett slentrianmässigt sätt. Det stora problemet är inte syndabekännelsen som sådan, menar man, utan den kollektiva avlösningen som underminerar personligt ansvar och biktens redan svaga ställning. På vissa håll har man helt enkelt försökt lösa problemet genom att behålla syndabekännelsen men bytt ut avlösningsformeln till ett löftesord, t.ex:
Såsom gudstjänstfirare i en församling där ordningen med kyrielitania och löftesord införts har jag fått chansen att fundera över detta. Till en början lät jag mig övertygas av argumenten om problematiken med den nuvarande - ibland slentrianmässiga - ordningen. Med tiden har jag mer och mer insett att jag saknar syndabekännelsen. Inte därför att jag är obotligt konservativ, men därför att det händer något med mig då jag inte själv får formulera orden "jag bekänner", "jag har syndat" och "förlåt mig". Dessa formuleringar blir plötsligt prästens, ganska allmänt formulerade, ord varpå jag endast säger "Herre förbarma dig". Det känns faktiskt inte som om det räcker, för min egen frids skull.
Nu är det ju förvisso så att man kan bikta sig. Vilket naturligtvis är det bästa sättet att erfara nådens verkan i en människas liv. Men det är samtidigt inte fel att möjligheten att få formulera sin ånger och bön om förlåtelse också skall finnas utanför ev. biktstol eller biktrum; särskilt inför mottagandet av Kristi kropp och blod i den heliga mässan. Avlösningen som sådan kan däremot stanna inom ramen för botens sakrament, där den främst hör hemma.
"Må Gud allsmäktig förlåta oss alla synder och föra oss till det eviga livet"och/eller:
"Om vi bekänner våra synder, är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet."Ett annat sätt, vilket återfinns i Artos Missale (inspirerat av den alternativa inledningen till mässan i Missale Romanum, 1970), är att byta ut syndabekännelse och avlösning mot en kyrielitania, som växelläsning mellan präst och församling; direkt följt av löftesord och Gloria:
"Du som blev sänd att hela och frälsa dem som har ett förkrossat hjärta: Herre förbarma dig.
"Du som kom för att uppsöka och befria alla syndare: Kristus förbarma dig.
"Du som sitter på Faderns högra sida och för vår talan inför honom: Herre förbarma dig."Utöver detta förordas i Artos Missale ett tredje alternativ i form av en doperinran - tänk en mer avskalad men dock utbyggd form av "Asperges me" i den förkonciliära romerska liturgin - eventuellt utformat så att församlingen var för sig går fram till dopfunten och doppar fingrarna i dopvattnet och gör korstecknet. Om detta prövats i någon församling ännu (utöver påsknattens mässa), vet undertecknad inte.
Såsom gudstjänstfirare i en församling där ordningen med kyrielitania och löftesord införts har jag fått chansen att fundera över detta. Till en början lät jag mig övertygas av argumenten om problematiken med den nuvarande - ibland slentrianmässiga - ordningen. Med tiden har jag mer och mer insett att jag saknar syndabekännelsen. Inte därför att jag är obotligt konservativ, men därför att det händer något med mig då jag inte själv får formulera orden "jag bekänner", "jag har syndat" och "förlåt mig". Dessa formuleringar blir plötsligt prästens, ganska allmänt formulerade, ord varpå jag endast säger "Herre förbarma dig". Det känns faktiskt inte som om det räcker, för min egen frids skull.
Nu är det ju förvisso så att man kan bikta sig. Vilket naturligtvis är det bästa sättet att erfara nådens verkan i en människas liv. Men det är samtidigt inte fel att möjligheten att få formulera sin ånger och bön om förlåtelse också skall finnas utanför ev. biktstol eller biktrum; särskilt inför mottagandet av Kristi kropp och blod i den heliga mässan. Avlösningen som sådan kan däremot stanna inom ramen för botens sakrament, där den främst hör hemma.
4 kommentarer:
Mycket bra du skrev om Confessio för den alltid nödvändig. Och Absolutio får inte vara declarative utan måste vara effective. Detta visste man redan i lutherska ortodoxien. Quenstedt skriver: ”Ministri ecclesiae habent potestem remittendi peccata, ita ut non tantum "historikos", declarative et annunciative, sed ett effective, attamen "organikos" pecatta remittant.” Och det betyder att avlösningen, förlåtelse är inte bara en bekräftelse eller en förkunnelse utan är verklig och sker i det moment då det uttalas.
Sedan har du väl sett att man nu diskuterar frågan om den så kallade ”Fridshälsningen” i mässan och nu vill flytta den till efter kyrkobönen. Men då fattar man ju inte vad denna Pax vill säga. Den är ett återgivande av Jesu ord när han kommer till lärjungarna inom stängda dörrar och ger dem ord om frid och visar dem sin uppståndelse och närvaro. I mässan är det just bevis på Kristi närvaro i nattvarden liksom också Agnus Dei är.
Problemet i SvK är inte primärt att syndabekännelsen blir slentrian även oom den ju i och för sig ofta är det. Problemet är att majoriteten inte biktar sig enskilt överhuvudtaget. Därför blir confessio och absolutio nödvändiga i deras offentliga form annars blir det inget av lösenycklarna alls i SvK.
Även om jag menar att en Kyrielitania är en fullt acceptabel 'akt av bot' (som Lima-dokumentet kräver i en mässa), så gillar jag det inte. Det som är Kyries verkliga mening försvinner, eftersom det är en bön om hjälp i en ond värld. Med både syndabekännelse och Kyrie får man en skillnad mellan synd och skada – synd är något som jag själv är ansvarig för, skada är något som drabbar mig.
Det medeltida kravet på bikt på bikt före kommunion, som ju ledde till 'allmänt skriftermål' vid reformationen, kan vi väl överge. En direkt tillsägelse om förlåtelse bekymrar mig inte mycket (bikt med åtföljande avlösning är ju inget salighetskrav), men jag menar att löftesord är fullt tillräckligt.
Jag håller med KB om att avlösningen hör hemma inom ramen för det enskilda skriftermålet/bikten. Av egen erfarenhet vet jag att det blir mycket märkligt att göra självrannsakan inför bikten när jag fått avlösningen förra söndagen; ska jag under bikten bekänna allt sedan förra bikten eller endast synderna som begåtts sedan förra söndagen? Ska jag börja rota i det som jag redan bekänt och fått avlösning för? Det leder antingen till att bikten blir skral och relativt oviktig eftersom endast de synder som begåtts under veckan tas upp under bikten, vilket gör att den själavårdsmässiga funktionen med bikten, att tala in verklig befrielse, inte blir av eftersom endast en liten del av synderna bekänns i bikten eller till att jag måste underkänna den avlösning jag fått söndagligen. Den nuvarande ordningen underminerar således antingen den söndagliga syndabekännelsen eller bikten. Har talat om denna sak med min biktfader men han kunde egentligen bara beklaga den nuvarande ordningen med orden att församlingen tyvärr inte var redo för att stryka den söndagliga avlösningen till förmån för bikten. Någon avlösnining i veckomässorna blir det åtminstone inte i min hemförsamling.
Nu är jag inte präst, tack och lov, men skulle jag vara det skulle jag verkligen fundera över ordningen med gemensam söndaglig avlösning. Den är främst betänklig i två aspekter, vad jag kan se. För det första underminerar den den personliga bikten enligt ovan, vilken är helt överlägsen den gemensamma syndabekännelsen, ur snart sagt alla aspekter. Jag undrar om den gemensamma syndabekännelsen inte utgör en stor del av förklaringen till att det enskilde skriftermålet i SvK idag framstår som något mycket exotiskt. För det andra menar jag att den gemensamma syndabekännelsen är ett vårdslöst ämbetsutövande. Dels har prästen inte någon som helst aning om hur det står till med ångern hos dem som han "häller ut" Guds nåd och förlåtelse över. Dels kan han inte urskilja vad som varit synd och vad som inte varit det, vilket väl är den aspekt som främst tas upp i den av KB diskuterade boken om jag inte missminner mig. Att här respondera att förlåtelsens verkan beror på den enskildes ånger och tro påverkar inte det sagda, vad jag kan se.
Jag kan inte förstå +Göran ord om att bikt och tillsägelse av syndernas förlåtelse inte skulle utgöra ett salighetskrav +Göran får gärna får förklara vad som menats med det. Jag håller inte med, som det står nu i varje fall. Jag menar att vi människor är bundna vid de ordningar som Gud för vår frälsnings skull instiftat vad gäller mässan, dopet och bikten. Att den Allsmäktige kan frälsa oss utan nådemedlen är en annan sak.
Att försvara den gemensamma avlösningen med att det utan inte blir något av med lösenyckeln i SvK kan jag inte riktigt instämma i. Kritiken mot den gemensamma avlösningen är just den som KB tagit upp, d.v.s. att den leder till att det tas lätt på synden. Det spelar väl ingen roll hur vitt och bredd lösenyckeln svingas om församlingen saknar en rätt ånger? Så lär väl Kyrkan i alla tider? Även om avskaffandet av den gemensamma avlösningen inte skulle resultera i en ökad biktfrekvens menar jag likväl att kvalitet är bättre än kvantitet!
Vänligen,
Rickard
Skicka en kommentar