LIBERALA RITUALISTER HÅLLER KONFERENS
Kyrkliga Betraktelser har tidigare skrivit om den nya liberala högkyrklighet som Svensk kyrkotidning i våras försökte lansera. På bloggen har också tidigare nämnts en facebook-grupp med liknande agenda, en viss "Affirming Catholicism - Sverige/Sweden". Nu visar det sig att facebook-gruppen snart kan vara mer än en skrivbordsprodukt. Till våren 2012 kommer nämligen i Strängnäs hållas en konferens under rubriken: "Rules of life - en konferens med Affirming Catholicism". Detta är minst sagt intressant. Vad är då detta för en rörelse? Och vad kan den få för konsekvenser för den etablerade högkyrkligheten i vår kyrka?
Affirming Catholicism (= "bekräftande katolicism") är en anglikansk förening som bildades ur en utbrytning ur den etablerade anglo-katolska rörelsen under början av 1990-talet. Det avgörande för detta uppbrott var ämbetsfrågan, i vilken en minoritet anglo-katoliker förespråkade kvinnliga präster. En del av dessa lämnade då den breda anglo-katolska rörelsen för att bilda Affirming Catholicism - bland dem den nuvarande ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Som motsvarighet till prästbrödrasällskapet SSC (Society of the Holy Cross) bildade man ett nytt brödraskap kallat "Society of Catholic Priests", vilket (följaktligen) också är öppet för kvinnliga präster. (Som notis kan nämnas att sällskapet i anglo-katolska kretsar brukar kallas för "Society of not so Catholic Priests").
Detta kan ju låta rätt ok, eftersom ämbetsfrågan är komplex, men Affirming Catholicism's "teologiska öppenhet" slutar inte vid ämbetsfrågan. Gruppen är, p.g.a. sin uttalat liberala agenda, mycket heterogen och rymmer en mångfald av teologiska hållningar. Att ++ Rowan Williams är dess "beskyddare" kan förvisso tala för att det finns mer traditionellt kristna falanger, men likväl finns en utbredd "öppenhet" för homosexuellt samliv, dylika "äktenskap" m.m. Man kan alltså säga att AffCath i mångt och mycket är yta, liberal ritualism. Man säger sig bekräfta de 7 sakramenten, men har i praktiken tömt dem på sitt innehåll...
Vad har vi då att förvänta oss av en etablering av rörelsen i Sverige? Visst. En konferens i Strängnäs behöver inte betyda mycket för världen, men ponera att en liberal "högkyrklighet" slår rot och organiserar sig. Vad får det för konsekvenser för den etablerade katolska rörelsen i Svenska kyrkan? För kyrkan i stort?
Först och främst kan man konstatera att Svenska kyrkan skiljer sig från de anglikanska kyrkorna. Högkyrkligheten har här aldrig fått samma betydande roll som i de anglikanska kyrkorna i allmänhet och Church of England i synnerhet. Rörelsen har hittills inte fått den chansen, och dessutom har anglokatolikerna haft nästan 100 års försprång. Detta har lett till att en etablerad katolsk identitet aldrig riktigt slagit rot, vilket innebär att de som väl identifierar sig som katolskt troende (eller högkyrkliga) har rättat sig i det lilla led som betecknats som rörelsen Kyrklig förnyelse. Detta har bland annat inneburit att det inom rörelsen har kunnat rymmas dem som avviker från rörelsen i t.ex. ämbetsfrågan, och dessutom en och annan kvinnlig präst, men som alla accepterat rörelsens officiella hållning. Dessa har ibland kunnat "fostrats in" i en katolsk syn på ämbetet. Man skulle kunna tänka sig att dessa människor skulle kunna bli Affirming Catholicism's målgrupp i Sverige, då finns risken att den traditionella katolska rörelsen (aKF, SSB etc.) mister möjligheten man tidigare haft att "fånga upp" högkyrkligt intresserade sökare.
I Svenska kyrkan finns dock bland uttalade liberalteologer en trend som inte har en motsvarighet inom de anglikanska kyrkorna, nämligen en ny slags antiekumenisk konfessionalisering där den "lutherska identiteten" blir ett slagträ mot allt vad traditionell kristendom heter. Detta är människor som skyr begreppet "katolsk". Det skulle inte vara ett särskilt troligt scenario att Affirming Catholicism skulle kunna locka dessa människor. Sedan finns också en annan typ av liberalteolog: den liturgiintresserade feministen. Dessa talar gärna om "riter" och vikten av att "jobba med kroppen". Hos dessa är ofta traditionell liturgi ointressant och sakramental kristendom inte sällan ett bortglömt begrepp. Men helt omöjligt är det inte att dessa skulle lockas av en "bekräftande katolicism", frågan är dock hur de kommer att kunna fira gudstjänst tillsammans med mer traditionellt böjda tjejer och killar i talárer.
Skulle dock Affirming Catholicism lyckas etablera sig och inte betraktas som ett sätt att uppifrån så split i den högkyrkliga rörelsen, och därmed appellera till "Rowan Williams"-typer (dvs. hyfsat traditionellt troende kristna men med öppenhet för 58-beslutet), behöver det inte vara något direkt negativt för Svenska kyrkan. Då skulle vi kanske kunna se en "sakramentalisering" av Svenska kyrkan, vilket på sikt skulle kunna ge plats för originalet: rörelsen Kyrklig förnyelse. Men än så länge betackar jag mig...
11 kommentarer:
Tack för ännu en initierad och intressant!
En liten fråga om ett stycke jag inte förstod, bara. På ett ställe skriver du:
"Detta har lett till att en etablerad katolsk identitet aldrig riktigt slagit rot, vilket innebär att de som väl identifierar sig som katolskt troende (eller högkyrkliga) har rättat sig i det lilla led som betecknats som rörelsen Kyrklig förnyelse. Detta har bland annat inneburit att det inom rörelsen har kunnat rymmas dem som avviker i t.ex. ämbetsfrågan, och dessutom en och annan kvinnlig präst, men som alla accepterat den rådande ordningen."
Jag är inte riktigt med på vilka som åsyftas på olika ställen i detta stycke. De som "avviker i t.ex. ämbetsfrågan", menas att de avviker från Kyrklig förnyelses syn? Och när du skriver "alla [som] accepterat den rådande ordningen", syftar du då på den rådande ordningen i Svenska kyrkan (i t.ex. ämbetsfrågan)?
Och är tankegången att eftersom de som betecknar sig som katolskt troende i Svenska kyrkan är så få så måste de alla gå samman i en grupp, som alltså på en och samma gång blir "smal" - eftersom få är med - och "bred" - eftersom många åsikter och inriktningar ryms?
Det kanske bara är jag som inte förstår, men klargör gärna om du har tid.
Bäste Erik, tack för dina frågor. Texten kan vara lite förvirrande och jag skall förtydliga dem:
1) Inom den högkyrkliga rörelsen finns det en minoritet (som jag upplever det) som avviker från traditionell högkyrklig/katolsk ämbetslinje - dvs personer som är för ordningen med kvinnliga präster. Däremot finns bland dessa en öppenhet för den traditionella uppfattningen. Dvs. det finns inga exempel på t.ex. aKF-medlemmar som säger att det är fel att stå för traditionell syn i ämbetsfrågan. Man väljer helt enkelt att inte propagera för nyordningen. Med "den rådande ordningen" åsyftar jag således på aKF:s, SSB:s etc. officiella hållning.
2)Man måste inte gå samman i en grupp, men däremot är det önskvärt att även de som inte (ännu) är fullt "katolskt övertygade", hamnar rätt så att de kan påverkas i katolsk riktning. Hamnar dessa personer i en liberal högkyrklig sammanslutning av typen Affirming Catholicism, är väl risken att de låter sig cementeras i en liberal-protestantisk grundhållning.
Bäste KB,
Tack för dessa klargöranden! Då förstår jag mycket bättre vad du menar.
Jag kan också kort tipsa om beskrivningen den biskop som ska tala på konferensen ger av sig själv (i tredje person) på sin egen hemsida:
"His contributions to the liturgical revision of the Church of England during the later part of the 20th Century will only be fully appreciated with the benefit of hindsight."
[källa: http://www.bishopdavidstancliffe.com/index.html ]
Fantastiskt rolig beskrivning! :-) (Illa) dold bitterhet, någon?
En sak till: personen som ska hålla utbildningen, biskop David Stancliffe, presenteras som "President of [sic!] Affirming Catholicism".* Men denna post innehas av Michael Perham.** Kanske har dock biskop Stancliffe just avgått som ordförande?
---
* Källa: http://www.fjellstedtska.se/utbildningar.php
** Källa: http://affirmingcatholicism.org.uk/pages/default.asp?id=1&sID=48
Jag tvivlar seriöst på att de enti-ekumeniska s k lutheranerna (d v s "intellektualiserande" inter-religiositetsopportunister)låter sig attraheras av AffCath. De förra har redan förklarat krig mot allt vad liturgisk estetik heter, både flumfeministisk och, i synnerhet, katoliserande sådan.
Det lite spännande i kråksången är att affirmingbiskopen Stancliffe varit inbjuden av ärkebiskop Janis Vanags de senaste gångerna det varit biskopsvigning i Lettland som medkonsekrator. Är de goda vänner eller undanhåller Stancliffe sanningen om sig själv för ärkebiskopen. Janis Vanags är ju knappast katolsk på det "bekräftande" sättet...
Jag tycker det är hårt av bloggskribenten att utdöma något som "tom ritualism" för att man är högkyrklig men för kvinnliga präster och eventuellt också bejakar vissa former av homosexuellt samliv.
Bloggskribenten tillstår att ämbetsfrågan är "komplex". Detsamma kan tyckas gälla frågan om homosexuellt samliv alltid är att betrakta som synd.
(Filosofen (Aristoteles) som Aqunio sade, skiljer till exempel på olika former av homosexualitet och säger att vissa former är felaktiga och andra inte. De medfödda är inte klandervärda hävdar Filosofen. Detta bara sagt som en parentes.)
Det tycks hursomhelst inte vara särskilt fruktbart att döma ut Affirming Catholicism som tom ritualism av det skälet.
Jag vet inte om du firat mässa i någon av de kyrkor som brukar betraktas höra dit?
Jag firade då och då i Saint Bartholomew the Great förra hösten och fann där allt annat än en tom och ytlig ritualism. Jag gick för övrigt dit med en katolsk prästseminarist som inte var bekant med den anglo-katolska rörelsen och hans intryck var mycket positivt.
Jag önskar helt enkelt lite mer av en generös hållning.
Med vänlig hälsning
Christoffer Skogholt
Bäste Christoffer:
När jag läser dina rader i anslutning till att jag läst igenom blogginlägget en extra gång, undrar jag om du verkligen har läst inlägget i sin helhet. Då märker du att det är mer än bara rubriksättningen.
I inlägget skriver jag ju att ämbetsfrågan är komplex och att det inte är på denna punkt jag är som mest kritisk mot Affirming Catholicism. Rörelsens avvikelser från katolsk tro gäller även andra punkter, och det är det som är problemet.
Homosexuellt samliv så. Ja, visst kan jag också tänka mig att man av pastorala skäl kan bejaka viss form av homosexuellt samlevande - ett celibatärt sådant.
Sedan är inte jag av åsikten att man måste "besökt" eller "upplevt" ett sammanhang för att kunna kritisera det. Sådana argument håller inte.
@Christoffer Skogholt,
Jag tycker din kommentar lutar åt en hållning som jag personligen finner märklig: att vilja ansluta sig till kyrkans traditionella lära men med vissa undantag som man tar sig själv rätten att införa. Det kan inte vara en hållnar ståndpunkt, eller för att tala med Terry Pratchett:
"But . . . but you can’t treat religion as a sort of buffet, can you? I mean, you can’t say, ‘Yes please, I’ll have some of the Celestial Paradise and a helping of the Divine Plan but go easy on the kneeling and none of the Prohibition of Images, they give me wind.’ It’s table d’hôte or nothing, otherwise . . . well, it could get silly"
@Populisten:
Teologin skall inte vara godtycklig. Om man på någon punkt hävdar något gör man det (dvs. man bör göra det) av skäl, och inte bara för att man "känner för det". Vare sig man nu avviker eller håller fast vid en traditionell uppfattning.
Jag tror inte den teologiska reflektionen är över när man gjort en rent historisk undersökning och besvarat frågan:
"vad har varit majoritetsuppfattningen i historien?".
Detta är förvisso något som bör ges tyngd, men det är enligt min mening inte så att diskussionen eller reflektionen är slut därmed.
Till exempel är det viktigt att fundera på varför majoriteten isåfall har haft en viss uppfattning. När det gäller ämbetsfrågan konstaterar Anglikanska kyrkans utredning att argumentationen i historien inte sällan utgått ifrån kvinnans bristfälliga natur, ett argument vi inte godtar idag.
Då borde också slutsatsen falla i den mån den bygger på dessa skäl.
Min poäng är att vi inte både kan förkasta premisserna för en argumentation men godta slutsatsen, om vi inte har andra argument, än att denna slutsats i historien har dragits av dessa (felaktiga) premisser.
En exempel på en ny förståelse efter en pågående teologisk reflektion och därefter avvikande (från den historiska majoritetsuppfattningen) slutsatser finns ju till exempel gällande synen på "helvetet" och vilka som kommer dit i den katolska kyrkan. (Under andra vatikankonciliet inte minst.)
(Vad gäller ditt påstående om att betrakta religion som ett smörgåsbord, så blir det väl så om man bara tar och plockar bort efter eget gottfinnande. Det förfarandet tycker jag inte är bra.
Men jag noterar att du tidigare har sagt (gällande Marias upptagande): "Teologi hit eller dit så är det alltid trevligt med högtidsdagar."
Det låter i mina öron mer som ett gottebords-förhållningssätt till teologin.)
Mvh Christoffer
"Rule of life" kommer inte från Kyrkan. I Kyrkan gäller "Regula veritatis", "Regula fidei".
Thomas Andersson
Skicka en kommentar