BLI NORDISK-KATOLSK?
På Kyrkliga Betraktelser har vi tidigare skrivit om Nordisk-katolska kyrkans etablering i Sverige. En av kyrkans svenska företrädare har en blogg, på vilken vi kan läsa intressanta artiklar, varav några i sedvanlig konvertitmanér går ut på kritisera Svenska kyrkan - men också "de högkyrkliga". Detta inlägg kommer dock inte bara vara ett bemötande av vad som skrivs på bloggen ifråga utan mer vara en reflektion över behovet av en "nordisk-katolsk" kyrka i Sverige.
Allt väl så långt. Som bekant är den norska statskyrkan historiskt en mer radikalt luthersk kyrka än Svenska kyrkan, detta som en följd av att Norge var en del av det mer kontinentalt präglade Danmark vid tidpunkten för reformationen. Detta har inneburit att behovet av apostolisk succession varit ointressant för de norskkyrkliga, och länge präglades man av en medveten vägran att återinföra en sådan historisk succession, t.ex. genom svenskkyrklig eller anglikansk medverkan vid norska biskopsvigningar. Detta faktum har inte sällan varit förödande för högkyrkliga norrmän, den katolska medvetenheten har därför varit rätt begränsad - vilket fått konsekvenser för t.ex. ämbetsförståelsen. Det vore nog ingen övertolkning att påstå att detta varit en anledning till Nordisk-katolska kyrkans framväxt.
Den nordisk-katolska bloggredaktören har inte sällan gjort sig lite lustig över Svenska kyrkan (vilket många gånger är förståeligt) men också oss svenskkyrkliga katoliker som stannar kvar i henne. Detta gör mig fundersam. Blir inte då avståndstagandet till det gamla sammanhanget (Svenska kyrkan) någon form av identitetsmarkör? Är inte det lite märkligt? Här borde kanske de "nordiska katolikerna" försöka fundera över sina argument för en nordisk-katolsk existens i Sverige, och kanske använda den som argument för att vinna nya medlemmar, istället för att med någon slags skrämseltaktik försöka vinna över svenskkyrkliga (den nordisk-katolske bloggskribenten har dock markerat att han gärna slipper gamla avdankade högkyrkliga!).
Som jag ser det blir det svårt att argumentera för behovet av en nordisk-katolsk närvaro i Sverige. På den nordisk-katolska bloggen argumenteras för kontinuitet med ett historiskt patriarkat för att en kyrka skall vara katolsk. Det argumentet förstår jag. Hur detta gäller PNCC och Nordisk-katolska kyrkan, men inte Svenska kyrkan, har jag dock svårare att förstå. Något annat jag inte förstår är varför det är så viktigt att etablera ett nytt katolskt och ortodoxt samfund när det redan finns flera i Sverige. Är man svensk katolik och inte övertygad om Svenska kyrkans katolicitet, varför då inte konvertera till Rom? Det skulle jag göra. Är det månne vid celibatet skon klämmer? Då undrar jag med en ortodox läsare av denna blogg: om man (de nordisk-katolska) anser sig vara en ortodox kyrka med västerländsk rit, varför söker man sig inte då till en av de många etablerade kyrkorna i Sverige? Om det bara handlar om rit skulle ju det kunna lösas, exemplen finns. Jag kan i alla fall inte finna argumenten...
22 kommentarer:
Det finns de som hävdar att danska (och därmed kanske också norska) kyrkan bevarade sin apostoliska succession, även om dokumentationen saknas. Miles Coverdale f.d. biskop av Exeter (vigd 1551), en av de biskopar som senare var med och vigde Matthew Parker till ärkebiskop av Canterbury år 1559, fanns också en tid i Danmark och kan ha deltagit i någon dansk biskopsvigning. Men dokumentation saknas till skillnad från i Svenska kyrkan.
Bra skrivet.
Du sätter fingret på flera invändningar jag själv har haft mot NKK.
Erik T
Intressant analys.
Lind:
Om SvK nu skulle ha bevarat sin apostoliska succession pga mekanisk handpåläggning så har man åtminstone under vissa tidsperioder haft en något bristande intention när det gäller vigningarna, eller hur? Det är ju därför Rom ifrågasätter successionen. Ett argument som kan köpas är att intentionen åtminstone inte varit att INTE viga biskopar i apostolisk succession. Men när det gäller Norge och Danmark har de ju genom historien klart och tydligt visat å det bestämdaste att de inte vill ha något att göra med någon apostolisk succession av något slag. Du menar alltså att danska och norska kyrkan kanske är katolska/apostoliska mot sin vilja? Lite konstigt resonemang tycker jag. Men jag är ingen expert i ämnet som du.
Precis, Simon, intention är ett knepigt begrepp. Det blir lätt en fråga om detaljer: exakt hur mycket i detalj måste den enskilde biskopen förstå sig på ämbetsteologin för att hans vigningshandling skall bli giltig? Svenska kyrkan har alltid talat om biskopar och präster, och således ansett sig viga män (och numera kvinnor) till just biskopar och präster. Varken mer eller mindre...
Bäste bloggredaktör
Det gläder oss att NKK börjar att skapa en viss debatt i det kyrkliga Sverige, trots våra hittills ringa insatser. Vi skall inte ytterligare gå in i diskussionen om eventuell apostolisk succession i Svenska kyrkan. Där råder delade meningar och vi ansluter oss till det förhållningssätt som Rom och de ortodoxa praktiserar gentemot Svenska kyrkan i detta ärende. Vi ber om ursäkt för det ibland uppskruvade tonläget mot Svenska kyrkan (som vi upplever att du på sätt och vis kan förstå) och mot den svenskkyrkliga högkyrkligheten (som vi upplever att du har svårare att förstå), men vår intention är inte alls att "skrämma" någon att bli nordisk-katolsk och vi inriktar oss egentligen inte i första hand på svenskkyrkliga. (Vi skulle också bli rätt förvånade om det skulle vara så att dessa högkyrkliga, åtminstone i inledningsskedet, söker sig till NKK, för det räknar vi definitivt inte med...) Vår mission i Europa är av ett något större perspektiv. När vår nyvigde biskop Roald Nikolai Flemestad (som de flesta "högkyrkomän" i Sverige känner väl sedan hans tid som en av ledarna för högkyrkligheten i Norska kyrkan) vigdes av nio (!) andra biskopar i PNCC i Scranton i somras, så gjorde man detta för att PNCC önskade ha en biskoplig representant i Europa för att fortsätta kontakterna med de många olika grupper i Europa som nu säker sig till NKK/PNCC. Dessa grupper är i första hand gammalkatolska, anglikanska och evangeliska kristna som är missnöjda med sitt nuvarande kyrkliga sammanhang, p g a långtgående, liberala förändringar som man upplever stå i strid med Kyrkans klassiska tro. Vi har alltså inte skapat detta behov, utan behovet av NKK har skapats av dessa kyrkor själva och det är bl a det faktum att dessa grupper nu själva söker kontakt med NKK/PNCC som gjort att man valt att viga en biskop för NKK i Europa, som svar på detta behov. En del av högkyrkligheten i Svenska kyrkan kanske inte ser detta behov än och det får naturligtvis stå för dem själva. Man måste alltid själv reflektera över sin egen väg.
Du undrar över varför vi inte i stället sökt oss till en redan etablerad kyrka, men det är ju just det som vi gjort, då kontakten med PNCC förmedlades (mycket genom Forward in Faith i England). Vi ville inte "leka" kyrka eller bilda något helt nytt, utan ansluta till en redan väl etablerad och av de stora kyrkorna redan erkänd kyrka. Det har också många gånger framförts, som nu senast i september i mötet mellan vår biskop och biskop Anders Arborelius, att Romersk-katolska kyrkan självklart erkänner våra vigningar, ämbeten och sakramentsförvaltning, så vi är på inget sätt någon ny "sekt" eller "kompiskyrka", utan en del av en större kyrklig gemenskap, som redan var etablerad innan vi startade upp verksamheten i Sverige. Vi (eller då rättare sagt, företrädarna för NKK i Norge)hade för många år sedan inledande kontakter både med Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa, men där förblev dörren stängd för oss. Rom ville inte acceptera våra tvivel bl a gällande vissa, senare romersk-katolska dogmer, såsom påveämbetets ofelberhet ex cathedra eller påvens universella jurisdiktion (även om celibattvånget inte var något problem gentemot Rom) och de ortodoxa, som vi delar i stort sett hela vår teologi med, hade bl a stora problem med det faktum att våra biskopar (i likhet med Petrus) kan vara gifta. Inte heller upplever vi att någon av de kyrkor som finns i vårt land har tagit vår nordiska särprägel och evangeliska arv på allvar. De ortodoxa består av 27 jursidiktioner (lätt överdrivet...), så till vem skall vi gå, där allt utförs med folkspråket som grund? Vi upplever också att vi står för det som den romersk-katolska kyrkan stod för (även i vårt land) innan det senaste århundradets "förändringar" och nya, tveksamma dogmer och i skärningspunkten mellan öst och väst har Norden alltid haft en särställning, påverkad av både östlig och västlig kristendom. Det är dags att ett kyrkosamfund tar detta på fullt och genomgripande allvar. Därför kan vi inte bli romare, men inte heller greker eller ryssar. Den gryende svenska ortodoxin är väl det mest hoppingivande i detta smmanhang, men de ortodoxa, åtminstone har vi upplevt det så, blir lätt så väldigt ortodoxa att de glömmer vårt västliga arv och vår västliga rit. I och med biskopsvigningen av NKK:s ledare, bildades också Scranton-unionen, som ett konservativt alternativ till den i liberalismens namn nedmonterade gammalkatolska Utrecht-unionen. Det finns, vad vi vet, i Sverige ingen representant för klassisk, gammalkatolsk tro, som vill bevara gemenskapen med både Rom och Konstantinopel. Därav ett ytterligare behov för NKK. Scranton-unionen är alltså en tredje, kyrklig gemenskap, mellan den romersk-katolska och den ortodoxa och det är just detta faktum som gör att vår biskop nu tvingas ägna hela nästan hela sin tid åt att åka runt i Europa och träffa grupper av både lekmän och präster som tycker att detta verkar vara intressant och som vill upprätta mer eller mindre långtgående kontakter med oss. Så visst har NKK ett arv att förvalta som vi inte kan finna någon annanstans i den kyrkliga miljön i vårt land.
De enda argument för NKK som vi egntligen vill föra fram, är helt enkelt de som vi skriver i en infobroschyr om NKK, d v s: NKK välkomnar alla troende människor 'av en god vilja' som vill verka för Kristi Kyrkas synliga enhet och be för och tillsammans med hela Kristi Kropp, men också de många som ännu inte hittat fram till tron eller en kyrka där de kan växa och utvecklas och vi är övertygade om att såväl evangeliska, svenskkyrkliga och romersk-katolska som ortodoxa kristna kommer att känna sig hemma i våra gudstjänster. NKK vill vara en öppen och välkomnande, kristen kyrka för alla sant ekumeniskt inriktade kristna människor som vill leva och verka i en klassiskt, kristen miljö, för alla som har sina andliga, kristna rötter i apostlarnas och den odelade kyrkans tid, för alla som samtidigt också älskar och vill bevara, eller lära sig mer om, sitt nordiska och svenska arv i sitt andliga och liturgiska liv, för alla som av kärlek till den ortodoxa, östliga kristenheten, också vill förena denna tro med ett västligt och genuint, katolskt uttryckssätt, för alla som vill stå i en utökad, andlig gemenskap både med den östliga och med den västliga kristenhetens rika fromhetstraditioner, för alla som vill lära mer om den samlade kristenhetens outtömliga trosarv, kort sagt, för alla som, med den salige Johannes Paulus II:s ord, vill ”andas med kristenhetens båda lungor”.
Vi har inte sett dessa intentioner hos något annat samfund i Sverige...
På tal om ämbeten (lite OT men ändå):
Är jag helt ute och cyklar eller finns det inte en tanke i SvK att diakon, präst och biskop egentligen är ett och samma ämbete, fast med typ olika arbetsuppgifter? Hade en gång en diskussion med en svenskkyrklig präst om just detta men minns inte om han menade att det var hans egna personliga åsikt eller någon officiell. För när jag pressade honom på logiken i resonemanget innebär det ju att en diakon rent teorietiskt kan viga en person till biskop.
Skulle förresten vara intressant med ett svar från NKK skribenten. Själv förespråkar jag ju en romersk-katolsk nordisk/svensk identitet som var på god väg innan massinvandringen satt igång så jag förstår inte heller riktigt poängen med NKK.
Tack NKK för dina svar.
När jag skrev "etablerad" menade jag naturligtvis etablerad i Sverige, eftersom det är det inlägget handlar om. Mig veterligen har vi väl aldrig haft någon polsk nationell katolsk kyrka i Sverige? (Utöver Stockholms katolska stift då.. ;-) )
Angående de ortodoxa kyrkorna. Hade inte ett alternativ varit att man samtalade om en västlig rit i en redan existerande kyrka? På den frågan fick jag inte riktigt något svar.
Behovet må finnas för vissa grupper "i Europa". Men poängen med Kyrkliga Betraktelsers inlägg är ju att NKK inte är något alternativ för "högkyrkligheten".
Simon: den synen på ämbetet som ett enda är väl egentligen inget konstigt ur katolsk synvinkel. Man har väl alltid talat om vigningsgrader, och alla ämbeten tillsammans som "prästerskapet"?
Sedan är det ju annorlunda i praktiken, som du väl vet: diakoner viger inte biskopar.
Jag förstår er strävan och delar den faktiskt. Och även om ni förstås avvisar den svenskkyrkliga högkyrklighetens anspråk att vara en apostolisk kyrka tycker jag att det är lite sekteristiskt att bilda (eller introducera, beroende hur man ser på det) ett nytt, apostoliskt samfund i ett land där det redan finns en romersk-katolsk kyrka samt ortodoxa kyrkor. Och detta bara för att dessa inte är nog bejakande av östlig eller västlig eller nordisk andlighet. Svenska Kyrkan tillhörde tidigare den Romersk-katolska Kyrkan, är det då inte dit man bör gå som katolik ifall man inte anser Svensks Kyrkan längre vara en katolsk och apostolisk kyrka? Är det inte bara splittrande att introducera ett nytt samfund, vare sig PNCC redan fanns eller inte?
Hursomhelst kan jag inte undvika att fascineras av er kyrka som fenomen och följer utvecklingen med spänning. Faktum är att det finns ett behov av nordisk katolicism som många försöker, men av olika anledningar inte riktigt lyckas etablera.
KB:
Jo, visst. Men denne präst menade att skillnaden mellan tex en diakon och biskop bara var arbetsuppgifterna i princip. Att det inte fanns någon egentlig andlig hierarki mellan ämbetsgraderna, och att därmed är tex en biskopsvigning rent teoretiskt onödig ifall personen redan blivit vigd till antingen diakon eller präst.
Efter en snabb koll på NKK-bloggen noterar jag att de tydligen kan hyra lokaler av Svenska Kyrkan. Med tanke på de policybeslut (med efterföljande praktik) som Svenska Kyrkan tagit om en viss annan gruppering så skulle det ju kunna förvåna, men kanske uppfattar man ännu den nya uppstickaren som ofarlig.
Några radanmärkningar bara. Med resonemanget att man inte bör bilda nya apostoliska samfund i Sverige om där redan finns ett, så borde väl inte Rom etablerat sig ö h t (om man anser att SvK fortfarande har succession) eller åtminstone inte någon av de ortodoxa kyrkorna (om man anser att SvK inte har någon succession och de ortodoxa i landet istället kunde ansluta sig till Rom och bevara sina olika riter). PNCC/NKK är inte heller någon "polsk, nationell, katolsk kyrka" längre, även om den heter så i USA (då lagen gör det omöjligt att ändra till det namn man vill ha, här i Norden har det gått lättare att ta ett lämpligt namn), ty i vardagligt tal kallar man kyrkan för National Catholic Church i USA, då det är engelska som är gudstjänstspråk, de flesta medlemmar är amerikaner (och polackerna i tredje eller fjärde generationen som finns i ledningen talar de flesta av dem inte ens längre polska). Inom PNCC finns också stora grupper litauer, slovaker, puertoricaner och mexikaner. Namnet Nationalkatolska kyrkan, hade dock, av olika skäl varit omöjligt eller olämpligt i Norden..., men det är egentligen så man internt kallar sig i USA. Någon nationell, katolsk kyrka har det inte funnits på länge i Sverige, men exempel finns på att det var just det som kyrkan kanske var i Sverige (och England etc.) på t ex 900- eller 1000-talet. Vi anser också att NKK delvis fortsätter den katolska närvaron i Sverige, där RKK, både i Sverige och internationellt, tog en annan väg efter Vaticanum I och II, alltså inget nytt för Sverige utan en restaurereing av den katolska tron i landet, precis det som RKK anser att man gjorde efter reformationen. Annars kunde ju RKK låtit bli att etablera något nytt i Sverige och istället inriktat sig på att stanna kvar i SvK och "reformera" densamma, så detta argument anser vi skjuter över målet. Eller för att se det från andra sidan. Varför bildades SvK som något nytt i slutet av 1500-talet, när man redan hade RKK i landet. Kunde man inte stannat kvar där? Den krtitik som riktas mot oss nu, kan alltså i backspegeln riktas mot såväl RKK, de ortodoxa invandrarkyrkorna (varför så många och inta bara EN under Konstantinopel?) som SvK.
När det gäller att låna/hyra lokaler av SvK, så har man ett principbeslut i SvK, särskilt poängterat av nuvarande biskopen i Sthlm i ett brev till kyrkoherdarna, där man uppmanas att vara mycket generös när det gäller att låna ut lokaler till andra kyrkor, men oerhört restriktiv när det gäller att låna lokaler till rörelser inom SvK - det kan låta underligt och är det sannerligen också, men förmodligen ett sätt att försvåra för de s k "högkyrkliga" organisationerna att mötas i SvK:s lokaler... Den andra rörelsen du hänvisar till - antar att det rör sig om SSPX - är vad vi vet ingen egen kyrka, så det vore att jämföra päron och äpplen, och att policyn inom SvK för denna grupp ändrades, har nog mer att göra med vissa tveksamma uttalanden från en av dess företrädare, än att man är ovillig att låna ut lokaler per se. Många olika katolska missioner liksom många olika ortodoxa kyrkor lånar/hyr lokaler av SvK, speciellt i Sthlm, så att NKK också gör det, ses inte som det minsta konstigt.
Till Populisten:
Jag tror att Svenska kyrkans policybeslut gällande utlåning av kyrkolokaler innebär att de ska vara mycket restriktiva med att hyra ut sina lokaler till högkyrkliga och konservativa falanger inom sitt eget samfund, men generösa gentemot utomstående samfund. Exempelvis hyrs ju S:t Johannes kyrka ut regelbundet till romerska katoliker, och de rumänsk-ordodoxa lånar Mikaelskapellet i S:t Johannes församling kontinuerligt sedan lång tid. Således inget märkligt att Nordisk-katolska kyrkan även hyr lokal av S:t Johannes församling.
Vi redogjorde ovan för att kontakter togs med både RKK och de ortodoxa, i ett tidigt skede av NKK:s historia i Norden. Vi redogjorde också för varför RKK gav oss kalla handen (även om salige Johannes Paulus II senare bad om ursäkt för detta via ett samtal från hans privatsekreterare till en av företrädarna för NKK) och gav även vissa skäl för att de ortodoxa (ja, i praktiken Konstantinopel, som det var frågan om) också gjorde det. Man ville alltså inte diskutera några västliga riter, man ville inte ha någon nordisk ortodoxi (sedan håller ju en sådan på att växa fram ändå) eller katolicism, man ville inte godta möjligheten med gifta biskopar etc., utan man krävde ett inlemmande utan att man tog med sig något av sitt nordiska eller evangeliska arv. Därför blev vi inte grekiska-ortodoxa, rysk-ortodoxa, serbisk-ortodoxa, finsk-ortodoxa eller romersk-katolska, utan just nordisk-katolska - och därmed fria att förvalta både det östliga och det västliga arvet i Norden. Och alla kontakter som nu tas med oss, från andra grupper i Europa, bevisar ju att detta var något intressant. Norge blev först, och det kanske svider i den svenska storebrorssjälen, men det som nu sker är att även t ex Italien och Tyskland springer före Sverige och förbereder för att bilda nationella, katolska kyrkor inom Scranton-unionen (till att börja med under NKK:s biskop för Europa), som ett alternativ till den liberalt förflackade Utrecht-unionen, som dessa grupper nu lämnar. Detta har naturligtvis underlättat kontakterna med både Rom och Konstantinopel, så det är, i det stora, internationella perspektivet (bortanför de svenska tassemarkerna) snarare ett steg mot större enhet än en ytterligare splittring, ett ekumeniskt initiativ, där NKK kan få spela en viktig roll. Höga företrädare för RKK i Norden har till oss personligen kallat NKK för "en utmärkt idé", så det finns dom som ser det stora perspektivet och vad det kan leda till ekumeniskt, om Gud så vill. Det är intressanta tider de närmaste decennierna för kristen tro i Europa. Låt oss glädjas åt detta och be tillsammans om Gudsmodern Marias förböner över all konstruktiv ekumenik!
@ Kyrkliga betraktelser:
"Men poängen med Kyrkliga Betraktelsers inlägg är ju att NKK inte är något alternativ för "högkyrkligheten"".
Jag vill inte starta någon ny, polemisk diskussion, men det skulle bara vara intressant - och jag är verkligen ärligt intresserad av detta - att höra vad du, eller andra, efter alla dessa år av olika försök, som synoden, aKF etc., då, i dagsläget, anser vara ett fruktbart och realistiskt "alternativ för högkyrkligheten." Är det att vänta så länge som möjligt, endera på ett gudomligt ingripande eller tills det är helt omöjligt att vara kvar och sedan gå till RKK, eller...? Jag är på inget sätt ironisk eller polemisk, men hur ser alternativen ut, idag? Eller om några år, då väjningsrätten för att förrätta samkönade vigslar med största sannolikhet tas bort eller då SvK:s dopsyn och dopritual ändras så det inte längre är kristna dop som förrättas (vilket är på gång, enligt vad tillförlitliga källor försäkrat oss)?
NKK: jag vet inte vilken tråd jag skall börja i, i detta bombardemang av kommentarer. Men jag väljer att försöka svara på den sista frågan:
Jag som lever och verkar inom Svenska kyrkan, ser att det idag rör på sig inom kyrkan. Det är inte längre lika självklart att vi är på väg ner i "the slippery slope". 68-generationen är på god väg att pensioneras, nya unga och och inte sällan mycket Kristus-centrerade präster vigs på löpande band. Partipolitkens dagar är snart räknade. Försämrad ekonomi står inför dörren, vilket leder till att färre kommer att vilja bli präster för den hyfsade lönens skull. Den teologiska utbildningen blir striktare, vilket lockar fler intellektuella kandidater. Fler och fler får en öppnare syn på olika uppfattningar. Samhällets allt öppnare debatt, smittar av sig på kyrkan. m.m., m.m.
Jag är hoppfull. Dessutom övertygad om en slutgiltig seger. Fram till dess övertygad om kallet till Svenska kyrkan, möta människorna där de faktiskt är.
@NKK
Nej det var inte SSPX jag åsyftade utan Missionsprovinsen.
@Petrus Michael
Policyn är måhända inte märklig rent psykologiskt. Man tar ofta mest avstånd från det som påminner mest om vad man nyligen var själv. Det är t.ex. oftast de nyaste Stockholmarna som häcklar landsorten värst. Däremot är det en både falsk och okristlig policy. I allmänhet håller man inställningen i ämbetsfrågan som huvudargument mot de SvK närstående konservativa rörelserna och förvägrar dem tillträde till lokalerna samtidigt som man glatt hyr ut kyrkorna till samfund där kvinnliga präster vore helt otänkbart.
Korrektion: De rumän-ortodoxa lånar Lillkyrkan i S:t Matteus församling. Ber om ursäkt för felskrivningen tidigare.
Skicka en kommentar