MP TAR OFFICIELLT AVSTÅND FRÅN EKUMENIK MED ROM
I tidigare inlägg har Kyrkliga Betraktelser kommenterat Missionsprovinsen och dess verksamhet. Bloggens officiella inställning är fortfarande att vi önskar dem allt väl på deras kant i den kyrkliga verkligheten. Man gör ofta ett gott arbete inom geografiska områden där den svenskkyrkliga församlingen saknar sakramental garanti och vision för evangelisering av Sveriges folk. Kyrkliga Betraktelser har hela tiden varit kritisk till vissa tendenser inom provinsen, och tyvärr finns ständigt nytt att skriva om.
Det har nu kommit fram att det finns splittring inom MP mellan de grupper som officiellt ryms inom provinsens organisation. Den högkyrkliga minoriteten har inte sällan varit måltavla för mer konfessionellt lutherska/gammalkyrkliga attacker. Detta har nu kommit upp till ytan på allvar, och visar sig nu innebära att den gammalkyrkliga majoriteten sätter ned foten mot "katolicerande" tendenser.
För några veckor sedan skrev ett par pastorer i den lutherska sekten "Lutherska församlingen i Stockholmsområdet" ett öppet brev där man kritiserade att Missionsprovinsens ende högkyrklige biskop Göran Beijer deltagit i en ekumenisk gudstjänst i Östanbäck kloster. Det hela handlar om +Beijers närvaro vid grundstensnedläggningen till Enhetens kyrka i samma kloster. Vad som särskilt upprörde luthersekten var att man på stenen konstaterade den saliga jungfruns förbön för kyrkobygget. Inga direkta anrop till Maria, bara konstaterandet: "på den rena jungfruns förbön" - helt i överensstämmelse med den mariologi som återfinns i de lutherska bekännelseskrifterna. Missionsprovinsens läronämnd har därför kopplats in. Ger man något stöd till biskop Beijer? Ack nej, ack nej!
Tvärtom instämmer Missionsprovinsens läronämnd i kritiken och skriver i sitt uttalande:
Konsistoriet och biskoparna beklagar den incidenten, att en biskop i Missionsprovinsen utan samråd med övriga biskopar deltagit vid en ekumenisk högtid på Östanbäcks kloster. Närvaron har gett intryck av att Missionsprovinsen intar en ”pro-katolsk” hållning, varmed man menar en öppenhet för ett närmande till den Romersk-katolska kyrkan med dess villfarelser.
[...]
Läronämnden, som på eget initiativ kan avge yttranden i sådant som den bedömer är av betydelse för Missionsprovinsens identitet, har för avsikt att arbeta vidare med och precisera hur Missionsprovinsen ”söker samverkan på evangelisk-luthersk grund och odlar kontakt med andra kyrkotraditioner där så är lämpligt” (Provinsordningen 3 kap 5 §).
Här har vi det svart på vitt; Missionsprovinsen är ett ickeekumeniskt samfund, som hellre lyssnar på kritik från ultraprotestantiska sekter än att föra seriösa samtal med historiska kyrkosamfund. Det kan inte vara lätt att vara högkyrklig i Missionsprovinsen. Frågan är hur länge biskop Beijer och hans skara likasinnade får vara kvar. De finns i våra förböner.
Jesus nåd. Maria bed.
36 kommentarer:
Nu får bloggskribenten hejda sig. Att kalla falangen av lutheraner i ett lutherskt samfund för tillhörande en luthersk "sekt" kan knappast gynna ekumenisk debatt. Stig ner ur sadeln, karl!
Ok, 25-50 pers som tror att de sitter på sanningen och anklagar andra för villolära är väl inte precis ett ekumeniskt öppet samfund?
Hur kan detta uttalande bli till din tolkning?
Låt oss analysera vad som egentligen står i satserna som du tolkar.
Först satserna:
1. Konsistoriet och biskoparna beklagar den incidenten, att en biskop i Missionsprovinsen utan samråd med övriga biskopar deltagit vid en ekumenisk högtid på Östanbäcks kloster.
2. Närvaron har gett intryck av att Missionsprovinsen intar en ”pro-katolsk” hållning, varmed man menar en öppenhet för ett närmande till den Romersk-katolska kyrkan med dess villfarelser.
3. Läronämnden, som på eget initiativ kan avge yttranden i sådant som den bedömer är av betydelse för Missionsprovinsens identitet, har för avsikt att arbeta vidare med och precisera hur Missionsprovinsen ”söker samverkan på evangelisk-luthersk grund och odlar kontakt med andra kyrkotraditioner där så är lämpligt” (Provinsordningen 3 kap 5 §).
Vad står det egentligen:
1. Man beklagar att det inte skett i samråd.
2. Det har gett andra mäöänniskor uppfattningen att Missionprovinsen är för ett tillnärmande med den romersk-katolska kyrkan givet deras nuvarande hållning.
3. Man arbetar fortfarande vidare med att samfält hitta vägar för ekumeniskt arbete med utgångspunkt för vår egen identitet och tro.
Detta står ju + Göran bakom. Följaktligen ingen anledning till någon konflikt.
Det blir nog till att tillämpa en ganaska avancerad textanalys här.
Jag läser inte uttalandet fullt så negativt, t.ex. finns ingen uttalad kritik alls, även om jag hade hoppats på ett mer diplomatiskt svar. Den första delen är ju främst en lägesbeskrivning avseende det öppna brevet. Och biskop Göran agerade ju faktiskt utan att konsultera övriga biskopar och detta kan faktiskt tolkas som ett närmande mot Rom. Inget kontroversiellt i att notera detta och att notera att det är så som brevskrivarna har uppfattat det.
Det är heller inget kontroversiellt i fortsättningen. T.ex. "Konsistoriet avvisar varje tanke på att Missionsprovinsen skulle ha lämnat sin reformatoriska grund. Missionsprovinsen är evangelisk-luthersk i sin bekännelse", eller slutklämmarna om at söka samarbete med andra traditioner där så är lämpligt. Mycket av texten säger ganska lite.
Vad som främst inger betänkligheter och ger helheten en tråkig slagsida är den korta stycket: "den Romersk-katolska kyrkan med dess villfarelser". Nu kan man läsa just den biten på två sätt. Antingen som MPrs läronämnds åsikt, eller som läronämndens tolkning av brevskrivarnas uppfattning. Möjligen är det medvetet oklart.
Jag har från början konstaterat att det öppna brevet skrivits av en anledning och att denna anledning knappast kan vara annan än att så split i MPr. Varför man kan vilja detta och vem som ytterst ligger bakom (förutom Fienden själv förstås) kan var och en spekulera om själv. Det finns flera möjligheter som jag ser det.
Låt oss be för kristen enhet, de sekteristiska krafternas avtagande i alla samfund samt en ökad insikt om vikten av gemensam kamp mot de helt gudlösa och liberalteologerna.
Tillåt mig utveckla min syn på saken på http://adorientemversus.blogspot.com/2011/01/guds-och-djavulens-advokater.html
Vad säger Göran själv i + Rolands bloggposta?
"Jag inser att det kan diskuteras om det var lämpligt att jag medverkade, om än bara skrudad som biskop. Även om jag inte i något avseende gjorde anspråk på att officiellt företräda provinsen, inser jag att min närvaro kan tolkas som ett tecken på Missionsprovinsens hållning. (—) Jag menar visserligen att biskoparna har ett fristående, personligt ansvar för hur de formar sin tjänst. Men de bör förankra sina bedömningar i provinsens olika organ. Det är viktigt att överlägga om vad som är pastoralt lämpligt i provinsens olika organ. Det kan här röra sig om att tillämpa Pauli maningar till omsorg om dem som är ”svagare”, Rom. 14-15, 1 Kor. 8.
Någon kritik mot Göran och hans hållning förs knappast fram som han inte själv fört fram. Den kritiken gäller samrådet inom provinsens biskopskollegium.
I övrigt slås det bara fast att några har blivit arga. Samt vad som står i provinsordningen om ekumeniken.
Svårare än så är det faktiskt inte.
Spännande rader Mäster Abraham. Spännande av två skäl: dels det huvudklappande konstaterandet att jag har "misstolkat" vad MP:s läronämnd uttalat men också din fullständiga avsaknad av sund kritik mot ditt eget kyrkliga sammanhang. Kan Missionsprovinsen någonsin begå misstag i dina ögon?
Vidare kommentarer återkommer jag till på din blogg.
Den kritik jag riktar mot mitt eget sammanhang sker inte genom öppna brev och blogginlägg (finns det många kritiska inlägg här om aKF, FKE, rkk, etc. på denna blogg).
För många skulle jubla över det man uppfattar som en sekterisk splittringen i Missionsprovinsen.
Eftersom jag inte tror att det stämmer vill jag inte ge empiriska bevis för en falsk tes.
Jag vill bygga upp och inte bryta sönder.
"finns det många kritiska inlägg här om aKF, FKE, rkk, etc. på denna blogg[?]"
Jag skulle påstå att de flesta inlägg som behandlar aKF och övriga högkyrkligheten på denna blogg, varit just kritiska. T.ex. har jag ett antal gånger kritiserat den slapphet och uppgivenhet som präglar dagens högkyrklighet. Gentemot Rom har också Kyrkliga Betraktelser ofta varit kritisk; om du läser inläggen om de s.k. anglikanska ordinariaten ser du att de inte sällan har en viss kritisk ton.
Något motsvarande gentemot MP ser man inte precis röken av på Ad orintem versus...
Självkritik är aldrig negativt, så till vida det inte blir överdrivet.
Vill du veta min kritik kan du läsa mina inlägg och baklänges uttolka vad jag vänder mig mot i Missionsprovinsen och andra sammanhang. Varje sats som inleds jag vill, vi borde osv. Kan naturligtvis också utläsas vi borde inte, jag vill inte, osv.
Men varför vore det en särskilt bra sak att kritisera det egna sammanhanget istället för att försöka bygga upp det?
Det är intressant att jämföra fetstilen i citaten här och på adorientemversus. I min enfald uppfattar jag det som att det är kärnan i åsiktsskiljaktigheten här.
Hm... I stort delar jag bloggskribentens övertygelse om att en kyrka måste vara ekumenisk, och tendensen i Mpr gör mig väldigt orolig. Emmellertid väcker blogginlägget lite frågor hos mig... Vilken rätt menar sig Br Nicolaus ha att börja kalla kristna lutherska trossyskon för sekterister?
Blogginlägget förespråkar ekumenik med den romersk-katolska kyrkan. Men var i kyrkans historia kan vi se exempel på ekumenik såsom ekumenik definieras idag? Är det inte väldigt tydligt att ekumenik är obefintligt rent kyrkohistoriskt? Jag är på intet sätt en kyrkohistoriker. Men genom att ha läst lite kyrkohistoria inser jag att kyrkan, under årtusendens gång, har haft en väldigt sträng syn på vilka man går i gemenskap med.
L: Tackar för din kommentar och intressanta fråga. Dock vill jag protestera mot påståendet om att pastorer i det lilla samfundet "Lutherska församlingen" (25-50 pers "rättroende") skulle vara mina "trossyskon". Har man läst denna blogg under en längre tid inser man ganska snart att bloggen inte är särskilt intresserad av att identifiera sig som "luthersk". Jag hävdar fortfarande med bestämdhet att Svenska kyrkan aldrig någonsin varit eller heller aldrig bör vara ett lutherskt samfund.
Varför jag kallar lutherförsamlingens medlemmar för sekterister är för att de avskärmar sig från övriga "trossyskon" och isolerar sig i mindre "rättroende" sammanhang. Jag har själv varit i kontakt med många mindre lutherska sammanhang och alltid mött samma självbild: "det står i Skriften att de kristna skall vara få i den yttersta av tider". Om Luterska församlingen har samma inställning till att INTE BE TILLSAMMANS MED personer som inte står i kyrkogemenskap med dem (likt t.ex. Lutherska konkordiekyrkan), vet jag dock inte...
Visst är det så att ekumenik inte skall handla om minsta gemensamma nämnare. Den "ekumenismen" tar Kyrkliga Betraktelser avstånd ifrån. Jag/vi ser hellre en ekumenik på katolsk grund (jfr. Gunnar Rosendal och the Fellowship of Apostolic Faith and Order), där det är största möjliga gemensamma grund som skall vara utgångspunkten. Det är en klassisk "högkyrklig" ståndpunkt, möjligen ickeluthersk...
International League of Apostolic Faith and Order, skall det vara!
Men vad är det alltså som gör att Du inte kan se Lutherska församlingens medlemmar som kristna? Bristen på ekumenik?
Efter en stunds undersökning inser jag att International League for Apostolic Faith and Order inte finns längre. Är det alltså International Ecumenical Fellowship Du stödjer?
Var har jag skrivit att de lutherska sekteristerna inte är kristna?
ILAFO finns inte längre kvar, mycket riktigt. ILAFO förde ekumeniska samtal på katolsk grund, det var det jag menade med "jfr. Gunnar Rosendal och...", något direkt stödjande har jag inte vad jag vet skrivit något om, endast att det är en god princip.
Käre Br Nicolaus,
Nu tror jag att vi talar förbi varandra. När jag säger att Lutherska församlingen i Stockholmsområdet är trossyskon menar jag inte med nödvändighet att man måste ställa sig bakom den evangelisk-lutherska bekännelsen. Genom tron på Kristus är vi broder till Jesus - och därmed också till varandra. Därmed menar jag att alla människor som bekänner Kristus är trossyskon. Utifrån det perspektivet kändes det märkligt att kalla dessa för sekterister - även om det utan tvekan finns sekteristiska tendenser inte bara i LFS och LK utan i de allra flesta evangelisk-lutherska fria församlingarna.
Förklara gärna för mig vad en ekumenik på katolsk grund innebär rent konkret. Bön med kristna från olika sammanhang förstår att du, liksom jag, tycker är rätt. Men i övrigt?
Avslutningsvis. Du skriver om ekumenik:
"där det är största möjliga gemensamma grund som skall vara utgångspunkten."
Det menar jag både förmedlar katolicitet och traditionell luthersk syn på kyrkogemenskap. I CA står det:
"För kyrkans enhet är det noga att vara ense i evangelii lära och sakramentens förvaltning." Är inte det en god princip, även om du tar avstånd ifrån "luthersk" tro.
(Inser att jag nog skrev "K" istället för "L". Ber om ursäkt för detta.)
Visst räknar jag alla kristna som mina trossyskon i den meningen. Jag uppfattade din kommentar som att jag skulle vara trossyskon med dem i någon slags "luthersk" mening, vilket skulle förhindra mig att kalla dem sekterister.
Varför skulle man inte kunna kalla andra kristna för "sekterister"? Det förstår jag inte. På samma sätt som Knutby var sekterister, SSPX, amish, raskolniki, de "regnbågskristna" etc, kan väl även lutheraner från Stockholmsområdet vara det?
Eftersom jag inte är romersk katolik blir tyvärr begreppet "katolsk" rätt flytande. Men jag skulle säga att en "katolsk grund" är förreformatorisk och förschismatisk (före 1054); gemensam syn på ämbete, succession, sakrament etc.
Confessio Augustana skriver jag under.
Br. Nicolaus och övriga,
Att Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet är kristna torde man inte kunna förneka. Knappast heller att de uppvisar ganska starkt sekteristiska drag samt inte är särskilt många. Noteras ska föresten att deras pastorer mig veterligen inte är vigda i god appostolisk ordning varför de inte kan kallas präster och därmed knappast församlingen heller för kyrka. Katolska är de definitivt inte i någon mening. De tillhör nog helt enkelt den del av männskligheten som man bäst bemöter genom att med upphöljt lugn ignorera. Man kunde ju ha önskat att denna inställning hade funnits hos varje läsare av LFIS pastorers öppna brev.
Slutligen. Om det nu finns antikatoliker inom MPr, kan man som "katolik" verka inom denna? Tja, man kan ju behöva sätta det i lite perspektiv. SvKs officiella bekännelse börjar närma sig rena heresierna och ändå verkar många goda kristna fortfarande inom organisationen.
Ja, förvirringen är stor. Vad är katolskt, vad är lutherskt och vad är sekteristiskt...
Kanske vi kan vara överens om att; Påven är katolik!
Då är alla som inte erkänner hans ämbete (det petrinska) okatolska. De kan ibland uppvisa starka sekteristiska tendenser (t.ex SSPX, Moon, Vittnena, EFK)...
Vi andra som tror på petri ämbete bör snart kunna enas... Se Anders Piltz brev på http://avemarisstella.blogspot.com/2010/11/fem-blytunga-coe-konvertiter.html
"Då är alla som inte erkänner hans ämbete (det petrinska) okatolska. De kan ibland uppvisa starka sekteristiska tendenser (t.ex SSPX, Moon, Vittnena, EFK)..."
Beror iofs på vad man menar med Petrusämbetet. Jag erkänner helt klart hans ämbete och vikten av en samlande herde för den jordiska kyrkan. Ofelbarheten däremot vet jag däremot inte...
Nog erkänner väl ändå SSPX påvens ämbete?
Angående SSPX, så erkänner de inte påven som påve; alltså annars hade de ju inordnat sig och varit en del av KK.
Varför tror du inte på ofelbarheten? Finner du saker som motsäger det? Jag har letat i många år, och inte hittat detta...
Egentligen brukar jag inte tillåta romersk propagandaverksamhet på denna blogg, men jag gör ett undantag.
SSPX är ju inte sedesvakantister, på Wikipedia kan man läsa: "The SSPX considers itself faithful to the Catholic Church and to the Popes, up to and including Benedict XVI."
Vad jag vet har väl inte påven uttalat något ex cathedra om SSPX som skulle tvinga dem att inordna sig. Så visst erkänner de påven.
Varför är då inte jag övertygad om hans ofelbarhet? För det första: läran är mycket sen. Den har aldrig krävts innan 1800-talets moderniststrid (dvs. jag menar att den är blott kyrkopolitiskt baserad). För det andra: den odelade kyrkan lärde det inte. För det tredje: en ofelbar påve kräver att påvarna inte kan vara heretiker, vilket vi har exempel på.
Hört talas om Honarius I som fördömdes som kättare av konciliet i Konstantinopel 680? Han uttalade sig med all högtydlighet och med kraft av sitt ämbete om Kristologin (monothelitist), fullständigt åt skogen fel. Ofelbar? Skulle inte tro det...
KB: Egentligen brukar jag inte tillåta romersk propagandaverksamhet på denna blogg, men jag gör ett undantag.
AG: Det var ju en trevlig ton... ;-)
Att SSPX har problem med påven är ju känt sedan länge... Att de inte följde JPII:s beslut är skäl nog. De är i schism!
Ofelbarhet. Augustinus och Cyprianus hävdade det. Och hela östkyrkan fram till ca 1000! Honarius I var kanske feg och definitivt alldeles för försiktig genom att inte uttalade sitt godkännande eller fördömande av striden. Han blev fördömd på konciliet i Konstantinopel II (som påven Leo II inte godkände), men han var aldrig fördömd som monoteletist, utan för sin feghet att inte handla. Undanlåtenhet gör inte att påvar lär felaktigheter. Men att kyrkliga personer kan handla felbart och fegt eller att de gjort saker mot Guds vilja och kristendomens bästa ska ingen behöva tvivla på. Kan felaktigt handlande eller undanlåtenhet göra att läran förändras?
Trevlig ton eller inte, det är ändå bloggens policy.
1. Schism är väl inte samma sak som att inte erkänna påvens ämbete?
2. Honorius I fördömdes av tre koncilier. Att Rom inte vill erkänna detta är löjeväckande. Honorius uttalade själv tydligt monotelitistiska ideer. Rom kommer med bortförklaringar för att få ihop sin ologiska ofelbarhetslära.
Kyrkliga Betraktelser
Ja, då kanske vi inte kan fortsätta denna dialog, eftersom det är emot policyn.
Du får gärna kontakta mig via hemsidan (AveMarisStella) eller mail (finns där). Jag tror du helt enkelt inte har alla fakta i målet.
Det finns en hel del litteratur i ämnet. Madrid:s "Pope fiction" är rekommenderbar, då kap 17 ägnas helt denna fråga...
Honorius svar till Sergius var inte "Ex Cathedra" och fastslog inget (varken för eller emot).
Honorius fördömmelse (anathema) av 6:e synoden i Konstantinopel, var p g a att han inte fördömnde Monoteletisten Sergius (alltså inte att han lärde fel).
Påven Agato godkände inte detta koncilium (han dog innan), men Leo II godkände konciliet, med klargörandet att Honorius aldrig varit monoteletist!
Allt gott i den kämpande Kyrkans stora gemenskap!
Anders
Ofelbarhetsdogmen ger upphov till flera intressanta frågor, bl.a.:
Var t.ex. den påve av ätten Borga som med stor säkerhet var kvinna ofelbar?
Under de perioder då det funnits flera påvar; vem av dem var ofelbar? Det kanske inte alls är Benedictus XVI som är ofelbar utan Pedro II.
En tolkning av dogmen som att påven har utslagsröst i de fall kyrkan inte kan enas i en dogmatisk fråga vars avgörande är akut nödvändigt skulle man ju kunna acceptera utan större problem. Tyvärr är det ju inte den tolkningen RKK gör offentligt.
Populisten
P: "Var t.ex. den påve av ätten Borga som med stor säkerhet var kvinna ofelbar?"
AG: Menar du Johanna? Vad har du för skäl att tro på hennes existens (se t.ex Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Johanna_%28p%C3%A5vinna%29)?
P: "Under de perioder då det funnits flera påvar; vem av dem var ofelbar?"
AG: Naturligtvis den rättmätige arvtagaren! Det fanns bara en påve och en eller två motpåvar. Motpåvar eller småpåvar ska man inte följa... ;-)
Och vad du kan godkänna och vad Kyrkan lärt kan tydligen ibland skilja sig åt. Ska KK då ändra sig?
När jag vid någon tidpunkt fann intresse i saken läste jag den helige Thomas Summa och vad som sades där om möjligheten att påven kunde vara heretiker.
Om jag förstod det korrekt konstaterar Thomas att det inte var möjligt eftersom den person som innehar ämbetet ipso facto förlorar ämbetet om han skulle bli irrlärig.
Blir inte diskussionen ovan något bakvänd om Thomas har rätt.
Mäster Abraham
Tänk om Thomas och Jesus hade rätt (inte ens helvetets portar ska bli henne övermäktig). Då blir det ju svårt att vara protestAnde!
Tänk om det finns en position, där man skulle kunna lita både på Gud och kyrkligheten (och annat är mindre återvändsgränder). Tänk om!
@ Annorzzz: Låt mig tänka... klart!
Den dagen jag tror att Thomas hade rätt hade jag också konverterat.
Som jag kan utvärdera det teologiska systemet är den romerska-kyrkan däremot med inre systematisk nödvändighet sedvakant. Påvedömet har blivit heretiskt enligt Thomas definition sedan i vart fall religionsmötet i Assisi 1986.
Dess förenlighet med t.ex. tridentinum hade någon behövt övertyga mig om även om jag blivit såld på petrusämbetet.
Någon säker position som många konvertiter söker efter tror jag inte finns. Men som sagt, den dagen jag av personlig övertygelse kommer fram till att Rom har sanningen kommer jag som en god evangelisk kristen lämna mitt sammanhang av egen övertygelse.
Mäster Abraham
Tänker du så snabbt, får du väl tänka igenom Trient och Assisi 1986 igen dårå...
Det finns fast mark under de katolska fötterna. Matt 16:16ff!
Allt gott!
Notera att texten på MPrs hemsida nu är ändrad: http://missionsprovinsen.se/staellningstaganden/213-angaende-missionsprovinsens-pastadda-pro-katolicism
Eftersom missionsprovinsen inte står under den romerske överherdens jurisdiktion så är det väl uppenbart att det finns en anledning till detta. Denna är rimligen att man uppfattar den påstått katolska kyrkans läror som felaktiga.
Så antingen tar man avstånd från den katolska kyrkan och avhåller sig från gemensamma gudstjänster med företrädare för den katolska kyrkan, eller så förenar man sig med henne.
Jag är själv ortodox därför att jag tror att den ortodoxa kyrkan är den som har Jesus Kristus som överhuvud.
Skicka en kommentar