"JAG ÄR UPPENBARLIGEN INGEN BISKOP"
I lördags vigdes de tidigare anglikanska biskoparna John Broadhurst, Andrew Burnham och Keith Newton till präster i Romersk-katolska kyrkan. Till skillnad från tidigare biskopar som vigts till romersk-katolska präster (t.ex. förre Londonbiskopen Graham Leonard, 1994) var inte denna vigning av "sub conditione"-typ. Dvs. det råder inget tvivel om att Rom betraktar deras tidigare (anglikanska) vigningar som "null and void" (dvs. "värdelösa" ur romersk synvinkel). Enligt uppgift skall ceremonin besökts av ett antal anglikanska präster vilka förväntas ansluta sig till personalordinariatet senare denna vår. Medverkande vid vigningen var också de tre f.d. anglikanska nunnor som upptogs tillsammans med f.d. biskoparna på nyårsdagen.
Efter att ha utsetts till ordinarius höll F. Keith Newton en presskonferens under vilken han bl.a. fick frågan om det faktum att han bar pektoralkors, varpå hans svar var: "It's quite clear I am not a bishop", och förklarar ordinarius roll och rätt att bära biskopliga insignier. Här framkommer också att de andra f.d. biskoparna kommer att ha samma rätt som vissa abbotar att bära både mitra och kräkla, men dock inte kors och ring, när de agerar på ordinarius vägnar, t.ex. vid konfirmation. På frågan om hur Newton ser på sin tidigare sakramentsutövning svarade han att han aldrig blivit tillsagt att förneka deras värde, och han är övertygad om att handlingarna (iaf.) burit frukt. Med andra ord: sakramenten var åtminstone icke kompletta men haft visst värde.
En annan fråga gäller liturgin. För tillfället existerar ingen gudstjänstordning för personalordinariatet där anglikanska traditioner integrerats i en romersk ordning. Den apostoliska konstitution som presenterade riktlinjer för det "anglikanska ordinariatet", kallat Anglicanorum Coetibus, angav dock vikten av ett bevarande av det anglikanska arvet (anglican patrimony). Sedan 1980-talet finns förvisso inom vissa amerikanska romersk-katolska församlingar en s.k. "anglican use" som bygger på The Book of Common Prayer, men det är viktigt att komma ihåg att denna sistnämnda inte precis varit särskilt omhuldad i den anglo-katolska rörelsen i England. När förre biskopen Andrew Burnham firade sin prima missa (första mässa, bilden) som romersk-katolsk präst skedde detta enligt det Romerska Missalet. Inom bl.a. Forward in Faith har detta inte sällan varit standard.F. Keith Newton tror att vissa kommer att fortsätta som man gjort hittills och andra kommer möjligen att använda den tidigare nämnda amerikanska s.k. Book of Divine Worship. Men han lämnar besked: en enhetlig mässordning kommer att presenteras i sinom tid, men friheten att fira enligt romersk rit (både för- och postkonciliär!) kommer att vara möjlig även fortsättningen. Ett uttalande som verkligen leder till en del frågor: vilket värde har det att betona sitt "anglican patrimony" om man väljer att fira gudstjänst precis som vilka andra romerska katoliker som helst? Kommer de f.d. anglo-katolikerna i personalordinariatet de facto bli mer "anglikanska" efter sin övergång till Rom?
En annan fråga som är intressant är frågan om antal. Hur många kommer att gå med, åtminstone nu i första omgången? Newton tror att den första skaran kommer att uppgå till ungefär två dussin personer. Geografiskt kommer de flesta att komma från södra England och Canterbury-provinsen. Förre i norr: "some [...] but not many". Av dessa kommer 50-60 pers vara präster, hälften kommer att vara pensionerade och s.k. non-stipendiary, dvs. präster utan inkomst. Andra halvan är sådana som idag är anställda och man kommer behöva ordna med fortsatt finansiering av dessa.
Kyrkliga Betraktelser lär återkomma i ämnet.
Hela presskonferensen med Keith Newton finns att lyssna till på ljudfil, här.
F. Dag Sandahl var med vid vigningen som inbjuden gäst. Hans tankar kring händelsen hittar ni här.
8 kommentarer:
Otroligt intressant! Jag är verkligen tacksam över att kyrkliga betraktelser följer denna händelseutveckling så nära. Det är också glädjande att se hur trogna den romerska kyrkan är traditionen när de agerar för att möta en förändrad situation i england.
De är i det avseendet ett verkligt föredöme. Likaledes är, enligt min mening, de anglo-katolska biskoparna föredömen. Vilket ofantligt tungt kors för dem att bära!
Vad kan man säga utom att det som händer nu verkligen illustrerar en mycket inspirerande kyrkopolitisk händelseutveckling.
Biskoparna tror med andra ord inte längre på sina ämbeten även om de tycks tillmäta den anglikanska riten något.
Länkar till Anglican Use:
http://www.walsingham-church.org/mass.htm
http://www.rore-sanctifica.org/bibilotheque_rore_sanctifica/13-anglicanisme-rites/2003-book_of_divine_worship_%28anglican_use%29/
http://www.atonementonline.com/bodw.php
Det här är andlig pornografi och perverterad webersk byråkrati på HÖG nivå. Att det förespråkas av maktfullkomliga tokar som inte har en aning om vad kritisk syn på tradition heter gör det inte bättre. Att papismen gått igenom minst lika många epokavgörande förändringar som övrig katolicism verkar ingen ta hänsyn till.
@John: fantastiskt...
John
Kan du förtydliga vari den andliga pornografin ligger? Fattar nada...
Weber är av uppfattningen att den renaste typen av legal auktoritetsutövning är den som sker med användande av byråkratisk administration (Weber, 1983). Han menar även att det är ökningen av ekonomiska resurser som är drivkraften bakom byråkratin och att den detta sätt fungerar som en funktionell lösning på administrativa och organisatoriska utmaningar (Styhre, 2009).
En byråkratisk organisation kännetecknas av en strikt hierarki där endast organisationens ledare har sin auktoritetsställning på grund av att han tillägnat sig den, på grund av val eller på grund av att han designerats som efterträdare. Den övriga förvaltningsstaben består i sin renaste form av individuella tjänstemän organiserade i en fast hierarki av tjänstepositioner (Weber, 1983). Varje position har i sin tur ett klart definierat kompetensområde där tjänstemannen är personligen fri och endast underkastad lydnad ifråga om opersonliga plikter i tjänsten. Innehavaren av positionen har den i kraft av ett kontrakt och endast beroende av sina yrkeskvalifikationer vilka skall kunna konstateras genom prov, eller bestyrkas genom diplom. Tjänstemannen arbetar även helt skild från ägandet av medlen för administrationen och utan appropriation av sin tjänsteposition (Weber, 1983). Dessa krav, bland många andra, ger sammantaget ett tydligt ramverkinom vilket organisationens verksamhet struktureras och organiseras (Styhre, 2009).
Byråkratisk administration innebär enligt Weber (1983) auktoritetsutövning genom kunskap och det är denna egenskap som gör den speciellt rationell. Kunskapen består dels av fackkunskap, som i sig själv också vore tillräcklig för att ge en tillfredställande maktställning, men förutom detta har byråkratiska organisationer även en tendens att öka sin makt genom kunskap som erfarenheten i tjänsten ger genom en kännedom om faktiska förhållanden som tjänsten ger och som finns skriftligt dokumenterad. Byråkrati kan även anses ha vissa sociala konsekvenser där en anda av formalistisk opersonlighet är dominerande. Weber benämner det som utan hat och passion och därför även utan ”kärlek” och ”entusiasm”. Rättframma pliktbegrepp är härskande utan hänsyn till enskilda personer. Alla människor behandlas iteorin lika om de befinner sig i samma situation och det är enligt denna anda i den idealiske ämbets- och tjänstemannen sköter sin tjänst (Weber, 1983).
När Weber skriver om byråkratin som organisationsform använder han sig även av sin metodologiska idé om idealtyper. En idealtyp är i detta fall en analytisk modell som utnyttjas för att förstå världen och där varje verklig situation kan förstås genom en jämförelse med dess idealtyp (Giddens, 2003).
I enlighet med sin metodlära, grundar Weber (1983) även fyra handlingstyper vilka fungerar som idealtyper för handlingar. Dessa är; affektuellt, traditionellt, värderationellt och målrationellt handlande. Den affektuella handlingen styrs av känslor och känslotillstånd hos individen, medan den traditionella handlingen istället styrs av traditioner, seder och bruk. Dessa två handlingstyper är inte rationella och kan inte heller räknas som logiska då de styrs av tradition eller känslor. Aktören kan på så sätt inte förstå handlingen eller drivkraften bakom denna typ av handlingar. Den värderationella handlingen bygger på de värderingar som individen bär med sig och är trots att den anses som en rationell handling kanske inte alltid den mest rationella för den givna situationen. Skillnaden mellan en affektuella och den värderationella handlingen är att en känslomässig handling styrs av känsloimpulser vilka resulterar i en impulsartad handling, medan den värderationella handlingen styrs av medveten tro eller åsiktsriktning. Den målrationella handlingen däremot styrs alltid av de mål individen strävar efter att uppnå och personen kommer därmed att handla på ett sådant sätt att han med största sannolikhet och på enklaste möjliga sätt kommer att nå sina mål. Utifrån dessa fyra handlingstyper kan man sedan skapa förklaringar till varför individer agerar som de gör i ett visst sammanhang (Weber, 1983).
Annorzzz, Weber uttryckte det själv mycket bra. Mäster Abraham, tack!
John Vikström, ärkebiskop emeritus?
Skicka en kommentar