KYRKLIGA BETRAKTELSER OCH MISSIONSPROVINSEN
Allt sedan Kyrkliga Betraktelser startade för ca tre år sedan har bloggskribenten haft som outtalad policy att i inlägg varken diskutera eller kritisera Missionsprovinsen. Nu har så skett i diskussioner bland kommentarerna till inläggen och ett undantag gjordes i förra inlägget "Alternativet: att måla in sig i ett hörn". Bloggskribenten har tidigare inte sett anledning att gå i strid med en gruppering som jag menar har valt sin väg, och därför lika gärna kan lämnas ifred. Jag har heller inte sett poängen i att kritisera en gruppering som Kyrkliga Betraktelser står nära i en rad viktiga frågor. Att jag vid tillfällen - och särskilt i gårdagens inlägg - kan anses ha gått till attack och använt språkbruk som kanske både är missvisande och opassande, är något jag nu så här i efterhand inser och därför ber om ursäkt för.Vad anser jag då om Missionsprovinsen? Som framgått är jag kritisk, inte främst till Missionsprovinsens vägval att viga egna biskopar, utan mer till den profil organisationen har framodlat allt sedan dess start 2003. Jag har - av naturliga skäl - svårt för den extremt lutherska framtoning Missionsprovinsen valt att företräda, där man anknyter till samfund utan apostolisk succession, tendenserna till ekumenisk ovilja (ja undantaget +Göran och Helgeandsystrarna!) och främst av allt bitterheten och de sekteristiska dragen. Inte desto mindre blir jag också djupt irriterad över de beskyllningar dess anhängare har gentemot oss - lekmän såväl som präster - som väljer att stanna kvar och verka i Svenska kyrkan; vilket gårdagens inlägg var ett svar på.
Jag erkänner återigen att det var fel och orättvist att kalla Missionsprovinsen för en "luthersk sekt", men jag står fast vid att det finns sekteristiska drag hos organisationen. Dessa märks inte bara bland personer jag träffat, men också i deras officiella och inofficiella organ. Det finns också ett problem med församlingengagemang där det är det oppositionella och negativa som är drivkraften: "vi är besvikna på Svenska kyrkan därför firar vi gudstjänst tillsammans" - för att överdriva lite...
En annan stor problematik som relaterar till detta sistnämnda är vad missionen går ut på. Fungerar man verkligen som en "missionsprovins"? Bland vilka missionerar man? Kommer folk till tro för att sedan ansluta sig till Missionsprovinsens koinonior, eller handlar det om - vilket jag starkt misstänker - ett värvande av redan "frälsta"; de som redan tror "rätt"?
Kyrkliga Betraktelser har tidigare proklamerat varför man bör stanna i Svenska kyrkan och kämpa den goda kampen. Det är för att Svenska kyrkan (= de episkopala strukturer som konstituerar Uppsala ärkestift - oavsett politisk ockupation) är vår kyrka, hon är den kyrka i vilken vi är satta, hon är en unik plattform att återkristna Sverige - en plattform jag svårligen kan se i ett kapell i Dalsland; eller i etniskt och språkligt splittrade romersk-katolska församlingar för den delen! Svenska kyrkan är - under ytan av politisk fernissa - den Katolska Kyrkan i Sverige: där går det fortfarande att verka, fira gudstjänst och vinna folk till tro. Där finns själarna som behöver vårdas av goda präster. Det går och det är det värt.
14 kommentarer:
Vore inte det mest önskvärda ett inofficiellt samarbete mellan bekännelsetrogna krafter inom SvK och MPr? MPr avhåller sig från att starta gudstjänstgemenskaper där det finns fungerande församlingar i SvK med präster som predikar ordet rent och klart. Bekännelsetrogna präster inom SvK söker sig inte till församlingar där MPr har en koinonia.
Det finns alltid anledningar till att man inte söker sig till ett visst sammanhang. Det finns anledningar till att man aktivt söker sig från vissa sammanhang.
Om man redovisare dessa skäl kommer man automatiskt framstå som fördömande. Så är det för alla och vi kommer inte ifrån det.
Sen tror jag dessvärre att många som betraktar Missionsprovinsen utifrån får en helt felaktig bild av provinsen. I många fall på just de punkter där br. Nikolaus framför kritik. Det är olyckligt och en imageproblematik som provinsen borde ta itu med. Likaledes dess enskilda medlemmar som p.g.a olika katakärsbrister inte lyckas förmedla en mer rättvisande bild.
Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.
Helt rätt. Under alla politiska fasader, och dom är tyvärr många, så finns det en Jesu Kristi kyrka. En Kyrka värd att både leva i och tjäna och gräva fram under alla politiska och värdsliga lager som till synes har begravt Kristus.
Nyanserat inlägg i huvudsak. Dock inte fritt från fördomar :), min egen erfarenhet är att missionsprovinsen präglas av glädjen att vara på väg framåt, äntligen vigs det präster på nytt! Visste du förresten att S:t Petri i Karlstad bedriver ett framgångsrikt arbete bland missbrukare? Eller att det finns omvända muslimer i våra gudstjänstgemenskaper? Den största missionen är dock att nå ut till det svenska folk som tappat kontakten med kyrkan, kanske är den omöjlig, då gäller det att sörja för dem som redan idag söker kyrkan och behöver den och för de kommande generationerna.
Det som irriterar mig både vad gäller Missionsprovinsen och stora delar av den högkyrkliga rörelsen är ordet "bekännelsetrogen". Det verkar vara något av ett axiom att omfatta de s.k bekännelseskrifterna
som per automatik skiljer oss från Moderkyrkan. Varför stå med ett ben i Rom och ett ben i Wittenberg
istället för att helhjärtat arbeta för Sveriges rekatolisering och ha som mål en återförening med Kristi sanna kyrka som vi med våld skildes från på 1500-talet?
Ja tänk om det var strukturerna som frälser...? Var finns det i Frälsarens ord som sa att det var strukturer som skulle vara bärande? Typ biskopsämbete eller andra ämbeten. Var finns hans ord om det? Men han säger: "Varest två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem" Eller på latin: "Ubi enim sunt duo vel tres congregati in nomine meo, ibi sum in medio eorum". Tänk dig då att det är där han lovat sin närvaro.
/arne
Bekännelsetrohet måste väl inte per automatik syfta på Concordia Pia. RKK omfattar väl också en bekännelse.
@Gunnar Andersson: ja det är mycket konstigt om man kallar sig för bekännelsetrogen om man inte är trogen mot bekännelsen. Men det beror nog på att mer eller mindre hela oppositionen i Svenska kyrkan en gång var just bekännelsetrogen.
@lärjungen: det var ju mycket rimligt tänkt. Ungefär som att vara mycket hemmakär men med hem mena någon annans hem.
Eller som att gå till nattvard i en österländsk kyrka och få frågan: är du ortodox annars får du inte ta nattvard här. För att sedan svara: Ja, ta nattvarden och sedan tyst för sig själv tillägga, men jag menade luthersk-ortodox.
Kristi Kyrka är En och odelad. Det är av fri vilja varje ämbetsbärare och lekman går in under det gemensamma tak som en kyrkoordning utgör, till ömsesidig kollegialitet och hjälp och stöd för varandra. Man får aldrig glömma att sakramenten är större än kyrkosplittringar. I SvK:s och MPr:s kyrkoordning finns Confessio Augustana artikel 28 att luta sig mot till stöd för denna frihet.
Populisten: med undantag av biskop Göran och Helgeandssystrarna är Missionsprovinsen på väg åt fel håll i och med att de är så negativa till Oasrörelsen samt katolska kyrkan.
De viktigaste stöttepelarna för den Svenskkyrkliga högkyrkligheten: Oas och RKK. Ok, antecknat.
Jonas,
Kanhända är MPr på väg i fel riktning, men som jag skrivit tidigare så måste man då fråga sig vad som är bäst: Att stå vid sidan om och peka finger, eller att bidra till att riktningen ändras genom ett inflöde av människor som man anser ha rätt inriktning?
Väljer man det första så ska man då svara på frågan om vad alternativet är. Naiva drömmar om att SvK ska ändra riktning duger inte och då återstår väl endast att gå till Rom. Ett personligt val som jag kan respektera men som gör närmast noll och intet för Kristi Kyrkas återupprättande i Sverige.
Observatören; så uttryckte jag mig inte förvisso. Men Missionsprovinsen är verkligen inte någon stöttepelare för högkyrkligheten...däremot är högkyrkligheten en stöttespelare för Oasrörelsen
Skicka en kommentar