ALTERNATIVET: ATT MÅLA IN SIG I ETT HÖRN?
Det diskuteras både inom den katolska rörelsen och i de s.k. "bekännelsetrogna" leden om högkyrklighetens vägval inför framtiden, särskilt i ljuset av aKF:s val att söka kontakt med de till rörelsen vänligt inställda biskoparna +Ragnar Persenius, ++Gunnar Weman och +Biörn Fjärstedt, men också F Dag Sandahls uttalande om att vara "beredd att viga kvinnor till präster". Vad som gärna hävdas är att aKF respektive Sandahl säljer ut sig.
1993 införde biskopsmötet i Svenska kyrkan en policy om att "till präst endast viga den som är beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Denna formulering skrevs sedan in i Kyrkoordningen år 2000. ++Weman och +Fjärstedt var båda biskopar när denna policy antogs. Året 1993 brukar kommas ihåg som det år då Svenska kyrkan införde "vigninsstopp" för prästkandidater som inte kunde tänka sig samarbeta (och vigas) med kvinnliga präster. Sedan dess har mycket riktigt ett antal kandidater stoppats, emedan andra bevisligen kommit igenom och idag tjänstgör som goda präster ute i våra församlingar. Gentemot dessa goda präster finns bitterhet och naturligtvis avundsjuka: de anses ha sålt ut sig, svikit och varit rent av oärliga. Deras enda brott är att de skrivit under papper eller muntligt sagt "ja" på frågan om samarbete "med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Detta trots att dessa präster har en fullt katolsk och traditionell förståelse av ämbetet.
På den Missionsprovinsanknutna bloggen Ad orientem versus skrivs om detta i ett inlägg som pryds av en bild på Caroline Krook omgiven av sju nyprästvigda kvinnor. I en kommentar skriver signaturen "JG" följande:
Låt oss konstatera: vi vill inte gå i schism i en luthersk sekt där alla sitter i en källare och gottar sig i den egna renlärigheten (=Missionsprovinsen). Vi vill heller inte låta oss marginaliseras som vi låtit oss göra sedan 1958. För att Svenska kyrkan och dess katolska rörelse ö.h.t. skall ha någon framtid behöver vi präster. Inte präster som tror att 1958 var uppenbarat av Gud, men väl präster som står för den katolska tron utan att låta sig stoppas av vagt formulerade kyrkoordningsparagrafer!
Tillåt mig att återigen publicera den lilla paragraf (KO kap. 31, §2) det handlar om:
Låt oss inte måla in oss i ett hörn!
1993 införde biskopsmötet i Svenska kyrkan en policy om att "till präst endast viga den som är beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Denna formulering skrevs sedan in i Kyrkoordningen år 2000. ++Weman och +Fjärstedt var båda biskopar när denna policy antogs. Året 1993 brukar kommas ihåg som det år då Svenska kyrkan införde "vigninsstopp" för prästkandidater som inte kunde tänka sig samarbeta (och vigas) med kvinnliga präster. Sedan dess har mycket riktigt ett antal kandidater stoppats, emedan andra bevisligen kommit igenom och idag tjänstgör som goda präster ute i våra församlingar. Gentemot dessa goda präster finns bitterhet och naturligtvis avundsjuka: de anses ha sålt ut sig, svikit och varit rent av oärliga. Deras enda brott är att de skrivit under papper eller muntligt sagt "ja" på frågan om samarbete "med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Detta trots att dessa präster har en fullt katolsk och traditionell förståelse av ämbetet.
På den Missionsprovinsanknutna bloggen Ad orientem versus skrivs om detta i ett inlägg som pryds av en bild på Caroline Krook omgiven av sju nyprästvigda kvinnor. I en kommentar skriver signaturen "JG" följande:
"Som en f.d. kandidat känns det jobbigt med alla dessa omsvängningar. 1994 rådde man mig att inte hålla min övertygelse hemlig. 2003 sa man att mp inte var något för oss. Nu förväntas jag gå på mässa för präster som gjort vad jag inte skulle göra och förväntas stödja dom som drev igenom prästvigningsstoppet."Visst kan man ha viss förståelse för JG:s frustration. I ljuset av detta blir aKF:s väg krokig. Men detta får mig ändå att fundera på en fråga som en sådan kritiker av den egna rörelsen bör ställa sig: vad är alternativen? Att måla in sig i ett hörn eller försöka vinna mark för att gå framåt - kanske rent av mot seger (om Gud vill)? Konsekvensen av JG:s nästan donatistiska ställningstagande mot att "gå på mässa för präster som" gjort vad han inte skulle göra (sagt sig vara beredda på samarbete), blir väl så småningom att han inte kan gå till någon mässa alls i Svenska kyrkan? Varför är han då kvar (om han fortfarande är det)?
Låt oss konstatera: vi vill inte gå i schism i en luthersk sekt där alla sitter i en källare och gottar sig i den egna renlärigheten (=Missionsprovinsen). Vi vill heller inte låta oss marginaliseras som vi låtit oss göra sedan 1958. För att Svenska kyrkan och dess katolska rörelse ö.h.t. skall ha någon framtid behöver vi präster. Inte präster som tror att 1958 var uppenbarat av Gud, men väl präster som står för den katolska tron utan att låta sig stoppas av vagt formulerade kyrkoordningsparagrafer!
Tillåt mig att återigen publicera den lilla paragraf (KO kap. 31, §2) det handlar om:
Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst somVad står det egentligen här? Notera de fetstilsmarkerade "andra" och "inom kyrkans vigningstjänst". Här står inte "alla" eller "vigts till präster". Det står andra och inom kyrkans vigningstjänst! På vad sätt skulle ett undertecknande eller bejakande av denna paragraf innebära att man gör avsteg från katolsk och traditionell ämbetssyn? Vilken präst kan inte samarbeta med en diakonissa? Och dessutom är paragrafen konstigt formulerad rent allmänt: kan man ö.h.t. samarbeta med andra kollegor i "alla uppgifter"? Gäller det även vid bikt om en kollega mot förmodan kräver att få vara med? Att underteckna denna paragraf är således fullständigt oproblematiskt.
1. (...)
2. (...)
3. (...)
4. (...)
5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön
6. (...)
Låt oss inte måla in oss i ett hörn!
3 kommentarer:
Visst kan man läsa paragraferna som du och Sandahl gör det, men det är trots allt att läsa dem som "vi vet vem" läser Bibeln. Det behöver naturligtvis inte vara fel, om samvetet tillåter, men det är ändå att agera som Gallileo inför påven och korsa fingrarna bakom ryggen; Det torde ju vara ganska uppenbart vad paragrafförfattaren avsett. Personligen ser jag heller inget fel i att utnyttja de luddiga formuleringarna till sin fördel, sånt är livet också i kyrkan. Men om det ger en liten dålig smak i munnen. Problemet är bara att om det blir en allmänt använd metod så kommer kryphålet mycket snart att täppas till. Motståndarna är inte korkade.
Sandahl tar det ju även ett steg längre förresten. Han har ingalunda sagt att han tänker prästviga kvinnor, han har sagt att han mycket noggrant ska fundera på äktheten i deras kallelse. Man kan ju spekulera i vad han kommer att komma fram till i i dessa funderingar...
Men man får inte vara naiv. Vid någon viss punkt måste man oundvikligen inse att den väg man försökt med är stängt, jag menar att den punkten är nådd inom de officiella delarna av SvK. Hur man än vrider och vänder på det, hur man än hoppas, så är det svårt att se annat än en kraftig utarmning på bekännelsetrogna präster. Ska vägen framåt vara en lekmannakyrka? Det är väl det val som västleastadianerna gjort och det kan knappast vara förenligt med en högkyrklig attityd att lekmän delar ut nattvarden.
Din aversion mot Missionsprovinsen är förståelig eftersom risken är stor att den urartar i samma lagiska pietism som de tidigare fria Lutherska församlingarna verkar ha gjort och därmed förvandlar sig till en ointressant sekt. Men nu är ändå Missionsprovinsen en möjlig lösning för att förse det bekännelsetrogna Sverige (och Finland) med apostoliskt vigda präster, som jag ser det den enda möjligheten. Vidare tror jag ytterst få inom MPr vill något annat än SvKs återupprättande. Frågan är då hur man ställer sig till MPr. Är det inte snarare så att sekttendenserna bäst motarbetas av ett inflöde av personer med ett öppnare sinne?
Tack för att bollen plockas upp.
Jag tänker svara i bloggen http://www.adorientemversus.blogspot.com/.
Men kan kort säga att alla måste välja sin väg och allt får konsekvenser för en själv och för andra. Först och främst måste man vara trogen mot vad ens eget samvete bjuder och vad den egna tron kräver.
När det gäller påståendet att Missionsprovinsen är en "luthersk sekt" måste jag nog replikera att den säkert kan framstå som sådan. Men hans höghet Göran och sr Marianne skulle nog invända att man bara vill återvända till kyrkan pre 1958. Dvs. till en evangelisk, katolsk och apostolisk kyrka. Då såväl som i teorin idag (genom lagstiftning och tradition) var och är Svenska kyrkan en renlärig evangelisk kyrka. Att döma ut Missionsprovinsen som en "luthersk sekt" är alltså att döma ut Svenska kyrkan sedan reformationen.
Om man inte känner att man vill ha någon gemenskap med den kyrka som varit förstår jag inte vad man vill ha att göra med Svenska kyrkan av idag.
I artikeln tar du främst upp frågan om huruvida eller hur man kan eller bör låta sig prästvigas i SvK. Men det kommer ju en tid efter detta då ämbetet ska bäras i SvK. Man måste säga att de senaste exemplen med "funna kvinnoprästmotståndare" förskräcker:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=223829
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=223989
Hur kommer dessa nu klara sig? Hur ska man klara av att stå upp för sin sak när man kanske har en familj att försörja, etc.?
Jämfört med detta (märk väl) är det säkert relativt enkelt att nå fram till själva prästvigningen, vad det tycks...
Skicka en kommentar