OSBY S:T PETRI + TANKAR KRING KYRKLIG FÖRNYELSE
Bloggskribenten hade nyligen vägarna förbi Osby och inspirerad som jag var av läsningen av F Dag Sandahls nyligen utgivna bok om aKF:s femtioåriga historia, Förnyarna, bestämde jag mig för ett besök i fader Gunnar Rosendals gamla församlingskyrka, Osby kyrka. På F Gunnars tid gick kyrkan - på Rosendals eget initiativ naturligtvis - under namnet "Osby S:t Petri", eller "S:t Petri kyrka i Osby". Idag tycks detta namn vara ett minne blott; som så mycket annat, skulle det visa sig...
Kyrkans exteriör tog jag ingen bild på, men den kan beskrivas som en ganska typisk "Tegnérlada", en vit kyrka med ett gigantiskt långhus, enorma fönster och ett stort torn ovanför porten. Rätt tråkig enligt mitt tycke. Interiören däremot, är en annan historia. När F Gunnar klev in för första gången i kyrkorummet 1933 konstaterade han enligt den lilla tryckta guiden Osby kyrka (skriven av förre kh Staffan Ljungman, erhålles för 20 kr vid kyrkans bokbord): "Den har åtminstone rymd!" och beskrev den som "kall och död, fattig i anseende till skrud och prydning". Det skulle det bli ändring på, som ni ser på bilden till vänster.
Närbild på det vackra högaltaret och den altartavla (Olle Hjortzberg) som efter många om och men kom på plats 1940 (beställd 1934). Tidigare hade här på kontinentalt protestantiskt manér en centralt placerad predikstol hängt till F Gunnars förtret. Som väl är fick F Gunnar sin vilja igenom till slut, även om den inte i mina ögon är ett mästerverk i kyrklig konst, men ok. Uppståndelsekrucifixet är ett ganska typiskt exempel på det folkliturgiska inflytandet på Rosendal och den tidens kyrkliga förnyelse, där romansk stil var en inspirationskälla (Kristus som kung/präst). Antependiet är magnifikt liksom den övriga textilen, troligen även dessa sydda av lokala konstnärer (syföreningsdamer under F Gunnars tid).
De flitiga syföreningsdamerna sydde också två stycken banéer som står på var sin sida uppe i koret, det ena föreställande Kristus konungen med texten "Osby S:t Petri söndagsskola". Den andra föreställande Madonnan med Jesusbarnet, ser vi till vänster. Bloggskribenten undrar om de använts sedan F Gunnars tid...
I koret finns också kyrkans predikstol från 1500-talet i mörkt trä, som placerades där efter att den centrala altarpredikstolen avlägsnades 1934. Predikstolen fungerar således som lite av en pulpet och är ganska låg - ett vackert träarbete som publiceras nedan, liksom kyrkans dopfunt från 1600-talet som lite malplacé också den står uppe i koret, åt höger - där också en sedilia finns för celebrant, diakon och ministrant (en av stolarna skyms av ett [kredens?-]bord på bilden nedan).
Bakom högaltaret finns det av F Gunnar inredda S:t Petri kapell. Detta är Osby kyrkas äldsta del och är det ursprungliga romanska koret och absiden, från 1200-talet. Före Rosendals tid hade här inrymts kyrkans sakristia. Kapellet invigdes av biskop Rodhe 29 juni, 1934. Kapellet brukas allt sedan Rosendals tid för daglig tidebön (morgonbön [laudes?] under vardagar även idag, enligt häftet från 2008). De dagliga mässorna som förr firades här är nu ett minne blott, nu "räcker det" med s.k. veckomässor (ibid).
I S:t Petri kapell finns intressanta detaljer. Till vänster i bilden ovan ser vi det av en lokal snickare - på Rosendals beställning - tillverkade sakramentsskåpet (tabernaklet), som torde vara det första sakramentsskåpet i bruk inom Svenska kyrkan efter åtminstone 1600-talet. Altaret i mitten är skänkt till kyrkan av paret Rosendal och är även det historiskt; här firades troligen för första gången på svenskkyrklig mark mässa versus populum (nåja...). Detaljer från kapellet publiceras nedan:
Till vänster i ett hörn finns en hylla varpå en liten Madonnastaty står med ett ljus som kan tändas för att vörda Gudsmoderns bild. Nedanför hyllan hänger ett vackert rökelsekar i mässing, tillverkat av den lokale bysmeden på sin tid, vilken även tillverkade lampetterna och piscinan. Av en slump upptäckte bloggskribenten att kroken, varpå rökelsekaret hänger, har böjts så att det inte längre går att hakas av för användning (se bild nedan). Detta tycks symptomatiskt.
Det har sagts mig av en präst i Småland att det mesta av F Gunnars verk raserades inom loppet av 15 år efter Rosendals pensionering, något som besannas av det jag redan skrivit men också av det reformerta bruket av "särkalkar" vid högmässan, det troligen ickeanvända rökelsekaret och processionsbaneren, de alltmer sällan firade mässorna m.m...
Att besöka Osby S:t Petri är intressant. Det är på ett vis som att gå tillbaka till F Gunnars tid, ett kyrkorum bevarat för eftervärden, som i sitt varande predikar Kyrklig förnyelse. Men det är också en vemodig upplevelse. Kyrkan och dess "inventarier" blir ett slags tomt eko, oanvända, kroppar utan själar, inte alls längre i Kyrklig förnyelses tjänst. Kanske är jag för hård i mitt omdöme, men jag blir gärna motbevisad om motsatsen.
Osby S:t Petri. Man skall inte säga att det var här "allting började", men väl kom F Gunnars kyrka (och prästgård) att bli ett centrum för den kyrkliga förnyelsen, varifrån re-katolicireringsarbetet i Svenska kyrkan spreds över Sveriges församlingar. För mig verkar det som om att det var 1940- och 50-talet som var Kyrklig förnyelses guldålder, den katolska rörelsen hade framtiden för sig och det gick snabbt. Lika snabbt gick det också utför; från kvinnoprästreformen 1958 och framåt har den katolska rörelsen (högkyrkligheten) fört en tynande tillvaro med stora motgångar som 1982 (samvetsklausulens avskaffande), 1993 (prästvigningsstoppet av "kvinnoprästmotståndare"), 1997 (den första kvinnliga "biskopen"), 2005 och 2009 (välsignelse, respektive "vigsel" av homosexuella). Vi har marginaliserats och diskriminerats. Men i allt detta mörker måste vi komma ihåg våra rötter: Kyrklig förnyelse växte inte fram i en paradisisk tid av medvind och vänliga ryggdunk. Det var inte bättre förr, Svenska kyrkan hade sina brister även då, brister som idag är borta men som har ersatts av andra (och kanske allvarligare) brister.
Fader Gunnar hade förvisso roligt, men lätt hade han det inte. Och lätt har vi det heller inte idag, men jag är övertygad om - och det är därför denna blogg öht finns - att det som hände i Osby från 1933 och framåt, kan hända igen. Från Osby S:t Petri spreds den katolska förnyelsen över landets kyrkor; något liknande kan hända igen - och förhoppningsvis med ett än bättre resultat.
13 kommentarer:
Nej, vi har det inte lätt idag heller.
Vi lever nu i en tid där vi i högkyrkligheten inte bara motarbetas utan även själva tar idiotiska steg. Styrelsen för aKF har genom att ställa in kyrkodagar i Uppsala, som jag ser det, avskaffat denna institution för att KANSKE i en framtid återuppta traditionen. Finns det något kvar att bygga på då?
Uppsalas kyrkodagar har varit en krafthämtningscentral för högkyrkliga ute i landet som kunde leva på upplevelsen ett bra tag. Vad gör aKF idag? Producerar ett antal spontanremisser, som ingen någonsin kommer ta hänsyn till!
Vi måste visa att vi finns och att det finns glädje i att vara kristen. Man måste i frimodighet satsa sig ut kriser - inte lägga ner. När jag sagt detta om att andra (styrelsen) inte handlat rätt måste jag i sanningens namn säga att jag inte på något sätt varit drivande för den frimodighet jag längtar efter, så även jag är att beskylla! Vi verkar vara ganska trötta allihopa.
Behöver vi kanske en fullständigt orädd fader Gunnar också idag? Jag tror det.
Nu finns Societas Sanctae Birgittae kvar med generalkapitlet i Vadstena. Bed för SSB.
Heliga Maria, bed för vår Kyrka.
Håller med i dina synpunkter. Men inte ger det mer hopp och frimodighet av att hota om att snart konvertera...
Du har rätt "Kyrkliga betraktelser". Det kanske blev till ett tydligt exempel på att jag också är lite för uppgiven och dessutom inte gör tillräckligt själv.
En avslöjande rubrik alltså:) Nu skärper jag mig.
En tanke som slog mig när jag läste detta. Ses det som ett nederlag bland högkyrkliga (och speciellt de som söker enhet med Rom) att någon är på väg att konvertera till romersk-katolska kyrkan?
Simon: Ja. Eftersom målet är att hela Svenska kyrkan en dag skall återförenas med sin Moderkyrka - ju färre som hjälper till i den kampen på hemmaplan, desto mindre blir chansen att lyckas. Sedan finns ju en tendens att det är konvertiterna som bland romerska katoliker är de som paradoxalt nog distanserar sig längst ifrån sina gamla bröder i tron; t.ex. genom att ansluta sig till mer eller mindre öppet schismatiska grupperingar (t.ex. anhängare till Kristkonungens institut som officiellt erkänner Vat 2 för att inte räknas som schismatiska, men som i sina egna kretsar säger helt andra saker)...
Fint att du skriver om Osby och f Gunnar. Själv träffade jag honom och fick fina och goda samtal med honom i Hjelmseryd 1976. När jag sen besökte Osby och såg altartavlan av Hjortsberg gillade jag den högt. Den är som jag ser det den enda av altartavlor som, utöver de traditionella av Kristus på korset och nattvardens instiftelse, träffar ett viktigt skeende i kristen tro och evangelierna, och fångar ett momentum presensis. Och just detta momentum är faktiskt verklighet i varje mässa.
Leikmandr
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kvinnliga-praster-kan-vara-del-av-losningen-pa-pedofilproblemet_5001819.svd#tw_link_widget
Samma galenskap som vanligt. Hur kan Katolsk vision och deras navelskådande kulturvänsterkatoliker ha så stort inflytande över mediabilden av rom i Sverige.
Sådan grotesk journalistik!
Se även:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vatikanen-skakas-av-ny-skandal_5002823.svd
Vad br. Nicolaus beskriver vad gäller tendensen till avståndstagande från f.d. svenskkyrkliga katoliker är symptomatiskt för två saker:
1. Alla som konverterar skapar en förmörkad motbild att hantera sitt nya sammanhang med. Man vill helt enkelt förklara sin konvertering med hjälp av en förenklad personlig historieskrivning. Slutar man bejaka bekänelseskrifterna i Svenska kyrkan så avskyr man dom. Konverterar man till Rom finns det inget katolskt i Svenska kyrkan. Osv. Det är en vanlig religionspsykoligisk företeelse. Den är alla som genomgår en religiös förrändring påverkade av. Det är lite tragiskt för alla oss som fått en något förenklad verklighetsbeskrivning.
2. Kristus konungens, m.fl. dubbelhet beror på svårigheten att hålla samman två mycket olika verklighetsåskådningar (före och efter VCII). Det är inte lätt. Särskilt i ett hierarkiskt och monistiskt sammanhang som romersk-katolska kyrkan. Det påminner om bekännelsetrogna som vill vara trogna mot Svenska kyrkan. Det är svårt att vara trogen mot något som man egentligen inte tycker om. Vi människor har svårt att förena motsatser och komplext sammansatta doktriner. Trist läge, men mänskligt.
Detta skrivet med full respekt för konvertiter och Kristus konungens gudstjänstfirande församlingar.
Fråga: br. Nicolaus, hur ser du på VCII? Kan man vara katoik utan att bejaka VCII och tvärtom kan man vara katolik utan att bejaka VCII?
Nu blev det fel. Rättelse:
Fråga: br. Nicolaus, hur ser du på VCII? Kan man vara katoik utan att bejaka VCII och tvärtom kan man vara katolik OCH bejaka VCII?
Jag har hört detta med att svenskkyrkliga katoliker känner att konvertiter ser ned på dem eller hur man ska säga och har även blivit anklagad för det själv, och det är förstås väldigt trist att det förekommer. Men samtidigt måste man ju förstå att en person som konverterar självklart har den uppfattningen att det var rätt att konvertera och om man har funnit mycket frid i sitt eget beslut vill man förstås rekommendera det för andra vars tro mer romersk-katolsk än svenskkyrklig. Samtidigt vill jag betona att jag förstår tanken med att stanna kvar att kämpa även om jag personligen inte delar uppfattningen om att det är bättre än att konvertera, åtminstone inte för egen del. Men hur långt får en konvertit gå i kritik mot SvK och uppmuntran till konvertering innan det anses att man trampat någon på tårna? Och detta frågar jag i all kärlek och respekt eftersom jag bryr mig om Svenska Kyrkan som samfund och mina kristna bröder och systrar som där kämpar och inte vill verka som att jag sitter på höga hästar bara för att jag konverterat.
Ang konversion och överlägsenhet; en klok utgångspunkt på ömse sidor torde väl vara: döm inte så skall du inte själv bli dömd.
@Simon: visst är det en svår fråga och en svår sak. Hur kan man framföra saklig kritik när man fortfarande har känslor i frågan? Kanske att en konvertit aldrig kan framföra saklig kritik eftersom känslorna på ett eller annat sätt alltid är inblandade.
Låt mig försöka ge ett mer positivt perspektivt. Det kan visserligen ligga nära till hands för den högkyrklige att suckande konstatera t.ex. att mässfrekvensen sjunkit i Osby sedan f. Gunnars dagar, men vill man göra en rättvis bedömning av f. Gunnars arv är det mer rättvist att jämföra före hans tid och efter. Jag skulle tordas sätta en slant på att mässfrekvensen är klart högre efter. Daglig morgonandakt firas ju knappast i alla svenska församlingar heller. Tiden med f. Gunnar i Osby var ju ändå en anomali inom SvK och man måste tålmodigt inse att det kan ta sekler innan detta blir det normala inom SvK och glädjas åt de små förändringar i helheten som ett kortvarigt bloss ändå kan skapa.
Högkyrkligheten må ha förlorat många strider, men har de då inte förlorats tillsammans med alla bekännelsetrogna och alla varit av teologisk art? I det tysta tror jag istället att högkyrklighetens påverkan på liturgi och gudstjänstfirande är större än man kan tro.
Skicka en kommentar