VARDAGSRUM ELLER HELIGT RUM? (OM ARTOS MISSALE, II)

I senaste numret av Svensk pastoraltidskrift (nr 3, 2010) recenserar en av Missalets tre redaktörer, fader Mikael Löwegren boken Jerk Alton: Nutida kyrkorumsarkitekt (Weman, Gunnar och Harlin, Tord, Artos förlag 2009). I Kyrkliga Betraktelsers bibliotek finns tyvärr inget ex av denna bok, men bloggskribenten har bläddrat igenom boken och studerat bilderna. Jag är böjd att hålla med om att Alton producerat en del vacker kyrkoarkitektur (i jämförelse med annan sådan), men hans ideal är en bit ifrån mina. Vad som är intressant med Löwegrens artikel är att han avslöjar en del av sina liturgiska ideal, vilka uppenbarligen fått komma till tals också i Artos Missale. Löwegren skriver att Alton påverkats av den s.k. (och snart utdöda!) folkliturgiska rörelsen:

"De folkliturgiska idealen från kontinenten fann via den högkyrkliga väckelsen, och inte minst Gunnar Rosendals insatser, vägen in i Svenska kyrkan. Gudstjänstens tyngdpunkt försköts tydligt: från predikstolen till altaret, och från prästen till församlingen. Kyrkorummet behövde avpassas för denna 'nya' förståelse av mässan."

Mycket riktigt var det högkyrkligheten som importerade de "folkliturgiska" strömningarna från kontinenten. Men att de idealen var dominerande under den förkonciliära (före Vaticanum II) svenska högkyrkligheten är inte helt riktigt; även om Löwegren inte nödvändigtvis menar det. Fr Gunnar var troligen den förste på svensk mark att fira mässa versus populum. Inspirationen till ett sådant sätt att fira mässa fann han i det österrikiska augustinerklostret Klosterneuburg utanför Wien. Löwegren skriver vidare:

"Den främsta symbolen för detta skifte blev det fristående altaret; som på en gång ställde nattvarden i centrum och samtidigt betonade Guds folks gemensamma firande."

Detta låter sannerligen väldigt romantiskt; "Guds folks gemensamma firande" och "nattvarden i centrum". Samma romantiserande av versus populum finner vi också i inledningen till det av Fr Mikael Löwegren redigerade Artos Missale. Under rubriken Liturgins plats - kyrkorummet markerar man - efter fyra rader om fördelarna med ad orientem respektive tio (!) rader om versus populum - att:

"I anslutning till vad som blivit ekumenisk, liturgisk praxis utgår de följande instruktionerna från att mässan firas versus populum. Därmed blir också genomgången mer överskådlig. Korta anvisningar för mässans firande ad orientem återfinns i ett särskilt avsnitt, s. 35."

Någon hänsyn till den liturgiska utvecklingen på romersk-katolskt område nämns - som jag skrivit i tidigare inlägg - inte alls. Hur beskrivs då ad orientem respektive versus populum i inledningstexterna?

"Celebration ad orientem uttrycker riktningssymboliken mot öster i kyrkorummet och i liturgin: via sacra, den heliga vägen, mot det himmelska Jerusalem, inför Guds tron, vänd mot den kommande Kristus. Betoningen ligger då på Guds transcendens och liturgins eskatologiska fullbordan"

Fair enough. Mer än så skriver man inte om denna typ av mässfirande, utöver de praktiska råden på sidan 35 (ca 13 rader). Visst stämmer det och för mig räcker det, även om fördelarna och de teologiska motiven kunde fördjupas ytterligare. Om mässa firad versus populum skriver man:

"Då mässan firas versus populum betonas Guds närvaro och liturgins gemenskapskaraktär. Altaret är fristående, så att prästen under måltiden kan stå bakom altaret, vänd mot den övriga församlingen. Det som sker vid altaret sker för alla och i allas namn."

Hold your horses! På vad sätt sker inte detta i en mässa firad ad orientem? Är inte Guds närvaro betonad i ad orientem, och gemenskapskaraktären? Sker inte allt vid altaret ad orientem också "för alla och i allas namn"? Om inte Guds närvaro, liturgins gemenskapskaraktär betonas i ad orientem; vem vill du fira mässa vänd mot öster? Glädjande är dock att Missale-redaktionen inte legitimerar versus populum genom att ta upp de gamla myterna om "fornkyrkligt liturgiskt ideal" och annat, ursäkta uttrycket: dravel.

Tillbaka till recensionen i SPT. Att fader Löwegren märkt av ett motstånd mot de tankar han och de andra redaktörerna för Artos Missale (Fr Mikael Isacson och Fr Henrik Glamsjö) uttrycker i missalets inledningstexter är rätt tydligt. Han talar om en ofta "hörd kritik mot det fristående altaret" och avfärdar det som nygammal kyrklig "rädsla för 'modernism'". Han menar att den "kreativitet som förlöstes på 1960- och 1970-talet har klingat av" och att vi därför idag ser en "liturgisk backlash". Att Fr Löwegren inte gillar utvecklingen är ganska lätt att se av recensionen att döma: "Istället för att bygga vidare på det som uppnåtts i kyrkans aggiornamento, hennes uppdatering, sluter hon sig alltmer mot samtiden", menar Löwegren och kommenterar den nya liturgiska rörelsen i Rom med orden:

"I den romersk-katolska kyrkan finns starka krafter som söker sig tillbaka till något slags förlorat paradis. Åter gör sig bilden av kyrkan som en befästning belägrad av den moderna världen gällande."

Är inte kyrkan idag "belägrad" av den moderna världen? Bara ordet "världen" har ju alltid i kristet symbolspråk varit negativt laddat. Kyrkan skall ju som aposteln skriver "leva i världen men inte av världen". Och här tror jag att vi kommer till ytterligare en av liturgins olika sidor; den som hjälper oss att för ett ögonblick komma bort från världen och vardagen och få en glimt av himmelen. Det tomma och fristående altaret - särskilt om det har en enkel duk, saknar antependium och andra utsmyckningar - blir lätt i betraktarens ögon ett "vanligt bord", eller t.o.m. ett vardagsrumsbord. Varför göra kyrkan vardaglig? Varför inte låta kyrkan se ut som ett heligt rum istället för ett vardagsrum?