2010-02-11

VARDAGSRUM ELLER HELIGT RUM? (OM ARTOS MISSALE, II)

I senaste numret av Svensk pastoraltidskrift (nr 3, 2010) recenserar en av Missalets tre redaktörer, fader Mikael Löwegren boken Jerk Alton: Nutida kyrkorumsarkitekt (Weman, Gunnar och Harlin, Tord, Artos förlag 2009). I Kyrkliga Betraktelsers bibliotek finns tyvärr inget ex av denna bok, men bloggskribenten har bläddrat igenom boken och studerat bilderna. Jag är böjd att hålla med om att Alton producerat en del vacker kyrkoarkitektur (i jämförelse med annan sådan), men hans ideal är en bit ifrån mina. Vad som är intressant med Löwegrens artikel är att han avslöjar en del av sina liturgiska ideal, vilka uppenbarligen fått komma till tals också i Artos Missale. Löwegren skriver att Alton påverkats av den s.k. (och snart utdöda!) folkliturgiska rörelsen:
"De folkliturgiska idealen från kontinenten fann via den högkyrkliga väckelsen, och inte minst Gunnar Rosendals insatser, vägen in i Svenska kyrkan. Gudstjänstens tyngdpunkt försköts tydligt: från predikstolen till altaret, och från prästen till församlingen. Kyrkorummet behövde avpassas för denna 'nya' förståelse av mässan."
Mycket riktigt var det högkyrkligheten som importerade de "folkliturgiska" strömningarna från kontinenten. Men att de idealen var dominerande under den förkonciliära (före Vaticanum II) svenska högkyrkligheten är inte helt riktigt; även om Löwegren inte nödvändigtvis menar det. Fr Gunnar var troligen den förste på svensk mark att fira mässa versus populum. Inspirationen till ett sådant sätt att fira mässa fann han i det österrikiska augustinerklostret Klosterneuburg utanför Wien. Löwegren skriver vidare:
"Den främsta symbolen för detta skifte blev det fristående altaret; som på en gång ställde nattvarden i centrum och samtidigt betonade Guds folks gemensamma firande."
Detta låter sannerligen väldigt romantiskt; "Guds folks gemensamma firande" och "nattvarden i centrum". Samma romantiserande av versus populum finner vi också i inledningen till det av Fr Mikael Löwegren redigerade Artos Missale. Under rubriken Liturgins plats - kyrkorummet markerar man - efter fyra rader om fördelarna med ad orientem respektive tio (!) rader om versus populum - att:
"I anslutning till vad som blivit ekumenisk, liturgisk praxis utgår de följande instruktionerna från att mässan firas versus populum. Därmed blir också genomgången mer överskådlig. Korta anvisningar för mässans firande ad orientem återfinns i ett särskilt avsnitt, s. 35."
Någon hänsyn till den liturgiska utvecklingen på romersk-katolskt område nämns - som jag skrivit i tidigare inlägg - inte alls. Hur beskrivs då ad orientem respektive versus populum i inledningstexterna?
"Celebration ad orientem uttrycker riktningssymboliken mot öster i kyrkorummet och i liturgin: via sacra, den heliga vägen, mot det himmelska Jerusalem, inför Guds tron, vänd mot den kommande Kristus. Betoningen ligger då på Guds transcendens och liturgins eskatologiska fullbordan"
Fair enough. Mer än så skriver man inte om denna typ av mässfirande, utöver de praktiska råden på sidan 35 (ca 13 rader). Visst stämmer det och för mig räcker det, även om fördelarna och de teologiska motiven kunde fördjupas ytterligare. Om mässa firad versus populum skriver man:
"Då mässan firas versus populum betonas Guds närvaro och liturgins gemenskapskaraktär. Altaret är fristående, så att prästen under måltiden kan stå bakom altaret, vänd mot den övriga församlingen. Det som sker vid altaret sker för alla och i allas namn."
Hold your horses! På vad sätt sker inte detta i en mässa firad ad orientem? Är inte Guds närvaro betonad i ad orientem, och gemenskapskaraktären? Sker inte allt vid altaret ad orientem också "för alla och i allas namn"? Om inte Guds närvaro, liturgins gemenskapskaraktär betonas i ad orientem; vem vill du fira mässa vänd mot öster? Glädjande är dock att Missale-redaktionen inte legitimerar versus populum genom att ta upp de gamla myterna om "fornkyrkligt liturgiskt ideal" och annat, ursäkta uttrycket: dravel.

Tillbaka till recensionen i SPT. Att fader Löwegren märkt av ett motstånd mot de tankar han och de andra redaktörerna för Artos Missale (Fr Mikael Isacson och Fr Henrik Glamsjö) uttrycker i missalets inledningstexter är rätt tydligt. Han talar om en ofta "hörd kritik mot det fristående altaret" och avfärdar det som nygammal kyrklig "rädsla för 'modernism'". Han menar att den "kreativitet som förlöstes på 1960- och 1970-talet har klingat av" och att vi därför idag ser en "liturgisk backlash". Att Fr Löwegren inte gillar utvecklingen är ganska lätt att se av recensionen att döma: "Istället för att bygga vidare på det som uppnåtts i kyrkans aggiornamento, hennes uppdatering, sluter hon sig alltmer mot samtiden", menar Löwegren och kommenterar den nya liturgiska rörelsen i Rom med orden:
"I den romersk-katolska kyrkan finns starka krafter som söker sig tillbaka till något slags förlorat paradis. Åter gör sig bilden av kyrkan som en befästning belägrad av den moderna världen gällande."
Är inte kyrkan idag "belägrad" av den moderna världen? Bara ordet "världen" har ju alltid i kristet symbolspråk varit negativt laddat. Kyrkan skall ju som aposteln skriver "leva i världen men inte av världen". Och här tror jag att vi kommer till ytterligare en av liturgins olika sidor; den som hjälper oss att för ett ögonblick komma bort från världen och vardagen och få en glimt av himmelen. Det tomma och fristående altaret - särskilt om det har en enkel duk, saknar antependium och andra utsmyckningar - blir lätt i betraktarens ögon ett "vanligt bord", eller t.o.m. ett vardagsrumsbord. Varför göra kyrkan vardaglig? Varför inte låta kyrkan se ut som ett heligt rum istället för ett vardagsrum?

8 kommentarer:

Anonym sa...

Kyrkan är öppen mot världen när hon öppnar himlen för världen. Som katolik gläder jag mig mycket åt vad den Helige Fadern har åstadkommit under sina snart fem år på Petri stol. Jag har förmånen att i stort sett varje söndag få fira liturgin enligt 1962:års ordning och 1970:års ordning och märker skillnaden mellan de två riterna. Den transcendens och tillbedjan som finns i den extra ordinarie riten (EO) skulle till viss del gå att återställa genom några enkla drag även i den nya riten om handkommunion, gående kommunion och prästens placering vid altaret förändrades till de ursprungliga sätten. Detta är också ordningar som på inget sätt har något otvetydigt mandat från konciliet, framför allt inte handkommunionen som ju springer ur ett missbruk i BeNeLux-länderna efter konciliet. Latinet och det äldre kyrkoåret har sina fördelar och förhoppningsvis kan även detta få inspirera till förändringar i den nya riten. Tittar man ut över den katolska världen kan man se trender som är uppmuntrande och hoppfulla där människor önskar heligheten, närvaron och tillbedjan tillbaka och att den mysstämning och de missbruk som den nya riten på många håll skapat skall upphöra. Den "kreativitet" som utlöstes av konciliet har ofta inte varit ett uttryck för den "kontinuitetens hermeneutik" som den nuvarande påven ger uttryck för och som också konciliet önskade. Lex orandi, lex credendi.
Nicolaus Andrae

Jonas sa...

Det finns väl skäl både för versus populum och ad orientem. Vad som är fel är när det finns ett fint högaltare mot väggen ställer man fram ytterligare ett så att mässan kan firas vänd mot församlingen. Möjligen kan detta väl accepteras i en stor katedral där folket sitter väldigt långt borta...men då är det väl bättre att flytta fram dem istället om det går.

Kyrkliga Betraktelser sa...

Jonas: just att införskaffa ett altarbord framför högaltaret rekommenderas i inledningstexterna till Missalet. Sedan undrar jag vad som hindrar att man i en katedral flyttar "fram" altaret närmare församlingen för att sedan fira ad orientem...

Jo det finns skäl för båda, men än har inte "versus" övertygat mig.

Gunnar Andersson sa...

Ber att få önska Kyrkliga Betraktelser och dess läsare en välsignad fastetid +

Jonas sa...

Ok! Ja då får jag säga att det var dumt skrivet i missalet..

Jag tycker dock att i t.ex. Uppsala Domkyrka är det ok som det är. Högaltaret används vid de mest högtidliga tillfällena eller när kyrkan av annan anledning är full och i övrigt använder man altaret vid predikstolen. Av praktiska skäl, jag tror inte på att flytta högaltaret i Uppsala.

Beregond sa...

Hej, varför är det 'dravel' att se ett fornkyrkligt arrangemang i versus populum? Såg inte den romerska husmässan ut som Dix beskrev den? _The Shape of the Liturgy_ har haft stor betydelse för min förståelse av mässan. (Att en gång se det ottonska koret i Aachen med egna ögon var därför en stärkande upplevelse.)
Jag känner mig verkligen gammal när du skriver om 70-talet. Jag sörjer över hur mycket av den tidens entusiasm blivit till intet (sett med mänskligt öga). Då tycktes det inte orimligt att inom sin livstid få se åtminstone västkyrkan återförenad. Nu är det ofta svårt att lyfta blicken över alla bekymmer i kyrkan.
- Anders Stenström

Beregond sa...

P.S. Det var arton år sedan jag var i Aachen; jag googlade litet nu och fann att just koret inte alls är ottonskt utan gotiskt. Men det jag tycker mig minnas är biskopsstolens plats (eller kanske ursprungliga plats?) i fonden. -D.S.

Kyrkliga Betraktelser sa...

Nu är det ju så, käre Anders Stenström, att det är en myt - om än en segdragen och väl inarbetad myt - att versus populum är fornkyrkligt. Dix firade väl inte mässan annat än ad orientem, förövrigt?

Men håll till godo, käre läsare: ett längre inlägg kommer så småningom på denna blogg! Kanske får också du lämna 70-talet efter dig så småningom? ;-)