OM ARTOS MISSALE OCH UTVECKLINGEN I ROM

Bloggskribenten har studerat Artos Missale (utgiven av aKF, advent -08) med anledning av att offerteologin återigen ifrågasatts och försvarats i de senaste två numren av Svensk Pastoraltidskrift. Debatten är i sig mycket intressant, och det glädjer mig att redaktörerna för Missalet står på sig och försvarar katolsk nattvardsteologi. Utöver de 15 eukaristiska bönerna - där Kyrkliga Betraktelser gärna sett den romerska kanonbönen som alternativ - har jag studerat inledningstexten; och det är delar av denna inledningstext* jag vill reflektera över i detta inlägg.

Artos Missale är till stor del en god produkt och bör nog betraktas som ytterligare ett steg på vägen mot en mer genomtänkt katolsk teologi inom den svenska s.k. högkyrkligheten. Men det betyder inte att denna utgåva kan gå fri från kritik även från katolskt sinnat håll. Här kan särskilt en tendens i texterna kritiseras och det är den inställning till liturgi och kontinuitet som i mina ögon tycks vara en relikt från 50-, 60- och 70-talet. Redan under rubriken Liturgin - Guds folks gemensamma firande, förs tankarna till 1900-talets missuppfattningar. Mässan är förvisso "hela församlingens angelägenhet", sant och bra, men vad jag saknar är en utläggning av vad grekiskans leitourgia egentligen betyder - det är inte som man drömskt sade på 1900-talet; "folkets verk" utan snarare "verk för folket" (jfr. Kristus på Golgata). Detta var betydelsen i antiken; när någon gör liturgi, gör man det för folkets skull - något som naturligtvis får konsekvenser för synen på den kristna gudstjänsten i allmänhet och mässofferteologin i synnerhet! Här konstaterar dock Missalets redaktion något viktigt som avviker från den den annars förhärskande "folkliturgiska" linjen:

"Ett stort yttre deltagande är inte nödvändigt för den inre delaktighet som eftersträvas."

Sedan kommer några stycken om rollfördelning av präster, diakoner, ministranter och textläsare etc, vilka är mycket bra (om vi dock bortser från hänvisningen till koncelebrerad mässa), bra är också styckena om musiken, barnens deltagande och behovet av tystnad. Sedan kommer en underrubrik formulerad Det symboliska handlandet; här spökar åter 70-talet. Efter att glädjande ha konstaterat "Symboler är [...] inget man 'uppfinner', utan snarare något man 'finner'. Frågor om kroppsställningar, handrörelser etc. kan alltså inte bli 'adiafora' i den meningen att vi helt kan bortse från om och hur vi utför sådant", kommer ett stycke som gör mig aningen fundersam:

"Alla symboler är inte lika talande och en alltför stor mängd symboler kan snarare fördunkla och skapa främlingskap än bidra till att levandegöra och förtydliga liturgin. Idealet för det liturgiska handlandet kan sammanfattas i det engelska uttrycket noble simplicity, dvs. ett tydligt, enkelt och värdigt firande av liturgin."

Vad åsyftas egentligen här? När sker sådant fördunklande av liturgins budskap? Jag förnekar inte har att så kan ske, men jag saknar ändå en tydlig utläggning; handlar det om förflummade svenskkyrkliga gudstjänster, den egna rörelsen eller Rom före 1969? Är det enkla firandet av liturgin (vad nu det betyder) det enda sättet att motverka ett främlingskap för komplicerad liturgi?

En "hint" om vad detta kan betyda kan vi finna under rubriken Liturgins plats - kyrkorummet där både kyrkorummets inredning och firande av mässan ad orientem respektive versus populum behandlas. Så här beskriver man hur ett "fristående altare" helst bör se ut:

"Vid ett fristående altare får korset inte skymma sikten vid måltiden och bör placeras bredvid altaret eller över det. På ett fristående altare bör därför också antalet prydnader - blommor, ljus o. dyl. - hållas till ett minimum. I annat fall finns risken att det uppstår en barriär mellan församlingen och prästen bakom altaret."

Här ignorerar aKF:s Missale-redaktion fullständigt utvecklingen i Rom, det som brukar kallas för den "benediktinska reformen", "reformen av reformen" eller "kontinuitetens hermeneutik" i förmån för någon form av antropocentrisk (och ickekatolsk) teologi. Varför? Har aKF missat vad som sker på romersk-katolskt område allt sedan påve Benedikts tillträde? Eller tycker man sig möjligen veta bättre än Vatikanens liturgiska expertis? I Peterskyrkan ser det idag annorlunda ut från hur det gjorde vid påvliga mässor för några år sedan: där är 1970-talet över!

* Inledningstexten är i mycket identisk med inledningen till Noterias Missale från 1988.