TIDIGKYRKLIGA CITAT OM OFFRET I MÄSSAN
Frågan om "mässoffret" är en ständig kontroverspunkt som även hos oss katoliker i Svenska kyrkan kan vara en minst sagt knepig fråga. Hur långt törs vi gå i teologin kring offrets närvaro i själva mässfirandet? Nöjer vi oss således med att säga att Kristi Golgataoffer är närvarandegjort för oss att ständigt åtnjuta frukterna av? Kan de dödas synder försonas genom vårt mässfirande? Kan tiden i skärselden förkortas? Frågorna är många och undertecknads kunskaper är bristfälliga. Men Kyrkliga Betraktelser tänkte i alla fall här återge några citat från den tidiga Kyrkan och kyrkofäderna som berör ämnet.* Detta är särskilt intressant i relation till att dessa (t.ex. Irenaeus) inte sällan - och väldigt tvivelaktigt - används som slagträ mot katolsk tro och lära.
Didaché - De tolv apostlarnas lära (ca 100 e.Kr):
"Samlas på Herrens dag och bryt bröd och offra eukaristin. Men bekänn först era skulder, så att ert offer kan vara ett rent sådant. Någon som har en tvist med sin nästa får inte delta med er, innan de har försonats. Detta sker för att de skall undvika att profanera ert offer. (Matt 5:23-24) Ty detta är det offer, om vilket Herren har sagt: 'Ge mig överallt och alltid ett offer som är obefläckat, ty jag är en stor kung, säger Herren, och mitt namn är underbart bland folken' (Mal 1:11, 14)".
Clemens av Rom (brev till korientierna år 80):
"Vår synd skall inte räknas som ringa om vi från episkopatet utstöter dem som utan klander och heligt offrat dess offer. Välsignade är de presbyterer, som redan slutat sitt lopp och uppnått en fruktbärande och fullkomlig befrielse".
Justinus Martyren (år 155):
"Gud talar, som jag tidigare nämnde, genom Malakis mun, han som var en av de tolv mindre profeterna, om de offer, som vid den tiden frambars av er: 'Jag har inget behag till er säger Herren, och jag vill inte ta emot offergåvorna från era händer. Från solens uppgång till dess nedgång är ju mitt namn stort bland folken, och överallt bärs rökoffer och rena offergåvor fram åt mitt namn. Ja mitt namn är stort bland folken…' (Mal 1:10-11). Sedan talar han om dessa hednafolk, d v s oss kristna, som på varje plats bär fram offer till honom, d v s eukaristins bröd och också eukaristins kalk".
Irenaeus av Lyon (Adversus Haereses år 189):
"Från skapelsen tog han det som är bröd och tackade och sade: 'Detta är min kropp'. Likaså bekände han, att kalken som tillhör skapelsen, är hans blod. Han undervisade om det nya offret i det nya förbundet, om vilket Malaki, en av de mindre tolvprofeterna i förväg tillkännagett: 'Ni gör inte min vilja, säger Herren den allsmäktige, och jag vill inte ta emot offergåvorna från era händer. Från solens uppgång till dess nedgång är ju mitt namn stort bland folken, och överallt bärs rökoffer och rena offer fram åt mitt namn. Ja mitt namn är stort bland folken' (Mal 1:10-11). Genom dessa ord gör han klart, att det förra folket kommer att upphöra att offra till Gud, men att offer på varje plats kommer att frambäras till honom och verkligen ett rent sådant, ty hans namn äras bland folken".
"Från skapelsen tog han det som är bröd och tackade och sade: 'Detta är min kropp'. Likaså bekände han, att kalken som tillhör skapelsen, är hans blod. Han undervisade om det nya offret i det nya förbundet, om vilket Malaki, en av de mindre tolvprofeterna i förväg tillkännagett: 'Ni gör inte min vilja, säger Herren den allsmäktige, och jag vill inte ta emot offergåvorna från era händer. Från solens uppgång till dess nedgång är ju mitt namn stort bland folken, och överallt bärs rökoffer och rena offer fram åt mitt namn. Ja mitt namn är stort bland folken' (Mal 1:10-11). Genom dessa ord gör han klart, att det förra folket kommer att upphöra att offra till Gud, men att offer på varje plats kommer att frambäras till honom och verkligen ett rent sådant, ty hans namn äras bland folken".
Cyprianos av Kartago (år 253):
"Om Jesus Kristus, vår Herre och Gud, själv är Gud Faders överstepräst, och om han offrade sig själv som ett offer åt Fadern, och om han befallde att detta skulle göras till åminnelse av honom själv, då handlar förvisso prästen, som imiterar det som Kristus gjorde, med rätta i Kristi ställe."
Kyrillos av Jerusalem (Katekesförklaringar, år 350)
"Då vi har helgat oss själva genom dessa andliga hymner bönfaller vi den nådige Guden att sända sin Helige Ande över de gåvor som ligger framför honom, så att han kan göra brödet till Kristi kropp och vinet till Kristi blod. Ty allt som den Helige Ande har vidrört är förvisso helgat och förvandlat. Sedan ropar vi på Gud att fullborda det andliga offret, den oblodiga tillbedjan, över detta blidkande offer för den allmänna freden mellan kyrkorna, för världens välfärd, för kungar, för soldater och allierade, för de sjuka, för de bedrövade. Och som sammanfattning ber vi alla och offrar detta offer för alla som är i nöd".
Augustinus (år 412):
"I sakramentet offras han för folket inte endast varje påskhögtid utan varje dag. Och en människa skulle inte ljuga, om han då han blev tillfrågad, skulle svara, att Kristus blir offrad. Ty om sakramenten inte hade likhet med de ting de som sakrament framställer, skulle de inte alls vara sakrament. Och de tar i allmänhet sitt namn från dessa samma ting på grund av denna likhet".
* Citaten är ett urval av citat hämtade från en artikel publicerad på katolik.nu, se här.
"Om Jesus Kristus, vår Herre och Gud, själv är Gud Faders överstepräst, och om han offrade sig själv som ett offer åt Fadern, och om han befallde att detta skulle göras till åminnelse av honom själv, då handlar förvisso prästen, som imiterar det som Kristus gjorde, med rätta i Kristi ställe."
Kyrillos av Jerusalem (Katekesförklaringar, år 350)
"Då vi har helgat oss själva genom dessa andliga hymner bönfaller vi den nådige Guden att sända sin Helige Ande över de gåvor som ligger framför honom, så att han kan göra brödet till Kristi kropp och vinet till Kristi blod. Ty allt som den Helige Ande har vidrört är förvisso helgat och förvandlat. Sedan ropar vi på Gud att fullborda det andliga offret, den oblodiga tillbedjan, över detta blidkande offer för den allmänna freden mellan kyrkorna, för världens välfärd, för kungar, för soldater och allierade, för de sjuka, för de bedrövade. Och som sammanfattning ber vi alla och offrar detta offer för alla som är i nöd".
Augustinus (år 412):
"I sakramentet offras han för folket inte endast varje påskhögtid utan varje dag. Och en människa skulle inte ljuga, om han då han blev tillfrågad, skulle svara, att Kristus blir offrad. Ty om sakramenten inte hade likhet med de ting de som sakrament framställer, skulle de inte alls vara sakrament. Och de tar i allmänhet sitt namn från dessa samma ting på grund av denna likhet".
* Citaten är ett urval av citat hämtade från en artikel publicerad på katolik.nu, se här.
10 kommentarer:
Tack för din/er blogg och din/er uthålliga kamp för katolsk tro inom Svenska Kyrkan.
Det var ju mycket om offertanken. Emellertid har jag nu sett i Apostoliska fäderna, Justinus och Irenaeus och ser att reell mässofferslära saknas.
Justinus pekar på offret som bönens och tacksägelsens offer "but says that He is pleased with the prayers of the individuals of that nation then dispersed, and calls their prayers sacrifices. Now, that prayers and giving of thanks, when offered by worthy men, are the only perfect and wellpleasing sacrifices to God, I also admit." (The Ante-Nicene Fathers, volume I, p 257)
Hos Irenaeus kan inget reellt mässoffer påvisas. Offer är hos honom dels, människan själv som offrar sig, bönens och tacksägelsens offer d v s det vi riktar och ger åt Gud. Hit räknar han också brödet och vinet, gåvor av det jordiska. Däremot sägs inte det välsigande brödet och vinet var offer till Gud, utan gåvor från Himmelens Herre.
Gratias
GE
gnesiolutheran
GE: Ja, man kan ju alltid blunda för vad som faktiskt står. Och tolka.
Anonym: tack, det värmer.
Rosendahl skriver rätt bra i sin bok om sakramenten. Jag tror att man kan klä mässan i en språkdräkt så att man kan tala om ett offer (men inte ett offrande) efter instiftelseorden. Just som du/ni skriver: att mässan närvarandegör golgataoffret. Jag tror bara det blir terminologisk skillnad kvar i förhållande till de evangeliska kyrkofäderna.
Men frågan är ju vad det får för betydelse? Var golgataoffret inte fullständigt, är det någon bisarr (min uppfattning) skärseldsteologi eller något annat. Ett närvarandegörande är ju inget återupprepande.
Att betrakta mässan som ett offer är att göra Guds sakramentala handlande med oss människor (teofaniskt / från Gud till människorna) till ett offer (det vi ger åt Gud). Det vänder uppochned på nattvardens innebörd (för oss utgivet till syndernas förlåtelse). Jag tror alltså att det är dålig teologi. Jag tror dessutom att Ratzinger håller med mig i det :O.
I många av hans böcker (bl.a. Kallade till gemenskap) utlägger han nattvarden så att kristusoffrets närvarandegörande innebär en förening med de trogna i Kristi kropp. Så byggs kyrkan upp som de heligas communio (gemenskap). Den communio som vi kallar de heligas samfund i den apostoliska trosbekännelsen.
Denna gemenskap (lokalkyrkan) är enligt Ratzingers en eukarisitsk gemenskap ett monarkiskt förhållande till den på orten presiderande biskopen (och i förlängningen till Kristi vikarie). Den eukaristiska gemenskapen konstrueras av ortens biskop som förrättar nattvarden. Antingen själv eller genom sina sändebud (prästern). Ratzingers tankar är ett positivt omfamnande av den östkyrkliga läroutvecklingen sedan 1900-talets början.
Skillnaden mellan R:s teologi och tiden före VCII är då frågan om uppmanandet till församlingen att delta i nattvarden. Tonvikten förskjuts från altarets offer till dess mottagande av församlingen; till Gudsfolkets gemenskap.
Här kan noteras hur väl detta överensstämmer med 1 Kor 10 och 11 ” Därför, mina älskade, fly bort från avgudadyrkan. Jag talar till er som till förståndiga människor. Bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.” och ” Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. 28 Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. 30 Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade. Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda. Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.”
Det är gemenskapen i och med det närvarande golgataoffret som är intressant. Den gemenskap som är Kristi kropp. Det är den och det som skall urskiljas. Gemenskapen inom och mellan församlingen och Jesus men också identifieringen med den döde och uppståndne frälsaren och församlingen som gör att det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om ett närvarande offer. Detta är tillskillnad mot tiden för VCII ett meningsfullt teologiskt verktyg. Men det är ett otroligt modernt verktyg.
Jag vet inte om jag håller med Ratzinger i allt men det är mycket bättre (och mer skriftenlig) teologi än vad Trient någonsin presterade. Allt är mycket värt att tänka över.
Mäster Abraham, en dogmatiskt kontemplerande och terminologiskt obunden gnesiolutheran
Bra inlägg! Offermotivet är en viktig men bortglömd del av Svenska kyrkans andliga tradition. Här kommer ett citat till ifrån Svenska kyrkans första kyrkoordning som skrevs av Laurentius Petri:
"Så är thes heller icke förbudit kalla thetta Sacrament offer, såsom altijd haffuer skeedt j Christenhetenne, efter thet offer som wår öffuerste Prest CHristus en gång gjorde på korset, warder j Messone förhandlat"
Pax et Bonum
Ja se, så kan det vara. Mäster Abrahamus har sett rätt. Kristi offer är närvarande i brödet och vinet, Guds Lamm, som liturgiens Agnus Dei understryker.
Liksom Mäster Abrahamus finner också jag uppbyggelse i Ratzingers publikationer, även om jag inte kan följa med i allt.
Jag vill också säga blogginhavaren att jag har stor reverens för den romerska kyrkan, betydligt mer än vad jag finner för den nutida Sv kyrkan. Men ett medlemskap i Rom innefattar inte bara att man bejakar nicenum utan också alla särläror som finns med. Utöver dem jag nämnt också semipelagianska tankar om den fria viljan. För här står egendomligt nog Rom på samma grund som den reformerta kyrkan i dag med arminianska tankar, d v s alla frikyrkor som lär människans avgörelse etc. Och det kompliserar saken betydligt eftersom det ger åt omvändelse och pånyttfödelse mer uttryck för människans verk än Guds. Och då har man otvivelaktigt hamnat snett i dessa väsentliga frågor.
Gratias in Christo
GE
gnesiolutheran
Jo, det är sant, ser man närmare på vad somliga svenska högkyrkliga prästkonvertiter i t ex början av 1900-talet sagt och skrivit i sina teologiska betraktelser, slås man av besynnerligheten att deras rättfärdiggörelselära framstår som påtagligt reformert.
Hej GE,
jag håller inte alls med om att man från "Roms" sida skulle betona att "pånyttfödelse och omvändelse mer [ger] uttryck för människans verk än Guds". Det finns visserligen en syn på att de två ska samverka, men grunden är hela tiden Guds handlande med och ledande av människan. Se t.ex. Katekesen § 1432:
"Människans hjärta är tungt och förhärdat. Gud måste ge människan ett nytt hjärta. (jfr. Hes 36:26-27) Omvändelsen är först ett verk av Guds nåd som låter våra hjärtan återvända till sig: 'Omvänd oss, Herre, och vi skall bli omvända' (Klag 5:21)."
Och just sådana rader som den på slutet citerade - "Omvänd oss, Herre, och vi ska bli omvända" - visar väl på ett mycket vackert sätt det samspel mellan nåd och natur som övergår förnuftet som sker i "omvändelsen och pånyttfödelsen".
I slutet av den ovan delvis citerade paragrafen kan man också finna ett vackert citat av Clemens av Rom, som också anknyter till bloggposten:
"Låt oss ha våra ögon fästa på Kristi blod och låt oss förstå hur dyrbart det är för hans Fader, ty det har utgjutits för vår frälsning och har åt hela världen förvärvat ångerns nåd." (Brevet till Korintierna, 7:4)
Kristi offer, Kristi blod, har förvärvat ångerns nåd, omvändelsens nåd, till människorna.
Vänligen,
Erik Å och GE:
Jag levde länge med föreställningen att den romerska kyrkan helt betonade gärningarnas väg till rättfärdiggörelsen. Sen levde jag lite och lärde mig lite bättre.
Det är ju i o f s helt sant att tankarna att människan skall göra så gott hon kan (facere qoud i se est) för att få den ingjutna nåden är en form av semipelagianism. Det är samma semipelagianism som ryms inom filippismen och stora delar av pietismen.
Det är i o f s också helt sant att dessa delar i viss mån överskuggas av tankar om arvsynden, Guds nåd p.g.a. tron och även i viss mån av en infralapsarisk predestination. Ibland som t.ex. hos Thomas av Aquino överskuggar dessa helt människans fria vilja.
Läser man vad den romerska kyrkans stora katekes säger om hur man skall behandla dem som ligger för döden finner man klockrena nåderesonemang som är närmast evangeliska.
Frågan är alltså hur lärorna tillämpas. Den mest heretiska supralapsariska predestinationsläran kan nog tillämpas pastoralt på ett relativt acceptabelt sätt. Den evangeliska läran kan tillämpas romersk-katolskt och den katolska läran kan tillämpas evangeliskt.
Vad som däremot skiljer drastiskt mellan den romersk-katolska kyrkan och det evangelisk-lutherska bekännelsearvet är frågan om vad tron och frågan om vad rättfärdiggörelsen består av.
Catholic Encyclopedia (http://www.newadvent.org/cathen/05752c.htm) beskriver bl.a. tron på följande vis.” Tract. xxix in Joannem, 6. — "What, then, is to believe in God? — It is to love Him by believing, to go to Him by believing, and to be incorporated in His members. This, then, is the faith which God demands of us; and He finds not what He may demand except where He has given what He may find."”
Jämför detta med Hebr 11:1-2 ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser. 2 Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd.” Tron är förtröstan på det man hoppas, en visshet om det man inte ser.
Det som skiljer dessa bägge trosbegrepp är kärleken till Gud. Den som har kärlek till Gud tror. Däri ligger ytterligare en problematisk aspekt för då är av nåden allena genom tron ytterligare en lag. En föreskrift om kärlek till Gud. Här ligger den verkliga semipelagianismen jag måste prestera kärlek till Gud i mitt hjärta för att ha den saliggörande tron. Om man försvarar detta med att säga att Gud är ursprunget också till den kärleken som finns i ens hjärta så löser det inte den fundamentala frågan om trosbegreppets skriftenlighet. Det löser heller inte frågan om de kristnas erfarenhet att de inte kan älska Gud i sitt hjärta. Enligt min mening är det en reträttpunkt till en islamisk/platonsk världsbild med Gud som det första upphovet till allt.
När det gäller rättfärdiggörelsen är ju frågan om skillnaden mellan en sanativ och en forensisk rättfärdiggörelseläran inte på något sätt ett avslutat kapitel. Gratia infusa skapar bara ytterligare ett osäkerhetens monster i människan. Har jag fått den saliggörande nåden? Har Gud gjutit sin ande i mig? Älskar jag Gud tillräckligt för att kunna veta? Det leder inte till den paulinska frimodigheten: ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren* och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.” e t c. Att vara frikänd är inte detsamma som att ha en läkeprocess som pågår i människans själ. Frikänd blir man inte i hjärtat men inför domaren. Frälsningen ligger utanför människan och inte inuti.
Kring dessa två problem centrerar sig den evangelisk-lutherska kritiken av den Romersk-katolska läran och kyrkan.
Kyrkliga betraktelser:
Vad gäller mässoffret i de framkastade citaten. Vi ställs inför ett trosprång. Antingen tror vi på vad Skriften säger eller hur Skriften har uttolkats i traditionen. Vi måste göra ett val. Det kan vara rätt och det kan vara fel därtill har vi bara ”en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser”.
Mvh Mäster Abraham
Mycket bra Erik Å!
Jag blir glad över vad jag läser. För betonar den katolska kyrkan detta i dag, så har mycket hänt där som är positivt. Och orden från Clemens Romanus är starka och gällande än i dag. Jag ska se mer i KK.
Omvändelse, metanoia, är ju sinnesändring, och sinnet, insidan kan bara ändras av Gud, och det gör han när hans Andefyllda ord får nå oss, evangelium, Kristi offer, Kristi blod, som ger mig nåd, väcker mig upp slumren, ger mig tro, ger mig hopp.
"Se Guds Lamm, som borttager världens synd"
Gratias
GE
gnesiolutheran
Skicka en kommentar