Under förra veckan "rasade" en debatt på denna blogg i ämnet "kvinnliga präster" (se kommentarslistan till förra inlägget!) och de olika inläggen gav en del intressanta perspektiv. Det intressantaste torde dock vara det inlägg som lyder som följer:
"Som representant för vad du kallar den kyrkliga ockupationsmakten kan jag inte bli annat än förundrad när jag läser din blogg och inläggen här. Du kallar dig för katolik men skriver samtidigt 'Det enda vi kräver är en plats i Svenska kyrkan, som är vår kyrka'. Svenska kyrkan bröt med katolska kyrkan på 1500-talet och blev en luthersk kyrka så hur kan du då kalla den för 'din kyrka'? Även om det finns församlingar som inte accepterar präster av båda könen så är de i minskande antal så jag tror du kommer få problem i framtiden även om du lyckas ta dig fram till prästvigning inom Svenska kyrkan."
Att den politiska ockupationsmakten är okunnig i fråga om Svenska kyrkans historia, tro och lära visste vi ju redan, men att den gamla katolikskräcken finns kvar var faktiskt lite förvånande. Jag trodde att katolikskräcken dog ut på 50-talet, men jag hade tydligen fel.
"Blev en luthersk kyrka" är väl en sanning med modifikation? Den "lutherska identiteten" är ju av relativt sent datum. Före 1800-talets nästan absurda Lutherrenässans talade man aldrig om "luthersk kyrka", "luthersk lära" osv; man talade mycket hellre om "den rena evangeliska läran". Svenska kyrkan hette inte ens "Svenska kyrkan", den var Kyrkan i Sverige. Mig veterligen användes väl inte begreppet "evangelisk-lutherskt trossamfund" som officiell beteckning förrän år 1982?
Ockupationsmakten har alltså talat. Betraktar man sig som katolik och ser Svenska kyrkan som en katolsk kyrka, är man således inte välkommen, får vi veta. Det katolska betraktas som ett hot mot de "demokratiska spelregler" man reserverat för det politiska partierna. Det katolska är ett hot mot den kyrkopolitiska ockupationen. Själva debatten i sig tyder ju på en rädsla för oss och om vi vore ofarliga skulle man väl inte bry sig om att kommentera våra argument? Det bör väl betraktas som glädjande nyheter!
Detta talande citat genomsyras dessutom av ett tänkande som inte kan bli tydligare än i ett gammalt uttalande från den folkpartistiske riksdagsmanen C.G. Kilsmo i kvinnoprästdebatten, 1958:
"Vi representerar svenska kyrkan lika bra kyrkomötet och det s.k. kyrkfolket... Det måste vara vi som förr eller senare skall avgöra denna fråga, ty vi är kyrkan"
Kyrkopolitikerna (av den mest okristliga sorten) vet att om de skulle "släppa kyrkan" förvandlas Svenska kyrkan mycket snart till en kyrka som inte är en avspegling av samhället. Det visste man t.ex. när socialdemokraterna ändrade sin kyrkopolitik från motstånd mot statskyrkosystemet till att göra kyrkan till en del av "folkhemmet". Kyrkan skulle bli just en avspegling av samhället, en ofarlig marionett, neutraliserad och avkristnad. Och det var just därför Svenska kyrkan blev "fri" först år 2000; det fortsatta partipolitiska inflytandet var garanterat i den nya kyrkliga författningen!
Jag låter avsluta med några citat ur journalisten Maciej Zarembas läsvärda bok "Kyrkan och friheten" (citerade i den ordning de står i en annan läsvärd bok, "Omvänd" av Göran Skytte):
"Den nya Svenska kyrkan blir ett unikt bidrag till religionshistorien: världens första fria samfund där biskopar saknar rösträtt i trosfrågor och där kristendomens mening fastställs av politiska partier. Somliga menar att demokratin därigenom har fått sitt slutgiltiga genombrott. Andra talar om en religiös katastrof."
"Det var naturligtvis ett historiskt beslut. Den fria svenska kyrkan är hädanefter den enda i världen där Bibeln tolkas i samma ordning som när fritidsförvaltningen tolkar kommunallagen."
"Nyårsnattens stora händelse är därför inte att Svenska kyrkan skils från staten. Det är att den politiseras ytterligare ett stycke, det vill säga sekulariseras nästan intill den gräns där man ännu kan tala om en kyrka. Det är inte längre Paulus som skriver brev till romarna - det är romarna som vill bestämma vad Paulus skall lära ut."
Maciej Zarembas bok "Kyrkan och friheten", finns som artiklar här:
Biskopen tiger i församlingen
Kyrkan för folklig för sitt eget bästa
Kvinnliga präster en fråga om tro?
Evangelium enligt Hedenius
Under förra veckan "rasade" en debatt på denna blogg i ämnet "kvinnliga präster" (se kommentarslistan till förra inlägget!) och de olika inläggen gav en del intressanta perspektiv. Det intressantaste torde dock vara det inlägg som lyder som följer:
5 kommentarer:
Kul att bli citerad i ett av dina inlägg. Kan informera att jag är förtroendevald för en icke partianknuten nomineringsgrupp, vilken kan vi lämna utanför detta forum.
Har absolut ingen skräck för katoliker, är bara inte van vid att man titulerar sig som Katolik när man är aktiv i Svenska kyrkan. De katoliker jag känner och gärna diskuterar trosfrågor med har det gemensamma att de är aktiva i katolska kyrkan med Påven som överhet.
Instämmer i din kritik att Biskoparna inte har rösträtt i trosfrågor i kyrkomötet. Men, jag tolkar nästan ditt inlägg som att du vill förvandla Svenska kyrkan till en rent präststyrt samfund där övriga medlemmar står med mössan i hand inför kyrkoherden. Hade vi levt på 1800-talet kanske det hade fungerat, i nutid skulle det inte fungera utan vi får fortsätta med den dubbla ansvarslinjen.
Aktiv i Svenska kyrkan sedan 84 när jag konfirmerades.
Vad intressant att du först påstår dig vara en del av ockupationsmakten och sedan säger at du är partipolitiskt obunden. Märkligt att du, trots anonymitet, inte kan erkänna vilken nomineringsgrupp du tillhör!
"Präststyrd kyrka", ja. Där kom den! Har inte jag markerat "kyrkfolket" (de aktiva kristna) och deras självklara roll ett antal gånger? Sedan skall markeras att ämbetet finns av en anledning, vad tror du att ämbetet är till för? Vad som fungerar på Romersk-katolskt och östligt ortodoxt håll, skulle väl inte vara problematiskt "i nutid"? Sedan vill jag bestämt påstå att den dubbla ansvarslinjen i praktiken är avskaffad: var tog egentligen biskoparnas rösträtt vägen?
En dag kommer politikernas makt (och andra pk-gruperingar som ÖKA osv) att försvinna från Svenska kyrkan, det är bara en tidsfråga, och det är väl därför ni är så rädda!
Angående om att vara katolik i Svenska kyrkan, se blogginlägget "Lite om att vara katolik utanför Rom".
Sedan bör det ju tyckas märkligt att en "förtroendevald" är så pass dåligt insatt i Svenska kyrkans fromhetsriktningar att man missat högkyrligheten...
Anonym borde fundera över vad det innebär att vi söndag efter söndag bekänner oss till en katolsk (allmännelig) kyrka...
En sann lutheran är alltid en katolik eftersom det var den i sann mening katolska tron som Luther värnade mot sentida påvliga missbruk.
Långt ifrån alla katoliker är romerska, precis som att långtifrån alla ortodoxa tillhör någon av de gamla östkyrkorna...
Jag håller med om att Svenska Kyrkan ska styras av biskoparna och präster - när det gäller utnämningar, lärofrågor, liturgiska frågor och liknande, sedan kan det gärna vara lekmän som sköter ekonomi och annat.Det första steget är väl att avskaffa lagen om Svenska kyrkan, finns absolut ingen anledning att ha en särskild lag för den. Sen vore det klädsamt om våra biskopar vore modiga - nu är jag naiv - och talade om att politiska partier inte har något i kyrkan att göra..hellre då liberalteologiska gruppen för dem som vill se en fortsatt sekularisering och avkristning och Frimodig kyrka för dem som vill återupprätta Jesus i kyrkan.
Skicka en kommentar