PÅVEN FRANCISKUS - MÖJLIGHETER OCH FARHÅGOR

"Habemus papam", ja. Vi har som bekant fått en ny påve, Franciskus, tidigare känd under namnet Jorgé Mario Bergoglio, kardinalärkebiskop av Buenos Aires. Latinamerikan med italienska föräldrar och således nästan lika italiensk som Pius XII, Johannes XXIII, Paulus VI och Johannes Paulus I. Därav den kvittrande italienskan, med en lätt färgning av spanska. Men kanske inte helt europeisk ändå. Han är ändå latinamerikan på många sätt. Jesuit dessutom. Vilket aldrig hänt förr. En ödmjuk man med stor kärlek för enkelhet och för de fattiga (vilket däremot inte är någon egentlig nyhet på påvestolen). 

Ser man på påvens sätt att möta människor, lyssnar vi till hans predikningar, kan vi förstå att detta är en godhjärtad man, präglad av Kristi kärlek. Han är vad han gör. Han tror på vad han gör. Mycket har sagts om hans hittills ungefär blott månadslånga pontifikat: påven som åker buss tillsammans med kardinalerna från konklaven, påven som betalar sina hotellräkningar själv, påven som möter människor stående istället för sittande på en tron, påven som sitter i kyrkbänken och ber, o s v. Mycket har också sagts om de ämnen Kyrkliga Betraktelser här särskilt tänker fundera extra kring, utifrån perspektiven "möjligheter" men också "farhågor". Bådadera perspektiven har skäl för sig, och här behandlas ämnena ekumeniken, Kyrkan (och ämbetet) och liturgin.

Ekumeniken

Vad passar väl inte bättre att börja med på en icke romersk-katolsk blogg som Kyrkliga Betraktelser, när en ny påve träder fram? Ekumeniken så klart. Vi lever i en tid då ekumenikens tidevarv tycks ha hamnat i någon slags dvala. Borta är de dagar då svenskkyrkliga biskopar kunde medverka i gudstjänster tillsammans med påven i fullständig liturgisk skrud, med samtliga biskopliga ämbetstecken. Hoppfull kollegialitet åtminstone till det yttre. Borta är den tid då påven föll på knä tillsammans med ärkebiskopen av Uppsala för att be för Sverige och den kristna enheten. Ja några av oss är till och med så unga att vi inte ens var vid medvetande när det skedde.

Men detta är inte påvarnas fel. Dels ligger självcentrerad isolering i tiden, men också svenskkyrkligt avståndstagande från den världsvida kyrkans trosarv under ständigt knäfall för tidsandan och makten. I den tiden får vi nu en ny påve. Påve Benedikt var en man som arbetade och bad för kyrkans enhet. Trogen den romersk-katolska läran handlade den enheten dock i mångt och mycket om konvertering, snarare än långsiktigt arbete för korporativ återförening mellan kyrkorna; vilket vi kunde ana i upprättandet av ordinariat för f.d. anglikaner. Hur Franciskus kommer att verka för det ekumeniska arbetet återstår att se. 

Redan syns dock tendenser till en vilja till religionsdialog med ickekristna, främst judar och muslimer (de sistnämnda som han t.o.m. omnämnt "våra bröder och systrar!). Detta kan (trots att KB anser uttalandet om muslimerna vara aningen generöst) ge en glimt av hans ekumeniska sida. Rykten florerar redan att han, på tal om ordinariaten, skall ha uttalat att anglikaner inte behöver konvertera, som ett exempel. Den ekumeniske patriarken av Konstantinopel Bartolomaios och påvens gemensamma bön vid Petri grav och patriarkens deltagande i installationen kan också vara ett tecken.

Farhågorna och frågorna infinner sig också: hur stor erfarenhet har en latinamerikansk ärkebiskop av ickekatolska kristna? Är den eventuella bristande erfarenheten en fara (eller kanske en möjlighet)? Vad kommer uttalandet om muslimerna som "våra bröder och systrar" innebära?

Kyrkan (och ämbetet)

Medveten om att detta ämne är extremt stort vill undertecknad lägga betoningen på innehållet i parentesen. Franciskus ödmjuka hållning har visat sig på många områden, varav något kommer att nämnas utförligare i nästa avdelning. Detta syns också i frågan om kyrkostrukturen och petrusämbetet som kommer att nämnas här. Påven är enligt romersk-katolsk teologi dels biskop av Rom och således S:t Petri efterträdare. Apostelns ledarskap i de nytestamentliga texterna skall således också gälla hans efterträdare, vilket innebär att påven skall och bör vara alla kristnas världslige herde. Påven har också den något (ursäkta uttrycket!)  pompösa titeln Kristi ställföreträdare (lat. Vicarius Christi), eller "Kristi vikarie". Tanken är vid första anblicken problematisk, ja kanske till och med anstötlig, men tänker man efter är väl alla kyrkliga ledare Kristusrepresentanter i församlingen, således "vikarier" på jorden. Den främste av dem är alltså påven, eftersom han är Petri efterträdare. En tredje titel är den ödmjukt klingande Guds tjänares tjänare (lat. Servus servorum Dei).

Några kommentatorer har noterat att påven Franciskus varit mycket noga med att inte benämna sig själv påve. Däremot har han vid flertalet tillfällen hellre talat om sig själv som "Roms biskop", vilket han också gjorde vid sitt första offentliga framträdande minuterna efter påvevalet. Detta är rätt anmärkningsvärt. Franciskus tycks hellre vilja betona den sistnämnda titeln ovan, Servus servorum Dei som ett uttryck för hans ödmjuka person. Utifrån detta kan man möjligen ana en ny slags konciliarism, dvs. att det är biskopskollegiet i sin helhet som är Kyrkans överordnade läroämbete. Kanske en fin gest gentemot de ortodoxa?

Somliga undrar dock om denna nya påvliga "image" går emot hela idén med påveämbetet. "Påveämbetet är inget ödmjukt ämbete", har det hävdats i en del kommentarer, eftersom ämbetet i sig självt gör sådana anspråk som vi redan nämnt i titlarna ovan. En del har till och med gått så långt att mena att Franciskus utstakade bana i förlängningen kan underminera hela idén med en påve, och att ämbetet som sådant snart är ett minne blott.

Frågan är vad sådana funderingar kan leda till. Kommer en påves uttalanden vara lika tungt vägande som förut? Kan det till och med finnas en risk att den ännu levande, men pensionerade, påven Benedikt blir betraktad som "den riktige påven", som man hellre vänder sig till för ledning?

Vidare väckte också påvens traditionella fotatvagning på skärtorsdagen vissa frågor. Franciskus bröt nämligen mot "liturgisk lag" (dvs. föreskrifterna i det romerska missalet)  när han tvättade fötter, inte bara på män, utan på två kvinnor varav en var muslim. Handlingen som sådan kan tyckas ödmjuk och inte hela världen, men om en påve kan bryta mot lagen - vem kan då inte göra det? Möjligen var "brottet" baserat på okunnighet, men det kan tyckas märkligt att handlingen slapp förbi påvens rådgivare...

Liturgin

Den stora snackisen har dock varit påven Franciskus och liturgin. Redan vid sitt första framträdande på balkongen på Peterskyrkan efter påvevalet satte Franciskus ribban för sitt fortsatta liturgiska agerande. Istället för den röda mozzettan och röklinet (eller snarare rochett), vilket är det självklara liturgiska plagget vid sådana tillfällen (såsom bön och välsignelse) dök den nye påven upp iförd endast sin vita talár (sutan, kassock, långkaftan) - så småningom med en kompletterande stola. Jämförelsevis skulle det motsvara en svenskkyrklig prelat iförd svart kaftan med elva - vilket hos oss påminner om tider då liturgin hade noll och intet värde. Franciskus är således att betrakta som liturgiskt "lågkyrklig". Bilden ovan får exemplifiera denna skillnad mellan Franciskus (höger) och Benedikt (vänster).

Rykten (?) säger också att påven vid sin första mässa som just påve, morgonen efter valet, skall ha avvisat de liturgiska plagg som hans ceremonimästare Msgr. Guido Marini lagt fram för tillfället. Om ryktena stämmer skall Franciskus avfärdat plaggen med kommentaren "Karnivalerna är förbi". Om kommentaren fälldes vid detta tillfälle eller innan framträdandet vid påvevalet visar troligen på att detta talar för att dessa rykten är illasinnat prat. Rykten och motrykten, mer kan vi inte veta. Men vi kan i alla fall konstatera att Msgr. Marini absolut fått stå tillbaka för påvens vilja vid samtliga offentliga liturgiska framträdan därefter, och  möjligen hänger hans anställning på en mycket skör tråd.

Vi får komma ihåg att påve Franciskus är en jesuit. Liturgi har aldrig varit deras grej. Ett engelskt uttryck lyder: "as lost as a Jesuit at the altar in Holy week". Alltså skall man inte förvänta sig för mycket. Karl'n är ju dessutom vigd efter andra vatikankonciliets liturgireform och hör till dess första generation präster; präglade av 70-talets minimalism. Tyvärr innebär detta att den "nya liturgiska rörelsen", som vill se en reform av den liturgiska reformen, ett betonande av liturgins kontinuitet och skönhet, inte längre har en allierad på Petri stol. 

Kanske innebär det att påven Benedikts utstakade reform läggs i malpåse för en tid. Risken är dock att detta försvårar för de präster och liturgister som tidigare kunnat hänvisa till högsta ort för sitt liturgiska arbete. Det talas till och med om en risk för ett spridande av en illvillig (modernistisk) tolkning av Franciskus jesuitiska minimalism, en "Franciskus anda" motsvarande den odefinierade "konciliets anda" som så många modernister och liberaler så ofta hänvisat till.

Som vanligt gäller: den som lever får se! Till dess får vi fortsätta be för påven Franciskus och för Kyrkans synliga enhet, som vi alla längtar efter.