2013-02-27

FRIDSHÄLSNINGENS PLACERING

Väl medveten om att Kyrkliga Betraktelser bör fortsätta sin påbörjade serie om det nya handboksförslaget kommer här en (efterfrågad) kommentar till den intressanta debatt som för några månader sedan fördes i Kyrkans tidning angående den så kallade "fridshälsningens" plats inom ramen för högmässan. Debatten inleddes med en läsares insändare med uppmaningen "Avskaffa fridshälsningen". Och fick bland annat svar från redaktörerna för Artos Missale, Mikael Löwegren och Mikael Isacson, som gav förslag på alternativ placering - vilket också föreslås i nämnda missale. Ett annat svar fick rubriken: "Lär av anglikanerna".

Kyrkliga Betraktelser har tidigare kommenterat placeringen av fridshälsningen i ett inlägg som kan läsas här. Men det tåls ibland att upprepa sig och bygga vidare på ett tidigare resonemang. Då skrev redaktören så här:
Jag själv hör till en av kritikerna till den nuvarande placeringen och menar, liksom många andra, att fridshälsningen förvirrar, stör tillbedjan och koncentrationen inför det allra heligaste sakramentet. Påve Benedikt XVI tycks också har funderat över problematiken och menar nu, enligt kardinal Arinze, att fridshälsningen möjligen bör flyttas till före offertoriet; precis som det var i tidigkristna mässordningar och fortfarande är i de ortodoxa kyrkornas samt Church of Englands mässordningar. Enligt kardinal Arinze menar påven vidare att en sådant flytt av fridshälsningen kommer att skapa en mer "meditativ stämning under det att vi förbereder oss för kommunionen".
Då (2008) hade alltså påven Benedikt XVI uttalat en önskan om dess placeringen före offertoriet, strax innan den eukaristiska bönens inledning. Detta vore också teologiskt motiverat. Själva motivet till fridshälsningen hör ju samman med Jesu ord i Matteusevangeliets femte kapitel (:23-24) att man skall försonas med sin broder innan frambärandet av offret. Om man - som Kyrkliga Betraktelser - hävdar att Kristi korsoffer och mässans firande har ett klart samband (dvs. att offret blir närvarande och framburet av prästen i mässan som en realsymbolisk handling och en påminnelse till Fadern) vore det enda rimliga att denna försoning "bröder emellan" sker innan de eukaristiska gåvornas frambärande. 

Offermomentet sker vid två tillfällen, nämligen vid: 1) kalkens och brödets frambärande till och på altaret (och prästens tysta böner: "Välsignad är du Herre världsalltets Gud..." eller som i HB86; "Herre, av ditt ger vi åt dig...", osv) och 2) vid den eukaristiska bönens fortsättning då prästen med sina ord frambär Kristi kropp och blod (t.ex. "Se till hans fullkomliga och eviga offer..." osv). Allt detta sker innan nuvarande placering av fridshälsningen, vilken i de flesta fall och enligt både det romerska missalet och Svenska kyrkans kyrkohandbok sker efter Herrens bön (+brödsbrytelsen) och före Agnus Dei/(O) Guds lamm.

Problematiken (förutom att det rimmar illa med Matt 5) är dels att fridshälsningen "inkräktar" på hymnen till det närvarande offerlammet och stör flödet och andakten i gudstjänsten. När Jesus Kristus, Gud själv, just blivit närvarande på altaret bör väl vår fokus vara på Honom och inte på mig själv och min bänkgranne. Ett annat problem är mässfirande i ett mindre sammanhang där prästen "bör" hälsa på (åtminstone en) av de närvarande gudstjänstfirarna, då prästen som just berört och kommer att beröra Kristi kropp tar människor i händer som han inte har någon aning om hur dessa nyligen har använts. (Förvisso väl medveten om att Gud själv lät sig födas i ett stall...).

Historiskt går momentet som sådant tillbaka på  den fornkyrkliga "fridskyssen", som ursprungligen är en apostolisk uppmaning till de kristna: "Hälsa varandra med en helig kyss" (Rom. 16:16, t.ex.). Denna praxis kom snart - med hänvisning till ovan nämnda Matt. 5 - in i den kristna gudstjänsten för att få varierande uttryck genom skilda tidsepoker och kulturer. I de ambrosianska, mozarabiska och bysantiska liturgierna placeras hälsningen strax innan offertoriet. Mycket snart blev denna hälsning endast utväxlad mellan prästerskapet uppe i koret, vilket också är fallet i den äldre romerska/"extraordinära" riten i form av en lätt omfamning ("liturgisk kram") - där hälsningen dock är placerad efter Agnus Dei.

Sedan kom 1960-talet... vilket bland annat betydde liturgireform i den Romersk-katolska kyrkan. Svallvågorna stötte snart mot den svenska kusten och bruket kom in i Svenska kyrkan i och med Den svenska kyrkohandboken, 1986. I vår handbok är fridshälsningen fakultativ och behöver således inte placeras där den föreslås, men man har i mångt och mycket följt (som så många gånger något oreflekterat) modern romersk praxis. Här har svensk högkyrklighet en inte obetydlig roll. Engelsmännen handlade dock annorlunda när de reviderade sina gudstjänstböcker, vilket resulterade i Common Worship, 2000. Där valde man istället att låta sig inspireras av den praxis som återfinns i fornkyrklig och amrosiansk/mozarabisk/bysantinsk rit.

Praktiskt går det helt enkelt till som så prästen önskar Herrens frid mot församlingen direkt efter kyrkans förbön och innan offertoriepsalmen, med några passande inledande ord och med den formulering som återfinns i kyrkohandboken: "Herrens frid vare med er", gärna med församlingssvaret "Och med din ande". Varpå prästerskap och församling utväxlar fridshälsningen, genom omfamning eller att ta i hand. Präster och andra i koret bör nöja sig med en lätt omfamning, varvid celebranten noggrant ser till att inte vidröra vederbörande med sina händer. Onödigt spring och omåttlighet bör naturligtvis undvikas. 

Avslutningsvis får Kyrkliga Betraktelser återupprepa vad som skrevs för snart fyra år sedan som slutkläm på inlägget i samma ämne, nämligen att vi "får hoppas att en sådan reform [...] snart vinner insteg också i Svenska kyrkan!


4 kommentarer:

+Göran sa...

Till detta vill jag göra några kommentarer:

1. Jag delar i mycket insikten att fridhälsningens goda plats är vid offertoriet. Dock har Västkyrkan sedan mer än 1000 år placeringen efter Herrens bön. Den är då ett gestaltande av "Förlåt oss våra skulder, som som också vi …", vilket ju också är liturgiskt meningsfullt. Jag menar att man inte lättvindigt skall överge en så gammal tradition.

2. Fridhälsningens fanns på plats, innan man började sjunga Agnus Dei. Om Östkyrkan har fridhälsningen som en del av offertoriet, blev den i väst den omedelbara beredelsen för kommunionen. Denna skall naturligtvis främst ge oss gemenskap med Kristus, men också med varandra. Kyrkan är "communio sanctorum", vilket ju betyder både "gemenskap med de heliga tingen" och "gemenskap med de heliga personerna (de döpta)".

3. Att säga att vi införde fridhälsningen (liksom annat) därför att Rom gjorde det i sin liturgirevision efter Andra Vatikankonciliet, är en förenkling. Det handlade om en gemensam förnyad förståelse av fornkyrkan (liksom av NT:s lära om kyrkan) inom både romersk och evangelisk teologisk forskning. Det är klart att traditionerna tog intryck av varandra, men det handlade inte om att ensidigt följa romerska nyheter.

Kyrkliga Betraktelser sa...

1-2. Det är sant att fridshälsningen av hävd i västlig rit varit placerad ungefär på nuvarande plats. Men samtidigt måste vi då notera att man i äldre romersk rit (den extraordinära formen) placerar den efter Agnus Dei, varför den inte inkräktar på denna hymn. Vidare är den i samma rit en angelägenhet mellan prästerskapet allena. Nu hävdar inte jag på något sätt att det nödvändigtvis är en önskvärd återgång, men faktum kvarstår att fridshälsningen i församlingen i mångt och mycket inkräktar på tillbedjan av det närvarande offerlammet.

3. Fast inte är det väl helt missvisande att påstå att det var Rom som visade vägen i slutet av 60-talet och att det var vi "apade efter"? Det är bara att studera aKF:s arbeten från denna tid och framåt, så är det tydligt varifrån inspirationen kom. Klingert-linjen mellan aKF och nuvarande handbok är väl heller inte helt otydlig.

Anonym sa...

Pax hör inte samman med Matt 5 utan grundar sig på Joh 20:19, när Jesus kommer genom stängda dörrar och uppenbarar sin närvaro och säger "Frid vare med er". Och det är Jesu frid till oss syndare han ger med de orden. På samma sätt är det med Agnus Dei, som bygger på när Johannes såg Jesus och hans närvaro och sade orden i Joh 1:29 "Se Guds Lamm som borttager världens synder". Båda sakerna visar oss Jesu närvaro i mässan och det är honom vi ska tro och tillbedja.
/arne

Anonym sa...

Jag instämmer med ANONYM som knyter PAX till Joh 20:19. Efter instiftelseorden och bön om den helige Ande får vi tro och erfara att den uppståndne Kristus har stigit in i vårt låsta världsliga rum och säger "Frid vare med er". Så uppfattat blir Pax en del av meditationen över mysteriet. Vi gläds med varandra och med apostlarna att den uppståndne kommer till oss och ger oss den frid som världen inte kan ge. Placeringen direkt efter offertoriet har för mig inneburit ett skifte i fokus från Herren till människor.
/Anders