OM HANDBOKSFÖRSLAGET, del II: HÖGMÄSSA - Samling

Under gårdagen publicerades på Kyrkliga Betraktelser en mer allmän kommentar till det nya kyrkohandboksförslaget. Mycket mer skulle naturligtvis kunna ha skrivits om den (bristfälliga) teologi som präglar dokumentet, för att inte tala om språkliga frågor (t.ex. ett många gånger inkonsekventa ordval) och upplägget som sådant. Sådana kommentarer kommer säkert att återkomma löpande i detta och kommande inlägg.

Idag är det dags att för en analys av den avdelning som går under rubriken "Högmässa, mässa/gudstjänst". Denna analys kommer att uppdelas i två blogginlägg, varav detta kommer att behandla upplägget i allmänhet och i synnerhet delen "Samling". Delarna, "Ordet", "Måltiden" och "Sändning" kommer att behandlas i två egna blogginlägg för att göra läsningen lättare. 

Inledningsvis kan vi lägga märke till handboksförslagets upplägg. På den positiva sidan kan den mer katolskt orienterade lekmannen och prästen (och diakonen förstås!) notera att antalet gudstjänstformer i Svenska kyrkan kommer att reduceras till mer allmänkyrklig fokus. Högmässa är det som förväntas vara den normala gudstjänstformen. Så var det förvisso redan i HB86, men nu har antalet former av övriga gudstjänster minskat rejält. Borta är kuriositeter som söndagsmässa, familjemässa, veckomässa, högmässogudstjänst, söndagsgudstjänst och familjegudstjänst samt söndagssbön/veckobön. I alla fall på pappret. De särskilda ordningarna är borta men det är fortfarande möjligt att "plocka ihop" egna gudstjänstordningar utifrån handboksförslagets gudstjänsttyp "mässa/gudstjänst", vilken präglas av stor valfrihet. För att göra det mer överskådligt kan vi notera vad som bör ingå i dessa två (?) gudstjänstformer:

Högmässa

SAMLING

- Klockringning
- Psalm
- Inledningsord
- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, Tackbön (kan placeras i samband med Kyrkans förbön)
- Kristusrop (Kyrie)
- Lovsången (Gloria och Laudamus)
- Dagens bön

ORDET

- Gammaltestamentlig läsning

- Psaltarpsalm

- Epistelläsning
- Psalm
- Evangelium
- Hallelujarop
- Predikan
- Trosbekännelsen (Credo)
- Psalm
(- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord [utgår om momentet ingått i Samling eller infogas i Kyrkans förbön])
- Kyrkans förbön (kan innefatta bön för döpta, konfirmerade och vigda samt tacksägelse för avlidna) (Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord kan infogas i Kyrkans förbön.)

MÅLTIDEN

- Psalm (Tillredelse/Offertorium)
- Lovsägelsen (Sursum Corda och Prefationen)
- Helig (Sanctus)
- Nattvardsbönen
- Herrens bön
- Brödsbrytelsen
- Fridshälsningen
- O Guds Lamm (Agnus Dei)
- Kommunionen
- Bön efter kommunionen

SÄNDNING (moment i valfri ordning)

- Psalm/Lovprisning (Benedicamus)
- Välsignelsen

- Sändningsord

- Psalm och/eller Avslutande musik (Postludium) (om inte Psalm förekommit vid Lovprisning)

Här kan vi kort notera främst två saker. Det första är att även högmässa präglas av mycket valfrihet (tro mig det blir värre när vi kollar på ordningen i detalj!), dvs. många moment får uteslutas (de som här är rödmarkerade, vilka är kursiverade i handboksförslaget). Det andra är att vissa "högkyrkoismer" har smugit sig in som alternativa moment; psaltarpsalm mellan de två första läsningarna och ett hallelujaomkväde efter (!) evangeliet. Psaltatpsalm fanns förvisso också som alternativ i HB86, men där i den finstilta texten som ett av flera alternativ. Så till innehållet i "mässa/gudstjänst":

Mässa/gudstjänst

SAMLING

- Klockringning
- Psalm
- Inledningsord

- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, Tackbön, eller Överlåtelsebön (kan placeras i samband med Kyrkans förbön)

- Kristusrop (Kyrie)

- Lovsången (Gloria och Laudamus)

- Dagens bön

ORDET

- Gammaltestamentlig läsning och/eller Epistelläsning
- Psalm
- Evangelium
- Hallelujarop
- Predikan
- Trosbekännelsen (Credo)
- Psalm
- Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, eller Överlåtelsebön (här eller i Samling)
- Kyrkans förbön (kan innefatta bön för döpta, konfirmerade och vigda samt tacksägelse för avlidna) (Bön om förlåtelse, Förlåtelseord eller Löftesord, eller Överlåtelsebön kan infogas i Kyrkans förbön.)
- Herrens bön (när Gudstjänst firas, annars i Måltiden)

MÅLTIDEN [endast vid mässa... naturligtvis. min anm.]

- Psalm (Tillredelse/Offertorium)
- Lovsägelsen (Sursum Corda och Prefationen)
- Helig (Sanctus)
- Nattvardsbönen
- Herrens bön
- Brödsbrytelsen
- Fridshälsningen
- O Guds Lamm (Agnus Dei)
- Kommunionen
- Bön efter kommunionen

SÄNDNING (moment i valfri ordning)

- Psalm/Lovprisning (Benedicamus)
- Välsignelsen
- Sändningsord
- Psalm och/eller Avslutande musik (Postludium) (om inte Psalm förekommit vid Lovprisning)

Som ni noterar är de flesta momenten listade här ovan (18 av 31, nästan 2/3 för att vara exakt) fakultativa, dvs. kan uteslutas. Om vi föreställer oss att ovanstående gudstjänst firas som mässa kan erkännas att det vi ser vissa förbättringar gentemot t.ex. ordningen för veckomässa i HB86 där exempelvis inte textläsning anses behövas, nu krävs dessutom förkunnelse. Däremot behövs inte, menar man, något botmoment, ingen lovägelse, ej heller Sanctus, brödsbrytelse (här har man alltså frångått Gregory Dix-principen, "tog-tackade-bröt-gav"), fridshälsning, Agnus Dei, bön efter kommunion (HB86="tackbön"). Intressant är dock att det krävs en lovprisning (liksom i veckomässa, HB86). 

Här finns ingen plats för att gå in i detaljjämförelse med samtliga typer av mässor i HB86, men vi kan konstatera att vi har gått från ett ordnat kaos (med ett antal ordningar för gudstjänster) till en liturgisk anarki med en gnutta halvordning - vilket faktiskt gör en sådan jämförelse omöjlig (det finns alldeles för mycket att välja mellan). Här har vi en av handboksförslagets stora svagheter, alldeles för mycket är fakultativt. Ett värsta scenario (tyvärr också väldigt troligt) vore om de flesta svenskkyrkliga församlingar skulle välja att fira "Mässa/Gudstjänst" som sin huvudgudstjänst. Då kommer igenkännande från en församling till en annan vara ett minne blott...

Det om det. Låt oss nu koncentrera oss på vad en katolskt orienterad församling skulle välja som sin huvudgudstjänst, dvs. Högmässa. Rubrikerna för samtliga gudstjänster utgår, som redan framgått, från samma grundstruktur, utstakad av det ekumeniska så kallade "BEM-dokumentet", dvs. Samling, Ordet, Måltiden, Sändning (jfr. HB86: I Inledning, II Ordet, III Måltiden, IV Avslutning). Detta är ett bra, ekumeniskt och lite mindre byråkratiskt språk. Till innehållet:

SAMLING

Till skillnad från HB86 är klockringningen en del av den fasta ordningen. Man kan fråga sig varför detta måste skrivas in. Nu är det ju så att de flesta kyrkor har kyrkklockor, och det är ju fint, men måste man ha det? Men ok. Därpå följer en psalm (i HB86 var detta gudstjänstens inledning), som följs av ett nytt moment kallat "inledningsord", som egentligen kan bestå av två moment en kort ingress och sedan något mer ord, antingen hämtat ur de förslag som finns eller fritt formulerat. Här har det redan blivit krångligt!

Till det vi kallar "ingressen" så. Här är det första alternativet: "I (Guds) Faderns och Sonens och den heliga Andens namn". Notera detta är alltså ett av fyra alternativ. Det är således inte självklart längre att en högmässa inleds i den Treenige Gudens namn. Här kan vi också lägga märke till att man släpat tillbaka ordet "Guds" till den trinitariska formeln, en gammal "svenskkyrkoism" som många äldre kommer ihåg från Den svenska kyrkohandboken från 1942. Dock fakultativt, för oss som nöjer oss med den mer allmänkyrkliga formuleringen. Sedan följer tre andra alternativa ingresser:

p/l: I Guds, den treeniges namn.

eller

p/l: Välsignelse över vår gudstjänst.

eller

p/l: Vi har samlats för att fira gudstjänst tillsammans.

eller

p/l: Helig, helig, helig är Herren Sebaot.
Hela jorden är full av din härlighet.

Det första alternativet listat här ovan är väl, kan man gissa, för dem som har svårt för "patriarkala termer". Det andra låter rätt platt, det tredje kan lika gärna sägas innan klockringningen eller efter treenighetsformeln. Det fjärde alternativet känner vi igen från Högmässogudstjänsten, vilket i sin tur är en rest från 1800-talet. Risken med alternativ som "I Guds, den treeniges namn", och andra feministteologiska alternativ är att Svenska kyrkan går mot ekumenisk isolering om de får allmän spridning. Vidare kan också noteras att någon annan än präst kan inleda högmässan (eller gäller detta bara för gudstjänst utan nattvard? Låt oss hoppas det.)...

Sedan följer 17 förslag till fortsättning på inledningsordet, varav några är utformade som någon form av beredelseord och avslutas således med "låt oss be (och bekänna)". Här finns bland annat psaltarpsalmer och lite naiva och "konstnärliga" formuleringar som:

Fjällens och det öppna landskapets Gud,
skogarnas och den rika mångfaldens Gud,
städernas och det pulserande livets Gud,
i din närhet vill vi leva,
i ditt namn vill vi be.

"Bön om förlåtelse" heter nästa moment (någon "överlåtelsebön" finns inte som alternativ i högmässan!). Det var länge en diskussion om detta över huvud taget skulle få vara med som fast moment, med tanke på att synd och skuld är begrepp som enligt några teologer kan vara svåra för människor (nåja...). Man kan diskutera om den ordning med avlösning söndag efter söndag som vi har haft fr.o.m. 1942 verkligen är bra ur ett själavårdsmässigt perspektiv, men det får aldrig ske utifrån ett nedtonande av syndens existens.
Synd skall nämnas med sitt rätta namn och den skall bekännas och den förlåts av Gud. Människor har ett behov av att bekänna sina synder. Detta har handbokskommitén tagit fasta på och därför är botmomentet kvar i högmässan, men liksom det mesta annat i förslaget finns det flera alternativ; 8 stycken (jfr. 5 i HB86). 

Här har man bibehållit HB86:s "Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud", liksom den kortare "Jag bekänner inför dig, helige Gud" och Olaus Petris "Jag fattig syndig människa" (i 86:ans version), Psaltarens "Gud, var mig nådig i din godhet" finns också med (däremot inte "Barmhärtige Gud, du som i Kristus öppnar vägen till dig"). Till detta har man fogat 4 nya böner. Det sjätte alternativet är kort och koncist:

Barmhärtige Gud,
förlåt mig mina synder,
(de som jag nu tyst bekänner...).
Möt mig med din nåd.
I Jesu namn.

Denna formulering är inte så illa faktiskt. Här har vi en tydlig bön om förlåtelse, dessutom en möjlighet att tyst nämna för Gud de synder man vill/kan bekänna. Alternativ nummer 7 är heller inte så dum:

Gud, med dig kan jag tala om allt.
Förlåt mig för det som jag gjort fel,
(och som jag nu tyst säger till dig...).
I Jesu namn.

Det något naiva språket kan väl tänkas vara anpassat till barngudstjänst, men kanske är lite väl banalt för en vanlig huvudgudstjänst. Däremot innehåller den ju bön om förlåtelse och bekännelse. Alternativ 2 är inte lika lyckat:

Den synd jag delar,
den synd jag bär ansvar för
bekänner jag.
I tro på Guds kärlek,
i närvaro av Kristus,
i tillit till Andens liv.

Här bekänns förvisso synden, men ber man verkligen om förlåtelse? Varför tillägger man helt enkelt inte som sista rad t.ex: "...ber jag om förlåtelse (för detta)"? Alternativ 4 har vi redan nämnt i gårdagens blogginlägg:

Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.

Några kommentarer till ordvalen. Begreppet "upprättelse" är knepigt i sammanhaget. Är inte "upprättelse" någon får då man blivit rentvådd från en falsk anklagelse, eller kompensation för något man blivit utsatt för? Och återigen: kan man "brista" mot någon/något? Rent generellt kan också noteras hur Gud undviks benämnas som "Fader" och "Herre" i samtliga nyformulerade böner...

Därpå följer antingen ett "förlåtelseord" eller ett "löftesord". Här bibehålls de klassiska "Till dig som ber om dina synders förlåtelse, säger jag på Jesu Kristi uppdrag..." liksom "Begär du dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull så är i kraft av..." ur HB86, varav den sistnämnda bönens inledning är fakultativ och avlösningsorden något omformulerade, från "Och denna förlåtelse tillsäger Jag dig" till "På Jesu Kristi uppdrag säger jag dig". Vidare finns 2 nya alternativ (alt. 2 och 4):

Gud (som är oändlig i sin kärlek)
älskar dig, befriar dig
och förlåter dig.
I (Guds:) Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.

 och:

Gud visar barmhärtighet genom Jesus Kristus
och förlåter dig.
I (Guds:) Faderns och Sonens (+) och den heliga Andens namn.

Dessa avlösningsord är väl helt ok. Även om de kanske i sina formuleringar inte är helt ultimata och angränsar till löftesord, eftersom de egentligen bara konstaterar Guds förlåtelse snarare än att präster ger avlösningen. Som alternativ finner vi just tre löftesord, varav det första glömmer att nämna ordet "förlåtelse:

Guds nåd är oändlig.
Gud låter sitt ansikte lysa över oss
till läkedom, upprättelse och liv.

och:

Gud (som är oändlig i sin kärlek)
älskar, befriar och förlåter oss.

Varför ges man inget löfte om förlåtelse i första bönen? Nåden är naturligtvis förlåtelse, men är det inte viktigt att höra att man är förlåten om löftet över huvud taget skall ha någon effekt? Vad betyder "liv" i sista meningen? Den andra bönen däremot är mer precis. Den tredje är den klassiska "Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig...". Däremot har man plockat bort raden "våra synder" i meningen: "så att han förlåter oss våra synder och renar oss från vår orättfärdighet".

Ett fakultativt moment är tackbönen. Här bibehålls HB86:s båda alternativ ("Gud vår Fader, tack för att vägen till dig..." och "Käre Fader i himmelen, vi tackar dig för syndernas förlåtelse...") och kompletteras med två nya:

Tack, Gud, för att du möter oss med förlåtelse
och ger oss kraft att leva.

och:

O Gud, tack för att allt ryms i din kärlek,
för att du på nytt ger liv och mod att växa,
och låter din barmhärtighet bo i oss.

Man kan undra varför man i en tackbön för att man blivit förlåten undviker att att just tacka för förlåtelsen... eller är det jag som är grinig?

"Kristusrop" kallas nästa (fasta) moment. För de flesta av oss kallas det på svenska "Herre förbarma dig" eller på grekiska "Kyrie" (vilket dock fortfarande finns inom parentes). Men som bekant finns det vissa som har svårt att tala om Gud som "Herre" och därför plockar man i alla fall bort begreppet ur rubriken, även om det (tack och lov) fortfarande förekommer i själva bönen/sången. Här är textinnehållet inget nytt. Några nykomponerade melodier finns, dessa har jag ännu inte hört varför jag undviker att kommentera dem. Däremot finns ett sjätte "Kristusrop" som lyder som följer:

Möt mig nu som den jag är, håll mitt hjärta nära dig,
gör mig till den jag ska bli och lev i mig.

Kommentarer skulle kunna vara överflödiga, men: detta är inget "kyrie". Fin text och melodi förvisso, men det är inget kyrie - och det säger en hel del om kommiténs experimentlusta, "det behöver inte vara ett".

Lovsången/Gloria bjuder heller inte på några större nyheter, det mesta är bekant och psalmbokens alternativ kan användas (varför man öht måste rada upp dessa 5 alternativ som redan finns i psalmboken är en gåta). Vidare finns fyra nykomponerade alternativ, varav några präglas av könsneutralt, naivt och flummigt språk. Vi nöjer oss med alternativ 9:

Ära åt Gud i höjden och frid på jorden
bland människor som han älskar, som han älskar.

Nu jublar jord och himmel
i hänförd tacksamhet,
för du är här i allt som är.
Vi bär i oss din helighet,
för du är här i allt som är.
Vi bär i oss din helighet.

Nu stiger våra böner.
I dig vår räddning är.
Ditt liv, din död är nu vårt bröd,
försoningens hopp till vår värld.
Ditt liv, din död är nu vårt bröd,
försoningens hopp till vår värld.

Nu sjunger själ och hjärta.
Nu dansar Andens vind
med liv och lust, ger mod och tröst
och smeker den otrygges kind,
med liv och lust, ger mod och tröst
och smeker den otrygges kind.

Nåja... en nyhet och en förbättring i jämförelse med HB86 är att högmässans samling/inledning avslutas med kollektbönen, här med nyordet från Evangelieboken 2003 "dagens bön" som benämning (problemet med detta ordval säger sig självt). Samlingen blir så en helhet och får ett naturligt avslut inför nästa avdelning (dvs. Ordet). Kollektbönerna hämtas ur evangelieboken, skriver kommitén, varför någon revidering inte anses vara nödvändig (där så behövs har redan Artos Missale fixat detta).
Dagens bön kan inledas med salutationen, antingen (alt. 2) "Herren vare med er. Med dig vare och Herren. Låt oss be", eller (alt. 1) "Kristus är mitt ibland oss. I hans namn vill vi be". Här kan vi notera revideringen: pluralisformen "bedja" (som passar bättre i sjungen salutation) är ändrad till den moderna formen, samtidigt bevaras de ålderdomliga konjunktiven "vare", bra menar jag, men är det konsekvent? En annan notering man kan göra är det "inklusiva" språket i ena salutationen: "Herren är mitt ibland oss" heter nu "Kristus är mitt ibland oss".
Utifrån det faktum att handboksförslaget anger en rad av alternativ, kan man ju undra varför man inte som salutationsalternativ kunde erbjuda en tredje, allmänkyrkligt accepterad form, med dialogen "Herren vare med er. Och med din ande", som alternativ till "med dig vare ock Herren". Det hade varit modernt språk, men samtidigt markerat Svenska kyrkan som del av en större västkyrklig liturgisk tradition.

fortsättning följer...