HETERODOXI I PRAKTIKEN - OM HANDBOKSFÖRSLGAGET, del I

I förra veckan kom så vad många av oss väntat med spänning på att få se, nämligen det av Kyrkostyrelsen klubbade förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan (vilket är dess arbetstitel). Förslaget ligger nu publicerat på Svenska kyrkans hemsida: www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken Från och med 1 advent kommer förslaget prövas ute i ett antal församlingar fram till och med Domsöndagen 2013. Efter detta kommer remisser skickas tillbaka till kyrkohandbokskommitén. Spontanremisser är naturligtvis välkomna (skriv sådana!). Kyrkliga Betraktelser inleder i och med detta inlägg en serie kommentarer till förslaget, varav detta första kommer att vara av mer allmän karaktär. Vidare kommer vi att gå igenom gudstjänster och "kyrkliga handlingar" var för sig i egna blogginlägg.

Inledningsvis vill Kyrkliga betraktelser ge en eloge till handbokskommiténs välvilja att gå mer traditionellt troende i Svenska kyrkan till mötes i de alternativ som presenteras, liksom att några förändringar både vad gäller gudstjänst (t.ex i ordningen för högmässa) och kyrkliga handlingar är förbättringar i jämförelse med nu gällande kyrkohandbok, Den svenska kyrkohandboken, (härefter förkortad: HB86). Å andra sidan kan raden av alternativ, bra såväl som dåliga, ge ett splittrat för att inte säga... ja låt oss säga det högt och klart: HETERODOXT intryck.

Konsekvensen av att förslaget skulle gå igenom rakt av, dvs. som det föreligger i detta nu, skulle innebära att Svenska kyrkan inte längre är en enhet vad gäller sättet att fira gudstjänst. "Igenkännandet", som är en av arbetsgruppens principer, riskerar med stor sannolikhet vara obefintligt vissa församlingar sinsemellan. En allvarlig konsekvens utifrån principen "Lex orandi, Lex credendi" (="bönens lag, trons lag"), dvs. "som man ber tror man", är att Svenska kyrkan, om förslaget går igenom, kommer att cementera sin heterodoxa, teologiskt splittrade verklighet. De ekumeniska konsekvenserna, och ja också konsekvenserna för svenska folkets bild av vad Svenska kyrkan är och vad hon tror, kan bli förödande... om vi tillåts "måla fan på väggen", som det heter.

Detta betyder som sagt inte att förslaget i sin helhet är skrot och värd att kastas på bålen. Men som en bloggare uttryckte det träffande, i ett konstaterande att mycket i förslaget är av samma anda som det ratade handboksförslaget från år 2000:

"När något skickas till papperskorgen hamnar det inte alltid där, utan landar i stället på botten av någon låda från vilken det plockas fram ett decennium senare".   

Detta faktum är ju heller ingenting kommitén och kyrkostyrelsen hymlar om. På hemsidan finns under rubriken frågor&svar följande att läsa:

"I direktiven för revisionsarbetet anges bland annat att man ska anpassa kyrkohandboken till bibelöversättningen från år 2000 och att man ska bearbeta de liturgiska formuleringarna för att finna ett mer inkluderande språkbruk. År 2010 beslutade kyrkostyrelsen om ”en mer genomgripande revision” för att möta församlingarnas efterfrågan av en kyrkohandbok som främjar ett väl fungerande gudstjänstfirande i vår tid. Revisionen ska också ta tillvara erfarenheterna från kyrkohandboksförslaget som presenterades år 2000."

Allt i kyrkohandboksförslaget av år 2000 var inte dåligt, därför är inte detta särskilt kontroversiellt i Kyrkliga Betraktelsers ögon. Problematiken finner vi snarare i att man också tagit med sådant som inte alls var bra, men i en mer försiktig form (en av de "erfarenheter" som nämns var ju att förslaget radikalitet blev hårt kritiserat). Det "inkluderande språket" är här mer "inkluderande" än sist. År 2000 fanns i de fasta formuleringarna ett beröringsskräck för "patriarkala" (t.ex. "Fader", "Son", "han", "honom")och "kyriekala" (dvs. ord som "Herre" och "allsmäktig") termer. Således utformades lovsägelsens (sursum corda) uppmaning "Låt oss tacka Gud vår Herre": "Låt oss tacka Gud vår frälsning".

"Helig Ande" eller den "heliga Anden"?

Denna beröringsskräck finns naturligtvis kvar som en grundingrediens i hela det nya förslaget, men är nedtonad på så vis att traditionella formuleringar finns som alternativ (inte sällan dessutom som första alternativ). Genomgående tendenser finns dock också i de fasta och mer traditionella formuleringarna till "inklusivt" och ja rent av revisionistiskt språkbruk. Här tänker jag särskilt på hur Treenighetens tredje person tituleras. Förr, hette personen "den Helige Ande" (gärna dessutom med stort "H"), idag heter den "den heliga Anden". Detta är naturligtvis inget nytt och de som läser Bibel2000 är nog vana. Visst, på gammalsvenska hette han (!) förvisso "then Helgha Anda", dvs. i femininum i så kallat språkligt genus, men samtidigt bekänner vi ju honom som "Herren och livgivaren" i vårt credo. Hur får kommitén ihop detta? Idag är det förvisso så att svenskarnas språkbruk blir slappare och slappare och inte sällan talar väl journalister om Fredrik Reinfeldt som "den svenska statsministern", men det betyder inte att det är korrekt. Språkliga petitesser? Jag är inte så säker på det. Snarare är det en del av en obehaglig tendens att tro sig ha rätt att omdefiniera Gud - vem har egentligen skapat vem?


Språket är i övrigt till och från rätt naivt och flummigt. Ibland undrar jag vilka hippies från 60-talet som haft en fot med i handboksarbet (de av oss som är för unga för att ha upplevt flowerpower-eran, men som ändå har rört oss i pastoralinstitutens kretsar känner nog igen sig!). Några exempel:

"Gud är här. Evig, öppen, nära.
I denna rymd möts vi.
I denna kärlek lever vi.
Inför Gud sjunger/ber/bekänner vi:"

I denna "rymd"?! Låt oss kolla på ett annat exempel (="bön om förlåtelse"):

"Jesus Kristus, jag kommer till dig
i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig."

"Brustit mot"? Är det korrekt svenska eller har kommitén konstruerat ett eget ord? Kan man "brista mot" någon/något? Varför inte ordet "brutit", ja varför inte helt enkelt säga "syndat"?
Ett annat exempel ur det tredje alternativet för sursum corda:

"p/l: Öppna era hjärtan för Gud.
f: Vi öppnar våra hjärtan.
p/l: Låt ert tack strömma fram.
f: Vi tackar vår Gud."

"Strömma fram"? Allvarligt? Notera också att någon annan än präst ("l"=ledare) kan sjunga den eukaristiska bönens inledning (sursum corda + prefation)... 60-/70-talen ekar också i prefationen för Mariadagar (japp, det finns faktiskt en sådan):

"Med Maria jublar vi över befrielsen,
hela världen gläder sig.
Vi vill som Maria bejaka dig i vårt liv.
Vi vill höja vår röst för rättvisan
och göra din nåd synlig i världen."

Kan vi inte lika gärna kalla vår bänkgranne för "kamrat" också? Vad är förresten specifikt för Maria i denna bön? Om språket nu också eftersträvar inklusivitet, är då verkligen begreppet "bejaka" ett ord som andra än akademiker och andra "intellektuella" använder sig av? Låter rätt byråkratiskt snarare...

En slutsats så här långt är att vi ser en uttunning av teologin. Inarbetade kyrkliga och teologiska begrepp tonas ned och de många alternativen ger ett splittrat intryck, ja kanske rent av en splittrad kyrka. Gud definieras av människor. Grundhållningen är problematisk. Det positiva är att dessa flummigheter inte tvingas på någon. Vi kommer att kunna fira traditionella gudstjänster även i fortsättningen, och det skall vi vara glada för, men samtidigt ger helheten en viss bitter eftersmak av heterodoxi...

fortsättning följer...

Artikeltips: "Kyrkohandboken oväntad Facebookframgång"