LIBERALTEOLOGISK RITUALISM
Bloggskribenten läser inte Svensk kyrkotidning. Aldrig någonsin. Men det gör F Dag Sandahl som på sin blogg i dagarna presenterat den "nya högkyrklighet" som den nämnda tidskriften nu propagerar för. En högkyrklighet som vill vara "liturgisk intresserad", "nyskapande", "söka orden med kroppen", fira "glad gudstjänst", vara "queer" etc, etc. Ja en innehållslös babbel-ritualism med andra ord. F Dag har därför som svar skrivit 12 teser på vad som skiljer "vi och dom" (dvs. svenskkyrkliga katoliker från "högkyrkliga" neolutheraner). Teserna är mycket läsvärda, och borde egentligen gå i tryck, snarare än att försvinna i internetbruset.
Utöver det uppenbara faktum att riktig katolsk förnyelse ALDRIG frånkopplar liturgi från den nedärvda oförändrade tron (till skillnad från tom ritualism), finns också en intressant skillnad mellan den "gamla" högkyrklighetens programförklaring; Kyrklig Förnyelse 1934 och den "nya"; SKT 2011, nämligen: väckelse kommer aldrig från dem som sitter vid makten. SKT är en makttidning, den skrivs av en maktbärande liberalteologisk elit med en försmak för det som ingen är intresserad av (liturgisk dans, poetiska omskrivningar, folktomma gudstjänster med såpbubblor och babyspråk). Men riktig Kyrklig Förnyelse kommer från gräsrötterna och handlar om ett återupptäckande av det som gått förlorat. Detta är ständigt den riktiga högkyrklighetens kall: att återupptäcka och förkunna den katolska tron för och i Svenska kyrkan.
Men den nya neolutherska makthögkyrkligheten vill något annat, den vill hitta på en ny kristendom som aldrig funnits. "Nyskapande" om man så vill.
11 kommentarer:
Kort sagt så vill man leka kyrka. Och leken blir onekligen roligare med skojiga ritualer och kläder.
Det slår mig att det är ett tecken i tiden detta att eliten inte tar sig själv och sina ämbeten på allvar. Ett halvt sekels ungdomskult har gett oss två, tre vuxengenerationer som inte ser sig själva som de vuxna samhällsbärare de är utan som tonåringar. Följdriktigt omvandlas arbetet till lek.
"När den nya högkyrkligheten proklameras och kulissen reses kan den gamla högkyrkligheten skratta och odla sin spiritualitet och öva det intellektuella hantverket att se, förstå och förändra. Till fader Gunnar kan vi sända en tanke och till Gud ett tack. Högkyrkligheten var inte en rörelse för liturgi och får aldrig bli. Dess fyra drag - det bekännelsetrogna (först!), det sakramentala, det hierarkiska och det liturgiska (sist!) bildar en helhet. Och jag begrundar det gamla ordstävet: Bedragare finns för att det finns äkta guld."
(kanske kommer detta två gånger, för jag är dålig på de tekniska finesserna med att kommentera!)
Har läst din blogg några gånger och tycker att du för det mesta skriver vettiga saker. Men eftersom jag fick äran att bli omnämnd med namn, kände jag att jag ville reagera på två saker du skrivit!
1) Att det inte blev så mycket av Affirmin Catholicismgruppen på Facebook berodde främst på att min dotter fick en sjukdom som gjorde att jag var tvungen att släppa såna saker och sondmata henne. Dessutom vill jag påpeka att det inte är, var eller någonsin var menat att vara en "motgrupp" mot någon "etablerad högkyrklighet". Det finns ingenstans jag lärt mig mer om kristen tro eller att vara präst som inom den rörelsen. JAg står i en evig tacksamhetsskuld till den kunskap och det stöd jag fått där. JAG har inget emot någon...
2) Att jag inte är någon "SKT:are" jag fick bara förfrågan att skriva, och det gjorde jag. JAg försökte skriva om hur jag försöka förvalat det högkyrkliga arvet som enkel lantpräst i Norrland.
Jag står bara för det JAG skrivit inte för något annat. Jag försökte dessutom i min artikel påpeka skillnaden mellan ritualism och högkyrklighet...
Tack Jermunn för din kommentar. Eftersom jag inte har tillgång till SKT har jag inte kunnat läsa hela din artikel, vilket jag villigt erkänner. Därför raderar jag nu den delen av texten.
Det hedrar dig! Du behöver definitivt inte hålla med mig om vad jag skrivit eller tycker. Det är inte så jag menar. Men jag känner inte igen mig i någon tom ritualism. Jag får intrycket att vi båda älskar Kristus och vår moder kyrkan. Att vi har en del saker (en del av dem rätt stora och viktiga) som skiljer oss åt. Men jag tror att vi har mer att vinna på respekt, ödmjukhet och förbön.
Kristendomen är ingen tävling i 100% rätt trosuppfattning, utan syndare som söker sin räddning hos en barmhärtig Kristus som offrat sig för att rädda oss från djävulen, världen och oss själva.
Tack för dessa fina rader. Vi har allt att vinna på respekt, ödmjukhet och förbön. Amen till det. Guds frid och allt gott!
Är det av ödmjukhet du inte postar kritiska kommentarer?
Käre Teologstudent (heter det inte "teologistudent"?), snarare handlar det om en kristen människas frihet. Så till din förra fråga: vad heter du själv förresten?
Var det inte Kierkegaard som sade: "Enda skillnaden mellan kyrkan och teatern är att teatern vet om att det är teater"?
Ska vi vara petiga tror jag det heter teologiestuderande. Vi får ursäkta oss själva. Och med namnen, fair point.
Teologstudenter?
Detta är kanske typiskt för det som nu är "religionsvetenskap". Man studerar inte längre teologi utan man laborerar med andra teologers (och då helst moderna) bidrag. Så gjorde inte f Gunnar så gör inte f Dag och inte ni heller på KB.
Thomas Andersson
Skicka en kommentar