INLÄGG NR 100 - FRAMÅT I TRO!
Kära läsare. Detta är Kyrkliga Betraktelsers 100:e inlägg. Men vi behöver inte göra så mycket väsen av det. Därför kan vi istället lyssna till the master general för den anglo-katolska prästbrödraskapet SSC (Society of the Holy Cross), Fr David Houlding, vars inställning till den kyrkliga tillvaron bloggskribenten i mycket delar. Fr Houlding representerar de anglo-katoliker som vänligt tackat nej (tills vidare) till påvens erbjudande om ett personalordinariat och som vill stanna i Church of England och vittna om den katolska tron, för Church of England, i Church of England. En hedersvärd uppfattning, som denna blogg företräder i en svenskkyrklig kontext: forward in faith - framåt i tro!
Om den delning (eller snarare stympning) av den anglo-katolska rörelsen som intervjun med Fr Houlding avslöjar, kommer Kyrkliga Betraktelser att återkomma till vid senare inlägg - som tidigare utlovat. Håll till godo!
23 kommentarer:
Biskopen av Beverley, Martyn Jarrett SSC stannar tydligen också kvar.
Anglo-kat... förlåt, katolsk humor:
http://www.theanglocatholic.com/2010/11/while-were-waiting/
Utdrag:
I am an Ultra-Catholic-No ‘Anglo-,’ I beseech you,
You’ll find no trace of heresy in anything I teach you.
The clergyman across the road has whiskers and a bowler,
But I wear buckles on my shoes and sport a feriola.
:-)
KB skriver: "Fr Houlding representerar de anglo-katoliker som vänligt tackat nej (tills vidare) till påvens erbjudande om ett personalordinariat och som vill stanna i Church of England [...] En hedersvärd uppfattning, som denna blogg företräder i en svenskkyrklig kontext"
Men är inte den linje fr. Houlding företräder - med all respekt för KB:s hållning - snarare den hållning Missionsprovinsen intar (minus den så utbredda lutherska bekännelsetroheten på många håll i MP, förstås) och som KB tidigare tillbakavisat?
I intervjun frågar Ruth Gledhill om vad fr Houlding tänker på vad gäller det nya sällskapet är ett 45:e stift, på vilket fr Houlding svarar jakande.
Vad som alltså skulle skilja fr Houlding från KB är att fr Houlding tycks mena att egen jurisdiktion krävs för de högkyrkliga för trosintegriteten i frågan om kvinnliga biskopar.
Och MP vill ju vara - och ser sig själva som - ett icke-territoriellt stift i SvK, även om de inte erkänns som detta av SvK.
Nu återstår det ju att se hur SSWSH utvecklas, men om nu anglo-katolikerna inte får den typ av jurisdiktion som de önskar (vilket tycks troligt) och om de "tar" sig denna jurisdiktion (vilket dock inte är lika troligt, vad jag kan förstå), så skulle ju de själva hävda att de är i CofE medan CofE inte anser det - exakt samma position som MP, alltså.
Alltså: KB menar väl, till skillnad från fr Houlding, att ett (prästerligt) trosliv kan levas med integritet även inom existerande strukturer av ett kyrkosamfund med kvinnliga biskopar. Eller?
"Alltså: KB menar väl, till skillnad från fr Houlding, att ett (prästerligt) trosliv kan levas med integritet även inom existerande strukturer av ett kyrkosamfund med kvinnliga biskopar. Eller?"
Först och främst skulle jag vilja inleda med att markera att det finns stora skillnader mellan hur Church of England och Svenska kyrkan löser sina inre konflikter. Då Svk inte erbjuder några särskilda arrangemang för präster och lekfolk med traditionella övertygelser, har ju CofE handlat annorlunda och mer generöst. Hur framtiden kommer att se ut för CofE är fortfarande inte klart.
Fr Houlding är i en situation där han i egenskap av ledande gestalt inom den anglo-katolska rörelsen fortfarande kan påverka utvecklingen. Att tala om ett 45:e stift är således ingen utopi, men i Svenska kyrkan grusades den förhoppningen PGA Missionsprovinsens agerande i början av 00-talet.
Missionsprovinsen lanserade sig själva och valde egna biskopar under en tid då förhandlingar mellan minoriteten och bl.a. ärkebiskopen fortfarande pågick. Arbetsgrupper i ett antal svenskkyrkliga stift hade givit positiv respons till att fortsätta förhandlingar på väg framåt mot försoning i ämbetsfrågan. MP grusade dessa förhoppningar genom sitt agerande.
Visst skulle Kyrkliga Betraktelser vilja se en jurisdiktion inom Svenska kyrkan för oss som inte kan acceptera kvinnliga biskopar/präster. I viss mån är en sådan jurisdiktion nödvändig för en katolsk trosintegritet, ja. Dagens situation, där man t.ex. måste "hålla käften" om man avser att pröva sitt kall i Svenska kyrkan, är ju naturligtvis på intet sätt idealisk. Så visst skulle vi behöva jurisdiktion.
Däremot menar Kyrkliga Betraktelser att det dock är möjligt att leva ett katolskt liv som präst/lekman i Svenska kyrkan; dock där den lokala situationen gör detta möjligt.
KB: tack för detta uttömmande och intressanta svar!
Jag ska smälta det och återkommer om några frågor uppkommer senare.
Tack dessutom - åter - för den intressanta bloggen, som vad jag kan se är den enda bloggen i Sverige som ser vikten av händelserna som nu försiggår i och mellan Anglikanska gemenskapen (speciellt CofE) och katolska kyrkan.
Tror br. Nicolaus att Svenska kyrkan hade släppt på 1993 års beslut om inte Missionsprovinsen bildats? Vad säger det oss om Guds försyn?
"Tror br. Nicolaus att Svenska kyrkan hade släppt på 1993 års beslut om inte Missionsprovinsen bildats?"
Det vet jag inte. Men samtalet hade fått fortsätta. Missionsprovinsens bildande satte stopp för samtalen och gav illasinnade krafter vatten på sin kvarn...
br. Nicolaus,
Din tilltro till systemet är rörande, men ibland måste man ju inse att man kommit till vägs ände. Vad är det för mening med att samtal får fortsätta om dessa ändå inte påverkar inriktningen?
Från 1958 till Missionsprovinsens bildande hade den inomkyrkliga oppositionen arbetat i stort så som du hade velat att den skulle fortsätta. Vart ledde det? Varför skulle det helt plötsligt ha lett till framgångar? Du kan förstås veta saker som inte jag vet, men från min synvinkel så väntade man istället alldeles för länge.
Vad är egentligen huvudargumenten för anglo-katoliker att stanna kvar i CoE? Är inte målet med all högkyrklighet på något sätt enhet med Rom på ett strukturellt plan för att kunna behålla sin identitet, precis som man blivit erbjuden? Är verkligen ett protestantiskt CoE med marginellt utrymme för katolicism (om det nu ens kommer finnas) bättre än en helt igenom apostolisk och katolsk kyrka med säte i Rom?
Populisten: jag hänvisar dig till Ad Orientem Versus om du vill få Missionsprovins-örongodis. På denna blogg kan du inte förvänta dig annat än en hoppfull och kämpande röst för Svenska kyrkans befrielse. Sedan vill jag påminna om att uppgivenhet/bitterhet i fråga om Kyrkan är synd.
Någon vägs ände har vi inte kommit till, vi befinner oss i en tillfällig svacka - svackor har vi haft förr.
Simon: huvudargumentet är, precis som för oss som väljer att stanna i Svk, att stå upp för och vittna om den katolska tron för CofE, i CofE. Det har alltid varit anglo-katolicismens kall. Jag har svårt att se vad deras kall skulle vara i Rom... Jag har markerat det förr och gör det igen: påvens erbjudande är - utöver viss yta och fernissa -INGET NYTT UNDER SOLEN. Tyvärr.
Den enhet man eftersträvar på ett strukturellt plan är naturligtvis att den egna kyrkan återförenas med Moderkyrkan - inte bara att enskilda dödliga präster och lekmän gör det.
Angående förhoppning om ljusning: finns det, enligt KB, någon kyrka eller kyrkosamfund i världen med såväl kvinnliga biskopar som en hedervärd plats för dem som inte anser att kvinnor kan vigas till präster/biskopar? Med andra ord: var kan de goda föredömena sökas?
(Märk väl: här handlar det om kvinnliga biskopar, inte blott präster. Införandet av kvinnliga biskopar inför ju en helt annan nivå i problematiken. CofE kan här alltså inte - ännu i alla fall - tas som ett gott föredöme.)
Ingen aning. Men vad spelar det för roll?
@br Nicolaus:
1. Vad är kyrkan enligt din mening? (Den dogmatiska definitionen?)
2. Var ser vi den kyrkan idag i Sverige?
3. Varför lät Gud Missionprovinsen bildas om det utsläckte hoppet för ett avskaffande av 1993 års ordning?
4. Varför är 1993 års ordning (som jag antar att "försoningen i ämbetsfrågan syftade till att upphäva) öht ett problem?
br. Nicolaus,
Inte för att jag uppfattar Ad orientem (osv) som okritiskt hyllandes Mpr men detta vore lika ointressant som ett okritiskt hyllande av SvK. Däremot läser jag gärna det som skrivs där av samma skäl som jag läser det som skrivs här: det är allt som oftast läsvärt.
Den enda kyrka jag personligen bryr mig om är Kristi världsvida Kyrka. Och dess provins i Sverige är inte entydigt liktydigt med den världsliga organisationen SvK även om den är en viktig del.
Det är egentligen två frågor jag vill väcka tankar omkring med kommentarer som ovan:
Hur ska man kunna vinna en kamp, komma upp ur svackan, om man spelar efter motståndarens regelbok?
Vem mer än själafienden och liberalteologerna gynnar det att de oppositinella inom och utom SvKs officiella struktur motarbetar varandra?
Bakgrunden till min fråga var att jag inte tror att det är möjligt att kombinera en kyrka med kvinnliga biskopar med en "hedervärd" plats för dem som är motståndare* till kvinnliga biskopar.
På prästnivå går det (då kan man göra som i CofE); men om kvinnor även blir biskopar, skulle ett erkännande av kvinnoprästmotstånd leda till två kyrkaor 8då vissa präster och biskopar inte skulel erkänna ämbetet hos vissa andra biskopar).
Om det hade funnits någon kyrka där det fungerade skulle detta vederlägga denna hypotes; om det inte finns någon sådan kyrka skulle det stärka hypotesen, även om det inte skulle vara ett bevis.
---
* Kvinnoprästmotståndare" etc. används, även om det låter nedsättande, i brist på ett bättre uttryck.
Mäster Abraham:
1. Först och främst är Kyrkan gemenskapen av alla döpta. Sedan framträder Kyrkan rent materiellt där ämbete och sakrament är giltiga enligt apostolisk ordning.
2. Kyrkan främträder i flera olika samfund. Ja t.o.m. i Missionsprovinsen, skulle jag säga. Sedan finns det vita fläckar på kartan. Både inom och utanför Svenska kyrkan.
3. Frågan om Gud "låter något ske" är intressant. Ur det perspektivet lät också Gud Kyrkomötet besluta om kvinnliga präster 1958. Begår jag en synd är det mitt ansvar, inte att Gud låter mig göra det. Men om vi ponerar ATT Gud "lät" Missionsprovinsen att bildas, skulle det ju kunna vara att Han behöver ett vidgat missionsfält. Men jag lämnar det därhän...
Hoppet om att 1993-års, eller 1958-års (eller 1593 års) beslut skall upphävas, finns ännu kvar. Och jag tror att det är möjligt att det en dag kommer att upphävas, oavsett Missionsprovins. Däremot sköt nog Missionsprovinsens bildande 2003, ett sådant upphävande på framtiden, till skada för oss som stannat kvar...
4. Beslutet 1993 är ett problem eftersom det stoppar potentiella prästkandidater att ens pröva sina kallelser i Svenska kyrkan. Beslutet är ett problem eftersom det efterföljs strängt i vissa stift. Det är ett problem i sin blotta existens.
Populisten:
Nu har jag inget intresse att öht diskutera andra bloggar.
Ja, det är ett problem att vi spelar efter motståndarnas regelbok. Det är ju därför vi skall vara listiga som ormar. T.ex. på antagningskonferenser...
Angående 1: återkommer. i denna mycket intressanta fråga.
Angående 2:
"Kyrkan främträder i flera olika samfund. Ja t.o.m. i Missionsprovinsen, skulle jag säga."
"Sedan vill jag påminna om att uppgivenhet/bitterhet i fråga om Kyrkan är synd."
Roligt att du har en så hoppfull/glädjebetonad inställning till Missionsprovinsen; i vart fall om man samläser dessa två citat.
Sen tror jag att man lockar människor till omvändelse med evangelium och inte med syndahotet. Men smaken är som baken.
Angående 3:
Om Gud är allsmäktig hade han kunnat hindra 1958 års beslut, 1993 års beslut, 1593 års beslut och 2003 års beslut. Ändå gjorde han det inte.
Antingen var allt detta gott eller så hindrade Gud inte det onda att ske.
Gud lät ofta det onda ske med hans folk Israel. Inte för att han ville deras död men för att de avfallit från honom. Nog låter Gud det onda ske.
Då måste vi alltså konstatera att Gud inte ville försoning 1993 eller 2003. Han öppnade inte havet utan stängde igen den dörren.
Frågan som man måste ställa sig är varför?
Var det för att krossa all protestantisk sekterism och återföra alla de heliga till Rom? Var det för att rensa ut alla sekterister så att så att bara sanna katoliker kunde ta över Svenska kyrkan? Var det för att Gud öppnade en dörr i Missionsprovinsen som på sikt kommer kunna återerövra Svenska kyrkan?
Välj själv bland dessa eller något helt annat. Men uppenbarligen ville inte Gud försoning 2003.
Angående 4:
Nu förstår jag inte:
Är 1993 års beslut ett problem
I. p.g.a. sin existens?
II. p.g.a. efterföljden av det?
III. För att det skrämmer folk från att pröva sina kallelser?
Borde man ändå upphäva det om alla struntade i att efterfölja det?
Men ifall målet är att hela SvK ska förenas med Rom, hur ska det gå med tanke på de kvinnliga biskoparna som finns? Och hur länge dröjer det innan det sitter en kvinnlig ärkebiskop i Uppsala? Hur stor del av alla präster kommer då vara vigda av kvinnliga biskopar? Och snart står ju CoF inför exakt samma dilemma. Är det då inte vettigt att ta en del, den del av kyrkosamfundet som ännu är gott, och före över det till Rom med bibehållen identitet o.s.v.?
"Är det då inte vettigt att ta en del, den del av kyrkosamfundet som ännu är gott, och före över det till Rom med bibehållen identitet o.s.v.?"
Även om det i och för sig kan finnas goda skäl att konvertera, enskilt eller i flock, finns det också skäl att hämta mod ur historiens erfarenhet. Successionen i SvK var farligt nära att gå evigt förlorad på 1500-talet. Det läge som då rådde är vi ännu inte i närheten av.
Lärljungen:
Hur kan du mena det? Med kvinnliga biskopar och allt?
Simon och Erik Å:
Romersk-katolska läsare som endast vill att bloggens skribenter och sympatisörer skall konvertera till Rom, och därför gör allt för att ge oss missmod i vår kyrkliga kamp, kommer fortsättningsvis att blockeras. Vi är nu rätt trötta på era "det-är-ingen-idé-kom-till-oss"-kommentarer...
Om nu Roms kyrka är identisk med Kristi kyrka ("subsistit"-frågan [1]) och påvens uttalande feria quinta av Apostolicae curae 1896 [2] är absolut sant eftersom det är påven som sagt det så finns det naturligtvis ingen Church of England utan bara en sorts nationell samling av engelska kristna som uppstod ca 1559. Då är det givetvis mycket barmhärtigt av Roms kyrka att inom sig skapa en likartad struktur som då enligt denna synvinkel är riktigt kyrka som alla anglikaner kan hoppa in i. Men om så inte är fallet vilket uppenbarligen varit den grund som de anglikanska biskopar som nu säger sig vilja övergå till Roms kyrka för att omvigas till präster, så är ju deras tidigare ämbetsutövning och ledning av sina församlingar bara ett tomt skal, allt enligt den definition som de som omvigs lovar enligt "Professio Fidei" [3] med förtydligande kommentar [4] av Ratzinger och Bertone (L'Osservatore Romano N.28, 15 juli 1998, s. 3-4) vid sin omvigning. Alltså att de anglikanska vigningarna är ogiltiga och därmed att Church of England och deras tidigare liv helt saknar kyrklig substans. Att man sedan viftar med papper på latin som säger att man "kanske" är gammalkatoliker och att Rom ibland säger "det kanske ni skulle kunna vara" om enskilda prästvigningar ändrar inte sakfrågan alls. Som anglikaner är ni okyrkliga protestanter tycks Roms proklamerade dom lyda.
Roms proselytism är logisk utifrån föruttsättningen att Roms kyrka är identiskt med Kristi kyrka eftersom påven har sagt det.
"Roma locuta est, causa finita est" eller?
[1] http://katobs.se/congr_responsa_orig.htm
[2] http://anglicanpatrimony.blogspot.com/2010/08/fr-hunwicke-on-apostolicae-curae.html
[3] http://www.ewtn.com/library/CURIA/cdfoath.htm
[4] http://www.ewtn.com/library/CURIA/CDFADTU.HTM
Det finns såvitt jag vet fortfarande ett ekumeniskt arbete (ARCIC) som syftar till dialog mellan representanter för Rom och Church of England som strävar mot Kristi kyrkas enhet och också att förstå vad som utgör kyrkans väsen på det punkter som är väsentliga för enhet.
Jag är personligen ingen anhängare av principen att tvärsäkert peka på en annan kyrka och säga att ni har så stort hål i båten (eller kanske ingen båt alls) att ni kommer att sjunka och samtidigt försöka värva över det dugligaste manskapet till den egna farkosten när det fortfarande finns människor som är säkra på att båten flyter och behöver deras hjälp, stöd och ledning.
Skicka en kommentar