MEDIAS TEOLOGISKA STÄLLNINGSTAGANDEN

Påsktiden är för Kyrkan en tid av triumf och framtidshopp. Den första påsken på 10-talet kunde dock ha fått firas under bättre omständigheter. Pedofilskandalerna i Romersk-katolska kyrkan formligen fläks ut i all media, i vad som nästan skulle kunna jämföras med 1600-talets häxhysteri. Vi ser anklagelser som blir sanningar redan innan teknisk bevisning och fällande domar ligger för handen. Två fall har anmälts i Sverige och biskop Anders Arborelius i Stockholm sitter i morgonsofforna och säger inte ett ljud om att detta bara än så länge rör sig om anmälningar, sedan spär han på fördomarna genom att säga att katolska präster inte skall vistas ensamma med barn; som om våldtäkt då blir en ofrånkomlig följd!

Kyrkliga Betraktelser vare sig försvarar eller vill förringa det skändliga och fruktansvärda som förekommit i Romersk-katolska församlingar. Men vi vill dels kritisera Vatikanens klumpiga ageranden (t.ex. påvens tystnad i sin påskpredikan) och bortförklaringar men också medias formligen hänsynslösa gottande i det inträffade. Vad som måste slås fast är att blotta förekomsten av pedofili (och andra sexuella missbruk) är fullständigt vedervärdigt och ovärdigt en kyrka, sedan är det en stor skandal att biskopar försökt dölja det hela. Det finns två troliga förklaringar till dessa mörkläggningar:

1. Att man skäms så oerhört för det inträffade och att man därför vill gömma undan det, för att inte Kyrkans anseende skall dras ned i smutsen.

2. En naiv inställning till bikten: att det präster biktat redan är förlåtet hos Gud och därför är världsliga straff överflödiga.

Särskilt det sistnämnda är inte en helt ovanlig inställning bland många romerska katoliker. Det hela är egentligen ganska märkligt, då biktfäder i vanliga fall brukar be den biktande att polisanmäla sig själv om ett brott biktats; för att först därefter ge konfidenten avlösningen. Att så inte skett här tycks vara uppenbart, om någon "pedofilpräst" öht biktat sina handlingar!

I media, som ju i västvärlden är nästan uteslutande antikristlig, ser man till att dra upp så mycket irrelevanta förklaringar och krav som möjligt genom att ge utrymme för s.k. "katolska reformgrupper". Celibatets avskaffande är ett sådant krav. Detta bör minst sagt betraktas som anmärkningsvärt, trots att Kyrkliga Betraktelser helst skulle se ett avskaffande av obligatoriskt prästerligt celibat. Ett helt absurt scenario är det att man försöker påstå att celibatära män ofrånkomligt blir så sexuellt frustrerade att de vänder sig till första bästa människokropp, i detta fall ett barn (oftast en tonårspojke). Kommentarer överflödiga...

Men det räcker inte med det. Vissa medier drar också upp andra krav som man menar skulle förebygga pedofili: ett hävande av förbudet mot preventivmedel och utlevd homosexualitet, men också införandet av... just det: kvinnliga präster (se dagens ledarartikel i Expressen!). Vad dessa krav har med saken att göra kan inte betraktas som annat än fullständigt absurt: det vi ser är en mediamakt som tar sig friheten att lägga sig i teologiska frågor och plötsligt lämnar sin sekulära fanatism i förmån för konfessionella ställningstaganden. Media kan gärna kritisera det romerska episkopatets slapphet och mörkläggningar, men de får gärna sluta lägga sig i teologiska frågor, tack!