BITTERHET OCH EKUMENISM BLIR HÖGKYRKLIGHETENS FALL...
Vad håller aKF på med? Det undrar en del efter helgens kyrkodagar. Kyrkliga Betraktelser undrar också. I den situation som Svenska kyrkan befinner sig i nu och den trängda situation som övht svensk kristenhet befinner sig i är det viktigt att hålla samman; därför kan kritik av den egna rörelsen och andra Kristtrogna rörelser vara mindre lyckat och kanske rent av dåraktigt. Men viss självkritik och principfasthet måste till även när det yttre hotet är akut!
Oasrörelsen - som jag av någon anledning förväntas applådera - har tydligen också sträckt ut en hand och förklarat: "Bara tillsammans kan vi besegra den kyrkopolitiska ockupationsmakten". Kyrkliga Betraktelser är den första att hålla med, men metoden är värd att förkastas. Oas är i mycket en positiv företeelse. Mycket gott kommer därur, en Kristustrohet som många unga som gamla känner sig hemma i. Oasrörelsens inflytande i församlingarna har fört med sig mycket gott. Men allt är inte frid och fröjd bara därför... Det finns något osunt och radikalprotestantiskt i den s.k. "karismatiska förnyelsen". En snedvriden sakramentssyn* där lära och liturgi inte tycks gå ihop; fokus på "lovsång" istället för tillbedjan av den närvarande Kristus. Den kalvinistiska nattvardssynen kan inte bara utläsas ur de sånger (ofta av baptistiskt ursprung) som sjungs, den återfinnes också i slarviga uttalandet som "kom och tag emot bröd och vin". Detta då utöver den fokus som flyttas från sakramentet till extatisk sång... Slarvigt är det också att utdela sakramenten till medlemmar i kalvinistiska samfund; Oas brukar öppet "nattvardsbord" och är som bekant en "ekumenisk rörelse".
"Jag tror att aKF haft sin storhetstid. Men jag tror också att den karismatiska rörelsen behöver högkyrkligheten för att bevaras i rätt tro, och att högkyrkligheten behöver den karismatiska förnyelsen där Andens gåvor är verksamma."
Jasså? Hmm... storhetstiden är förbi. Möjligen som organisation ja, men hur framtiden ter sig ligger mycket i den katolska rörelsens egna händer. Att karismatismen lockar folk är förövrigt ingen granti för rätt lära. Smickrande är dock att Nordlander ser högkyrkligheten som en väcktare av rätt tro, man tackar och bockar. Men så kommer det: "högkyrkligheten behöver den karismatiska förnyelsen där Andes gåvor är verksamma"! Det säger du, Leffe. Kyrkohistoriens varningsklockor klingar, talet om "död tro" har vi hört förr. Är Anden verkligen bara verksam i karismatismen? Kanske är grunden till en sådan övertygelse om högkyrklighetens andliga död att finna i våra egna företrädare, sådana som har givit upp och slutat att hoppas.
Nordlanders uttalande är oavsett vad konsekvent: "Jag tillhör den karismatiska rörelsen och jag tror att vi har rätt", en sådan inställning borde också finnas hos oss. "Högkyrkligheten har rätt", inte (bara) de andra. Låt inte oreflekterad ekumenism och bitterhet bli vårt fall. Lite mer Geist tack.
* Det skall erkännas att sakramental tillbedjan, de sjukas smörjelse och bikt förekommer vid Oas-sammankomster, men frågan är hur väl förankrad samkramentsteologin är hos oasarna i övrigt, med tanke på det som nämns i följande stycke.
16 kommentarer:
Är det det yttersta tecknet på att Kyrkliga betraktelser är katolsk och inte högkyrklig. Nämligen att det finns lite mer Geist här.
Högkyrklgheten tillhör den sista delen av marginaliseringen av de bekännelsetrogna grupperna i Svenska kyrkan.
De är den sista gruppen på insidan av Svk eftersom de har kompromissat bort sin egen identitet. Den identiten bygger nämligen på en faktisk bekännelsetrohet.
Det är inte konstigt att de inomkyrkliga högkyrkliga inte jitter läsa på denna blogg (eller i vart fall kommentera). De är väl ointresserade av verkligt substansiell kyrkokritik.
Inte konstigt att KB lämnas med gnesiolutheranerna.
http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=5123&Itemid=33
Det är rätta takter! En stor eloge till kyrkliga betraktelser för att ni vågar säga som det är: Gamlingarna håller på att fega ur!
Det är tragiskt att de stolta kyrkomän - och kvinnor som varit ryggraden i den svenska högkyrklighetens mest betydydande organisation efter årtionden av kamp nu ser ut att kapitulera. Det är klart att vi befinner oss i en svår tid men Guds folk har alltid fått vara beredd på att utstå förföljelser för Namnets skull, så det är inget konstigt med att detta äger rum även i vår egen tid. Det som är är konstigt är snarare varför högkyrklighetens spjutsspets just nu ser ut att ge efter inför detta!
Man skulle väl väl kunna tänka att om gamlingarna vill slänga in handduken och höja skammens vita fana inför den kyrkliga ockupationsmakten så är det en sak mellan dem och vår Herre men så enkelt är det inte! De har inte bara ett ansvar inför Vår Herre och Hans Moder, de har ett ansvar för Kyrkan i Sveriges land, och ett ansvar för oss yngre.
Istället för att retirera så är det nu vi behöver gå framåt, framåt i tro! eller varför inte passa på att både uttrycka sig lite internationellt och lite ungdomligt? FORWARD IN FAITH!
Måtte denna defaitismen aldrig nå den unga högkyrklighetens led! Vi kommer aldrig att förudmjuka varken oss själva eller den tro som en gång för alla har meddelats de heliga genom att kapitulera. Varför? Därför att vi VET att Herren går före med segerns banér!
/Ung och arg (men inte bitter) :)
Visst kan man vara marxist och katolsk! Visst går det ner ibland men sen går det upp igen. Det som är märkligt med akf:s tillkännagivande är tidpunkten; att några veckor före kyrkovalet, när bekännelsetrogna nomineringsgrupp(er) behöver stöd som allra mest, sända ut dessa signaler innebär förutom skadeglädje hos tokliberalerna dessutom att man spelar SD rakt i händerna.
Kyrkliga Betraktelser vill helst inte vara politisk. Men marxismen och liberalismen är tveklöst roten till Europas sekularisering, att då försöka kombinera, i min värld är det inget annat än märkligt.
Men i övrigt håller jag med; tidpunkten är mycket dåligt vald!
"Ung och arg" skrev:
"...Guds folk har alltid fått vara beredd på att utstå förföljelser för Namnets skull, så det är inget konstigt med att detta äger rum även i vår egen tid."
Det speciella för högkyrkligheten är väl dock ändå att man förföljs av vad man anser vara den katolska kyrkan i Sverige.
Visst finns det tider då vad som ansetts vara den katolska kyrkan till stora delar har avfallit, såsom t.ex. var fallet med arianismen under den helige Athanasius tid. Men ju längre tiden går, desto svårare blir det att förena ett hävdande av en katolsk tro med att vara en konkret del av en kyrka som förnekar densamma, och dessutom förföljer dess försvarare.
Kristi löfte att Han ska vara med sin kyrka till tidens slut kan helt enkelt inte vara förenligt med att denna kyrka skulle vara i ett mer permanent tillstånd av avfall.
Menar,
Angående Svenska kyrkans katolicitet, hänvisar jag Erik Å till äldre inlägg. Högkyrkligheten har aldrig förnekat att Svenska kyrkan brister i katolicitet. Men många av oss upplever oss som kallade att stanna kvar och kämpa för den katolska tron trots avfallet. Naturligtvis finns en dag då man måste säga "nu går det inte längre", men den dagen är inte här. Än.
Sedan undrar vi fortfarande varför inte Rom-stiftet i Sverige slutar snacka om oss som protestanter och kanske till och med kan tänka sig sträcka ut en hand utan att först förödmjuka oss... Varför för ni fortfarande samtal på "officiell nivå" och inte med dem som står er närmast? Fråga gärna +Arborelius det om du får tillfälle, Erik.
Tack än en gång Du eller Ni som står bakom Kyrkliga betraktelser. De varningar och den uppmuntran som Du/Ni framställer uppfattar jag i harmoni med den paulinskt/lutherska betoningen att rätt dela mellan lag och evangelium (se 2 Tim 2:15). Jag uppfattar dock inte att Dag Sandahl skulle vara likt en "bitter rot som skjuter upp" utan han kämpar trons goda kamp utan att söka politiska eller lättköpta pyrrhussegrar. Med Dig/Er och högkyrkligheten inom Svenska Kyrkan vill även jag söka att hålla fast vid Guds bud och Herren Jesu Kristi vittnesbörd. Antipatin och hatet är stort mot oss, men vi är i gott sällskap och Herren rustar oss att "göra motstånd på den onda dagen" Tack än en gång för Din/Er blogg och det uthålliga arbetet. Må Herren ge Dig/Er kraft
Hej! Jag undrar om du varit på Oas sommarmöte någon gång och sett hur högmässan är där?! Jag var både på kyrkodagarna och på Oas sommarmöte - och så var många av prästerna på aKF, inklusive fader Ceasarius. Det katolska är väldigt påtagligt där; i år sjöng 2000 människor vesper samtidigt i stora hallen, det heliga sakramentet bar fader Ceasarius ut i recessionen under stor vördnad. När hände detta hos aKF?!
Det är sant att det förutom de svenskkyrkliga och katolikerna är många frikyrkliga där. Detta innebär inget för den lära och tillämpning Oasrörelsen står för, snarare tar dessa med sig den sakramentala förståelsen hem till sina församlingar så dessa kalvinistiska samfund blir allt mindre kalvinistiska..nog är nattvardsbordet öppet, men i Stillhetens Oas har man i vart fall tidigare angivit att alla döpta som tror på realpresesen är välkomna att kommunicera..
Jonas:
Tänk för det har jag! Ja till och med tre sådana har jag lyckats skrapa ihop. Ja, det är sant - och mycket gott - att det du nämner förekommer på Oas. Vesper; utmärkt. Sakramental tillbedjan, välsignelse och procession; utmärkt även det. Detta är för mig inget nytt. MEN, det visar snarare på hur pass splittrat uttryck Oas ger. Ena sekunden är man katoliker, den andra råprotestanter.
Om denna sakramentssyn du nämner är allenarådande inom Oas, varför förekommer då sådant jag nämnde i inlägget gång på gång på gång? Kalvinistiska sångtexter, fokusförflyttning till musik, storbildsskärmn och till mikrofonförsedda "försångare" från Kristi reella närvaro... Varför markeras inte alltid att endast den som är döpt och tror på realpresensen är välkomna till kommunion? I sådant sammanhang blir detta viktigt; särskilt när medlemmar i baptistiska, kalvinistiska etc samfund deltar!
Om dessa sedan för med sig sakramental förståelse till sina hemförsamlingar, det är också utmärkt. Och kanske leder det dem till katolsk tro, men helgar alltid målet medlen?
Sedan är också F Caesarius' katolska mission inom Oas föredömlig, och det glädjer mig att han finns där.
Mycket har redan sagts. Något vill jag ändå säga Visst kan väl F. Dag verka bitter ibland men att han lagt sig platt är rent av ett påhopp. Få människor kämpar i kyrkomötet med en sådan outröttlig iver som F. Dag för den högkyrkliga hållningen. Han skall tydligen vara vinnare i talartidslistan efter ordföranden. Det andra gäller talet om "kalvinistiska samfund". Det är en skolboksterm som knappast stämmer överens med den svenska verkligheten. Många pastorer i många av de olika fria samfunden skulle nog hävda att nattvarden var mer än en rent symbolisk måltid och att det faktiskt handlar om en verklig närvaro, ex pastor Hedin. Skulle du åka till Bjärka Säby och dess ekumeniska kommunitet skulle du märka att där predikas klart och tydligt Kristi kropp och blods verkliga närvaro i Eukaristin. Likaså Ulf Ekman. Där är är ett skifte på gång.Det stora problemet finns i Svenska kyrkan själv där konfirmandkull efter konfirmandkull får lära sig att Herrens måltid är rent symbolisk - där präster har gett efter vår lutherska höga sakramentssyn i hopp om att inte betraktas som romerska katoliker av folk i allmänhet. Det heter ju gärna att vi är en protestantisk kyrka. Vi är fruktansvärt dåliga på att undervisa om detta. Detta är kanske den svenska högkyrklighetens allra svagaste punkt. Vi firar mässan med den värdighet den förtjänar men låtsas inte om att många som tar emot tror att det är symboliskt och att de tillochmed förväntas tro det. Vi behöver en kateketisk rörelse! Oasrörelsen står på en tydlig bekännelsgrund och har goda teologiska rådgivare. Men visst kan fokus bli otydligt. Kanske skulle man ägna ett av sina kvällsmöten åt nattvarden...
Fader Fredrik:
Om man läser om blogginlägget märker man snart att det inte någostans påstås att F. Dag "lagt sig platt". F. Dag gör - som sagt - ett ovärdeligt arbete för Svenska kyrkan. I blogginlägget kan man läsa "om F. Dags generation vill ge upp", "OM" inte "att". Kritiken gäller hur F. Dag med sitt framförande under aKF:s kyrkodagar sticker hål på även de ungas hopp. ATT aKF:are och högkyrkliga i DAGSLÄGET är förlorare, det är förvisso sant. Och SÄRSKILT F. Dags generation; de som sett allt arbete raseras. Men den unge aKF:aren eller sympatisören som sitter och lyssnar till F. Dags föredrag och hör "du är en förlorare", vad tjänar det?
Att det finns en rörelse bland ledarskiktet i frikyrkligheten, t.ex. Ekman och Halldorf, är ett bekant faktum. Men hur ser det ut på lekmannanivå? Här är det också sant att situationen i Svenska kyrkan är olidlig och likaså det kateketiska arbetet, det är Kyrkliga Betraktelser första blogg att skriva under på. Men det betyder inte att "gemenskap i det heliga" måste till för att bejaka medlemmar av - åtminstone på pappret - kalvinistisk-baptisktiska samfund.
Högkykligheten som en kateketisk rörelse; ja tack!
Håller även med om att Oas-rörelsens teologiska rådgivare är goda. Men som sagt; något fel på fokuset är det.
Bekännelsetrogenhet i luthersk variant, betackar sig dock Kyrkliga Betraktelser från...
Jag har börjat läsa kyrkligabetraktelser med intresse. Det började med att jag läste recensionen av Hugo Blennows Mässan i bilder, där jag hade en del synpunkter.
Glöden hos de unga (för jag tror att ni flesta är det) högkyrkliga påminner om min egen tid - ja jag är ju en 68:a. Det finns mycket som 68:orna får lida för, ibland rättvist, ibland inte. Det är så lätt att oreflekterat dra allt över en kam. Kanske kan någon (kyrko-)historiker reda ut det i framtiden.
Men en sak var vi tydliga med: vi trodde på vår sak, oavsett vad etablissemanget sade och gjorde. Och då menar jag även dem som var tongivande inom aKF. Också vi hade ju gamlingar inom aKF. När vi lade fram våra tankar för dåvarande aKF-ordf PO Sjögren så sa han: Jag håller med er, pojkar, men jag måste också tänka på de andra, de äldre. Vad tror ni nuvarande ordf Ove Lundin skulle svara om ni lägger fram ert program för honom?
Nu är det vi som är gamlingarna och har kanske fått prägla rörelsen under några decennier. Det tycks mig som om ni nu befinner er där vi var då. Och snart är stafetten i era händer. Förbered er för den. Luta er inte bara mot dem som hållit i den i 40 år. Vi gamlingar ska ni tillåta att bli senior advisers. Det är er tur att löpa på banan i trohet mot den evangeliska katolicitet som har sin källa i f.Gunnars tänkande.
Martinus
(det publiceras under anonym, för jag vill inte ha något Googlekonto. km Martin Eriksson, Visby)
Tack F. Martin för dina uppmuntrande ord!
Jo det är väl värt att påpeka salige biskop Bertils stora betydelse för den karismatiska förnyelsen i Sverige och Oasrörelsen. Jag tror inte han har haft så mycket synpunkter på detta; han sa själv (i Skövde) att musiken och det karismatiska passade bra i detta sammanhang, men sämre i Uppsala domkyrka..typ. Det med kalvinistiska sånger förstår jag inte, bara för att en sång har frikyrkligt ursprung behöver det ju inte vara något fel. Katolska kyrkan i Sverige har ju de 325 första psalmerna gemensamt med svenska kyrkan, till och med Vår Gud är oss en väldig borg samt frikyrkliga alster.
Det med öppet nattvardsbord (för alla döpta) är i enlighet med Svenska kyrkans ordning. Även om jag förstår synpunkten tycker jag ändå att det är pastoralt riktigt här att låta bli att ställa den fråga eller göra det påpekande som du menar man borde. Det kan ju för övrigt påpekas att fler och fler frikyrkliga (enligt vad jag har erfarit) börjar tro på realpresesen även om det inte firas en giltig eukaristi på så många håll i frikyrkoSverige.
Sammanfattningsvis hyser jag inte samma farhåga för att det sakramentala skyms av lovsång och annat, och ser ingen risk överhuvudtaget att man gör avkall i teologiska frågor för att anpassa sig till frikyrkorna.
Skicka en kommentar