STOCKHOLM GER VÄRLDEN LESBISK BISKOP...
Vakantstiftet Stockholm har genom sitt biskopsval nu alltså utsett Eva Brunne (bilden) till ny stiftschef. Att Stockholms stift - som kan skryta med att de har den mest sekulariserade befolkningen inom sin jurisdiktion av alla Svenska kyrkans stift - nu begåvar kristenheten med världens första öppet lesbiska "biskop" förvånade till och med bloggskribenten. Att Svenska kyrkans politiska ockupation är beredd till radikala drag bort från apostolisk och katolsk tro och ordning, det visste jag redan, men att man väljer en "biskop" som lever i ett öppet homosexuellt förhållande, ja det trodde jag man inte riktigt var beredd att göra: inte ens i Svenska kyrkan - men ack ack...Vad som skedde i Stockholm i början av veckan är dock inte helt kyrkohistoriskt unikt. Parallellerna med Episkopalkyrkan i USA är slående. 
Där ledde utnämningen av Gene Robinson till biskop av New Hampshire 2003 till schism och allmän anglokatolsk och evangelikal motreaktion. Vad som är viktigt att pointera är att denne Robinson inte bara lever i ett öppet homosexuellt förhållande, han har också lämnat sin hustru och sina två döttrar för en man. Svenska kyrkan skickade genast Stockholms emeritibiskop Christer Stendahl till Robinsons vigning och snart var han också på Sverigebesök inbjuden till Stockholms stift, där han bl.a. medverkade vid en s.k. "regnbågsmässa". Gene Robinsons utnämning och vigning ledde inte bara till schism inom Episkopalkyrkan, tragedin - för det är alltid en splittring i Kristi kropp - har också lett till en djup kris i hela den anglikanska världen. Var den så kallade "öppenheten" värt det?
Där ledde utnämningen av Gene Robinson till biskop av New Hampshire 2003 till schism och allmän anglokatolsk och evangelikal motreaktion. Vad som är viktigt att pointera är att denne Robinson inte bara lever i ett öppet homosexuellt förhållande, han har också lämnat sin hustru och sina två döttrar för en man. Svenska kyrkan skickade genast Stockholms emeritibiskop Christer Stendahl till Robinsons vigning och snart var han också på Sverigebesök inbjuden till Stockholms stift, där han bl.a. medverkade vid en s.k. "regnbågsmässa". Gene Robinsons utnämning och vigning ledde inte bara till schism inom Episkopalkyrkan, tragedin - för det är alltid en splittring i Kristi kropp - har också lett till en djup kris i hela den anglikanska världen. Var den så kallade "öppenheten" värt det?Frågorna infinner sig: vad händer nu med Svenska kyrkans ekumeniska relationer (utöver dem man har med Episkopalkyrkan)? Bryr man sig över huvud taget om dem (utöver dem man har med Episkopalkyrkan)? Var är de öppna protesterna? Frimodig kyrka, ingen kommentar. aKF, ingen kommentar. Dag Sandahl skriver, men ingen annan. Hur länge skall vi under tystnad finna oss i denna situation?
6 kommentarer:
Vad du påpekar är den signifikanta skillnaden mellan den kämpande kyrkan och den sotdöende kyrkan. De delar som gör motstånd mot virusinfektionen är de delar med ett friskt immunförsvar; med egna ordningar, med egna biskopar, med egna domkapitel, med egna budgetar. De delar som inte gör motstånd är de som är inriktade på överlevnad i väntan på att någon annan segrar.
Till Bloggskribenten. Synnerligen bra sammanfattning!! Läget är katastrofalt i Svenska kyrkan. Det behöver man inte vara något geni för att inse. Men det är inte någon ny trend. Tvärtom har den sin grund i bibelkritiken och liberalismen under 1800-talet.
Dock börjar jag undra om man ska vara medlem i Svenska kyrkan som det ser ut. Vad säger du?
Den anonyme lutheranen:
Nej, läget är inte direkt trevligt. Tokigheterna tycks spinna på i en allt snabbare takt, och helt ärligt vet jag inte vad jag skall tro om framtiden. MEN, samtidigt som situationen aldrig varit mörkare har heller inte ljusglimtarna varit så många som nu, det verkar komma en vändning så sakteliga.
Till detta kommer jag att återkomma till i kommande inlägg!
Stanna och rösta på Frimodig kyrka!
Jag ber dig att visa på vilket sätt det skulle finnas ljusglimtar i den här soppan? En homosexuell jungfrufödselförnekande blivande biskop i Stockholm, en ärkebiskop som är en vindflöjel i lärofrågor, en kyrkostyrelse och domkapitel som i praktiken utesluter bibel- och bekännelsetrogna - ja det är bara några exempel på hur katastrofalt läget är. Listan kan göra mycket längre. Jag kan faktiskt inte se några ljusglimtar allt. Den enda ljusglimten är väl kanske att hela kyrkosystemet brakar samman så att man får bygga upp kyrkan på nytt.
"Mörker, mörker, mörker"! Det är den ständigt luthersk-ortodoxa synen på tillvaron, endast 1600-talet var ok. Eftersom "Den anonyme lutheranen" inte ser någon vits i en katolsk kyrkosyn eller för den skull ens vill arbeta för Svenska kyrkans tillbakagång till kristen tro, vore nog mitt råd ändå att han vänder sig till landets mindre lutherska samfund...
Jag vill absolut verka för en renässans inom svenska kykran. Ad Fontes - tillbaka till källan. Men någonstans måste man väl ändå dra en gräns? Är det troligt att Svenska kyrkan åter kommer att bli en god kyrka?
När det gäller den katolska kyrkosynen gör den lutherska bekännelsen anspråk på att vara katolsk. Att vara katolsk innebär inte nödvändigtvis att vara romersk - utan att söka sig till den katolska tro som ges uttryck för i Bibeln.
Förövrigt vill jag gärna veta vilka ljusglimtar som finns.
Missförstå mig rätt - du är en god bloggskribent och jag håller med dig i mycket.
Skicka en kommentar