2009-04-02

VILKEN LÄRA? (UPPDATERAD!)

Kyrkans Tidning skriver igår om en präst i Stockholms stift som citat "[hållit] en typ av gudstjänster som inte är förenliga med Svenska kyrkans lära och ordning". Första frågan blir absurt nog; vilken lära? Som vanligt i vår sedan 1983 officiellt "lutherska bekännelsekyrka" slänger man med just Luther och "luthersk tro", som ett slagträ mot all klassisk kristendom. Prästen hade bett om Marias och helgonens förböner i en (hör och häpna) requiemmässa, han hade bett för de dödas själar och smörjt sjuka med vigd olja. Domkapitlet var plötsligt ultralutherska. När ++KG Hammar förnekade jungfrufödseln blev han anmäld till ansvarsnämnden för biskopar för att ha brutit mot samma lära, han blev frikänd. Komministern skall dock sluta som präst om han inte slutar upp med detta, därmed basta! Stackars Luther, han som gärna bad Maria om förbön och bad för de dödas själar! Men inte ens Luther var ju lutheran...

Andra frågan kan formuleras utifrån den ifrågasatte komministerns svar:

"Nya moment som i gudstjänster som Sofia-, regnbågs- och allhelgonamässor finns inte heller i handboken, men de verkar vara okej. Hämtar man inspiration från ortodoxa och katolska kyrkans traditioner, då är det inte okej."
Som tillägg skulle man ju kunna hänvisa till att kyrkor vi står i KYRKOGEMENSKAP med också har dessa gudstjänstbruk. I Church of England är det komministern gjorde fullt normalt! Inga konstigheter alls faktiskt. ++Rowan skulle gjort det när som helst! Har Stockholms domkapitel ens tänkt på det? Eller har Borgå övht någon aktualitet idag? Den lära man talar om har väl i mycket ändrat sig sedan 1992... på flera områden. Vad är då Svenska kyrkans lära, är den samma om tio år, om fem år, om ett? Bilden längst upp föreställer också en lutheran, nämligen den nazistiske "riksbiskopen" Ludwig Müller, ledare för Deutsche Christen, som också slängde i teologiska frågor med hjälp av Luther. En kyrkas lära är sannerligen föränderlig, särskilt om det är tidsandan som bestämmer.

Katolikskräckens 50-tal är tydligen tillbaka hos Svenska kyrkans maktelit. Hot och beslagtagande av liturgiska böcker, är det vad den närmaste tiden har att erbjuda? Herre förbarma Dig över oss, Heliga Maria bed för oss!

UPPDATERING:

En påläst bloggläsare har inkommit med följande mycket innehållsrika och viktiga upplysningar:

Vad förbönen för de döda anbelangar, avslutas - handboksenligt - de flesta begravningsgudstjänster enligt Svenska Kyrkans ordning med bönen: "Giv honom/henne, o Herre, din frid och låt ditt eviga + ljus lysa för honom/henne", och biskopsmötet författade en bön för döda när Estonia förliste. Det hela är hemmahörande i den evangelisk-lutherska kyrkofamiljen, för Augsburgska Bekännelsens Apologi konstaterar: "Förbön för de döda förbjuder icke heller vi". Den bönbok "Att bedja idag: En liten bönbok" som användes inom Svenska Kyrkan från 1970 och fram till alldeles nyligen innehöll bön nr. 183, en bön för en hädangången själ.
Smörjelse av sjuka är baserat på Jakobsbrevet 5:14-16, och borde inte vara något främmande för ett trossamfund som använder devisen "Skriften allena" i sina äldre populärframställningar av sin lära. Tydligen håller Svenska Kyrkan på riksplanet med Jakobsbrevet, för i Tillägg till Svenska Kyrkohandboken del 4, utfärdat av Svenska Kyrkans Församlingsnämnd på 1990-talet, finns en liturgisk ordning för smörjande av sjuka. Den innehåller en språkligt moderniserad version av den bön som Olaus Petri använde vid smörjelse av sjuka på 1530-talet. Bruket förefaller alltså inte heller ha varit kontroversiellt under reformationstiden, utan förekom i Svenska Kyrkans handböcker fram till 1600-talets början.
Vad sedan anrop av helgon anbelangar, så vänder sig den Augsburgska Bekännelsens tjugoförsta artikel mot ett likställande av Jesus och helgonen, men jag tvivlar på att något sådant har hänt i Stockholms stift idag. Bön i gemenskap med Kyrkan i himlen är uppenbarligen inte något problem i gudstjänstböcker anbefallda till bruk inom Svenska Kyrkan. Svenska Psalmboken innehåller 163:2-4, 170:3, 171:4, 480, 481:4 och 482:1. "Tidegärden- Kyrkans Dagliga Bön" (Arcus förlag) är en ekumenisk bönbok anbefalld av ärkebiskopen av Uppsala för bruk inom Svenska Kyrkan, och innehåller medeltida mariaantifoner. Andra exempel hittar man i många sånger framförda av kyrkokörer. Ett måttfullt anrop av helgonen, på ett sådant sätt att deras roll som medkristna inte förväxlas med Kristi roll som försonare, förekommer alltså redan i SvK på riksplanet. Har Stockholms stift en annan lära än Svenska Kyrkan?

16 kommentarer:

Jacob Hjort sa...

Pajaseri är väl det enda man kan kalla det. Substansen kastas ut, det kan vara kränkande för dem som är sökare...

Man undrar ju vilken form Kyrkan skall finna i Sverige när svk allt mer tycks gå en sotdöd till mötes.

Stefan sa...

Handlar det inte egentligen om religion i dess djupaste mening?

Är det inte en identitetsfråga? Kanske är en del av identiteten att man är INTE katolik? I så fall är avståndstagande centralt och smitta farlig. Det stämmer med att det inte finns något motsvarande negativt förhållningssätt till företeelser i det moderna samhället.

Åter till fråga om djup religion. Var återspeglad gudsrelationen? Är det kanske så att det mesta är disponibelt, och bör vara det på ett ytligt och intellektuellt plan? Vad innebär det för en andlig dimension? Finns det klara gränser mellan en gudsgemenskap och gammal folklig övertro? Hur ser relationen ut mellan tro och vetande? Är tron, med Hedenius, en brist på vetande, eller är det fråga om en levande tro som innefattar intellektet, men varken utgår ifrån det eller låter sig begränsas av det?

Samppa sa...

Beslagtagande av liturgiska böcker? Men tanke på den eventualiteten vill jag meddela att åtminstone två exemplar av Artos' nya röda bok har hamnat utanför Sverige. Den torde ju ligga i farozonen...?

Anonym sa...

Vad förbönen för de döda anbelangar, avslutas - handboksenligt - de flesta begravningsgudstjänster enligt Svenska Kyrkans ordning med bönen: "Giv honom/henne, o Herre, din frid och låt ditt eviga + ljus lysa för honom/henne", och biskopsmötet författade en bön för döda när Estonia förliste. Det hela är hemmahörande i den evangelisk-lutherska kyrkofamiljen, för Augsburgska Bekännelsens Apologi konstaterar: "Förbön för de döda förbjuder icke heller vi". Den bönbok "Att bedja idag: En liten bönbok" som användes inom Svenska Kyrkan från 1970 och fram till alldeles nyligen innehöll bön nr. 183, en bön för en hädangången själ.

Smörjelse av sjuka är baserat på Jakobsbrevet 5:14-16, och borde inte vara något främmande för ett trossamfund som använder devisen "Skriften allena" i sina äldre populärframställningar av sin lära. Tydligen håller Svenska Kyrkan på riksplanet med Jakobsbrevet, för i Tillägg till Svenska Kyrkohandboken del 4, utfärdat av Svenska Kyrkans Församlingsnämnd på 1990-talet, finns en liturgisk ordning för smörjande av sjuka. Den innehåller en språkligt moderniserad version av den bön som Olaus Petri använde vid smörjelse av sjuka på 1530-talet. Bruket förefaller alltså inte heller ha varit kontroversiellt under reformationstiden, utan förekom i Svenska Kyrkans handböcker fram till 1600-talets början.

Vad sedan anrop av helgon anbelangar, så vänder sig den Augsburgska Bekännelsens tjugoförsta artikel mot ett likställande av Jesus och helgonen, men jag tvivlar på att något sådant har hänt i Stockholms stift idag. Bön i gemenskap med Kyrkan i himlen är uppenbarligen inte något problem i gudstjänstböcker anbefallda till bruk inom Svenska Kyrkan. Svenska Psalmboken innehåller 163:2-4, 170:3, 171:4, 480, 481:4 och 482:1. "Tidegärden- Kyrkans Dagliga Bön" (Arcus förlag) är en ekumenisk bönbok anbefalld av ärkebiskopen av Uppsala för bruk inom Svenska Kyrkan, och innehåller medeltida mariaantifoner. Andra exempel hittar man i många sånger framförda av kyrkokörer. Ett måttfullt anrop av helgonen, på ett sådant sätt att deras roll som medkristna inte förväxlas med Kristi roll som försonare, förekommer alltså redan i SvK på riksplanet. Har Stockholms stift en annan lära än Svenska Kyrkan?

Samppa sa...

Χριστός ἀνέστη!
Christus surrexit!
Христос воскресе!
Kristus är uppstånden!
Kristus nousi kuolleista!
Christ is risen!
Christus ist auferstanden!
Kristus er stått opp!
Kristus on üles tõusnud!
Le Christ est ressuscité!
Krisztus feltámadt!
Il Cristo è risorto!
¡El Cristo ha resucitado!

A sa...

Särskilt 481:4 är ju anmärkningsvärd! Jag har länge undrat om Kyrkomötet alls fattade vad de gjorde när de plockade in de raderna i Psalmboken... De måste väl ändå betraktas som en rätt kraftig förändring i Svenska Kyrkans lära i katolsk riktning?

Till skillnad mot de andra exemplen så är ju detta inte bara ett allmänt tilltal, det är inte ens en bön om förbön — det är en direkt bön till Maria att hon själv skall göra något! "O Maria lär mig dina sånger! Lär mig älska Honom som har vandrat genom död och grav till ljusets rike." Mycket bra rader att ha till hands när folk ifrågasätter bön till helgonen!

Anonym sa...

Tilltal till Maria är måhända nyligen återinfört i SvK, men inte något nytt. En av julpsalmerna i de reformationstida psalmböckerna och i 1695 års psalmbok innehöll tilltal till Maria. Den Wallinska Psalmboken togs i bruk 1819. Ett försökstillägg innehållande bl.a. mariapsalmer togs i bruk 1969 när den officiella liturgiska försöksverksamheten (som beredde vägen för HB och Psb 1986) kom igång. Pausen varade alltså, mig veterligen, 1819-1968, men redan tidigare på 1900-talet kom tilltal till Maria tillbaka via körsångerna.

Samppa sa...

Månne inte "bönen till Maria" i Psb 481 ändå snarare är att jämföra med de poetiska "bönerna" till skogen, fågeln och fjärilen i Psb 304? Dvs att Maria i detta fall lär genom sitt exempel i st. f. att bokstavligen höra och uppfylla min bön?

A sa...

Samppa
Intressant jämförelse! Fast jag vet inte om jag köper den. :-)

Jonas sa...

Vet någon vilken präst och vilken församling det är? Då vill man ju passa på att gå på mässa där vid tillfälle!

Angående de sjukas smörjelse så förekommer smörjelse med konsekrerad olja öppet vid Oas-rörelsens mässor (en del iallafall, som de stora sommarmötena) med hänvisning till Bibelstället i Jakobs brev.

Antares sa...

Det är bara att googla på "requiemhögmässa" så framgår det snabbt vem prästen är.

Det är mycket märkligt att det "liberala" Stockholms stift har så lågt i tak när det gäller liturgiska uttryck. Då blir man plötsligt toklutheraner, vilket man aldrig är annars.

Det här handlar nog mer om att domkapitlet redan sedan tidigare är sura på prästen i fråga och tagit reqiuemhögmässan som en förevändning till att få platta till honom.

Jonas sa...

Ja då var det den prästen jag trodde också, i S:t Matteus församling. Jag får hoppas att överklagandenämnden har något vett och undanröjer domkapitlets beslut.

Den anonyme lutheranen sa...

Utan tvekan har stiftet rätt i att det är i strid mot den lutherska kyrkans bekännelseskrifter att tillbe helgon. Personligen menar jag att böner om helgonens förböner är skadligt för den kristna tron. Jesus uppmanar inte sina lärjungar att be om helgonens förböner. Inte heller gör apostlarna det. Faran med att be om helgonens förböner är att man lätt ökar avståndet mellan Gud och den enskilde bedjaren. Gud är allestädesnärvarande och behöver inga helgon som förmedlare. Att man däremot ber en broder eller syster i församlingen är ju en helt annan sak.

Så jag tycker nog att det var bra att domkapitlet gav en erinran.

Naturligtvis anser jag inte att det var rätt av KG Hammar att förneka jungfrufödseln. Han borde ha blivit förklarad obehörig att utföra kyrkans vigningstjänst.

Den anonyme lutheranen sa...

Vill göra ett tillägg... Finns många saker som domkapitlet m.fl anser vara fel. När skall man ta tag i dem? Man måste ju, som lutheraner vara konsekventa i sin bekännelse.

Anonym sa...

En fråga: Har försökt hitta det citat från augsburgska bekännelsens apologi om förbön för de döda som Anonym anger ovan och som sedan har lagts in i uppdateringen av inlägget. Har inte hittat det. Apologins 24:e artikel antyder snarare motsatsen (diskussionen om förkastelsedomen mot Aerius). Någon som kan göra detta klarare för mig.

/Erik

Kyrkliga Betraktelser sa...

Även om det är i strid mot den "lutherska kyrkans bekännelseskrifter" (vilken är den lutherska kyrkan, Kyrkan byggd på Luther och hans apostlar?) anser Kyrkliga Betraktelser att förfarandet är absurt.

Prästen har följt sin katolska tro (hoppas jag) och skall inte bestraffas för det. "Den ortodoxe lutheranen" måste förstå att denna blogg är en katolsk röst i Svenska kyrkan och bygger ingen tro på reformationstidens urartningar och propaganda.

Sedan vore det önskvärt konsekvent om domkapitlet även rättade sig till "Bekännelseskrifterna" i andra frågor, men det gör man inte. Neolutheranismen är bara en sekularistisk vidskepelse som åberopar Luther som slagträ... stackars man.